Kategoriarkiv: Shopping

Dags för julmarknad igen…

2014-12-07 15.24.49-12014-12-07 15.57.29-1

Berlin är en stad med många julmarknader. Så många att man till och med skapat en karta synkroniserad med t-banekartan för att man ska hitta dem alla. Jag tror man får ligga i rätt rejält om man ska hinna med samtliga.

I år har jag inte varit så aktiv, men i söndags gick jag och en kompis för att titta på den japanska marknaden vid Urban Spree, ett populärt partyområde med kultstatus. Dessvärre gjorde denna kombinationen att hela stan stod och köade (!) för att få komma in. Att det finns marknader med inträde fick jag erfara vid Svenska kyrkan, men en flera hundra meter lång kö!?! Nä, vi sket högaktningsfullt i den och gick åt andra hållet. Där ligger ett annat tillhåll som kallas Neue Heimat, det nya hemlandet, med en egen marknad med betydligt kortare kö.

2014-12-07 15.57.34-1 2014-12-07 15.57.25-1

Hög hippfaktor

Det första som mötte oss var en massa matstånd, så många att vi trodde det var en matmarknad. I mitten längst in hittade vi till slut en ”vanlig” marknad med fina saker, smycken, kläder, hudvårdsprodukter. Mycket var ekologiskt och med hållbarhetsprofil. En tjej sålde smycken gjorda av använda Nespressoförpackningar. Du vet, de små metallpatronerna som finns i olika färger beroende på kaffesort. Jag gillade den idén, men inte priset. Ibland funderar jag på om folk vill sälja eller bara visa upp sina saker. Visst förstår jag sådant som materialkostnad och tidsåtgång samt att man vill gå med vinst, men är priset för högt får man ju behålla alltihop. Vad har man då vunnit? Materialet hade den här kvinnan troligen fått gratis, eller hade hon verkligen druckit allt kaffe själv? Jag frågade inte.

Kanske är detta baksidan med ”nya hippa Berlin”, att man vill pumpa turister på pengar. Saken är bara den att de som kommer till den här typen av marknader oftast är ungdomar som inte tjänar storkovan. Det hade varit kul att ha ett Nespressohalsband för 20-40 Euro, men inte 60-80. Och vem vågar gå på marknad med flera hundra Euro på fickan? Vi vet ju att ”Cash is King” och stöldrisken i folksamlingar är större.

Tjejen i ståndet bredvid ville ha runt 120 Euro (drygt 1000 kr) för sina halsband och de var riktigt snygga; hon hade fixerat moderna knypplade spetselement mellan två silverkedjor. Halsbanden såg ut som små tjusiga haklappar för vuxna. Lovar att det var finare än det låter på min beskrivning. Men över 100 Euro? Undrar om hon fick sälja många… Jag kanske låter negativ och tråkig, men jag tycker det finns bra och dåliga tillfällen att ta överpriser. Sitter man på marknad vid lyxiga Kurfürstendamm, där turister och höginkomsttagare trängs, bör man absolut sätta en hög prislapp på sina produkter. (Tillgången på bankomater för eventuella impulsköp är också större.) Målgruppsanpassning kallas det väl? Nåväl.

2014-12-07 15.20.09-12013-11-28 18.03.28-1

Glühwein och loppisfynd

Dagen medförde i alla fall att jag fick det jag kom för: jag fick äntligen dricka Glühwein och jag fyndade en julklapp till syrran på loppmarknaden ute på området. Men allt det där med att vara ”Hip hip cool and groovy”, för att citera Eddie Izzard, det bryr jag mig inte om. På söndag tror jag att jag ska försöka komma iväg till min favoritmarknad, den så kallade ”nordiska marknaden” i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Det är en mindre marknad med hög mysfaktor. Den ligger på innergården till i ett gammalt bryggeri och det är inte på grund av den nordiska profilen som jag går dit. Nä, den känns som en härlig gammaldags marknad, varken hip, superhypad eller särskilt cool. Den är bara julig.

………

PS. Sorry, nu bidde det långt igen. Hoppas du orkade igenom. DS.

 

Julmarknad på Svenska kyrkan

2014-10-22 20.52.53-1Jamen typiskt. Inte tog jag några bilder inte. Så vad pyntar man då ett julinlägg med? Får bli de fina glasen jag hittade i soprummet. Med röda bordsduken förbättras julstämningen betydligt. Kajsa Warg…

För första gången har jag korsat nästan hela staden för att komma till Svenska kyrkan i Charlottenburg-Wilmersdorf. De kör julmarknad, eller julbasar, första adventshelgen varje år. Det är hit många berlinsvenskar åker för att shoppa pepparkakor, godis, ansjovis, senap, kardemummaskorpor, knäckebröd, julmust och mycket annat. Jag blev full i skratt när jag såg att de sålde ärtsoppa och punsch vid första ståndet. Inte direkt någon nationalrätt och den har aldrig, så vitt jag vet, varit särskilt populär heller. Kan ju vara så att smaken (ja, inte på soppan!) förändras när man inte bott i Sverige på länge. Jag köpte mig en plastmugg med glögg istället, och knaprade havreflarn till. En lika otippad kombination som det faktum att glöggen innehöll alkohol. Annars kallas den ”Kinderpunsch”, typ barnglögg. Procenten var jag dock glad över, för det var kallt och blåsigt ute. Skulle tro man kan likställa det med 5-10 minusgrader i Norrland, men det var runt nollan. Jag var glad att jag inte sagt ja till att hjälpa till med försäljningen. Alla mina varma kläder, inklusive täckbyxorna, är ju magasinerade.

För att inte gå ifrån ämnet så ska jag nämna att det skulle kunna bli en fin tradition att gå på julmarknaden varje år. Tomtar, hantverk, Dalahästar, ljus, textilier. De hade förresten sålt Västerbottensost också. Det hade varit gott, men som vegetarian har jag den fördelen att jag inte saknar speciellt många svenska rätter eller råvaror. Fast jag tvekade ett tag angående julmusten. Och jag hade så gärna satt tänderna i en lussebulle. I det stora hela var det mysigt att förena det svenska och Berlin. Blir en finfin blandning det <3

En tacksamhetens tanke

Jag var nyss och handlade. Klockan var 22.00 när jag kom hem. Butiken Rewe på Warschauerstraße var full av folk. De håller öppet till kl.24 alla dagar utom söndagar. När de öppnar på morgonen vet jag inte, men jag tror det är kl.08. Jag beundrar människorna som jobbar där. De är vardagshjältar som finns till för oss andra.

Ändå finns det ”värre” ställen att jobba på. Lidl på Ostbahnhof tyckte jag hade riktigt tung atmosfär. Kändes som att göra en klassresa att gå in där. Jag kommer från någon slags övre arbetarklass, men där såg människor trötta och deprimerade ut. Jag gissar på lägre arbetarklass eller vad heter det? Socialgrupp 3? En man tjafsade om en struntsumma i kassan och gick gastande ut ur butiken, för att alla skulle förstå hans missnöje och hur lurad han blev. Inte direkt för den skull, men för den allmänna stämningen bestämde jag mig för att aldrig gå dit igen. Och man kan välja. Netto och Aldi är också lågprisbutiker, men de affärer ur kedjorna som ligger närmast mig känns helt okej.

En tulipanaros till alla

En tulipanaros till alla Spätis

Nu var det inte det jag tänkte skriva om. Nä, jag ville hylla alla de som driver sk Spätis, det vill säga kvällsöppna småbutiker och kiosker. De finns överallt och de verkar alltid ha öppet. Samtidigt har jag lagt märke till att de män, för det är nästan alltid män, som ser ut att komma från Mellanöstern ofta är glada och pratsamma. Till skillnad från de män som kommer från asiatiska länder. De är för det mesta tystlåtna och verkar inte lyckliga. Samma gäller kvinnorna. Jag har handlat av flera som har blomaffärer. De säger knappt någonting och verkar trötta och utarbetade. Det gör mig ledsen. Och visst, många människor i vår värld jobbar hårt för att kunna få ett drägligt liv. Jag hoppas bara att de känner sig uppskattade ibland.

En kille är ett trevligt undantag. Kanske jag nämnt honom förut, men han jobbar också mycket. Hans lilla kiosk är öppen hela dagar och kvällar. Vet inte om han jobbar ensam, men nä. Det gör han inte – för alla hans fåglar och fiskar bor i kiosken! Ovanpå dryckeskylarna står flera burar med små kvittrande fåglar. På disken står ett mindre akvarium med pyttefiskar. Jag blev mycket överraskad första gången jag gick in där. Glatt förklarade han att om han inte hade dem där skulle han ju aldrig hinna ta hand om dem. Och det är förstås sant…

För någon fredag sedan gick jag till ett nytt ställe för att köpa en Snickers och kanske festa till med en öl. Yes, han hade Köstritzer. Å sen en Snickers. Va? Nä, asken var tom. Besviket irrade jag runt och valde en dammig Ritter istället. När jag skulle betala behövde jag inte vara så noga med småslantarna. Sen sa han:

– Tycker du om Snickers?
– Ja, det är mitt favoritgodis.
– Du kan få en Snickersglass om du vill.
– Jaha…?

Lite osäkert följde jag efter honom in till grannlokalen (tydligen jobbade han ensam i både kiosken och hamburgerstället bredvid). Skulle jag får den gratis eller? Tja, vad kostar en sån glass? Inte mycket. Han gick in bakom disken och öppnade frysen. Sen sträckte han över lådan till mig och jag fick välja en glass. Gratis och franko. Bara för att han kände för det. Lycklig gick jag hemåt på de regnvåta gatorna. Tack för att ni finns, Spätimän!

Sprechen Sie Englisch?

For some time now I have been thinking about writing something in English. A friend of mine highly recommended me to do so in order to find new readers. Well, I wish it was that simple. Regardless of language I strongly suspect the ”Inhalt”, as the Germans call it, or the topics are quite important as well. If I only write about things other people find boring it doesn’t matter whether it is in English, German – or Chinese! Anyhow, here it goes. My first attempt.

Ingrid 2 red

Photo: Mark Beyer

Now I feel a bit confused. Should I consider it business as usual and write about one of my recent activities or should I start with some sort of summary? Why I am in Berlin in the first place etc. Like they say on TV – for new viewers you are now watching… Or something. Maybe I should. Okay. I fell in love with Berlin in 2011 and I must say the city did everything it could to show me nothing but positive sides. The weather was warm and sunny, I accidentally ended up in wonderful situations, met fantastic new people and basically came to life in this city. I was also moved and intrigued by it’s past. Coming from a country, which hasn’t been involved in war or conflict in 200 years (on our own soil I might add) the signs of suffering still visible in Berlin fascinated me. The two world wars, the cold war and the wall. They all have left their mark on the city and it’s inhabitants. Even though so many years have passed since the second world war ended I can still feel a frustration bubbling underneath the both rough and neat exterior. (Yes, I think it’s possible to have both.) Especially in men. Maybe I am interpreting this incorrectly, but I sometimes think there is a deep humiliation and guilt still buried within the German soul and it’s difficult to shake it off and feel proud of being German. And rightfully so! The war was no Sunday picnic in the park and the Germans did cause a lot of damage to the world at that time. I suppose this cross is heavier on the men’s shoulders. However not many responsible for the tragic events are alive today. They might have raised their children in the same spirit, but like my favorite comedian Eddie Izzard says: ”There’s a very strong green party there and there’s kids with beards. It’s getting okay.” Germany, Germans and Berlin of course have a lot to offer. I am not the first to discover that.

Hip hip hippety hip

For some time Berlin has been the place to go. The hippest of the hip hip cities in Europe and probably the world. As always I’m slow to catch on new trends. Because I don’t care and because I’m a bit sceptic to things a large number of people like. (Maybe that is how the aftermaths of WW2 has affected me? ”Mass hysteria” and group mentality are just not my cup of tea.) So when friends started to visit Berlin, papers, magazines and websites began writing page upon page about the German capital I was completely deaf and blind. Well, not completely. In the autumn of 2010 some good friends went to Berlin and when I read their ecstatic Facebook reviews something started to stir inside of me. To make a long story short, it was a big step for me to find myself in Berlin about one year later. The sadness I felt when I had to leave again was genuine and deep. It almost felt like ripping the heart from my chest. But why? Until this day I don’t understand it and the separation didn’t last long. In November the same year my enthusiastic friends aimed to return and I joined them. Woohooo! Not so warm this time, but the charm was still there.

With every new visit I kept on meeting interesting people with whom I felt a deep inner connection, slowly creating the social group of friends I have in Berlin today. And with them came the experiences. Art exhibitions, operas, concerts, cinema, cafés, food, beer and much more. I saw and experienced things I’d never dreamed of. At one point at an art exhibition showing German art from 1900-1945, I had a very strong emotional reaction, because of the expressive and dramatic art. That had only happened through music, film and theatre before. My passion for art was born. (Well, it did see the light of day in Tate Modern 2009, but whatever.) I’ve seen many photo exhibitions as well and keep letting the world of pictures surprise and inspire me. I hardly think it has escaped anyone that Berlin is considered the unofficial cultural capital of the world. But maybe not for long! Perhaps the trend is over soon. I hear Kraków is catching in.

Brandenburger Tor. Photo: Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor

City of duality

Without much further ado I will try and explain why Berlin is so fascinating to a stranger like me. The city is still very much divided, but not necessarily into an Eastern and a Western section. It is a city of duality. The East and West sides are both similar and totally different. In the West tourism and capitalism have taken over. Here you’ll find all the big fashion brands, exclusive restaurants and posh hotels. On the other hand you see many beggars and poor people, presumably from Eastern Europe. Seeing someone kneeling on the pavement holding a cup in front of them always gives me the chills. Not that I look down on poor people, but seeing them begging in the streets is so disturbing to me. Never saw people doing that in Sweden during my childhood. It shouldn’t be necessary today, but that is a different story. The Western sides of Berlin are beautiful and used to be highly influential on creative people back in the 70’s. Bowie, Nick Cave and many other musicians spent time here. I like the brightly lit Kurfürstendamm before Christmas and Berlin’s own Harrod’s, KaDeWe, is always a pleasure to visit. I’m sure there are much more to see, but my favorite part of the city is the former East.

The combination of anarchistic graffiti and renovated or even restored buildings of the early 20th century makes my heart sing. The large choice of cafés with more or less personally designed and built patios is thrilling to see. There is a lovely do-it-yourself-mentality flourishing here. I am a cookie monster and enjoy a dark chocolate cake any day! I’ve tasted heavenly Sachertorte in several cafés. Simply delicious. The number of restaurants with reasonable priced high quality food is something I value. I believe the Germans in general are looking for and expecting high quality. Even beer should be high quality and everyone have their own favourite brand. The annual beer festival is considered a tourist attraction as well as a dito trap, but I find it to be one huge beer quality testing event, like they test wine in France. Okay. Few spit it out again. I’ll give you that, but I like the opportunity to stroll along the stalls, beer glass in hand, and try any beer I find interesting. Life’s a box of chocolate to Forest Gump. To me life might as well be the Biermeile in Berlin…

There is more where this came from. Berlin has much to tell and so have I, but this will have to be all. For now.

Leipziger Buchmesse

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Vindkraftverk. Foto: Ingrid Carlsson

Vindkraftverk är vackra, tycker jag.

Jag kunde inte låta bli att jämföra med att åka sträckan Skellefteå–Umeå. Ungefär lika långt, 15 mil, men nu snackar vi autobahn. Två timmar? Tog det verkligen så lång tid? (Haha!) Det svåraste var att krångla sig ut ur Berlin, men sedan fanns inga begränsningar! Trefilig väg i båda riktningarna. Mitträcke. Vi blåste på. Låg mest i vänsterfilen där det också går fortast. Vid ett tillfälle svischade vi förbi en Porsche!? Ja, det gick fort. Upp emot en 180 knyck, men jag var inte rädd. Klart som korvspad att det skulle kunna hända otäcka saker snabbt, men på något vis var det som en väloljad maskin. Bilarna gled hit och dit mellan filerna, men den som ville trycka lättare på gasen kunde lugnt ”puttra på” i 120 km/tim i högerfilen. Försökte fotografera från bilfönstret och det lyckades med varierat resultat. Oftast hade vi hunnit brassa förbi mitt motiv innan mobilkameran vaknat till liv.

Chauffören. Foto: Ingrid Carlsson

Den säkra chauffören.

Utsikt. Foto: Ingrid Carlsson

Utsikt från bilfönstret.

Autobahn. Foto: Ingrid Carlsson

På väg/Unterwegs.

Inget vidare svenskt utbud

Det verkar som att de flesta större tyska städer har ett speciellt mässområde utanför de centrala delarna. Uppenbarligen även så i Leipzig. Vi hittade en parkeringsplats och sedan tog vi oss an den första utställningshallen. Min vän hade några jobbrelaterade uppdrag som vi tog oss an först. Jag sökte efter svenska inslag. Mässan ska vara internationell och bara den dag vi var där skulle det hållas massvis av boksigneringar, samtal och föreläsningar. Det största svenska författarnamnet på plats var Håkan Nesser, som är stor i Tyskland. Jag såg inte skymten av honom. Däremot promenerade vi förbi flertalet uppläsningar, dramatiseringar, radio- och tv-inspelningar. Besviket tittade jag på det svenska utbudet, när jag till slut fann montern. De skandinaviska länderna delade på utrymmet och där fanns egentligen mest böcker. Inte så konstigt, men inget såg ut att hända när vi var där och inredningen var varken inbjudande eller kul. Tur det fanns annat att upptäcka istället.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Nervös författare läste ur sin bok.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Schweiz var ”värdland” i år.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Många nya ansikten.

Det bortglömda hantverket

Den grafiska avdelningen var intressant. Där fanns en tryckpress av den modell som användes för Gutenbergs bibel på 1400-talet. Den som ville kunde trycka något eget på plats. Jag valde att istället beundra de vackra pappersark som redan fanns klara. De hade, liksom på Gutenbergs tid, vissa handmålade element. Bladguldet lades på efteråt och även blomsterslingor och fåglar kunde målas på sidorna. Trots att jag tyckte mycket om de färgglada bladen var det något speciellt med de tryckta, de som ännu bara bestod av svart text med något enstaka stycke i rött. En enda sida kunde kosta runt 1500 kr, i de flesta fall upp emot 7500 kr om de var målade.
Förutom tryckpressen kunde man titta på en gammal sättmaskin med blytyper. Med den satte man tidningarna förr i världen. Imponerande att sidorna måste sättas spegelvända, från höger till vänster. Folk flockades för att lära sig mer om det gamla hantverket. Ja, hur fungerade den egentligen? Vi från dataåldern fattar inte hur en vanliga maskin kan funka så bra…

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Ett moln eller en hjärna?

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Ett vackert tryck.

Näring för kropp och själ

Innan vi åkte hem ville mitt sällskap förstås shoppa loss på musikavdelningen. Här stod förlagen på rad i montrar som svällde av noter, notböcker, musikböcker och en massa annat musikrelaterat. Jag fick nästan hålla min vän i koppel, som den musikmänniska hon är, och det shoppades en hel del pianorelaterat kan jag säga. Bach och hans gelikar landade i plastpåsar som var tunga att bära. Jag hittade en bok som blir en bra födelsedagspresent till en annan vän och när vi frossat loss kände vi oss mätta på mässan. I ärlighetens namn hade de flesta slantarna i min börs gått till mat och snacks, om vi ska fortsätta på temat mättnad. För att stilla värsta hungern runt 14-snåret slank en crèpes med ost ned, men sedan hittade jag ett thailändskt stånd. Ner med ett gäng nudlar och grönsaker. Delade systerligt med mig av maten. Sen fattades bara en kopp kaffe – och chokladkaka! Joho. Det fanns det också. Inte alls något jag räknat med, men den var så himla god! Vi satt i en monter med mesta delen medicinska skrifter och fikade. Haha! Ja, det kändes lite underligt. När kakan var uppäten och kaffet urdrucket valde vi att ställa kosan in mot centrala stan. Nu ville vi se Leipzig!

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

En sättmaskin för blytyper.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Musikavdelningen.

Jul i Berlin

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Att bo med en vän är trevligt, men inte alltid helt enkelt. Mina rutiner rubbades och nya skapades. Det var inte lika lätt att hitta lugnet som jag tydligen behöver för att kunna skriva. Eller snarare avsaknaden av distraktioner.

Tysk julgran

Tysk julgran

Nåväl. Adventstiden har gjort sitt intåg i Berlin. Även om adventsstakarna och -stjärnorna inte syns i alla fönster, så lyser stan upp som bara den. Tydligen har Berlin den längsta ”julbelysningen” i världen. Sammanlagt 4,3 kilometer av ljusslingor och annan slags belysning. Hupp! Jag har sett när de hängde upp allihop i träden längs Unter den Linden. Kurfürstendamm är rejält upplyst den med, så jag tror absolut beräkningen stämmer. Och det är maffigt!

Jag tycker också om alla julmarknader som vuxit upp som svampar ur jorden. Min favorit so far är den i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Igår skulle jag ha besökt åtminstone en till, men det kom saker emellan. På Lucia ska jag tillbaka till Kulturbrauerei för då utlovas det äkta svenskt Luciatåg. När jag var där häromsist köpte jag förresten svensk glögg av ett gäng glada killar från Umeå. Världen är liten…

Glühwein mit Schuss

Kurfürstendamm

Kurfürstendamm

Något som höjer mysfaktorn rejält är att folk älskar att stå ute och äta korv, crêpes, olika typer av mackor, grillat kött och sötsaker. För att hålla värmen dricker man Glühwein med eller utan Schuss. Vilken sort och hur mycket alkohol en Schuss innebär vette tusan, men gott är det. På julmarknaden vid Gedächtniskirche drack jag passande nog Glühwein med körsbär (Kirche = kyrka, Kirsche = körsbär). Och en liten Schuss på det. Värmde gott! Sen gick jag och mitt sällskap förbi legendariska och nyinvigda Zoo Palast, lyxbion som hon hjälpt till att förse med bland annat sammetsridåer, -draperier och andra typer av gardiner. Jodå. Kändes som att stiga rakt in i Hollywoodglamour à la 50-tal. Förväntade mig nästan att snubbla på Marilyn Monroe.

Äkta gran som doftar

Äkta gran som doftar

Slurp sluuuurp

Slurp sluuuurp

Ja, nu lackar det mot jul! Jag kommer stanna i Berlin och jag ser fram emot det med blandade känslor. På ett sätt är inte julen speciell för mig, men samtidigt finns det ju traditioner där i ryggmärgen. Som någon slags vegetarian har jag nästan helt tappat kopplingen till maten, men jag saknar min julgran, alla ljus och stjärnor – och så katten förstås. Mitt hjärta värker av längtan efter min luddiga fyrbenta älskling. Det är förstås inte bara för att det är jul. Nä, hon fattas mig. Faktiskt är hon det enda jag riktigt, riktigt saknar. Men återigen rinner tiden iväg. Strax innan nyår återvänder jag till Skellefteå. Hur länge jag stannar vet jag inte, men jag kommer alltid återvända till mitt älskade Berlin!

Entkoffeinierter Kaffee

I ett tidigare inlägg började jag med att snurra in mig i kaffesnack. Tänkte göra om den bravaden för jag har hittat något alldeles, alldeles underbart – koffeinfritt kaffe! Det är ju guld!! Jag älskar kaffesmaken, men pallar inte med koffeinet. Det gör mig stressad, uppskruvad, darrig, stirrig. Ja, jag mår inte bra av det.

Så i söndags var jag och V till Mauerpark för att kolla på loppmarknaden. Det var för övrigt mycket folk, varmt och skönt väder och jag köpte mig en röd scarf med vita prickar på.

För att pusta ut efteråt gick vi till det smått berömda fiket Anna Blume på Kollwitzstrasse i Prenzlauer Berg. Jag säger bara o store Jesus – vilka kakor!! Cheesecakes, pajer, morotskaka, tårtor, Sachertorte och mycket mer.

Jag bara måste ha en bit Sachertorte. Trots att den är väldigt chokladstinn är den så himla god. Biten var enorm, men jag tryckte i mig nästan allt. V tog en bit morotskaka. Jag fick smaka den och den var inte illa den heller. Rekommenderar verkligen alla kakmonster därute att göra ett besök.

2013-10-23 23.18.12

Café Anna Blume: Kolla in tårtorna!

”Nya” uppfinningar

På menyn har Anna Blume förstås de sedvanliga dryckerna. Fast vänta. Nä! Det fanns alltså ett koffeinfritt kaffe, men också något som jag aldrig tidigare hört talas om, Caro-Kaffee.

Det är ”kaffe” gjort på sädesslagen korn och råg samt cikoria och malt. Tydligen introducerades det i Västtyskland redan 1954 som kaffeersättningsmedel. Jag vet att man även i Sverige gjorde kaffe på cikoriarot under kriget, men att det lever kvar…?

Jag vågade inte prova det så jag tog en cappuccino på sojamjölk och detta koffeinfria kaffe istället.

Det tyska ordet är rena tungvrickarövningen. Smaka på det bara. Entkoffeinierter Kaffee. Man uttalar det i delar – så här: ent-koffe-i-nier-ter. Ja, om det går att fatta utan ljud. Jag fick öva ett tag innan jag kunde säga det, och går det för fort börjar tungan snubbla.

Sen kan förstås man göra det enkelt för sig och säga Koffeinfreier Kaffee

När jag var och handlade på min favoritekobutik på Warschauerstrasse passade jag på att plocka med mig en påse espressokaffe. Koffeinfritt förstås. Dessvärre finns det ingen kaffekokarmojäng i lägenheten. Den rättmätiga hyresgästen dricker mest te och – gud förbjude – det där hemska pulverkaffet.

Om jag hittar en billiga espressokanna tror jag att jag slår till.

Det gick rätt bra att bara slå på hett vatten och låta stå en stund och sen hälla via tesilen ner i koppen. Men jag måste påminna mig själv att trots att koffeinet är borta finns garvsyran kvar. Inte snällt för magen.

Så dosen får fortfarande inte överstiga 1 kopp per dag.

Bicycle Repairman – uppföljaren

Så är min cykel fit for fight. Det var den inte igår. Då var framdäcket platt. Igen! I tisdags fick jag hjälp att fixa punkteringen och det gick snabbt och enkelt. Om jag haft verktygen hade jag möjligtvis kunnat klara det själv – på tredubbla tiden. Hurra för fina och snälla vänner!

Jag bjöd på fika på Café Sibylle på Karl-Marx-Allee som tack och det var jäkligt billigt tycker jag! I runda slängar 45 kr 😀

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Men tyvärr var inte lyckan långvarig. Troligtvis fanns en mikroskopisk glasbit kvar i däcket, trots att vi kollade, och gummit var torrt, gammalt och slitet.

Därför tog jag stålhästen och övergick till plan A igen, att gå till cykelreparatören Antrieb på Grünbergerstrasse.

Där blev jag glatt överraskad. Inte nog med att han kunde fixa cykeln samma dag – det var ganska billigt också.

Jag valde, det som jag redan tänkt innan, ett däck som var så kallat ”Unplattbar”. Ja, det hörs ju på namnet vad det betyder. Inklusive arbete, byte till nytt däck och slang betalade jag knappt €35, drygt 320 kr. Jag inbillade mig att bara däcket skulle kosta så mycket.

Oavsett så var det värt sitt pris. Utan cykeln är jag rökt. Åtminstone fattigare. Det kostar ju som bekant att nyttja lokaltrafiken också.

Cykeltur

Till sist gick det fint att cykla till Bürgeramt och fixa det där viktiga pappret.

Egentligen är det bara som ett kvitto på att jag anmält att jag finns i landet. Med detta papper kan man sedan skaffa bankkonto, olika sorters abonnemang, hyra lägenhet osv.

Imorgon ska det visst vara bra väder. Kan ju vara läge att cykla bort till Arbeitsagentur och få även det avklarat.

Höstcykel

Höstcykel

Kollade på olika jobb idag och hittade ett som verkar lovande. Jag ska söka det, fast jag tror inte jag är rätt person. De vill säkert ha någon ung och trendig, men det är bra att komma igång på allvar.

På tal om det så hamnade jag mitt i en diskussion på webben. Vissa (ofta själva inflyttade) uttrycker en intressant synvinkel på ”invandringen” och då menar jag inte den vanliga rasismen.

Nä, här är det många som klagar på de sk hipsters som kommer till Berlin, förändrar staden till oigenkännlighet och ser till att hyrorna stiger. Det är nästan lite trendigt att avsky den trendkänsliga hipstern.

Samtidigt måste man inse att allting förändras. Även Berlin. Man behöver inte gilla förändringen, den kommer ändå.

Det är tråkigt om stadens nuvarande popularitet innebär att de ”verkliga” invånarna knuffas ut när stadsdel efter stadsdel höjer hyrorna, men någon skrev att det inte bara är av ondo att byggnader rustas upp till bostäder. Annars hade de bara stått tomma och förfallit.

Berlin behöver pengar! Men visst är det en förändring som främst gynnar de rika och jag hjälper den på traven.

Blåögd idealist?

Jag hade för ett tag sedan ett samtal om detta, där jag vädrade min idealistiska inställning om att inte alla drivs av att tjäna pengar. Då sa killen jag pratade med:

– Men det är ju jobbigt att vara hungrig…

Det har han rätt i. Jag må ha haft liten inkomst större delen av mitt liv, men jag har aldrig – ALDRIG – behövt gå hungrig. Och jag tvivlar på att någon hipster behövt uppleva det heller, om det inte varit självförvållat efter för mycket partajande.

Nä, den typen av upplevelser gör mig ödmjuk och tacksam över hur bra jag fått ha det i det här livet.

Avslutar med en favorit i repris!

Sandra Juto

2013-10-11 12.15.52

Fotot har jag tagit själv

Måste bara tipsa om Sandra Jutos blogg. Hon är designer, illustratör, fotograf – mångsysslare helt enkelt (som så många andra i Berlin).

Hon säljer dessutom de egentillverkade handledsvärmarna ”Wrist Worms” (handledsmaskar?). Sen fotograferar hon helt galet fantastiska bilder och gör små minireportage på sin blogg: sandrajuto.blogspot.se

Och på Instagram, instagram.com/sandrajuto, kan man se fler bilder.

Sandra visar verkligen upp Berlins allra vackraste sidor. Lite shabby chic så där, men ack så läckert.

Sandra har på allmän begäran satt ihop en Berlinguide över främst mysiga caféer eller ställen man kan äta god frukost/brunch på. Jag blir inspirerad att testa hennes cafétips. Får väl beta av ett ställe i taget. Hehe…

Mycket nöje!

Fredag i Friedrichshain

En låååång sovmorgon blev det idag. Jisses så trött jag var! Fler inlägg kommer som berättar varför. Om någon är nyfiken 🙂

Karl-Marx-Allee

Karl-Marx-Allee

Till en början kände jag mig låg. Det är ju inte bara förträffligt och tjosan hela tiden att skapa ett nytt liv. Finns oro för framtiden som stör nattsömnen och sen insikten om vad man faktiskt lämnar bakom sig.

För det är en hel del band som kapas på något vis. Man tappar kontakten med det som fanns förut i ens liv. Kanske inte efter två veckor, men successivt. Det som var tryggt och ombonat existerar liksom inte längre.

Även om jag inte känner mig otrygg här så finns det många frågetecken. Många insikter. Om jag skulle bo här ”på riktigt” då är det så mycket jag inte har inblick i. Även om jag inte har stenkoll i Sverige så vet jag vad som gäller, vem jag ska fråga och vart jag ska gå. Jag vet hur systemet fungerar. Banker, försäkringar, hyreskontrakt, a-kassa, sjukförsäkring, tandvård osv. För att inte tala om avståndet till vänner och familj.

Man får ju nya referensramar och det ökar till viss del avståndet och känslan av att vara lite utelämnad. Det skakar om ens behov av trygghet helt enkelt och det är både skönt och jobbigt. Men det är ju inte för att jag avskyr Sverige som jag valt att åka hit. Tvärtom! Jag uppskattar Sverige mer, nu då jag ser hur bra vi har det.

Goda råd hos frisören

Syns håret?

Syns håret?

Jag gick och klippte mig på eftermiddagen. Kunde inte vänja mig med den halvlånga ”pottan” jag fick sist. Den må ha varit modern, men det blev för snällt och platt på mig. (Sorry Fredde!)

Killen som klippte mig var dansare egentligen, men tjänade sitt uppehälle som frisör (och det var han förstås också utbildad till!). Han hade varit sjuk ett tag och förlorat dansjobbet. Tror det var Westside Story han varit med i.

Till mig sa han:

– I Berlin måste man vara tuff. Det finns så många andra som är duktiga och de kommer från hela världen. Man måste vilja vara nummer ett.

Det är inte riktigt min mening eller önskan, att vara nummer ett, men jag inser vad han menar.

Kanske gäller det speciellt i Berlin. Människorna här har ju varit med om en del. Ja, de som bott här under murens inflytande. Samtidigt tycker jag att jag träffat många som är väldigt varma och öppna. Visst har de fått kämpa, men det har också jag gjort. På mitt sätt.

Kort sagt, det finns mycket att fundera på när man bor i ett annat land. Mycket som man inte kan förutse innan man testat.

Kom till saken…

Jag kom visst bort från ämnet. Ville ju skriva om min mysiga fredag. Jag tycker om att ta saker som de kommer, gå på infall, men jag började att gå och äta ”brunch” på Goodies. Jag ville åt deras wifi och lägga upp några bilder på Instagram.

Goodies är ett ganska trevligt ställe och jag tycker om att de har veganska kakor etc. Dessvärre hade de visst vanlig mjölk som alternativ när man handlar olika kaffedrycker. Det är inte så veganskt precis. Eftersom jag förstod att jag nog fått riktigt mjölk vågade jag inte dricka upp hela min Latte Macchiato. Nästa gång får jag be om rätt mjölksort direkt.

Innan jag gick och handlade mat tog jag en sväng runt kvarteret. Det resulterade alltså i en klippning och några impulsköp. Ett gäng vykort med roliga citat + en anteckningsbok fick följa med hem. Jag hittade också en kort svart kjol som påminner om en jeanskjol. Jag insåg att det varit dumt att lämna den svarta kjolen i Skellefteå, men nu spelar det ingen roll!

Den här nyare är bättre. Kortare, vilket är bra när jag ska cykla och bära tjockare strumpbyxor. Min lila knälånga kjol fick en märklig in- eller var det kanske en utbuktning? Ja, där sadeln varit. Såg inte fint ut!

Dags att kura ihop sig på sängen, streama lite Sherlock Holmes. Njuta av regnets sövande ljud utanför den öppna balkongdörren, en skål med nötter – eller Studentenfutter (studentfoder?) som det kallas här – nära till hands. Kanske en tekopp?

Snart börjar folk strömma till för att studsa runt på nattklubben Berghain, som ligger en bit ner efter gatan. Brandbilar eller ambulanser, från den närliggande brandstationen, kommer garanterat tuta förbi utanför med blåljuset på.

Kort och gott, det är fredag i Friedrichshain, Berlin.