På väg

Det har gått ett tag sedan jag skrev på bloggen. Det finns flera sommaräventyr som jag inte fått på pränt än. Hoppas de kommer eftersom, för det vore trist om allt inte samlades här. Åtminstone för mig. För tillfället är det så mycket annat som tar min tid. Alla förberedelser. Först skaffa boende i Berlin, skriva kontrakt, hitta hyresgäst i Skellefteå, städa, packa, rensa, fylla i blanketter och skicka till olika instanser för godkännande. Det stora som är kvar nu är att röja det sista, städa, skriva kontrakt med hyresgästen – och få besked av IAF.

Skellefteåälven

Skellefteåälven

IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) är de som står ovanför AF (Arbetsförmedlingen) i hierarkin. När man ansöker om att få ta med sig sin a-kassa till ett annat EU-land är det de som bestämmer om man får åka eller ej. De håller på att titta på min ansökan.

Det knasiga är att man inte får skicka in den förrän tidigast tre veckor innan avresa. I praktiken innebär det att man måste fixa allt – boende i landet, resa och biljetter, (i mitt fall) godkännande om uthyrning av lägenhet, ny hyresgäst – INNAN man vet att man faktiskt FÅR åka.

Ett spel med hyfsat hög insats för den som ansöker och en smula obehaglig makt hos myndigheten. Men så ser det ju ut numera. Människan blir lätt en pinne i statistiken och det liv och sammanhang den lever i är mindre viktigt.

Stad med dragningskraft

Om lite drygt en vecka åker jag så till Berlin för sjunde gången sedan augusti 2011. Då inleddes en rätt tät trafik till tyska huvudstaden. Inte precis något jag räknade med då. Saken är den att jag trodde att första resan också skulle vara den sista. Möjligtvis var det den hemska insikten som fick mig att resa dit igen, redan tre månader senare…

Staden har onekligen en märklig dragningskraft. Det är inte bara jag som vittnar om det. I och med ett slags vemodigt avsked till Skellefteå slår det mig att en stad är en stad och det som gör den speciell är också de människor som bor där. De jag känner och älskar.

En stad har sin egen energi, och precis som med människor så umgås man med olika i olika perioder i ens liv. Vid den här tidpunkten vill jag tillbringa en hel del kvalitetstid i Berlin. Jag kommer inte att glömma Skellefteå för den skull. Det är en fin stad, men inte bättre än de underbara människor jag känner här. Dem glömmer jag inte i första taget.

Var sak har sin tid. Nu är det snart tid för Berlin!

Bohren und der Club of Gore

I Neukölln ligger ett fantastiskt ställe som heter Heimathafen. På fredag kväll den 2 augusti spelade Bohren und der Club of Gore där. Och vi hade biljetter!

Förbandet påminde mig om akter jag hört genom åren på Trästockfestivalen i Skellefteå. Vet inte om det var en grupp eller en sångerska med band för de hette Julia Holter. De var rätt bra, men aningen enformiga. Jag hade inte riktigt ro i kroppen att svettas igenom deras repertoar. Jag ville ju se Bohren!

Photo 2013-08-02 23 20 26
Inte lätt att faktiskt se bandet, men hördes gjorde de…

Vad spelar Bohren und der Club of Gore för musik?

Bohren und der Club of Gore är ett tyskt band som enligt Wikipedia spelar…

”[…] ohelig ambient blandad med långsamma jazzballader, Black Sabbath-domedag och nedtonade obduktionsljud.”

Jojo. Inte min beskrivning direkt. Det finns inslag av något spökligt och småläskigt, men det jag främst tycker om är den långsamma jazzen och synthorgeln. Trummisen slår ett slag i minuten och mitt hjärta saktar ned till samma takt.

Magi i CD-format

Första gången jag hörde den här musiken var en iskall novemberdag. Eller närmare bestämt en sen kväll den 11/11, 2011. Jag hade precis besökt Hitlers gamla Olympiastadion, gått genom Tiergarten i beckmörker samt upplevt Berlins råkalla kyla glufsa sig genom märg och ben.

När de första tonerna ljöd i det gamla Altbaurummet som jag befann mig i var jag fast. Det var något med den långsamma rytmen, saxofonens mjuka spinnande och den melankoliska stämningen som slog an någon inom mig. Det passade perfekt till mitt norrländska kynne.

Bästa meditationen

Sedan dess har jag med fniss i näsan insett att musiken fungerar alldeles utmärkt som nedåttjack. Att efter en stressad dag slå på en CD och glida ner på soffan är det bästa sömnpillret som finns! Inte för att musiken är trist – nä det har jag aldrig sagt.

Rytmen får mitt hjärta att sakta ner så otroligt att jag med lätthet flyter in i sömn, om det är det jag behöver. Ingen annan meditationsmusik har haft den här effekten. Bohren är oslagbara!

Hetta och solfjäder

Att sen sitta i en kokhet salong i närmare 30-graders värme blev däremot lite av en kulturkrock. Å andra sidan kylde musiken ner mig en aning. Det största jobbet gjorde dock den solfjäder som min väninna tagit med sig. Genialiskt! Jag vill också ha en! Vi turades om att vifta med den, fast det stod snart klart att det var jag som hade den bästa handledsföringen.

Så där i mörkret fick jag inte bara lyssna till de här märkliga gothjazztonerna. Jag fick se bandmedlemmarna gunga i spottar av ljus, och rökpuffar från en aldrig vilande rökmaskin bilda dimbank på scenen.

Oförglömlig konsert

Jag insåg nog inte då hur stort det var, men så här efteråt är jag glad och förundrad över att jag faktiskt var där. På ett sätt önskar jag att hettan inte varit så påtaglig. Det var svårt att verkligen njuta, men effekten var densamma.

Hjärtat saktade ner och jag kunde guppa runt i en liten båt på en oändlig mental ocean. Fast den här gången somnade jag inte!

Hemma bra, men hemma bäst

FrankfurterTor

FrankfurterTor, Friedrichshain

Tillbaka i Sverige och det känns både okej och jäkligt tråkigt. Jag hade precis fått upp ångan där i Berlin och jag har haft det oförskämt bra. Jag blommar alltid ut i den där avgasstinkande, hetsiga, tillbakalutade, kulturella, frihetsvurmande, dunkande, festande, stressande, gassande, alldeles underbara underbara staden!

Jag strålar mot mina vänner, uttrycker djupa känslor för dem alla, kramas så de blir blå i nyllena, skrattar, dansar och lever livet. Ibland svettas jag och blir djävligt irriterad på alla sura tutande bilar, buttra och bastanta damer i kassan på matvaruaffären samt all förbannad hundskit som smetats ut på trottoarerna.

Det finns negativa saker på min Berlinlista, men de är fasen inte många. Just nu finns det ingen annan plats på jorden som gör mig lyckligare. När jag är där älskar jag hela världen och vill ta den i famn. Vid det här laget vet jag att det inte är något tillfälligt eller snabbt övergående. Det är som en kärleksrelation mellan människor, den utvecklas och fördjupas hela tiden.

Besarinplatz, Friedrichshain

Besarinplatz, Friedrichshain

Många upplevelser har jag inte hunnit skriva ner ännu. Jag har sparat dem i minnet och kommer plocka fram dem en och en. Hoppas de kommer att väcka nyfikenhet och intresse hos min minimala läsarskara. I mitt hjärta ryms så mycket glädje och kärlek och den glädjen och kärleken vill jag dela med andra, via den här bloggen, men också face-to-face.

Samtidigt undrar jag ibland hur spännande mina upplevelser egentligen är för andra. Låter det kanske som ett evigt tjat eller varför väljer så få att klicka på länken och läsa? Och spelar det någon roll för mig?

Jo, det är klart att jag vill att folk läser. Samtidigt är det inte det viktigaste. Jag har mina upplevelser och jag skriver om dem. Det i sig räcker långt. Det i sig får mig att må bra. Alltså fortsätter jag att skriva och blogga.

Eftersom jag känner mig lika hemma på båda platserna, Skellefteå – Berlin, passar det gamla ordspråket i titeln perfekt. Ja, speciellt sedan jag gjorde om det 😉

Camera Work Rocks

Photo 2013-07-31 13 36 45

Entrén.

Dagens utställning på Camera Work samlade en bra blandning av rockfoton genom tiderna. Där fanns Beatles, Elvis, John Lennon & Yoko Ono, Madonna en masse, Rammstein, Nina Hagen, Rolling Stones, Iggy Pop och många, många fler. Fotograferna som fanns representerade var förstås Anton Corbijn, Anne Leibovitz, Herb RittsAlbert Watson...

Jag brukar inte vara så road av modefoton eller bilder på kändisar. Ofta är de för glassiga och snygga, för tillrättalagda och coola. Modebilder kan också visa, främst kvinnor, i mycket tvivelaktiga situationer och positioner. Det gillar jag inte alls.

Berlins stolthet Helmut Newton porträtterade gärna kvinnor på det viset. Han sa sig älska kvinnor, men varför avbilda en vacker sådan stående på alla fyra på en säng och med en sadel på ryggen? Det får en onekligen att tänka, men i min skalle simmar inga goda tankar. Fast det är en annan historia.

Photo 2013-07-31 13 15 55

Utställningen, vån 2.

Photo 2013-07-31 13 17 24

Anne Leibovitz berömda foto.

I vissa fall var bilden mer berömd än fotografen på dagens utställning. Anton Corbijn är kanske det allra största namnet i sammanhanget. Han måste i varje fall vara den som fotograferat flest rockstjärnor.

Ibland undrar jag om han fotograferar något annat? Jag är ärligt talat lite less honom.

Sorry. Det låter gnälligt, men ingen idé att hymla om saken.

Herb Ritts, en fotograf med stil

Photo 2013-07-31 13 20 22

Märklig, men vackert av Rammstein.

Däremot upptäckte jag Herb Ritts. Han har fotograferat mycket inom mode och många bilder visste jag inte ens var hans, men jag har sett dem och beundrat dem.

Madonna har ofta poserat för honom.

Jag tittade i en bok med hans foton och blev alldeles hänförd. Han har tagit många nakenbilder och de var så oerhört vackra. Han fotograferar väldigt sofistikerat. I stil med Man Ray och äldre tiders fotografer.

Tänker på en utställning jag såg med Arnold Newmans porträtt på C/O Berlin i fjol. Vilka fantastiska foton!

Jag har också sett Robert Mapplethorpes utställning med bl a hans berömda nakenbilder på Fotografiska i Stockholm, men han tilltalade mig inte alls så mycket som Herb Ritts.

Det jag hann se i Herbs bok kändes inte alls objektifierande, utan snarare som t ex romarnas statyer av nakna människor. Det fanns män och kvinnor, svarta och vita. Givetvis inga vanliga Svenssons, men han har stil! Det gillar jag. Finns så ruggigt mycket skitbilder där ute. Sex för sexet skull så att säga. Trist.

Photo 2013-07-31 13 18 12

Sting (jo, jag lovar!)

Tvillingar, trillingar och fyrlingar

Men apropå Svenssons. Några andra böcker jag tittade i var två med bilder av Martin Schoeller. Han hade tagit extrema närbilder på alla möjliga människor, kända som okända. En intressant serie bilder var på tvillingar, trillingar och även fyrlingar. Är de så lika trots allt? Kul att titta och försöka bedöma.

Själva utställningslokalen var fantastiskt läcker. Berlinlyx à la väst. Charlottenburg har mer klass än östsidan, där jag normalt hänger. Beror på vad man är ute efter. Just Camera Work med omgivning var fint.

Strösslar några bilder från dagen. Jag ska komma ihåg galleriet och återkomma om de visar något mer som kan vara spännande framöver. Inte behöver man lida brist på aktiviteter i Berlin.

Förresten! Inträdet var faktiskt gratis den här gången. Gott, gott för en tunn plånbok.

Greta-Garbo-Strasse

Att det finns en gata som heter Borgholmer Strasse och en annan som heter Wisbyer Strasse – det vet jag. Men för inte så länge sedan hittade jag Greta-Garbo-Strasse i Pankow!! Där vill jag bo 😀
Inte långt ifrån ligger Selma-Lagerlöf-Strasse, Jenny-Lind- och Elsa-Brändström-Strasse. Vem var hon? Elsa Brändström? Nämen – en svensk Florence Nightinggale!! Ojojoj, tänk vad man får lära sig och vad det finns mycket fint i Berlin. Hittade också Trelleborger Strasse, Hallandstrasse och Gotlandstrasse. Norge har också några vägar, typ Osloer Strasse och Ibsenstrasse, och kanske även Finland och Danmark finns representerade. Det bryr jag mig inte om. Sverige är det som räknas! Du gamla du fria, du fjällhöga noooord…

Billig och lättåtkomlig alkohol – fördel Berlin?

Positivt: En 0,5-liters starköl på en Späti kostar 1,30 Euro (cirka 12 kr) och går att köpa mån-lör fram till kl 24.
Negativt: En 0,5-liters starköl på en Späti kostar 1,30 Euro (cirka 12 kr) och går att köpa mån-lör fram till kl 24.

BierJa, är det bra eller dåligt egentligen? Med min måttliga konsumtion tycker jag det är fantastiskt att kunna köpa en öl så billigt – och sedan få gå omkring på stan med flaskan i handen! Jag har skrivit om det förut, men det är fortfarande något som får mig att reagera. Svensken i mig är så drillad i att man inte får ta med alkohol ut på offentlig plats. Och hur bra är det för ungdomar och missbrukare? Öl är en förhållandevis mesig dryck, för det finns även starksprit på många (alla?) ställen. Jag tror att det svenska synsättet på alkohol är bättre. Forskning verkar visa att tillgång på alkohol i hemmet ger större risk för tidig debut och större konsumtion hos barn och ungdomar. Om det sedan är så lätt att få tag på sprit ute i samhället är det verkligen bra? Jag fick svar på den frågan när jag hittade sajten Give Something Back to Berlin.

Idén bakom hemsidan är att ge nyinflyttade Berlinälskare en chans till socialt engagemang. Att med sina kreativa talanger komma på något som kan förbättra livet för någon annan.

Give Something Back To Berlin is an initiative to help new Berliners get socially involved. It’s about mixing, learning and sharing; about breaking down barriers between ”us” and ”them” and giving back to a city that we love.
(Källa: Give Something Back to Berlin)

Även olika typer av frivilligorganisationer knutna till GSBTB kan söka hjälp via hemsidan. Det står att Berlin länge har kämpat med sociala problem och fattigdom, för det mesta kopplat till drogmissbruk. En organisation heter Vergiss mich nicht där uppdraget, som nu är åtgärdat, gällde att hjälpa till med en Facebooksida. ”Vergiss mich nicht” arbetar bl a med att stötta barn till missbrukande föräldrar och man har utvecklat ett slags fadder- eller extraföräldersystem. En stabil punkt för ett barn i en annars kaotisk tillvaro.

Ja, där kom svaret på frågan. Lättåtkomlig alkohol är inte alltid bra. Speciellt inte i kombination med en redan instabil social situation. När jag läser vidare på GSBTB blir jag nyfiken och intresserad. Vad skulle just jag kunna bidra med? Eftersom jag inte är permanent boende i Berlin är det inte helt enkelt, men det intressanta är ändå att fundera. För vem vet vad som kan hända när människor går samman i positivt syfte…

But Berlin is Berlin for a reason. […] people with ideas and a will to action can accomplish: new things, different things, big things. (Källa: Give Something Back to Berlin)

Yeah! Det tror jag stenhårt på 😎

. . .

* En Späti (kort för Spätkauf) är en kiosk- eller kvartersbutik som har öppet nästan jämt, utom söndagar och helgdagar. Att de inte får ha öppet alla dagar tycker många ägare är fel. Det är enda tillfället de kan konkurrera med mataffärerna, som också säljer alkohol och håller stängt söndag och helgdag. På fredag-lördag tror jag många Spätis har öppet längre än till kl 24, för jag har köpt öl betydligt senare än så. Skulle tro att de kan tjäna en bra slant på alla festglada kunder. 

Heta skrivdrömmar

instaweatherHär sitter jag med mina drömmar om Berlin och skrivande, så snubblar jag återigen över Annamaria Olsson. Äckligt begåvad 28-åring som bloggat om Berlin via res.se mellan åren 2009-2013, pratar tyska på akademisk nivå och är rent allmänt skärpt och duktig. Plötsligt känner jag mig rysligt gammal, lågutbildad och trög. Hahaha! Men det är inspirerande att se hur hon jobbat. Och jobbar. Skillnaden är förstås att hon är journalist och jag hobbyskribent, möjligtvis copywriter. Tidigare skrev hon alltså bl a för tidningen Res och hennes blogg hette Berlin – en kärlekshistoria. Det var så jag hittade henne igen. Jag sökte en bra titel och kom att tänka på det där om kärlekshistorien, men mindes att någon annan redan kläckt den idén.

Det är intressant hur skillnaden mellan generationerna ter sig. Min uppfattning är att ungdomar idag flyttar runt i världen utan större bekymmer. De är på något vis världsmedborgare. Min generation var med och startade trenden medan tidigare generationer kanske mer levt efter devisen ”Gräv där du står”. Inte så konstigt egentligen eftersom arbetsmarknaden förändrats så totalt. Man får inte längre livslånga anställningar med bra förmåner. Det är snabba jobb och sedan iväg till nästa projekt. En slags snabbmatsverklighet. Drive-through-arbetsmarknad. Det har förstås också sina fram- och baksidor, men jag avundas de unga ibland. Absolut inte för att jag vill bli yngre, men somliga verkar så kaxiga och orädda. Troligtvis är de inte det innerst inne, men de är onekligen ute och rör på sig. Möter horder av ungdomar dagligen. De känner sig förstås tryggare i grupp. Kanske är det trots allt mindre vanligt att en medelålders tant ensam drar iväg och röjer i Berlin? 😀

Jag fortsätter att knåpa på mina texter och inväntar det åskoväder, som förutspåtts ska sätta tillfälligt stopp för den här värmeböljan. Än så länge fortsätter solen att skicka svettframkallande strålar mot staden. Jag ser inte många moln på himlen. Balkongdörren förblir stängd, då den håller ute värmen. Skulle dock tro att det snart går på ett ut. Dags att öppna upp för korsdrag! Får se om det fungerar i skallen också…

St. Hedwigs-Katedrale

© ingrid carlsson

Här finns verkligen en märklig stillhet

Eftersom min tidigare ”guide” inte visat något större intresse för kyrkor (om den inte heter Friedrichswerdersche Kirche och är omvandlad till museum över arkitekten Karl Friedrich Schinkel) så har jag missat något helt fantastiskt. På Bebelplatz, där SA och nazistiska ungdomsorganisationer den 10 maj 1933 brände runt 20 000 böcker, ligger en kyrka med kupolformat tak.

Jag visste att den var katolsk, men jag hade inte haft någon önskan om att gå in i den. Visst har jag besökt kyrkor i mina dagar, inte minst Peterskyrkan i Rom, men jag upplever att ”organiserad religion” är för trång för mig. Alltså söker jag mig inte till ”Guds hus”. Det är liksom inte riktigt naturligt för mig.

Om jag inte har sällskap…

När jag och H skulle besöka just Friedrichswerdersche Kirche, för att se den permanenta utställningen om Berlins favoritarkitekt, var den stängd. Lappen utanför dörren förklarade att byggnaden skulle renoveras och vi kände oss omtumlade av besvikelsen.

Vad skulle vi nu hitta på?

Efter en stunds funderande valde vi att gå i motsatt riktning, in bland de officiella byggnaderna, till Jägerstrasse. Där tipsade jag för övrigt om restaurangen Chipps, som är ett fräscht och trendigt ställe med god mat. En sväng förbi Gendarmenmarkt och plötsligt stod vi på nytt utanför St. Hedwigs-Katedrale.

– Ska vi gå in? frågade H.
– Okej, gärna för mig
, svarade jag.

© ingrid carlsson

Älskar de runda lamporna och fönsterglasen

Fantastisk design

St. Hedwigs-Katedrale är en av de vackraste kyrkor jag varit in i. Den blev förstörd i kriget och byggdes sedan upp igen mellan 1952-1963. Istället för att återge kyrkan samma interiör som förut valde man att ändra designen efter tidens ideal.

Genom att motverka kupolens och fönstrens svulstiga välvningar med raka linjer undvek man den tidigare bulligheten.

De blyinfattade glasfönstren har rut- och figurmönster i diskreta färger.

Runda lampor hänger på tråd längs pelarna på var sin sida.

Enkla ekbänkar med metallben bildar en sexkantig ram längs efter de rundade väggarna.

Trappräckena runt om och ner till undervåningen består av tjocka snedställda glasbitar mellan svarta metallstänger.

Och sen kupolen… Inifrån ser det ut som att taket är en enda stor iris. Guds öga, där pupillen inte är svart utan vit av ljus.

© ingrid carlsson

Kupolen har en öppning upp mot ljuset

Pietà

Det fanns en undervåning också. Ja, den låg under våningen ovanför. Vet inte om det normalt sker under här. Höhöhö.

Men jag ska inte skoja. Det fanns en mycket speciell energi där nere. Från det stora runda rummet kunde man gå in i små rum på sidorna. Vi kikade in i ett och där stod den. Statyn av Maria med den döde Jesus i famnen.

I Peterskyrkan i Rom finns det välkända ”originalet”, Pietà, av Michelangelo. Det är en vacker och fridfull staty. Jesus är förvisso död i sin moders famn, men i det lilla rummet var det friden vi kände.

På andra sidan fanns ett rum med ett krucifix och det kändes verkligen som ”Dödens rum”. Tungt, sorgset och svart. Vi betalade 50 cents var och tände ett ljus hos Jungfru Maria. Det kändes som att det var det världen behövde. Inte mer svärta.

© ingrid carlsson

Två våningar, två altare

Rekommenderas!

Oavsett om du är religiös eller ej, intresserad av arkitektur, konst eller bara en speciell upplevelse – gå in i Hedwigskirche och se dig omkring.

Viktigt dock att visa respekt!

Gå inte in för lättklädd och prata inte för högt.

Det är trots allt en andlig och helig plats.

Redan innan det ens fanns en kyrka användes området för andligt utövande.

Jag kunde känna det klart och tydligt. En vilsam, lugnande atmosfär. Perfekt för den som vill varva ner från sol, trafik och storstadsbrus.

Johannes Itten & Paul Klee

Photo 2013-07-22 19 08 53 (2)

”Frühling” och ”Sommer” av Johannes Itten.

Ja, i den ordningen. I precis den ordningen. Paul Klee må vara mer berömd och en talangfull konstnär, men Johannes Itten plockade hem flest poäng på deras gemensamma utställning. För tusan – han plockade hem dem alla! Jag skulle kunna nöja mig med att skriva: ”Wow. Wow. Wow! WOW! WOW-WOW-WOW-WOW!!” Fast det blir ju alldeles för tråkigt att läsa. Bäst jag förklarar mina euforiska utrop.

Photo 2013-07-22 19 08 20

Utställningskatalogen

Martin Gropius Bau visas just nu, de sista skälvande dagarna (stänger 29/7), en samutställning av Johannes Ittens och Paul Klees verk. De hade många gemensamma beröringspunkter, var t ex båda födda i Schweiz, och utställningen tar fasta på deras känsla för färger.

Itten/Klee trodde på att färgerna, i sitt eget slutna kosmos, har en strukturerad ordning som följer förutbestämda och oföränderliga lagar.

Itten och Klee delade också ett andligt intresse och inspirerades av samma källor. Jag köpte utställningskatalogen för att ha möjlighet att fortsätta njuta av bilderna och läsa in mig på konstnärerna och berättelserna om dem, deras idéer och målningar.

Först känslan, sedan fakta

När jag går på en utställning tar jag aldrig en audioguide. Jag går från tavla till tavla och ”känner in” motivet. Jag vill uppleva det med alla sinnen. Inte blanda in en massa fakta och text. Det söker jag ofta upp senare när jag är redo.

På jubileumsutställningen inför Gerhard Richters 80-årsdag på Neue Nationalgalerie försökte jag mig på en audioguide, men det blev för mycket. Först alla människor, sen målningarna plus ett konstant informationsflöde i öronen. Det blev total overload i mitt system. Fick direkt fimpa att lyssna.

Jag föredrar när det inte är så trångt med folk också. Idag var det idealiskt.

Färgernas magi

Sista rummet var ren magi. Som att träda in i ett heligt rum. Mitt i stod en stor skulptur i en slags prismateknik. Den heter Turm des Feuers och originalet Turm des Lichtes finns inte kvar.

Den här kopian är underbar. Så vacker när den snurrar och ljuset silar ner genom de färgade glasbitarna runt om.

I rummet fanns också serien av årstidsmålningar. Överst på sidan syns en bit av våren och sommaren. Sommarens färger är de vackraste jag sett (fotot gör dem inte rättvisa). Tårarna steg i ögonen på mig när jag tittade på den.

Otroligt vad färger kan göra med oss människor. Det påverkar oss djupt. Så viktigt det är att få befinna sig i en vacker miljö.

Till min sällskap sa jag: ”Här inne skulle jag kunna dö och bli begraven.” Och jag menade det verkligen.

Hilma af Klint – och glass

Den här utställningen kändes som en bra uppvärmning inför utställningen av Hilma af Klint på Hamburger Bahnhof. Hon var samma andas barn, men faktiskt före de här killarna på många områden.

Ser verkligen fram emot den utställningen som pågår till den 6 oktober 2013. Ja, just den här sortens konst älskar jag. Tidigt 1900-tal och vackra, klara färger.

Efter utställningen gick vi, som traditionen bjuder, till Potsdamer Platz Arkaden och åt en himmelskt god glass på Caffè e Gelato. Vi tog plats ute i skuggan och bara njöt.

Jag valde laktosfri glass, en kula choklad- och en hallonglass. M åt pistage- och hasselnötsglass. Endast äkta ingredienser.

Man bara döööör… Och en klunk starkt gott kaffe emellan tuggorna. Min värld var fullkomlig.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Det här inlägget blir i längsta laget, men idag har livet befunnit sig på topp: 30-gradig värme, underskön utställning, smaskigaste glassen på jordklotet, trevlig sällskap, djupa samtal och bara ett underbart varande. Tack! Tack! Tack!

Fullmåne över Berlin

Photo 2013-07-22 02 10 22

Gatutrafiken har nästan tystnat eller beror det kanske på att jag spelar Joni Mitchell så högt i hörlurarna att jag inte längre hör den? Fullmånen kikar ner på tv-tornet och jag kan inte sova. Tankarna snurrar som aldrig förr. Eller gör de verkligen det? De har blivit färre. Alltid något. Försöker ändå bringa ordning i det som finns inuti. Känslor mest. Oavsett vad vissa tror rör fullmånen åtminstone om inom mig. Olika mycket, men kännbart varje gång. Återigen funderar jag över mitt liv. Vad jag vill och inte vill. Vad jag tror är möjligt och omöjligt. Hur mycket är en felaktig föreställning? Hur ofta boxar vi in oss själva i små små lådor från Ikea? Ordning. Idag ska allt vara så enkelt, så spikrakt. Redan i mellanstadiet ska man veta vilken väg man vill gå genom livet. Samhället kräver enkla och billiga lösningar. Inte bara jag är förvirrad, när jag bollas fram och tillbaka mellan hur jag bör vara och hur jag vill vara. Det hör inte ihop. Ekvationen går inte ihop.

Jag vill vara gränslös, fri och slippa tänka på praktiska saker. Jag vill flyga högt, leka och virvla runt bland molnen. Finns det en plats för mig? Länge nog har jag gått med boja om foten. Tvingat ner mig på marken. In i boxen. Om man ska kunna leva behövs pengar. Dem får man genom arbete och inte genom ett planlöst flaxande bland molnen. Men tänk om det är fel? Tänk om livet bland molnen är det rätta sättet att leva. Ungefär som i The Matrix. Vi ser bara maskinen, programmeringen. Inte vad som finns bakom.

Det rycker i snöret. AF och a-kassan vill dra ner mig igen. ”Sluta larva dig! Ingen kan leva på moln allena.” Nä. Självklart inte. Ändå kan jag inte släppa tanken. Jag vill försöka. Kan snart inte låta bli. Kanske finns något där uppe som kan förvåna oss alla. Samtidigt är det svårt att flyga om man är rädd för vinden. Jag vet ju inte vart den för mig. Kontroll. Fast vem vill egentligen ha en tjudrad ballong? Vi vill ha en röd heliumballong som sakta stiger upp, upp, upp när vi släpper snöret. Sedan betraktar vi den, hur vinden för den från molntuss till molntuss. Till slut är den en liten röd prick. Som en knappnål på en världskarta. Den är fri och följer vinden vart som helst.

Jag känner månens dragningskraft i min kropp. Tidvattnet sveper in. Jag kryper ner mellan svala lakan och drömmer om en ballong bland vita fluffiga moln. Hoppas att jag när morgonen kommer har släppt taget om mitt snöre …eller hittat Nasse och Puh vid min sida. Allt är i alla fall möjligt i Drömsömnlandet. Zzzz…

God natt Berlin. Where ever you are.