Jag är otroligt nördig när det gäller Tyskland, Berlin och tyskan. Om du inte redan visste det. Fast då hade du förmodligen aldrig läst den här bloggen 🙂
Jag fascineras av nya saker, men även av samma sak om och om igen. Som att Berlinarna inte säger nein, de säger neee. Det låter så gulligt. Neee… Lite långdraget så där. I vissa fall har jag hört nöööö. Haha! Otroligt roligt! Det är väl troligtvis den speciella dialekt som finns här. Jag har sett ståuppare på tv och inte fattat mycket av snacket, ännu mindre skämten. Läste förresten ett skämt om Berlindialekten i en tidning. Tyvärr kan jag inte återberätta det, men en del är att de inte säger ich utan ick. Jag hörde en gång A, som är uppvuxen här, säga ”ick glåååbe” istället för ”ich glaube”, jag tror. Språkmänniskan i min jublade när jag kunde urskilja detta i en mening. Jag kände mig otroligt stolt. Skämtet i tidningen gick ut på att ett barn kom hem från skolan och pratade bred berlindialekt. Föräldern tillrättavisade och en kortare diskussion uppstod. Till sist tappade föräldern tålamodet och röt till barnet – på samma dialekt – att man måste lära sig prata rätt. Typ. Roligare i tidningen…
Det är väldigt inspirerande för min vänstra hjärnhalva att få bolla med ett nytt språk. Älskar ljuden, meningsbyggnaden, att sakta lyckas lära mig mer och mer. Jag har alltid älskat engelskan av samma anledning. Den bemästrar jag rätt bra numera och då är det ofantligt spännande att ta sig an ett nytt språk. Insåg igår att tyskan pratas väldigt långt fram i munnen. Bara r- och till viss del sch-ljudet ligger längre bak. Svenskan ligger längre bak. Engelskan är rundare. Mycket intressant. Jag och M pratar i stort sett bara engelska med varandra, men när han pratar tyska visslar det verkligen om det. Jo, i dubbel bemärkelse. Han kan prata otroligt fort, men när jag lyssnar på honom hör jag just dessa visslande ljud. Tyskans alla s-, sch-, ch-, z- och ts-ljud. A och A pratar inte riktigt lika fort och mindre energiskt. (Svårt med A&A, vem är vem?) Hon pratar högt och svepande, han mjukt och ihopdraget. Som med alla språk spelar personligheten in. Tyvärr är det väl så att när jag lärt mig förstå ”rikstyskan”, då måste jag ta mig an dialekterna. Puh, det här kan ta några år.