Kategoriarkiv: Språkligt

Härdsmälta

Det är märkligt att få kramp i hjärnan. Att uppleva den som en muskel som får känningar av mjölksyra. Så blev det för mig efter andra dagen i Gardelegen. Första dagen gick det rätt bra att föra ett slags samtal. Inte alltid så sammanhängande, men med upplevelsen att de andra tycktes förstå mig. Orden fanns där i någon form och med hjälp av M och engelskan kunde vi prata om ”det vanliga”. Jag har pratat oerhört mycket om likheter och skillnader mellan länderna, om Skellefteå och svenskan kontra tyskan, mat, klimat, vintermörker och sommarljus. Inte bara här utan så fort jag träffat en ny människa i Berlin. Kan likställas med väderdiskussionerna i Sverige. Det är det första och lättaste att prata om när man inte känner varandra. I tisdags fick jag berätta det jag kunde om renar, samer och deras liv.

På onsdagen sög Ms mormor musten ur mig. Denna söta, men förvirrade dam pratade fort och gärna med mig. På ett sätt var det tur att hon berättade samma sak många gånger. Då fick jag möjlighet att förstå lite mer. Det var oerhört ansträngande att vara så koncentrerad hela tiden. Även om jag förstod mycket så förstod jag ju inte alla ord, vilket gjorde att en berättelse kunde få flera tänkbara slut. Var det bra eller dåligt? Dog han eller överlevde han? Är hon frisk eller sjuk? Och när man inte riktigt är säker på poängen blir det jobbigt att kommentera. Jag tror inte det gjorde så mycket. Det var det att jag lyssnade som hon uppskattade. Hon fick berätta om sin barndom, om Ms barndom, om sin man och sina vänner. Men när vi kom hem var jag helt slut. Kunde bara säga enstaviga saker till Ms föräldrar och det blev en ganska tidig kväll.

Sista dagen var det som om träningsvärken fortfarande satt i. Det blev ännu fler korta stavelser eller ord med extrem svensk brytning. Ett par gånger började jag säga något på svenska. Det är för att språken ligger så nära varandra. Skönt då att falla tillbaka på engelskan. Den flyter så pass bra numera att jag inte behöver anstränga mig. Fast det har varit otroligt nyttig träning. Önskar jag kunde mer. Bara fortsätta försöka.

Exposure Berlin

Ridån

Snart går ridån upp!

Jag vet inte om någon undrar hur den avantgardistiska operan var. Oavsett intresset därute så tänker jag berätta om den. Och den var både cool och lite seg på samma gång, för det var inte en rak historia. De flirtade ju med surrealisterna Breton och Dali också, plus 20-talet och stumfilmen. Jag tänkte på en musikvideo, med fragmentariska berättelser som vävdes in i varandra. Två komiker skapade övergångar och mellanspel i Helan & Halvan-stil och de var duktiga. Mim kan se enkelt ut, men enligt min egen begränsade erfarenhet är det minst lika tufft som dans. Tajming är A och O.

Korta stiliserade spelscener varvades med sångnummer, som förstärktes med väggprojektioner i svart mot vitt tegel. Enda operasångerskan i denna påstådda opera bar magnifika kreationer och gled in på scenen som en nattens drottning ur Mozarts ”Trollflöjten”. Hon var lika otäck och häftig som sina huvudbonader. På väggen bakom henne växte hennes skugga till olycksbådande storlek och militäriska klockvisare marscherade taktfast i bästa Pink Floydanda. Trots att inte Hitler kom till makten förrän 1933 vilade hans skugga redan tung över framtiden. Explosioner och flyglarm förekom på två ställen, en gång i vardera akt.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

Mitt i ovan beskrivna miljö förekommer en historia om en man, som spelas av en kvinna, som är gift med en sångerska, som spelas av en man. Efter ett hysteriskt och smått obegripligt gräl (på franska) byter de plötsligt kön med varandra. Eller kvinnan (mannen) tvingar mannen (kvinnan) att byta kön med henne (honom). Alltså var ÄR hendebatten när man behöver den! Jag roades mest av att mannen, som spelade kvinna, var så himla söt i klänningen och peruken. Temat minns jag bäst från filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs bok, där en man vaknar en dag och har blivit kvinna. Kort förklarat. Orlando var fantastisk. Exposure Berlin kunde inte mäta sig med den.

Gamla stumfilmsbiografen Delphi undgick att förstöras under andra världskriget, men hade stått tom länge innan Exposure Berlin flyttade in med den här uppsättningen. Lokalen var bildligt och bokstavligt talat helt enorm! Taket, som var välvt, hade en höjd som nästan tog andan ur mig. Väggarna var dock ganska slitna och jag hade svårt att se vad som varit ursprungsfärgen. Såg mest betonggrått ut i halvmörkret. På det glada 20-talet fanns en blomstrande filmindustri i Weißensee, med biografen som en slags marsipanros mitt i tårtan. Det är den som hyllas i uppsättningen. Bion naturligtvis. Inte rosen.

Hur sammanfattar jag då upplevelsen? Hm… Tack vare mina glada vänner S&H – de bjöd på bubbelvatten spetsat med Absinth(!) – kan jag ge föreställningen en 3:a plus. Möjligen en svag 4:a för påhittigheten och det visuella uttrycket. Men mina kinder glödde varnande redan innan ridån gick upp. Jag behöver så lite alkohol nuförtiden. Den kan ha spelat in för att få mig på bra publikhumör. I sin helhet var det en mycket trevlig kväll. Jag är väldigt tacksam att S&H liksom tagit mig under sina vingar, även om jag vet att gemensamma vännen D säkert pushat dem! Hon är sån. Hahaha. Jag hoppas i alla fall att de trivdes lika bra som jag och det vore roligt om vi sågs igen. Det är spännande att uppleva nya kulturfenomen med likasinnade eller åtminstone ”likaintresserade”. Återigen, tack för denna gången. Auf Wiedersehen!

Nedräkningen har börjat…

Mitt nya jag, bor hon i Skellefteå eller Berlin?

Bara två veckor kvar innan jag åker tillbaka till Skellefteå. Många tankar snurrar i skallen, men inte på ett kacklande cirkusartat vis. Snarare är det en stilla dinglande mobil eller ett pinglande änglaspel. Nåja, sanning med modifikation. Jag håller på med någon slags summering. Vad har jag lärt mig under dessa 3,5 månader?

  • Jag kan ta mig fram hjälpligt med min tyska. Jag kan beställa mat, fråga om vägen, prata om vädret och ingå korta samtal. Däremot kan jag inte undslippa mig målande utvikningar om världsläget, konsten eller skillnaden mellan den indiska och den afrikanska elefanten. Men jag vågar påstå att jag blivit bättre.
    …
  • Jag hittar rätt så bra i flera stadsdelar. Främst då Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte. Jag vet var den obskyra (?) klubben Cookies Cream ligger och jag tror äntligen jag lärt mig vägen till Boxhagener Platz. Dessutom vet jag vad Zalando är! Det står så på huset mitt emot, på en stor banderoll efter hela husväggen, och jag har länge undrat vad det är. Till slut fick jag svar och det är ett internationellt webbhandelsföretag, som bland annat säljer kläder på internet. De finns även i Sverige och igår åkte jag t-bana med en av de anställdas föräldrar. Kanske vara han till och med den chef som anställer folk. Jag vet inte om jag uppfattade rätt. Tyvärr fick jag heller inget namn…
    …
  • Jag hittar till Hoppegarten eller åtminstone till tågstationen i Rehfelde. Jag klarar av att cykla i stadstrafiken och jag vet vilken tysk öl jag föredrar att dricka (Köstritzer Schwartzbier). Jag vet också vilket mitt absoluta favoritcafé är, Veganz med sina goda mjölkfria kakorna och sin fantastiska latte på mandelmjölk. Jag har varit på operapremiär och även själv deltagit i en teaterpjäs. Jag har tjuvåkt både pendeltåg, U-bahn och spårvagn. Och jag vet vad ”Gut unterwegs” betyder. Jag har haft äventyr, trista dagar, djupa dalar och höga soliga sommartoppar. Tyska vänner, svenska vänner och vänner av blandade nationaliteter. För att inte tala om all mat jag ätit och upptäckt: mandelsmör, vegetariska chorizokorvar, amaranth, Flammkuchen och Pflaumkuchen, nougatcrème, zucchiniplättar och drycken Bionade. Nyttigt och mindre nyttigt.
    …
  • Och alla utställningar jag sett. Konst, foto och grafitti. Det ena mer makalöst än det andra. Diane Arbus, Dennis Hopper, Ernst Goldberg, Arnold Newman, Gerhard Richter, Paul Klee, Man Ray, Finn DAC, Anja Ammon, Mark Rothko. Mindblowing, som det heter. Tyvärr vet jag också var nazisterna brände böcker och jag har fått utpekat var Hitlers bunker fanns, men glömde det lika fort. Det är inget jag vill minnas. Jag vet var tunnlarna under Berlinmuren gick och vem Käte Kollwitz var. Jag är också bekant med varför en gata i Friedrichshain bär Richard Sorges namn, han som ju spionerade för japanerna. Jag har lärt mig att Karl-Marx-Allee hette Stalin Allee en gång, men vid korsningen Peterburger Straße övergår den till att kallas Frankfurter Allee.

Jag har levt ett liv i en liten bubbla mellan två världar, mellan det svenska och det tyska samhället. Snart är det dags att ta ställning. Vilket ben vill jag stå på? Vilken riktning vill jag gå i? Kan jag gå tillbaka, vill jag gå tillbaka? Ja, frågorna hopar sig.

Jag har kommit en god bit på väg in i något nytt och spännande. Något inspirerande och levande som hela tiden överraskar och kittlar min nyfikenhet. Ska jag satsa och gå ”all in” eller har Skellefteå fortfarande något att erbjuda?

Det är inte säkert att jag kan upptäcka det innan jag är tillbaka i mitt gamla liv igen. Oavsett vart vingarna bär så måste de bära hemåt, till Getberget. Där finns min bas, mina ägodelar. Min katt bor inte där just för tillfället, men henne längtar jag efter, att få gosa med. Köra ner näsan i den burriga pälsen och pussa det lilla mjuka huvudet.

Två veckor kvar. 14 dagar. 336 timmar.

Neeeee…

Jag är otroligt nördig när det gäller Tyskland, Berlin och tyskan. Om du inte redan visste det. Fast då hade du förmodligen aldrig läst den här bloggen 🙂

Jag fascineras av nya saker, men även av samma sak om och om igen. Som att Berlinarna inte säger nein, de säger neee. Det låter så gulligt. Neee… Lite långdraget så där. I vissa fall har jag hört nöööö. Haha! Otroligt roligt! Det är väl troligtvis den speciella dialekt som finns här. Jag har sett ståuppare på tv och inte fattat mycket av snacket, ännu mindre skämten. Läste förresten ett skämt om Berlindialekten i en tidning. Tyvärr kan jag inte återberätta det, men en del är att de inte säger ich utan ick. Jag hörde en gång A, som är uppvuxen här, säga ”ick glåååbe” istället för ”ich glaube”, jag tror. Språkmänniskan i min jublade när jag kunde urskilja detta i en mening. Jag kände mig otroligt stolt. Skämtet i tidningen gick ut på att ett barn kom hem från skolan och pratade bred berlindialekt. Föräldern tillrättavisade och en kortare diskussion uppstod. Till sist tappade föräldern tålamodet och röt till barnet – på samma dialekt – att man måste lära sig prata rätt. Typ. Roligare i tidningen…

Det är väldigt inspirerande för min vänstra hjärnhalva att få bolla med ett nytt språk. Älskar ljuden, meningsbyggnaden, att sakta lyckas lära mig mer och mer. Jag har alltid älskat engelskan av samma anledning. Den bemästrar jag rätt bra numera och då är det ofantligt spännande att ta sig an ett nytt språk. Insåg igår att tyskan pratas väldigt långt fram i munnen. Bara r- och till viss del sch-ljudet ligger längre bak. Svenskan ligger längre bak. Engelskan är rundare. Mycket intressant. Jag och M pratar i stort sett bara engelska med varandra, men när han pratar tyska visslar det verkligen om det. Jo, i dubbel bemärkelse. Han kan prata otroligt fort, men när jag lyssnar på honom hör jag just dessa visslande ljud. Tyskans alla s-, sch-, ch-, z- och ts-ljud. A och A pratar inte riktigt lika fort och mindre energiskt. (Svårt med A&A, vem är vem?) Hon pratar högt och svepande, han mjukt och ihopdraget. Som med alla språk spelar personligheten in. Tyvärr är det väl så att när jag lärt mig förstå ”rikstyskan”, då måste jag ta mig an dialekterna. Puh, det här kan ta några år.

Vad ett litet t kan göra

Det känns som att jag upprepar mig själv hela tiden. Har jag skrivit det här förut? Vet inte. Jag skriver det igen. I helgen kämpade jag ju med tempus i det tyska språket. Eftersom jag är en glömsk person insåg jag att det vore bra att kunna säga att jag glömt något. Eller snarare glömde. Jag har glömt heter ju ich habe vergessen, men glömde? Vad heter det? Jag funderade en stund på lämplig böjning. Vergessen, ver…gass?, vergessen. Kan det heta så? Ich vergass? Uttalas typ fergaas [fer’ga:s]. Jag måste fråga. Så vid ett tillfälle frågade jag A&A vad det heter och fick till svar:

Det heter vergass, men akta dig för att slänga in ett t på slutet. Då blir det vergast.

Jag sög rent kort på den informationen och insåg att med ett t på slutet beskriver man ju många stackars judars bittra öde under andra världskriget. Det betyder nämligen att bli ihjälgasad. Tyskarna har gjort mycket för att försöka sona allt de ställde till med under kriget, så det känns onödigt att påminna om det vid fel tillfälle. Bäst att hålla tungan rätt i mun. Bara jag inte glömmer…

Kastanienallee – shoppinghimlen!

Jag vill ha ett litet tv-torn!

Det är helt sjukt. Jag har varit på stan i drygt 5 timmar och vad kommer jag hem med? TVÅ BROSCHER!? Mina medtävlanden släpade på stora påsar. A hade köpt en helt ny outfit: skor, kappa, örhängen, väska. Andra A köpte en jacka och ett par nya jeans. Hepp!

Jag måste gå shoppingskola! Detta är pinsamt. Inte ens en liten påse hade jag att bära. Jag satte ju på mig broscherna direkt. Ja, den ena var en brosch. En blomma (en till!). Den andra var mer en knapp. Vet inte vad det kallas. Badges på engelska. En fågel med ett hjärta. Så töööt.

Sedan provade jag en jacka som jag faktiskt kunde ha. Den var lite trång, men det gick. Och den vara bara storlek 40. Woohooo! Det var länge sen. I storlek 42 hade den varit perfekt, men priset. Hm, typ 2500 kr. Inte riktigt i min prisklass.

Ja, den var fin, rejäl och av bra kvalitet. Men enligt min filosofi måste den för det priset sitta som en smäck, och förbättra min levnadsstandard eller nått sånt. Jag måste bli en lyckligare, mer älskad och framgångsrik människa i den. Ett fett bankkonto och en snygg karl à la Johnny Depp bör ingå i köpet. Annars får det vara. Det fick det.

Från en svunnen tid

Men innan allt detta hann hända hade vi bara strosat igenom ett par affärer. A väntade eventuellt ett samtal om jobb och givetvis, mitt i alltihop ringde det. Hon skulle bli borta ca 1 timme och det tänkte jag och A att vi nog skulle klara av. Så vi fortsatte vårt utforskande av Kastanienallee.

Det måste bara vara stans trendigaste gata! Affär på affär med senaste modet. Det ena plagget dyrare än det andra. Jag såg en hel del fint förstås, men det är riktigt tråkigt att dessa affärer sällan har något större än 40, möjligen 42. Det finns människor som inte råkar vara av ”elefantstorlek”, men ändå vill ha coola kläder. Ja, även de som är i ”elefantstorlek” vill ha det. Hur svårt kan det vara att göra en kollektion som sträcker sig lite längre? Det är klart, snackar vi elefant kontra minimini i XS så kanske modellen måste förändras något, men hur svårt kan det vara? Nä, det är viljan som saknas. Nog om detta.

Övning ger färdighet

Jag hade verkligen trevligt med A. Vi har ju den överenskommelsen att jag pratar bara tyska med honom. Eller jag har den överenskommelsen. Han försöker ibland på engelska och vi hjälps åt. Stundtals undrar jag hur min tyska låter i hans öron, men jag hör själv att den blivit bättre. Jag kan skapa hela meningar och faktiskt prata.

Idag fick jag kämpa med tempus. Alltid lätt att snacka i presens, men när det blir imperfekt och perfekt. Då blir det allt annat än perfekt. Ha-ha… Jag bestämde mig för att jag bara får prata om sånt som händer i nutid. Puh! Det var skoj att känna av något slags flyt efter flera månader i svettig desperation.

Plastsaker från DDR

Fler plastsaker från DDR

Mammas favoriter

Fina koppar

Näringsintag

När A åter dök upp hade vi hunnit ha kaffepaus, under vilken jag hjälpte duvor och gråsparvar att anlägga samma fetma som jag själv.

Jag hade köpt en stor croissant (tyvärr utan innehåll) och ville dela med mig av högt kolesterol och risk för hjärtinfarkt. Skyller på att de inte har kardemumma här på caféerna. Kardemumma är som mjukmedel för magen – om man envisas med att dricka kaffe. Därför tyckte jag en croissant kunde fylla samma syfte.

Var var jag? Jo, shopping. När de andra tömt plånböckerna och var trötta i armarna av allt bärande gick vi på Der Imbiss och käkade. Jag åt något som var som ett indiskt nanbröd med kronärtskockskräm, ruccola, soltorkade tomater och chilisås. Gott! Sköljde ner den med en öl.

Imbiss har ett upp-och-nervänt MacDonalds-M i loggan, men är ett mycket trevligare snabbmatställe. Maten var godare och säkert nyttigare. Märklig kombination av indiskt och italienskt.

Efter maten var det dags att gå hem. Vi blev nästan utslängda från sista affären, men A köpte sina jeans där så de fick lov att hålla god min. Trots att mina inköp är tämligen magra i jämförelse med de andras så känner jag mig rik. Inte så konstigt när det gäller plånboken, men jag tänker mer på de där sakerna som är ovärderliga i livet: vänskap, gemenskap och ett gott skratt.

Gatukonst

Mer gatukonst

En annan typ av gatukonst

Ett gammalt badhus

The Sound of Berlin

  • Gaslågan i varmvattenberedaren: ffffFFOFF! Första gången jag hörde det trodde jag någon tände eld på lägenheten. Brrrr!
  • Spårvagnar: Jag älskar det ljudet! Känns så storstadigt, men ändå småstadigt på något vis. Ooooooouuuuiii… när de startar. Squeeeeek, i de mjuka kurvorna. Du-dunk-du-dunk. Mycket mysigare ljud än t-banetågen.
  • Sirener: Inget njutbart ljud. A bor bredvid en trafikerad väg och jag vet inte om det ligger sjukhus och polisstationer just i närheten, men sirenerna går i ett. Ambulanserna använder dem när de ska ta sig igenom korsningar med många bilar, men när de är förbi slår de av dem. En sak som alltid gör mig rörd är att se hur bilar gör allt för att hjälpa ambulansen att komma fram. Stannar, kör undan, svänger av. Det är solidaritet det!
  • Trafik: Jo, den finns. Ja, den låter. Jå, det luktar avgaser.
  • Tystnad: En tvärgata åt höger och allt blir tyst. Magic! Tystnaden bor också i Tiergarten, som är en stooor park. Där försvinner man in i en annan värld.
  • Gatumusiker: Det står alltid någon och spelar och sjunger vid Schönhauser Allee Arcaden. Ganska mysigt. En gång snubblade jag på ett helt punkband vid Alexanderplatz. De svängde bra! Däremot har jag inte hört några panflöjter ännu. De är ju standard i andra städer.
  • Argsinta tyskar: Jag tycker tyskarna är mer utlevande. Beror det på att vi är närmare Medelhavet? Känslorna kan svalla lite här och var och jag tycker inte folk är rädda för att höja rösten. Är skillnaden den svenska konflikträdslan?
  • Hallooooo! Den klassiska hälsningsfrasen. A tyckte det var trevligare att säga hej i Sverige för att E:et formar munnen till ett leende. Mmmm, fast halloooo är kul att säga 🙂
  • Näktergal: Jo, det är sant! Mitt livs första levande näktergal lyssnade jag till i Friedrichshain i maj. Jag har två vittnen som kan intyga det. Det var som i en dröm!
  • Tyskan: Jag tycker det är ett så himla vackert språk. Flytande, viskande, svischande, svallande. Synd att så många tror att Hitler är lika med tyska språket. Vi behöver ju bara titta på en svensk 40-talsfilm för att höra hur språket och sättet att tala har förändrats. Nä, jag tycker det är minst lika mjukt och sensuellt som franskan – och sen beror det på känslan bakom förstås! Aggressivitet låter inte vackert på något språk.
  • Hinterhof: Jag har nämnt tidigare hur bakgårdarna blir som en ljudförstärkare. Det är både bra och dåligt. Jag tror att jag inte blir lika störd för att jag inte förstår vad människor säger. På eftermiddagen kan det vara trevligt att höra folk som pratar, slammer med porslin och bestick som klirrar. På natten vill man förstås inte höra hög musik, skratt och skrål förstärkas. Än så länge har jag inte blivit alltför störd. Ingen har brakat igång musik kl.04.00 eller vrålar i trapphuset. Nä, det är de öppna fönstren som skvallrar om människors liv. Barnskrik, sång, skratt. För det mesta får det mig att känna mig delaktig i något större.
  • ”Ausstieg links”: I London var det ”Mind the gap”, i Stockholm ”Se upp för dörrarna”. De där fraserna som sägs i högtalarna på t-banan eller spårvagnen. Här talar de om på vilken sida i färdriktningen som man ska stiga ut. Bra att veta är att man själv måste trycka på en knapp på dörren för att komma ut. Dörrarna styrs inte centralt av föraren.
  • Du-dunk: I mitt hus är det ett ljud som låter som ett stort hjärta som slår, ett rytmiskt du-dunk du-dunk. Jag tror det är grannens tvättmaskin, som verkar gå dygnet runt. Ibland stör jag mig på det, men för det mesta känns det betryggande. Minnen från mammas mage?
  • Tschüüüüß, Tschüßieeee, Ciaoooo: Olika sätt att säga hejdå. Jag tycker det låter så rart med Tschüß. Kyss på dig, tills vi ses nästa gång!

Den tyska dubbningen

Vi är så privilegierade i Sverige som slipper dubbingen! Vi lär oss engelska i unga år och hör den sedan talas överallt. Både amerikanska och brittiska dialekter kan vi känna igen och särskilja. Inte alltid medvetet, men ändå. De flesta av oss kan säkert skilja en Texasbo från en irländare.

Vi är även bekväma med andra språk: danska, norska, finska, tyska, franska osv. Vi vet hur de olika språken låter. I och med textningen kan vi lyssna till originalspråket och kanske lära oss något den vägen.

Här dubbar de allt! Jag kommer aldrig att vänja mig vid att amerikanska skådespelare plötsligt talar tyska. Tittade en stund på en amerikansk actionrulle igår, Déjà Vu med Denzel Washington. Det var bara så himla knäppt att han pratade tyska!

Däremot såg jag också slutet av När lammen tystnar och konstigt nog funkade det att Clarice Starling (Jody Foster) pratade tyska. Ja, t o m Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) funkade på tyska. Där insåg jag att de säkert dubbar jäkligt bra. För det första matchar orden läpprörelserna och för det andra verkar även översättningen vara okej. Med reservation för min mediokra tyska.

Jag kunde i alla fall urskilja dr Lecters klassiska slutreplik:

”I’m having an old friend for dinner.”

Denna läskiga mördare menar det förstås rent bokstavligt! Brrr. Hopkins är hur bra som helst.

Tillbaka till dubbningen. M hävdar att Tyskland lägger ner mycket tid och pengar på att få till bra dubbning och det vi – lite elakt – hört att samma karl gör rösterna till alla actionhjältar är alltså felaktigt. Tvärtom gör de vad de kan för att hitta passande röster, som låter så likt originalen som möjligt.

För mig, som vill lära mig tyska, är det ett gyllene tillfälle att lyssna och lära. Jag kommer dock aldrig klara av att acceptera något annat än äkta röster – och textning. Det jag är van vid. Tyskarna är van vid dubbningen och tycker självklart att den lösningen är bäst.

Jag drar ändå slutsatsen att deras sämre språkkunskaper delvis beror på detta. Att de gör sig själva en björntjänst. Däremot kan jag inte förstå varför inte svenska ungdomar vill plugga tyska. Jag tycker det är ett väldigt vackert språk. Det är nästan lika mjukt som franskan. Helt i motsats till var de flesta påstår.

Om man sedan betänker att Sverige är till ytan större än Tyskland, men bara har 9 miljoner invånare mot Tysklands 80 miljoner. Det är en viss skillnad. Och ännu ett skäl att plugga tyska i skolan.

Rapport från en mazarin

Ifall någon suttit som på nålar och undrat – hur smakade den? Här kommer svaret. Jo, den smakade okej. Inte som en äkta svenska mazarin. Den är ju mjuk, saftig och inte äckelsöt. Den här var för söt, inte så saftig och således ganska torr. Meeeen med min pulverespresso till blev det en hygglig fikapaus.

Jag är fortfarande impad över det där med Schwedenwochen. Jag tror Sverige fortfarande står rätt högt i kurs, åtminstone i norra Tyskland. Jag trodde först att M drev med mig när han sa att tyskar, när något häftigt inträffat eller de tycker något bara är fantastiskt, säger ”Alter Schwede!”. Typ gamle svensk!

Jojo, jag är stolt över att vara svensk jag. Flaggan i topp!

Schönes Wochenende

Så var det helg igen. Skönt. Men nu börjar en ny tid för mig. Mina svenska anställningar tar slut idag. Jag kommer troligtvis får lite mer jobb via min ena arbetsgivare, fast det är här gränsen går. Mellan det utstakade, det trygga – och ovissheten. Eller äventyret! Det fungerar ju lite som en trestegsraket detta. Först att åka, sen denna gräns och sen…? Ja, the sky is the limit heter det väl. Det är nu allting kan hända. Ekonomiskt klarar jag mig och det är jag glad över. Jag har många tankar. Borde jag inte ta itu med tyskan på allvar? Och det där stället där man kunde testa sin engelska gratis? Är inte det en bra idé? Ska jag fråga om det där caféjobbet finns kvar eller ska jag hålla mig mer öppen? Jag tänker att det är de här två månaderna som återstår som kommer att visa vägen. Kommer den leda tillbaka till Skellefteå eller…?