Kategoriarkiv: Samhälle

Stressen över uppehället

Semestern är över. Ja, den har varit över i en vecka nu – och genast är min stressnivå på topp. Fattar inte riktigt vad som hände, men så slår det mig. Jag har så lite att göra på jobbet och då får jag tiden att gå genom att surfa. Sociala medier är något i grunden bra tycker jag, men det finns förstås en väldigt påtaglig baksida som jag ”loggar in på” utan att märka det.

Jag dras in i negativitetscentrifugen på grund av ängslighet. Just nu är det lågsäsong som frilansare och det får pulsen att stiga för mig. Inga uppdrag, inga pengar på banken. Det stämmer tack och lov inte. Jag har pengar på banken, men har man en gång varit helt pank… Rädslan lever kvar inom en. Och så en sjuk katt på det.

Sedan har jag känt en press på mig att hitta fler uppdragsgivare. Det finns en massa mer eller mindre konstiga regler i Tyskland och att inte ha full koll på dem ökar på den inre stressen. Som jag förstått saken får jag inte ha bara en uppdragsgivare som frilansare. Då räknas den som arbetsgivare och blir tvungen att stå för sociala avgifter osv. Det kan man ju tycka är bra, men då jag redan har en arbetsgivare som står för dessa kostnader, samt att jag betalar själv, ja då behövs det liksom inte.

Vy från solstolen på balkongen I
Utsikt från ”solstolen” på balkongen

Att deklarera i Tyskland

Under de första åren i Berlin såg jag till att skaffa mig en revisor. Då visste jag inte att anställda egentligen inte behöver deklarera. Bara om de t.ex. sålt ett hus eller gjort något utöver det vanliga. Som frilansare förstod jag dock att jag aldrig skulle klara mig själv i deklarationstider, så jag bad om tips på en bra bokföringsbyrå. Tror inte min ekonomi innebar mycket jobb för dem, men det gick på drygt 3000 kr varje år.

Efter ett tag hade jag inte råd med det, trots att man får göra avdrag i deklarationen. Pengarna måste ju betalas först. Då vågade jag mig på att deklarera själv med hjälp av onlineverktyget Elster. Som tur var så hade jag de gamla deklarationshandlingarna som stöd. Svårt ändå att veta om det blir rätt, men jag gör mitt bästa och är sjukt ärlig.

Vy från solstolen på balkongen II
Jag latar mig i solen och laddar batterierna under semestern

Dyrköpt rådgivning om uppdragsgivare

I våras var jag osäker på en grej och mailade den förra revisorn och bad om råd. Hen svarade, men det kostade mig €35. Okej, fair enough. I veckan kände jag att jag måste fråga om det där med uppdragsgivare. Visst, men det kostade ytterligare €35. Svaret gjorde mig dock inte klokare så jag frågade upp. Nope, kalla handen. Inga följdfrågor tydligen. Men så dimper det ändå ner ett svar! Och jag tror det är okej. Typ…?

I Tyskland kan du vara Kleinunternehmer (typ småföretagare), vilket betyder att du är egenföretagare, men du får inte tjäna mer än €17.500 per år. Du har inte heller momsplikt, vilket är en stor befrielse. Däremot finns det regler som skyddar dig från att bli utnyttjad. Om du jobbar mycket för en enda uppdragsgivare, och det i praktiken skulle kunna räknas som anställning – då kan lagen träda in. Om du däremot har fler uppdragsgivare, eller inte tjänar fullt så mycket hos den enda du har, då är det lugnt.

Och DÄR rasslade det in nya uppdrag! Puh, vilken underbar känsla. Tusen tack ❤️

…

Läs gärna om mitt första möte med Finanzamt, den tyska skattemyndigheten 😆

Den övertydliga harklingen

Jag kan inte vara hundra procent säker, men jag tror att någon försökte tysta mina grannar igår – med en harkling. En nyinflyttad tjej hade besök och de satt och småpratade på balkongen. Många nykomlingar i huset har gjort det misstaget. Man snackar inte på balkongen nattetid. Basta! Bakgården blir till en gigantisk högtalare så dels kan alla hyresgäster höra precis vad som sägs, och dels… ja, pratet låter väldigt högt.

Många är de som retat sig på höga ljud nattetid, inte bara i Berlin, men till min stora förvåning verkar ytterst få säga till. I alla fall i mitt hus. Det stämmer inte rent allmänt med bilden av tyskar, och i synnerhet inte av berlinare. Här kan helt okända människor klampa upp till sina medmänniskor och haspla ur sig åsikter och oombedda råd utan minsta förvarning. Jag vet att speciellt nyblivna mammor brukar vittna om dylika händelser.

I brist på störningsjour ringer man polisen

När det gäller folk som lever rövare i lägenheter blir det säkert ordentligt hanterat om det är tillräckligt livat. Då måste man nämligen ringa polisen. Om det inte råkar vara kontorstid förstås, då är det Ordnungsamt som gäller. Ja, om jag förstått saken rätt. I huvudsak bör hyresgästerna själv ta itu med problemet genom att ringa på dörren och klaga direkt till den/de berörda. Det brukar inte ske i mitt hus, vad jag vet.

Första (och enda?) gången jag sett en arg lapp i trapphuset var efter en högljudd fest då ett gäng ungdomar suttit och babblat och flabbat på balkongen till långt in på småtimmarna. De fick veta att de levde! Ja, dagen efter alltså. Ingen tog tag i saken direkt.

Själv har jag – med hög och tydlig stämma – bett en kvinna gå in i sin lägenhet. Hon tyckte det var en utmärkt idé att sitta på balkongen och ringa sina vänner mitt i natten. Det tyckte inte jag!

Jag protesterar *hrrrmmm*

Och igår hände detta underliga. Jag satt och tittade på tv när ljudet av en utstuderad harkling dunsade mot väggarna inne på bakgården. Jag hade noterat att den nya hyresgästen satt och småpratade med sin pojkvän (?) på balkongen. De hördes, men störde mig inte nåt nämnvärt. Jag var ju vaken.

*hrrrmmm*

Där var harklingen igen! Och när jag hörde den en tredje gång blev jag övertygad om att den var menad som en slags protest. Paret på balkongen verkade dock inte medvetna om harklingen, än mindre att den gällde dem. Efter en stund löste sig problemet av sig självt eftersom paret gick in i lägenheten.

Inga fler harklingar ekade över nejden.

Vaccinering på gång

Imorgon är det dags för vaccinering. Yihaaa!! Jag har äntligen blivit på tur för den första sprutan mot covid19. Det sker via min arbetsgivare som lyckats komma över ett antal doser från Biontech/Pfizer. Ja, den som vill kan även välja Johnson & Johnson. (Fast vem vill det? Inte då jag.) Det känns faktiskt lite nervöst, men inte på grund av själva sprutan…

Det här är första gången på mer än ett år som jag ska ta mig till kontoret som ligger på andra sidan stan. Före corona var flygplatsen Tegel fortfarande öppen, men sedan den stängde går inte längre flygbussen. Just den var det jag brukade åka med från Hauptbahnhof i Mitte. Ja, tekniskt sett från hållplatsen före. Den på Invalidenstraße. Det var där jag brukade hoppa på, strax innan alla flygresenärer invaderade bussen.

Statyer med masker

Pussla med bussar

Under helgen har jag surfat som en galning, både i appar och online, för att hitta ett nytt sätt att ta mig sträckan på ca 8,6 km. (Vägrar cykla så långt i hettan!) Jag har hittat två andra busslinjer som jag tror tillsammans försöker samla upp jobbpendlarna.

Buss 123 går var tjugonde minut, och buss 245 tar mig bara en bit av vägen. Tyvärr måste jag byta buss vid stationen U Turmstraße. Den glada överraskningen är dock att den nya bussen, M27, tar mig hela vägen fram till kontoret. Det kan vara bra imorgon. (Intresseklubben antecknar.) Och hem kommer man alltid.

Ett litet steg i rätt riktning

Kan inte fatta att det är min tur. Och spruta nummer 2 får jag i början av augusti, under min tredje semestervecka. Jag har två veckor i juli och en i augusti. Det blir ingen Sverigeresa i sommar, men det ska ändå bli sååå skööööönt!!

Det bästa av allt – det rör på sig lite. I rätt riktning.

Dags att släppa taget om Skellefteå

Ändå sedan flytten till Berlin har jag funderat på hur länge jag ska stanna. Det har varit svårt att ta ett definitivt beslut. På senare tid har jag dock fått en insikt. Jag borde nog investera mindre energi på tanken att återvända till min tidigare hemstad Skellefteå. Insikten hänger ihop med det nya kulturhuset, Sara kulturhus.

Många som följer mig på Facebook har sett mina inlägg om Skellefteås val att inte ge Västerbottensteatern egna utrymmen i Sara kulturhus. Jag hade inte ens tvekat om att teatern skulle vara en del – och en viktig del – i det nya kulturhuset. Nyheten gjorde mig därför arg och ledsen, men framförallt djupt besviken.

Efter beskedet var jag redo att ställa mig på barrikaderna. På grund av corona och avståndet började jag istället söka efter allierade. De flesta verkade dock mer eller mindre uppgivna – trots mina försök att underblåsa revolutionen. En kort stund funderade jag på att agera ensam. Skriva en arg insändare eller en artikel, men sedan rann ilskan av mig.

Tänk om inte det här är ”sista slaget om kulturhuset”, utan ett tecken på att det är dags för mig att släppa taget om Skellefteå?

Vilken väg är rätt väg? Hitåt…

Inte längre ”min” stad

Skellefteå är en västerbottnisk småstad som vuxit sig mellanstor och jobbar på att bli ännu större. Kommunens val av väg gällande kulturhuset gör de kanske för de ”vanliga” skelleftebornas skull. De som älskar Skellefteå AIK, Stadsfesten och ”Mello”. De som gärna trängs i öltält, dricker starköl i plastglas och skrålar med i schlagerlåtar. Man bygger ett kulturhus som ska erbjuda enkla nöjen för enkla människor. Och det är inget fel med den bilden!

Felet ligger i mina förväntningar. Jag har aldrig passat in i de där sammanhangen, aldrig blivit (eller velat bli) en i gänget. Med nya kulturhuset trodde jag däremot att Skellefteås kulturliv skulle komma att breddas, att dörrarna skulle slås upp mot världen. Med det fanns möjligheten till en ny spännande arbetsgivare. Dörrarna kommer öppnas mot världen, men tyvärr på bekostnad av de lokala kulturutövarna.

Men tänk om allt är precis som det ska vara? Jag har förändrats. Skellefteå har förändrats. Kanske är det inte längre ”min” stad?

…eller ditåt?

Kulturstaden Berlin har något för alla

Både MAN och Skellefteå Konsthall, som inte heller fått utlovad plats i kulturhuset, har gett mig en djupare kunskap om konsten. De har lagt grunden för det konstintresse som vuxit fram hos mig de senaste 10 åren. Västerbottensteaterns arbete är jag närmare bekant med, för den bästa tiden har jag tillbringat där.

Min vision för kulturen i Skellefteå var att den skulle få blomstra och utvecklas. Att lokalt skulle varvas med nationella och internationella inslag! Men Skellefteå kommun väljer att svika ortens professionella kulturutövare, och det gör att Skellefteå inte längre är en stad för mig.

Men jag har grävt ner stridsyxan i den berlinska sandiga jorden. Det är ändå inte min strid att utkämpa. Om skellefteborna är nöjda med sakernas tillstånd, hur förmätet vore det då inte av mig att klampa in och läxa upp dem? Jag bor redan i en stad som (vanligtvis) svämmar över av kultur. Allt jag behöver och vill ha finns här.

Kära skelleftebor, lycka till med alla stora projekt och njut av ert nya fina kulturhus. Men glöm inte teatern och konsten! De behöver också ert stöd. Hjälp dem blomstra på det sätt som passar den större staden Skellefteå och alla dess framtida invånare.

Med all min kärlek ❤️

När olyckan är framme

Idag blev jag vittne till en olycka. Ett cykelbud susade fram över gatan precis när en bil skulle svänga höger. Killen flög över huven på bilen som tack och lov nästan stod still. Hela förloppet gick så fort! Till min stora lättnad så rusade många personer fram för att hjälpa cyklisten. Det gjorde mig glad och tacksam. Yes, Berlin! ❤️

Jag var på väg över ett övergångsställe och hann inte riktigt se om killen landade med ansiktet i gatan. Bilen skymde sikten. När jag kom fram till olycksplatsen hade de hjälpsamma människorna redan vänt på cyklisten. Som tur var hade han inga blodiga skador, men han hade nog slagit i högra sidan av huvudet.

Hans cykel låg mitt i gatan så jag gick fram och lyfte upp den. Körde upp den på trottoaren och lutade den mot en lyktstolpe. Polisen kom snabbt till platsen och då gick jag vidare till min destination. De hade nog många vittnen att prata med. När jag kom fram för att utföra mitt ärende så skulle de precis stänga – för alltid faktiskt – så jag fick vända om och gå tillbaka.

Cyklisten hade flyttats och satt nu på en stol på trottoaren. Han gned med handen på sidan av huvudet. En av poliserna stod och pratade med honom och några av vittnena. För den andra polisen hade jag berättat att jag hade flyttat cykeln. Då jag var nästan framme hos dem så tittade han upp och kände igen mig. Han stoppade mig och frågade mig om jag sett olyckan.

”Nja”, svarade jag. ”Jag såg nog inte allt”.

Det är så märkligt hur hjärnan fungerar. När jag sedan hunnit halvvägs hem igen kom jag på att jag visst sett hela förloppet. Hjärnan hade bara inte hunnit registrera det.

Cykel

Ett tillförlitligt vittne?

Precis när jag hade lyft blicken där på övergångsstället så hörde jag ett ”bonk” och såg cyklisten flyga över motorhuven på bilen. Killen kan ha räddats från allvarligare skador tack vare väskan han bar på ryggen. En sån där kubformad väska för matleveranser. Det är möjligt att den tog en del av smällen. Ifall det fanns mat i den var den säkert tung. Då måste den ha hjälpt till att vrida runt killen i luften. Utan den kan han ha stupat med skallen rakt ner i asfalten.

Vid närmare eftertanke hann jag aldrig se cyklisten komma. Det gjorde knappast bilisten heller, förmodar jag. Om killen skulle leverera mat hade han säkert bråttom. Min gissning är att han chansade och trodde han skulle hinna korsa gatan före bilen börjat svänga. Säkert cyklade han också mot rött ljus. Jag hade nämligen grön gubbe och cyklisten korsade min väg.

Det här är tyvärr väldigt vanliga olyckor i Berlin. Oftast är det lastbilar som ska svänga höger och korsar cyklisternas bana. Ibland kan de ha grönt samtidigt, vilket är helt galet. Å andra sidan gör många cyklister som den här grabben. De tar farliga risker. Killen kommer förhoppningsvis inte få några bestående men.

BVG – weil wir dich lieben

Lokaltrafiken i Berlin sköts av BVG. Det är en förkortning för Berliner Verkehrsbetriebe och de ser till att tunnelbanan (U-Bahn), spårvagnar och bussar rullar. För några år sedan fick de en ny slogan: Weil wir dich lieben. För att vi älskar dig. På typiskt Berlin-manér är det svårt att avgöra om det är sanningsenligt eller ironiskt. Det kan förstås komma från hjärtat, men berlinarna är kärva som 5:ans sandpapper.

BVG har fått kritik för att inte hålla tiderna, ha otrevlig personal och att tåg faller bort utan förvarning. Sådant som brukar ske inom lokaltrafiken i de flesta städer, men BVG har vänt misslyckandena till framgång. De anlitade stans bästa reklambyrå, som passande nog heter GUD. Och på den vägen är det…

Is mir egal*

Framgångsreceptet stavas förstås humor. GUD tog över marknadsföringen 2015 och den här resan tog sin början. Till sin hjälp har de sociala medier. Det som är så genialiskt är att man lyckats sätta fingret på just det som är Berlin.

Jag uppmärksammade först en video som de använde i sin reklam. Den som någon gång åkt med BVG känner igen sig direkt. Man har fångat Berlin på pricken!

U2 – we love you

En av t-banelinjerna heter U2 och går mellan stadsdelarna Pankow i norr och Ruhleben i söder. Under deras turné 2017 lockade man rockbandet U2 till att spela i tunnelbanan. Till resenärernas stora förtjusning så spelade de på just plattformen till linje U2.

Här är en kortare version, men det finns en längre som lagts ut av Rolling Stone Deutschland.

BVG och corona

Under corona har man varit lite mer seriös, men humorn har ändå funnits där. Jag har fotograferat två skyltar som stått att finna på busshållplatser runt om i Berlin. Här visar de hur du ska tänka för att hålla ett avstånd på 1,5 meter:

BVG häst
BVG corgis

BVG är inte de enda som framgångsrikt använt sig av humor i sin marknadsföring. Även stadens renhållning, Berliner Stadtreinigung, använder humorn med lyckat resultat, men det får bli ett annat inlägg.

…

*Bryr mig inte, det kvittar, ”sprolla roll”.

Corona i Berlin

Det är fantastiskt hur snabbt man glömmer, så jag tänkte fundera lite över året med corona. Se tillbaka för att kolla om jag kommer ihåg hur det hela började. Jag ska inte jämföra så mycket med Sverige, men helt ofrånkomligt är det inte. Flera tyskar har frågat mig om ”den svenska linjen” och jag har svarat så gott jag kunnat, men jag är så trött på jämförelser.

Från första början har man jämfört hit och dit: antal smittade, antal döda, antal tillfrisknade, antal vaccinerade… Listan kan göras ännu längre. Jag hängde med i nyhetsrapporteringen då. Vi visste ju inget om corona och hur illa det skulle bli, men så less jag blev efter ett tag.

Ingen jag kände hade upplevt en pandemi tidigare och det lät ruggigt farligt. Jag bestämde mig tidigt för att minska riskerna och inte besöka familjen. Ett lätt men ändå tufft beslut.

Mask på trottoar, street art à la corona.
Lustigkurrar har varit i farten och skapat street art à la corona

Det blev en befrielse att få jobba hemifrån. När beskedet kom drog jag en suck av lättnad. På grund av lägre intäkter fick alla anställda arbetstidsförkortning (Kurzarbeit). Det innebar att mina arbetsdagar blev kortare och att slippa åka med lokaltrafiken för bara några timmar kändes också bra.

Ensamhet var jag redan van vid så när våren och solen kom, då passade jag på att njuta och försöka varva ner.

Hur svårt kan det vara att bära mask?

Det första som skedde i Tyskland var att vissa regler och restriktioner infördes. De har ändrats flera gånger, men tre regler har legat fast hela tiden:

1) tvätta händerna,
2) håll avståndet, och
3) bär mask där så krävs.

Första gången jag skulle handla efter att maskregeln införts vågade jag inte bära en riktig mask. Det var så himla konstigt. Värre blev det dock att ha en scarf för ansiktet! Jag kände mig som en bankrånare.

Sedan vande jag mig snabbt vid att bära mask. Det är inget problem för mig, men hur provocerande har det inte varit för svenskarna!?! Herre gud vilka diskussioner som pågått i kommentarsfälten på Facebook. Allt från långa haranger om hur man använder masken på ”rätt sätt” till vilka oerhörda ”smitthärdar” de är. Inte sällan kom kritiken från folk som aldrig själva burit mask.

Men hur svårt kan det vara? Hela nationer har klarat av det. Bara Sverige måste krångla!

Berlin har lidit och stretat emot

De som haft det svårast i Berlin är gastronomin och kulturen. Även turistsektorn, samt små butiker och caféer har gått på knäna. Klubb- och musikscenen har kämpat för att undvika undergång. När jag varit ute på stan har jag sett tomma lokaler och nya verksamheter nästan överallt. Restauranger får erbjuda hämtmat så det kan ha räddat några.

Privatpersoner har också fått kämpa med corona och dess ekonomiska följder. De som blivit arbetslösa allra mest. Stödpengar har delats ut, men de ska också betalas tillbaka. Jag är otroligt tacksam för att båda mina inkomstkällor är fortsatt stabila.

När människor har det svårt, då vaknar kämparglöden. I Berlin demonstreras det konstant i vanliga fall, och under pandemin har alla Querdenker* krupit fram under stenarna de legat gömda under. Nästan att jag kan föreställa mig dem utanför regeringsbyggnaden med högafflar, påkar och facklor i händerna.

Corona – stolthet och skämskudde

Under corona har jag pendlat mellan två lägen: stolthet och skämskudde. I Berlin har jag känt stolthet på min lokala mataffär där trängseln och toapappersbristen uteblivit, men Querdenker-demonstrationerna har varit pinsamma till tusen. De överfulla parkerna på helgerna och spontana ravefesterna har väl inte direkt fått mig att skämmas, bara känna uppgivenhet.

Vissa människor kommer aldrig fatta sitt eget bästa. Än mindre bry sig om andra.

Tysk affisch om att bära mask
Rumgurken? Smaka på det ordet. Affisch om att bära mask

Under en kort tid var jag en stolt svensk som stöttade den svenska linjen, men sedan fick jag plocka fram skämskudden flera gånger. Just maskmotståndet har jag stått helt oförstående inför, och vägran att stänga ner samhället mer. Det hade kunnat göras mer utan att ändra grundlagen.

Fast kanske skjuts bara eländet på framtiden vid nedstängning? När det hela är över, då vet vi mer. Inte förr.

Sverige klassat som högriskområde

Läste någonstans att Sverige haft ett incidensvärde på över 600 per 100.000 invånare mot Tysklands 50 (eller var det Berlins?). Sverige är därmed klassat som högriskområde. Jämförelser är lönlösa eftersom jag tror de flesta länder haft både värre och bättre perioder. I slutänden kommer det nog jämna ut sig. Ändå känner jag ingen i Berlin som varit sjuk medan många vänner i Sverige varit sjuka. Hittills.

Nä, vi får ställa vårt hopp till vaccineringen. Vid jul blir det 2 år sedan jag träffade min familj och det känns. Längtar…

…

*En samling människor som tror på allehanda Verschwörungstheorien, dvs konspirationsteorier. Det finns även högerextrema i den här gruppen. Andra demonstrerar emot maskplikten som vore den ett brott mot deras mänskliga rättigheter. Att en demokrati innebär ett visst personligt ansvar också, de bryr de sig inte om. De här människorna finns i alla länder, men det gör inte saken mindre pinsam. Skärpning Berlin!

En svensk i Berlin

Jag har massor av tankar i skallen idag och försöker fånga några av dem i det här inlägget. Det är så mycket som sker när du tar steget och lämnar det invanda: din familj, dina vänner, ditt språk och ditt hemland. Du blir både fri och bunden på samma gång. Fri att skapa dig en ny identitet i Berlin, men för evigt bunden till ditt gamla hemland Sverige.

Det finns ingen tvekan. Jag kommer alltid vara svensk! Hur länge jag än bor i Tyskland kommer jag aldrig bli tysk. Fördelen är att nationaliteterna är ganska lika, språket är den största skillnaden. En annan fördel för mig som vit europé är att jag smälter in. Och som svensk står jag högt i kurs. Det gör mig till en ”lyxinvandrare”.

Här kunde jag skriva om rasism och en massa annat som många invandrare ställs inför, men det är någon annans berättelse. Jag vill berätta om mina upplevelser som högst frivillig och förvisso privilegierad invandrare.

Tv-tornet och Karl-Marx-Alle i Berlin

Måste en svensk alltid jämföra?

Det var mitt eget val att flytta, för jag ville se något annat. Jag ville uppleva något nytt, lära mig nya saker, utmana mig själv och jag ville se mer av staden jag blivit så förälskad i. Det handlade aldrig om att något var bättre eller sämre. Det vara bara annorlunda.

När jag berättar om Berlin kan jag ofta uppleva att fler än en svensk hamnar i försvarsställning, som om det pågår en ständig jämförelse. Är det så vi svenskar fungerar? Jag valde inte Berlin för att Tyskland är bättre utan på grund av att skillnaderna lockade. Dessutom är jag förmögen att älska Sverige och Berlin på samma gång. Mitt hjärta är stort.

Berlin är full av överraskningar, både bra och dåliga

Vad är det som är så speciellt med Berlin?

För att förklara kan en jämförelse bli nödvändig. I Sverige har vi levt 200 år i fred och frihet. Vi har skapat en socialistisk stat och ett välfärdssamhälle för alla. (Att vi nu håller på att rasera detta är en annan femma.) Berlin är på efterkälken, men staden har varit hårt utsatt under lång tid. Jag ska inte tråka ut dig med en massa historia. Det räcker att nämna andra världskriget och muren. Då fattar alla.

Berlin är en motsägelsefull stad. Motsatsernas och dualitetens stad. Det finns alltid två sidor av myntet (eller kanske muren?). Jag känner en frihet här som jag inte känt någonstans tidigare (förutom vid havet), men frihet kan lätt tippa över i obehaglig liberalism. Jag älskar att strosa runt i ett sommarvarmt Berlin med en kall starköl i näven. Däremot avskyr jag drogliberalismen. Berlin är både och. Det är det som är charmen!

…

Vi har bara hunnit skrapa på ytan. Det här får bli det första i en serie inlägg om utmaningen med att utvandra som svensk och försöka bli berlinare.

Bomber från andra världskriget

Radion har stått på idag och jag hörde på nyheterna att de återigen desarmerat en gammal bomb från andra världskriget. Den här gången i Potsdam. Första gången jag hörde talas om en liknande händelse så trodde jag att det var en engångsföreteelse, men det hittas bomber nästan hela tiden. I alla fall betydligt oftare än jag insett.

När jag besökte Rom och Aten lärde jag mig att minsta lilla grävarbete kan ta evigheter på grund av att de hittar antika lämningar överallt. Äldre och betydligt mindre explosiva fyndigheter än i Berlin bör tilläggas.

Första bomben jag hörde talas om hittades i Frankfurt am Main för några år sedan.

Borttagna gravstenar från gravar där de avlidna saknar anhöriga
Borttagna gravstenar från gravar där de avlidna saknar anhöriga

Bombningen av Dresden 1945

Bomberna ligger alltså kvar sedan andra världskriget. Då bombades som bekant Berlin svårt, men även andra tyska städer. Dresden är den stad som jag tror drabbades allra hårdast. Den i princip jämnades med marken som hämnd för Blitzenbombningarna i London. Häftiga bränder gjorde Dresden till en spökstad.

Blindgångare, en sovande bomb

De bomber som hittas är så kallade blindgångare, det vill säga de detonerade aldrig när de fälldes. Det betyder dock inte att de är ofarliga. Snarare tvärtom. Dagens bomb blev tydligen desarmerad inom en timme, så de ca 3000 evakuerade behövde inte vara borta från sina hem särskilt länge.

I skuggan av det som sker i Gaza, och på andra platser i världen, så visar det hur lång tid det tar att återhämta sig efter ett krig. Bomberna – och såren – finns kvar, nästan 80 år efter krigsslutet.

Mietendeckel över för min del

Jag fick höra att man måste betala tillbaka den innestående delen av hyran innan månadens slut. Den som måste betala tillbaka mycket pengar och inte klarar det kan ansöka om ett räntefritt lån hos staten. Det kan säkert gå att förhandla fram en betalningsplan med sin hyresvärd också. Låter ju bra, men vilka blir de egentliga konsekvenserna?

Fick ett infall och mailade min hyresvärd om den innestående hyran jag är skyldig, för att få totalsumman klar för mig. Turen stod på min sida eftersom hyressänkningen inte varit så stor och det tillfälliga kontraktet började gälla först den 1 december i fjol.

Mycket riktigt var jag bara skyldig en dryg tusenlapp (i SEK) och måste sedan återigen betala hyran enligt årets ”normala” höjning, men jag klarar mig bra. Puh!

För min del blir allt bra, men för andra?

Senaten har hjälpt gentrifieringen på traven

Det jag inte fattar är hur politikerna kunde fatta beslutet och genomföra denna galna idé – utan att veta att det var olagligt. Tanken var som sagt god, de försökte att stoppa marknadshyrorna och bromsa gentrifieringen, men hade de ens tänkt längre än näsan räckte?

I slutänden – om många förlorar sina bostäder till följd av detta – så har senaten faktiskt hjälpt gentrifieringen på traven. Fruktansvärt klantigt och högst oansvarigt. Blä.