Kategoriarkiv: Shopping

Fredag i Friedrichshain

En låååång sovmorgon blev det idag. Jisses så trött jag var! Fler inlägg kommer som berättar varför. Om någon är nyfiken 🙂

Karl-Marx-Allee

Karl-Marx-Allee

Till en början kände jag mig låg. Det är ju inte bara förträffligt och tjosan hela tiden att skapa ett nytt liv. Finns oro för framtiden som stör nattsömnen och sen insikten om vad man faktiskt lämnar bakom sig.

För det är en hel del band som kapas på något vis. Man tappar kontakten med det som fanns förut i ens liv. Kanske inte efter två veckor, men successivt. Det som var tryggt och ombonat existerar liksom inte längre.

Även om jag inte känner mig otrygg här så finns det många frågetecken. Många insikter. Om jag skulle bo här ”på riktigt” då är det så mycket jag inte har inblick i. Även om jag inte har stenkoll i Sverige så vet jag vad som gäller, vem jag ska fråga och vart jag ska gå. Jag vet hur systemet fungerar. Banker, försäkringar, hyreskontrakt, a-kassa, sjukförsäkring, tandvård osv. För att inte tala om avståndet till vänner och familj.

Man får ju nya referensramar och det ökar till viss del avståndet och känslan av att vara lite utelämnad. Det skakar om ens behov av trygghet helt enkelt och det är både skönt och jobbigt. Men det är ju inte för att jag avskyr Sverige som jag valt att åka hit. Tvärtom! Jag uppskattar Sverige mer, nu då jag ser hur bra vi har det.

Goda råd hos frisören

Syns håret?

Syns håret?

Jag gick och klippte mig på eftermiddagen. Kunde inte vänja mig med den halvlånga ”pottan” jag fick sist. Den må ha varit modern, men det blev för snällt och platt på mig. (Sorry Fredde!)

Killen som klippte mig var dansare egentligen, men tjänade sitt uppehälle som frisör (och det var han förstås också utbildad till!). Han hade varit sjuk ett tag och förlorat dansjobbet. Tror det var Westside Story han varit med i.

Till mig sa han:

– I Berlin måste man vara tuff. Det finns så många andra som är duktiga och de kommer från hela världen. Man måste vilja vara nummer ett.

Det är inte riktigt min mening eller önskan, att vara nummer ett, men jag inser vad han menar.

Kanske gäller det speciellt i Berlin. Människorna här har ju varit med om en del. Ja, de som bott här under murens inflytande. Samtidigt tycker jag att jag träffat många som är väldigt varma och öppna. Visst har de fått kämpa, men det har också jag gjort. På mitt sätt.

Kort sagt, det finns mycket att fundera på när man bor i ett annat land. Mycket som man inte kan förutse innan man testat.

Kom till saken…

Jag kom visst bort från ämnet. Ville ju skriva om min mysiga fredag. Jag tycker om att ta saker som de kommer, gå på infall, men jag började att gå och äta ”brunch” på Goodies. Jag ville åt deras wifi och lägga upp några bilder på Instagram.

Goodies är ett ganska trevligt ställe och jag tycker om att de har veganska kakor etc. Dessvärre hade de visst vanlig mjölk som alternativ när man handlar olika kaffedrycker. Det är inte så veganskt precis. Eftersom jag förstod att jag nog fått riktigt mjölk vågade jag inte dricka upp hela min Latte Macchiato. Nästa gång får jag be om rätt mjölksort direkt.

Innan jag gick och handlade mat tog jag en sväng runt kvarteret. Det resulterade alltså i en klippning och några impulsköp. Ett gäng vykort med roliga citat + en anteckningsbok fick följa med hem. Jag hittade också en kort svart kjol som påminner om en jeanskjol. Jag insåg att det varit dumt att lämna den svarta kjolen i Skellefteå, men nu spelar det ingen roll!

Den här nyare är bättre. Kortare, vilket är bra när jag ska cykla och bära tjockare strumpbyxor. Min lila knälånga kjol fick en märklig in- eller var det kanske en utbuktning? Ja, där sadeln varit. Såg inte fint ut!

Dags att kura ihop sig på sängen, streama lite Sherlock Holmes. Njuta av regnets sövande ljud utanför den öppna balkongdörren, en skål med nötter – eller Studentenfutter (studentfoder?) som det kallas här – nära till hands. Kanske en tekopp?

Snart börjar folk strömma till för att studsa runt på nattklubben Berghain, som ligger en bit ner efter gatan. Brandbilar eller ambulanser, från den närliggande brandstationen, kommer garanterat tuta förbi utanför med blåljuset på.

Kort och gott, det är fredag i Friedrichshain, Berlin.

Nationaldag = Feiertag

…eller varför man inte ska dricka en espresso klockan nio på kvällen.

berlinvyGrattis på föreningsdagen Tyskland! Och grattis tv-tornet! Idag är det 44 år sedan invigningen. Fast vänta nu. Det var väl Tyskland som skulle stå i rampljuset idag? För ett år sedan stod jag och min kära vän (förstagångsbesökare) med mycket långa näsor på ett café vid Schönhauser Allee. Vi kunde ju inte förstå varför allt var stängt. Nationaldag? Jaha. Nähä. Hehehehe. Pinsam tystnad. Ridå. I år var jag förberedd…

Fick tipset att uppsöka den  j ä t t e s t o r a  loppis- och antikmarknaden bakom Ostbahnhof. Solen strålade, vinden busade – och det var knökfullt! Först fattade jag inte alls hur jag skulle kunna manglas in i den kompakta folkmassan, men på något vis gick det. Snart konstaterade jag att jag verkade ha tappat bort min shoppinggen, men en stund senare insåg jag att jag var pank. Va?! En liten silverring med blå sten, en silverbrosch och två pocketböcker på tyska var ju det enda jag köpt. Så var det med den saken!

Apropå espresson hade jag somnat efter kl 04 på morgonen och vaknade strax innan kl 09. Ingen lång och skön nattsömn precis. Ändå var jag inte trött. Visst hade det tagit ganska lång tid för mig innan jag kom mig ut, men nu var jag där bland allt folk. Sökte upp en bankomat i Ostbahnhof, köpte en onödig kopp kaffe och nougatcroissant. Delade croissanten med ett halvt dussin gråsparvar och en geting. Solen fortsatte att skina och livet kändes alldeles alldeles underbart.

bukettPå morgonen när jag vaknade tittade jag på de två sista avsnitten av tv-serien Enlightened med Laura Dern i huvudrollen. Hon spelade en kvinna som vill förändra världen. Göra skillnad. Avslöja korruption och maktmissbruk. I slutet undrar hon om hon varit för blåögd, för idealistisk och knäpp. Jag undrar detsamma om mig själv. Här går jag omkring med en lyckoboll i magen bara för att jag är i Berlin. Vad har den staden egentligen som ingen annan har? Tids nog kanske det enda jag ser är misären. De utslagna. Rädda punkare med stora hundar. Buffliga karlar som ska fram till varje pris. Sura kärringar i kassorna på mataffären, posten, museet. De trasiga trottoarerna och ruffigheten. Hundskiten och dammet.

Men när jag går hemåt igen, med en brokig och spretig blombukett i handen. Blommor som jag betalat €2,5 för på marknaden. Solen skiner, vinden busar och min lyckoboll i magen strålar ut genom hela mig. Då tycker jag att det är just det här som gör livet värt att leva. Detta enkla och liksom självklara. Visst, imorgon kanske jag sitter där i myndigheternas klor igen, det regnar och jag har blivit less på att inte prata mitt eget språk. Fast idag går jag hemåt. Ser fram emot en kopp te, smörgåsar med det godaste vegpålägget och en riktigt bra favoritbok att läsa om, på tyska den här gången. Om något kan förändra världen är det detta. En total känsla av frid, närvaro och tyst glädje.

Husemannstraße

Jag har åkt förbi både på cykel och spårvagn, ja jag tror till och med jag promenerat också. Men aldrig har jag vikt in på denna gata. Döm om min förvåning när jag upptäcker en liten skatt. En tyst gata täckt med prasslande löv att hasa fötterna igenom.

Det kan storligen förvåna mig att jag kan gå på en starkt trafikerad och slamrig gata, sedan viker jag om hörnet – och landar mjukt i en ljuddämpare.

Berlin har alla typer av kvarter. Kullerstenar kan vara ett tecken på att cyklisterna inte orkar hitta dit. Möjligen tycker även bilister det är bättre att undvika det knöliga underlaget. Som ”promenör” är det inte alls så illa. Det tar ner farten till ett skönt strosande.

Det jag upptäckte på Husemannstraße var först och främst Zentrum für Ayurveda & Wellness – Sri-Dhanvantari, stället A brukar jobba på med massage och Q! (uttalas ’ku-ii’ på tyska). Jag visste att det låg där, men trodde inte det skulle ligga så nära mitt verkliga mål.

Dessutom stod A utanför och rökte och pratade i mobilen när jag vek om hörnet. Vi hann byta några ord och jag hälsade på kvinnan som äger stället innan As kund dök upp. Det var trevligt att A råkade vara där just då och att hon var ledig. Annars har hon jobbat en hel del den senaste tiden. Längtar efter att få sitta ner och prata med henne ordentligt. Ayurvedacentrat såg mysigt ut och jag är sugen på att boka en ansiktsrengöring. Det skulle jag verkligen behöva!

Konstutställning

Jag korsade gatan för att komma till Mandala Buchhandlung. I lördags hade de vernissage för mandalamålningar och jag var nyfiken på att se dem.

Butiken var som vilken annan alternativ bokhandel, med olika typer av böcker för personlig utveckling, parfymoljor, kristaller, vykort och kortlekar av olika slag. Kände mig lite uttittad av två viskande kvinnor vid kassan, men jag kollade runt och hittade rummet med målningarna.

De var vackra. Stora färgvirvlar på fyrkantiga dukar. Ibland såg de ut som blommor, ibland som vatten eller ljusfenomen. Jag blev speciellt förtjust i en grönturkos tavla. Såg inga priser och kände ingen lust att fråga mannen som surade i en soffa. Fattade inte om han också var kund eller representant för konstnären, som förresten hette Stefanie Menzel.

Tyckte om hennes helande energikort. De hade illustrationer som påminde om de större tavlorna. Korten kostade bara €17, men jag har börjat dra åt svångremmen. (Kan komma att behöva mina sista slantar till en utflykt nästa vecka. Mer om den vid senare tillfälle.) Köpte några vykort och tackade för mig.

Känner plötsligt att jag vill hinna med så mycket och tiden börjar rinna iväg för mig. Det är bara att andas och vara i nuet. Njuta av varje ögonblick. I det här vädret är det verkligen inte svårt! Kalasskönt och soligt. Jag är så glad, tacksam och lycklig att jag får leva just här, just nu. Det är en underbar gåva. Tack!

Ännu mer besök

Min tystnad på bloggen beror återigen på besök från Sverige. L&B har varit här och upplevt Berlin för fjärde gången. Det finns fler fanatiker än jag! 😀 Jag har hängt med ut på shoppingrundor på nya gator.

Häromdagen åkte vi till Kreuzberg och tog en promenad upp på ”berget” Kreuzberg i Victoriapark, där man har en rätt okej utsikt över stan. Dessvärre finns många trädkronor i vägen, men de är ju också vackra att titta på! Speciellt nu med alla höstfärger.

Vänster: Jonglör mitt i gatan

Höger: Ännu en kyrka

Besökte också Bergmannstraße, som är en riktigt fin liten shoppinggata. Vi åt goda veghamburgare på Yellow Sunshine, ett helt vegetarisk snabbmatsställe. Jag tog halloumiburgare, L en ostburgare och B åt en supergod spenatburgare. Även om det var snabbmat kändes det förhållandevis fräscht.

De har många sorters bioläsk här, t ex BioZisch, ekologiska drycker med naturliga råvaror. Jag drack en flaska med ingefärs- och limesmak och Bs rabarberläsk fullkomligt slet mig tillbaks i tiden, till mormors kök och hemkokt rabarbersaft. Mums! Måste köpa en till så snart jag hittar dem igen. Finns säkert på alla matvaruaffärer.

Vattenfallet på Kreuzberg

Blommande träd och Spree

En annan dag besökte vi East Side Gallery. Den del av muren, som 1990 målades av olika konstnärer till minne av murens fall den 9 november 1989. Såg att motiven snyggades till 2009, men tyvärr finns det personer som inte kan hålla fingrarna borta utan klottrar skitsaker mitt på konstverken. Gärna snoppar och/eller bröst. Så tråkigt.

Jag tycker grafitti kan vara snyggt, coolt och intressant, men vanligt klotter är bara trist och känns smutsigt. Samtidigt hör det till Berlins stadsbild. Denna konstanta civila olydnad. Det som jag till viss del ser som frihetens baksida. Att man tror och tycker man har rätt att göra precis vad som helst. Självklart, men man kanske ska visa hänsyn ibland. Vi har också skyldigheter gentemot varandra. Slut på föreläsningen.

Världen måste förändras

Välkänd rysskyssmålning

Färgrik dam med drake

Ser du tv-tornet? 🙂

Nytt försök

Det här inlägget vill inte skrivas klart. Jag har hållit på i flera dagar vid det här laget. Så vad återstår att nämna?

Jo, att det var kolossalt roligt att återigen ha besök från gamla Svedala. Jag tycker det är fantastiskt att få dela min älsklingsstad med goda vänner.

De här två hade ju dessutom ett och annat tips att ge mig, sådant som jag inte hunnit se eller visste fanns. Jag har tagit en öl på Wohnzimmer med dem och en drink (som var för stark – trots att jag blandade ut den med ett halvt glas vatten!) på Scotch&Sofa. Jag kom så långt att jag stod i kö till club/bar/restaurang White Trash Bar, men ångrade mig i sista ögonblicket. Kändes inte rätt just då. Tydligen missade jag inget speciellt.

B kollar kameran

Det vackra vattenfallet uppifrån

Ja, jag trivs i Berlin!

Överexponerad L

Vi hade inte så tur med middagarna fredag och lördag. Tapasrestaurangens mat var lite smaklös och vi fick vänta nästan en timme på vår pasta på det andra stället.

Ett ställe som inte gjort mig besviken ännu är falafelstället på Kastanienallee, Habba Habba. Det ligger till höger om Falafel Ufo. Haha. Jo, det heter så. Är ganska säker på att de har bättre mat på ”mitt” ställe.

Rekommenderar Falafel Salat och wrapen Grün Halloumi. Maten serveras minst lika tjusigt upplagd som på ”finrestaurang”. Gott, fräscht och nyttigt. Killen som jobbar där är väldigt trevlig och gav mig massor av bra argument för att flytta till Berlin. Mjo, vi får se…

Men nu har tjejerna varit och farit. Jag är åter ensam med min härliga stad. Om två veckor åker jag tillbaka till Sverige. Underbart är kort.

Wulf Zweiräder

Så heter min lokala cykelreparatör. De säljer saker också förstås. Sånt som man kan behöva till sin cykel, till exempel cykellampor med formen av en dödskalle. Piffar upp vilken tvåhjuling som helst (Zweirad = tvåhjuling)! 😀

När min cykel var nyinköpt gick jag till Wulf för att fixa ett bra lås. Som jag tjatat om förut låser alla i Berlin fast sina cyklar med värsta kedjorna. Annars är det lätt att de blir stulna. Mitt lås var kraftigt, med sifferkombination – och lyse. Mycket praktiskt! Sen kostade det €38, ca 350 spänn, men de hade inga billigare inne just då. Förutom några som man lätt kunde knipsa sönder med en vanlig tång ur verktygslådan. Jag fick lova att hosta upp stålarna.

Redan efter en kort tid kärvade låset en aning. En gång tappade det låskombinationen, men jag lyckades fixa det. En annan gång ville det inte riktigt ta ihop och när jag tryckte till lossnade en liten metallbit. Det verkade inte vara någon viktig del och låset påverkades inte. Döm då om min förvåning när jag igår låste upp cykeln och sifferskivorna lossnade i en miljon smådelar, som studsade runt fötterna på mig.

Räddaren i nöden

Hungrig och trött försökte jag bedöma situationen. Om jag cyklade hem och låtsades låsa cykeln kanske den var kvar dagen efter, men jag kunde inte vara säker. Inga cykelaffärer har öppet på söndagar, men klockan var 19.00 så de skulle mest troligt ha varit stängda oavsett dag. Jag hade tidigare försökt få tag på M, som är duktig på cyklar, för att bestämma när vi skulle ses för en öl. Dessvärre var han inte hemma och jag befann mig nästan på hans gata. Det var bara att cykla hem och hoppas på det bästa.

Jag hade inte hunnit långt så susar en snubbe på cykel förbi mig. Men vänta nu… Visst var det där M!? Jag rullar några hundra meter till innan min försvagade hjärna fattat beslutet. Jag stannar och ringer. Den här gången svarar han – och han har ett extra lås. Gott sei dank! Då behövde jag inte oroa mig för att cykeln skulle försvinna.

Serviceminded

Jag fick låna låset och idag gick jag förbi Wulf med alla hundratusen delar. Kvittot var givetvis sedan länge begravt i soporna, om jag alls fick något. Det är inte så himla säkert. Jag var lite nervös för hur det skulle gå. Wulf himself och hans anställda må se ut som punkare och Hells Angels, men de är fromma som lamm. Nä, det var det där med kvittot…

Jag klev in och lade fram mitt problem för kvinnan som tog emot mig. Inom 10 minuter går jag ut igen med ett nytt lås och extra euro på fickan. För att jag skulle få samma modell behövde de beställa hem, men vem köper ett så uselt lås en gång till? Dessutom ska jag ju snart åka hem till Sverige.

Istället fick jag ett mindre flott lås, med sifferkombination, men inget lyse, och mellanskillnaden i kontanter. Utan att blinka! Det kallar jag service! Jag älskar Wulf Zweiräder!

Breath of Berlin

På Kadewe köpte jag en ny parfym, Breath of Berlin. Trodde den skulle vara dyr som sjutton, men den kostade bara €21,90. Flaskan är 20 ml, men det räcker för mig. Bäst är dock formen på den. Ett perfekt litet tv-torn! I love it!! Jag köpte den i guld och doften är en blandning av…

Frische, fruchtige Kopfnoten (u.a. Mandarine, Citrus), eleganter
lieblich-würziger Wandel (u.a. Vanille, weißer Moschus, Piment).

Det vill säga mandarin, citrus, vanilj, vit mysk och nejlika. Inte min vanliga doft, som är den lättare Clean Simply Soap, men den passade min hud perfekt. Fantastiskt att jag inte bara är i Berlin – jag luktar som stan också 😀

Underbart är kort

Friends

Så har hon åkt då. Finvännen från Sverige. Och vi har haft en fullmatad vecka med långa promenader runt Friedrichshain, Prenzlauer Berg, Mitte och längs Kurfürstendamm, som jag inte vet om den ligger i Mitte eller Charlottenburg. Jag tror det räknas till Mitte.

Vi har varit på utställningar på c/o Berlin och Neue Nationalgalerie, shoppat, ätit gott, skrattat, pratat och förstås gått, gått och gått. En storfavorit är Veganz, där vi fikat och lunchat flera gånger. Underbart god veganmat. För att inte tala om kakorna! Idag avnjöt jag en latte på mandelmjölk och en rawfoodkaka med nötter och nougat. Jag svär, jag såg och kände himmelen öppna sig.

Så har jag äntligen sett Kadewe. Detta Mammons tempel i sann Harrodsanda. Tiffany’s låg på markplanet och vi svepte in med stil och elegans. Tydligen är det så att de smycken som saknar prislappar inte heller passar för dem som frågar efter priset. Ett slags Moment 22 i lyxformat. Deras egna smycken var jättesnygga. Stilrena saker i silver, guld och något som såg ut som koppar (rosa guld?). Jag såg ingen prislapp och jag frågade inte heller efter priset.

Ny grön favoritjacka!

Så har vi knatat runt på alla shoppinggator: Kastanienallee, Münzstrasse, Kurfürstendamm. Tror den enda vi missat är Friedrichsstrasse. Igår hittade jag en ny jacka i Mitte. Min röda huvjacka har följt med ett par år och den har blivit för stor. Egentligen var den stor redan från början, för jag köpte den i åtanken att jag skulle rymma tjocktröjor under. Åtminstone en. Jag upptäckte att jag fått hål under armen för att ärmhålet var så stort. Låter underligt, men det kan ju faktiskt vara lika lätt att sätta sönder ett plagg som är för stort som ett som är för litet.

Det var inte helt lätt att hitta en tunnare sommarjacka. Utbudet i Berlin är inriktat på vintern, vilket inte är helt underligt. Plötsligt var den bara där. En ny lång huvjacka i mörkgrönt tyg. Snygg och i min rätta storlek. Jag slog till! Sen gav jag bort min svarta huvkofta i ull till E, för den satt inte heller bra på mig. Hon shoppade sina favvoulltröjor på Benetton och jag tror jag ska köpa en ny där jag med. De har hyfsad kvalitet och numera bra priser. Kylan kan mycket väl komma till Berlin, fast den här veckan har det varit runt +20 grader mest hela tiden. Verkligen svårt att förstå att det är oktober!?

Så det har varit en jättemysig vecka. Det känns tomt både i hjärtat och i lägenheten, men ändå är jag till bredden påfylld. Vad skulle vi vara utan vänner?

Kastanienallee – shoppinghimlen!

Jag vill ha ett litet tv-torn!

Det är helt sjukt. Jag har varit på stan i drygt 5 timmar och vad kommer jag hem med? TVÅ BROSCHER!? Mina medtävlanden släpade på stora påsar. A hade köpt en helt ny outfit: skor, kappa, örhängen, väska. Andra A köpte en jacka och ett par nya jeans. Hepp!

Jag måste gå shoppingskola! Detta är pinsamt. Inte ens en liten påse hade jag att bära. Jag satte ju på mig broscherna direkt. Ja, den ena var en brosch. En blomma (en till!). Den andra var mer en knapp. Vet inte vad det kallas. Badges på engelska. En fågel med ett hjärta. Så töööt.

Sedan provade jag en jacka som jag faktiskt kunde ha. Den var lite trång, men det gick. Och den vara bara storlek 40. Woohooo! Det var länge sen. I storlek 42 hade den varit perfekt, men priset. Hm, typ 2500 kr. Inte riktigt i min prisklass.

Ja, den var fin, rejäl och av bra kvalitet. Men enligt min filosofi måste den för det priset sitta som en smäck, och förbättra min levnadsstandard eller nått sånt. Jag måste bli en lyckligare, mer älskad och framgångsrik människa i den. Ett fett bankkonto och en snygg karl à la Johnny Depp bör ingå i köpet. Annars får det vara. Det fick det.

Från en svunnen tid

Men innan allt detta hann hända hade vi bara strosat igenom ett par affärer. A väntade eventuellt ett samtal om jobb och givetvis, mitt i alltihop ringde det. Hon skulle bli borta ca 1 timme och det tänkte jag och A att vi nog skulle klara av. Så vi fortsatte vårt utforskande av Kastanienallee.

Det måste bara vara stans trendigaste gata! Affär på affär med senaste modet. Det ena plagget dyrare än det andra. Jag såg en hel del fint förstås, men det är riktigt tråkigt att dessa affärer sällan har något större än 40, möjligen 42. Det finns människor som inte råkar vara av ”elefantstorlek”, men ändå vill ha coola kläder. Ja, även de som är i ”elefantstorlek” vill ha det. Hur svårt kan det vara att göra en kollektion som sträcker sig lite längre? Det är klart, snackar vi elefant kontra minimini i XS så kanske modellen måste förändras något, men hur svårt kan det vara? Nä, det är viljan som saknas. Nog om detta.

Övning ger färdighet

Jag hade verkligen trevligt med A. Vi har ju den överenskommelsen att jag pratar bara tyska med honom. Eller jag har den överenskommelsen. Han försöker ibland på engelska och vi hjälps åt. Stundtals undrar jag hur min tyska låter i hans öron, men jag hör själv att den blivit bättre. Jag kan skapa hela meningar och faktiskt prata.

Idag fick jag kämpa med tempus. Alltid lätt att snacka i presens, men när det blir imperfekt och perfekt. Då blir det allt annat än perfekt. Ha-ha… Jag bestämde mig för att jag bara får prata om sånt som händer i nutid. Puh! Det var skoj att känna av något slags flyt efter flera månader i svettig desperation.

Plastsaker från DDR

Fler plastsaker från DDR

Mammas favoriter

Fina koppar

Näringsintag

När A åter dök upp hade vi hunnit ha kaffepaus, under vilken jag hjälpte duvor och gråsparvar att anlägga samma fetma som jag själv.

Jag hade köpt en stor croissant (tyvärr utan innehåll) och ville dela med mig av högt kolesterol och risk för hjärtinfarkt. Skyller på att de inte har kardemumma här på caféerna. Kardemumma är som mjukmedel för magen – om man envisas med att dricka kaffe. Därför tyckte jag en croissant kunde fylla samma syfte.

Var var jag? Jo, shopping. När de andra tömt plånböckerna och var trötta i armarna av allt bärande gick vi på Der Imbiss och käkade. Jag åt något som var som ett indiskt nanbröd med kronärtskockskräm, ruccola, soltorkade tomater och chilisås. Gott! Sköljde ner den med en öl.

Imbiss har ett upp-och-nervänt MacDonalds-M i loggan, men är ett mycket trevligare snabbmatställe. Maten var godare och säkert nyttigare. Märklig kombination av indiskt och italienskt.

Efter maten var det dags att gå hem. Vi blev nästan utslängda från sista affären, men A köpte sina jeans där så de fick lov att hålla god min. Trots att mina inköp är tämligen magra i jämförelse med de andras så känner jag mig rik. Inte så konstigt när det gäller plånboken, men jag tänker mer på de där sakerna som är ovärderliga i livet: vänskap, gemenskap och ett gott skratt.

Gatukonst

Mer gatukonst

En annan typ av gatukonst

Ett gammalt badhus

Hösten är räddad!

Kikade in på H&M i Schönhauser Allee Arcaden. Jag vet, otroligt fantasilöst. Saken är den att alla trendiga designaffärer inte alltid har min storlek. Det är min enda ursäkt. Och att jag får besök nästa vecka. Då lär vi kolla in shoppingstråken på allvar. Jiiiihaaaa! Längtar <3

Idag hittade jag ett par fina byxor. Gröna smala manchesterjeans. Jättefina! Jag är såååå nöjd. Älskar den här ärtgröna färgen. Har ett par vinterkängor i samma nyans sedan tidigare – och en kofta. Annars är den färgen inte så lätt att hitta. Brallorna är mjuka och sköna. Verkligen jag!

Jag köpte också ett par vantar. Eller det är som ett mellanting mellan torgvantar och handledsvärmare. Det finns en liten strut för tummen. Känns mysigt att ha nu då den kyliga luften gör mina fingrar kalla, men det känns ändå fel att ha vantar. Helst skulle jag förstås vilja ha ett par sådana där fina pulsvärmare med pärlor och grejer. Brukar se dem på hantverksmarknader i Skellefteå, till exempel julmarknaden på Nordanå. Skulle jättegärna vilja ha ett par, men har alltid varit för snål. Smakar det så kostar det! Dessutom brukar det vara fokus på julklappar vid den tidpunkten. Nåja.

Sitter och mjukar upp byxorna i soffan. De var lite tajta upptill. H&M-brallor är ofta för lågt skurna för mig så att blir lite snäva just över magen. Manchester är dock väldigt följsamt, så de har redan gått ut lagom mycket. Imorgon ska jag inviga dem på allvar. I och med kronans övertag i förhållande till euron sparade jag också några guldtior på affären. Glad!

Veganz – wir lieben Leben

Moi och mina röda läppar

Insåg att jag sitter och jobbar ”i onödan”. Jag har inget kontrakt för september, men det blir klart inom kort. Lång väntan, men men… Med tanke på det så kände jag att jag inte behöver sitta i givakt och vänta på uppdrag. Jag mailade om mina avsikter, när jag fanns anträffbar osv och sen stängde jag ner butiken och gick ut. För första gången på hela resan fick min systemkamera hänga med. Solen sken, men luften var verkligen kall. Stor skillnad mot tidigare i veckan. Då gick jag med bara ben, idag frös jag om den lilla hudbiten som tittade upp ovanför skaften på mina DocMartens. Det sved när den kom i kontakt med luften. Jag är inte van kyla. Brrr.

Jag valde att gå över bron igen. Inte efter vatten, men efter Siebert. Jag var fikasugen, men mest ville jag ha ett ärende. Ett mål. Jag började traska rakt fram. Stannade, tog en bild eller två. Kände mig nöjd med yllekoftan jag valt som ytterplagg. Det blev ingen rask promenad, för det fanns många vägar att korsa och gröna ”Ampelmän” att vänta in. De har en speciell gubbe på trafikljusen i Berlin. En gubbe med en märklig plattbrättad hatt. Tänker på en zombrero, men det är inte rätt. Der Ampelmann härstammar från DDR, gamla Östtyskland alltså, och han har blivit en kultfigur, som till och med har en egen webbshop. Och det finns flera butiker, där man kan köpa produkter med den gubben på. Det finns också en Pippi Långstrump-liknande tjej. Köpte henne i form av (givetvis) rosa örhängen till AL i maj eller om det var november. Tjejen är däremot en efterkonstruktion, skulle jag tro. För att så att säga ”tillfredsställa båda könen”.

På väg till Siebert passerade jag Veganz, den första (och enda?) helt veganska matvaruaffären i Berlin. Jag gick inte in då, men på hemvägen tog nyfikenheten överhanden. Det var inte en stor affär, men där fanns verkligen det mesta: grönsaker, frukt, torrvaror, kyl- och frysvaror, godis. Jag hade hyfsat bra med mat hemma, men köpte ändå ett paket frysta falafflar och en sorts grönsaksbiffar. Sen föll min blick på kosmetikahörnan. Jag har ett läppstift som jag har använt ofta och tycker mycket om, men det har ett okänt antal år på nacken. Dags att uppgradera. Hittade ett märke som heter BWC och köpte ett rött läppstift med namnet Day Lily. Smakprov på bilden, som för övrigt blev helröd pga kvällsbelysningen. Därav Photoshopexperimentet.

Det är spännande att det finns så många ekologiska, vegetariska och veganska alternativ. Det är säkert inte ovanligt i storstäder, men jag tror det är väl utbrett här. I London fanns det stora matvaruaffärer med ekologisk profil, men i Stockholm finns väl bara goodstore så vitt jag vet? Klart att man kan fråga sig om det finns så mycket ekologisk att sälja. A sa en gång att efterfrågan är så stor att de inte hinner producera så mycket utan gifter m.m. Alltså kan många produkter kallas ”bio”, som det heter här, utan att vara det till 100%. Jag tycker i alla fall om att gå runt och kika på hyllorna, läsa på burkar och nypa i påsar. Tänk att jag bor så nära detta lilla paradis!