Kategoriarkiv: Mat & fika

Dags för julmarknad igen…

2014-12-07 15.24.49-12014-12-07 15.57.29-1

Berlin är en stad med många julmarknader. Så många att man till och med skapat en karta synkroniserad med t-banekartan för att man ska hitta dem alla. Jag tror man får ligga i rätt rejält om man ska hinna med samtliga.

I år har jag inte varit så aktiv, men i söndags gick jag och en kompis för att titta på den japanska marknaden vid Urban Spree, ett populärt partyområde med kultstatus. Dessvärre gjorde denna kombinationen att hela stan stod och köade (!) för att få komma in. Att det finns marknader med inträde fick jag erfara vid Svenska kyrkan, men en flera hundra meter lång kö!?! Nä, vi sket högaktningsfullt i den och gick åt andra hållet. Där ligger ett annat tillhåll som kallas Neue Heimat, det nya hemlandet, med en egen marknad med betydligt kortare kö.

2014-12-07 15.57.34-1 2014-12-07 15.57.25-1

Hög hippfaktor

Det första som mötte oss var en massa matstånd, så många att vi trodde det var en matmarknad. I mitten längst in hittade vi till slut en ”vanlig” marknad med fina saker, smycken, kläder, hudvårdsprodukter. Mycket var ekologiskt och med hållbarhetsprofil. En tjej sålde smycken gjorda av använda Nespressoförpackningar. Du vet, de små metallpatronerna som finns i olika färger beroende på kaffesort. Jag gillade den idén, men inte priset. Ibland funderar jag på om folk vill sälja eller bara visa upp sina saker. Visst förstår jag sådant som materialkostnad och tidsåtgång samt att man vill gå med vinst, men är priset för högt får man ju behålla alltihop. Vad har man då vunnit? Materialet hade den här kvinnan troligen fått gratis, eller hade hon verkligen druckit allt kaffe själv? Jag frågade inte.

Kanske är detta baksidan med ”nya hippa Berlin”, att man vill pumpa turister på pengar. Saken är bara den att de som kommer till den här typen av marknader oftast är ungdomar som inte tjänar storkovan. Det hade varit kul att ha ett Nespressohalsband för 20-40 Euro, men inte 60-80. Och vem vågar gå på marknad med flera hundra Euro på fickan? Vi vet ju att ”Cash is King” och stöldrisken i folksamlingar är större.

Tjejen i ståndet bredvid ville ha runt 120 Euro (drygt 1000 kr) för sina halsband och de var riktigt snygga; hon hade fixerat moderna knypplade spetselement mellan två silverkedjor. Halsbanden såg ut som små tjusiga haklappar för vuxna. Lovar att det var finare än det låter på min beskrivning. Men över 100 Euro? Undrar om hon fick sälja många… Jag kanske låter negativ och tråkig, men jag tycker det finns bra och dåliga tillfällen att ta överpriser. Sitter man på marknad vid lyxiga Kurfürstendamm, där turister och höginkomsttagare trängs, bör man absolut sätta en hög prislapp på sina produkter. (Tillgången på bankomater för eventuella impulsköp är också större.) Målgruppsanpassning kallas det väl? Nåväl.

2014-12-07 15.20.09-12013-11-28 18.03.28-1

Glühwein och loppisfynd

Dagen medförde i alla fall att jag fick det jag kom för: jag fick äntligen dricka Glühwein och jag fyndade en julklapp till syrran på loppmarknaden ute på området. Men allt det där med att vara ”Hip hip cool and groovy”, för att citera Eddie Izzard, det bryr jag mig inte om. På söndag tror jag att jag ska försöka komma iväg till min favoritmarknad, den så kallade ”nordiska marknaden” i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Det är en mindre marknad med hög mysfaktor. Den ligger på innergården till i ett gammalt bryggeri och det är inte på grund av den nordiska profilen som jag går dit. Nä, den känns som en härlig gammaldags marknad, varken hip, superhypad eller särskilt cool. Den är bara julig.

………

PS. Sorry, nu bidde det långt igen. Hoppas du orkade igenom. DS.

 

Svensk präktighet

2014-11-11 13.10.15-1Att ha brandvarnare, oftast mer än en, och cykelhjälm, det är en självklarhet i Sverige (läs: Skellefteå). I Berlin är det inte lika vanligt. Så fort jag bara kom ihåg det tog jag med mig min brandvarnare hit. (I gammal trygg svensk anda hade jag två i Skellefteålägenheten och det är dumt att köpa nytt i onödan. Fast den som satt fasttejpad i taket lämnade jag till nya ägaren.) Först då sov jag bättre om nätterna. Kan ha berott på att närmsta grannarna är en brand- och en polisstation. Ljudet av sirener gjorde mig nervös. Hoppades förstås på att kissen skulle vara alarm. Sånt har man ju läst om. Djur som väcker folk när olyckan är framme, men det vet man inte förrän man upplevt det. Inget jag ville chansa på om jag så säger…

Ge mig mina majspåsar!

Och så riktig kompostering med brun tunna och biopåsar. Det ska man ju också ha! I våras fick vi i mitt hus ett erbjudande om att köpa (!) majspåsar. Jag inser ju att det är en kostnadsfråga och hyresvärden inte har råd att förse alla hyresgäster med gratis påsar. Ändå kändes det konstigt. Det står en stor komposttunna i soprummet, men många lägger matresterna i vanliga plastpåsar och slänger dem däri, vilket ju liksom förtar idé med komposthantering eller? Jag har löst det, och fler med mig, genom att tömma ut innehållet direkt i tunnan och sedan slänga påsen i vanliga soporna.

Ibland är det värt att synas

Muenchner Brezn.jpgNog om sopor. En annan sak som jag gör och som känns så svenskt präktigt, det är att bära reflex. Staden är full av belysning, men trots det försvinner man lätt i vintermörkret. När jag cyklar sätter jag reflexband runt fotleder och midja, förutom de vanliga cykellysena och reflexerna. Om jag inte känt mig så übertöntig hade jag dragit på mig reflexvästen, men det törs jag inte riktigt än. Om 1 på 10 bär hjälm så är västbärarna försvinnande få.

Späckhuggare

Ja, nu börjar det bli kallare här också, med risk för isfläckar kanske. Termometern visar på -2 grader eller runt nollan, och sedan isande vind på det. Brrrr… Känns som -10, så för att motverka präktigheten och kylan sitter jag inne och jobbar på späcket: julchoklad, chips, vin och Brezels. Ja, de är så mysko. De smakar som salta pinnar, men är mjuka och mycket godare. Säkert livsfarligt onyttiga med vetemjöl och salt, men nu får det vara nog salladsätande för ett tag. Kroppen kräver tuffare bränsle för att kunna alstra värme. Nu trycker jag en chokladbit till…

…..

Bildtext: „Muenchner Brezn“ von Sochin ENEigenes Werk. Lizenziert unter CC-BY-SA 4.0 über Wikimedia Commons.

Julmarknad på Svenska kyrkan

2014-10-22 20.52.53-1Jamen typiskt. Inte tog jag några bilder inte. Så vad pyntar man då ett julinlägg med? Får bli de fina glasen jag hittade i soprummet. Med röda bordsduken förbättras julstämningen betydligt. Kajsa Warg…

För första gången har jag korsat nästan hela staden för att komma till Svenska kyrkan i Charlottenburg-Wilmersdorf. De kör julmarknad, eller julbasar, första adventshelgen varje år. Det är hit många berlinsvenskar åker för att shoppa pepparkakor, godis, ansjovis, senap, kardemummaskorpor, knäckebröd, julmust och mycket annat. Jag blev full i skratt när jag såg att de sålde ärtsoppa och punsch vid första ståndet. Inte direkt någon nationalrätt och den har aldrig, så vitt jag vet, varit särskilt populär heller. Kan ju vara så att smaken (ja, inte på soppan!) förändras när man inte bott i Sverige på länge. Jag köpte mig en plastmugg med glögg istället, och knaprade havreflarn till. En lika otippad kombination som det faktum att glöggen innehöll alkohol. Annars kallas den ”Kinderpunsch”, typ barnglögg. Procenten var jag dock glad över, för det var kallt och blåsigt ute. Skulle tro man kan likställa det med 5-10 minusgrader i Norrland, men det var runt nollan. Jag var glad att jag inte sagt ja till att hjälpa till med försäljningen. Alla mina varma kläder, inklusive täckbyxorna, är ju magasinerade.

För att inte gå ifrån ämnet så ska jag nämna att det skulle kunna bli en fin tradition att gå på julmarknaden varje år. Tomtar, hantverk, Dalahästar, ljus, textilier. De hade förresten sålt Västerbottensost också. Det hade varit gott, men som vegetarian har jag den fördelen att jag inte saknar speciellt många svenska rätter eller råvaror. Fast jag tvekade ett tag angående julmusten. Och jag hade så gärna satt tänderna i en lussebulle. I det stora hela var det mysigt att förena det svenska och Berlin. Blir en finfin blandning det <3

…och muren flög sin kos

2014-11-09 19.16.08_2 2014-11-09 19.35.53-1 2014-11-09 19.35.54-1Jepp, ikväll bar det av. Strax efter kl 19.30 släpptes ballongerna vid Engelbecken fria, en efter en eller några i grupp. Fast lite besviken var jag allt. Trodde ju att de skulle lysa hela vägen där de flöt upp över himlavalvet, men så fort det tappade kontakten med själva ”lampfoten” slocknade de snabbt. Dessutom försvann de nästan direkt in i diset som rådde kvällen till ära. Dessa små detaljer till trots var det ändå lite speciellt att stå och vänta på begivelsen och det var några spännande minuter innan allt var förbi. Synd bara att vi inte hittade mina fina killkompisar i folkmassan. Det gick knappt att urskilja ansiktena i dunklet. Berlinarna hade gått man ur huse för att fira och även om vi förstås skulle ha befunnit oss vid Brandenburger Tor eller riksdagen så var jag nöjd med kvällen.

Efteråt utbröt ett ännu värre kaos än innan när alla tusentals människor skulle bege sig hemåt igen. Varför ens komma på tanken att ta bilen??? Fast de flesta gjorde nog som jag och min vän, vi sökte upp ett ställe att äta på. Sjön suger heter det ju och tja… Vi hade ju stått en stund vid vatten. Det bidde en stadig falafel och sedan en präktig våffla med chokladsås, frukt och flagad mandel ovanpå det. Innan vi gick hem tittade vi förbi Eastside Gallery där de hade efterfest. På en banderoll förklarade de att i kväll firade de, men frågade sig om denna minnesvärda delen av muren skulle rivas i morgon: Heute feiern, morgen abreißen? Och det är en bra fråga nu när man vill bygga – och bygger – lyxhotell på platsen där människor dött för friheten. Så ironiskt nog är det fler än jag som vill bevara den här delen av muren. Inte helt omöjligt att kapitalismen vinner den kampen, men i dag är det fest. Och med det återstår bara att säga – grattis Berlin på frihetsdagen!

2014-11-09 21.27.54-1 2014-11-09 21.28.25-1 2014-11-09 21.38.03-1

C/O Berlin är tillbaka!

Tjohoooo! Jag är så glad för att de äntligen öppnat upp dörrarna igen. C/O Berlin är Berlins svar på Fotografiska i Stockholm. Här ställer de ut både för mig kända och okända fotografers verk. Alltid en upplevelse för en bildälskare – och jag älskar verkligen bilder!

_MG_3660

Förut höll C/O Berlin till i fantastiska Postfuhramt på Oranienburger Straße i Mitte, men där kunde de tyvärr inte stanna. Där skulle det ju bli lyxhotell istället. Så himla synd, för den byggnaden hade en patina att dö för (se bilden till höger). Perfekt miljö för fotoutställningar. Minns speciellt när Gregory Crewdsons bilder tog upp hela den före detta gymnastiksalen. Både märkena på golvet (typ parkettgolv) och basketkorgarna var intakta – och jag kastades tillbaka till gympalektionerna på låg- och mellanstadiet på Östra skolan i Kalix. Vi brukade också ha skolavslutningar och allsång i gympasalen, däremot minns jag inte om ribbstolarna fanns kvar. Ja på Postfuhramt alltså. Skulle väl tro att det var där fotona hängde istället. Det var i alla fall väldigt speciellt att stå där och titta på Crewdsons iscensatta bilder med alla detaljer och underliggande storylines. Jag lekte detektiv och försökte lista ut vad han ville berätta. Väldigt amerikanska och filmiska bilder. Kolla gärna in dem online eller om han dyker upp på Fotografiska.

Amerika Haus

Fast det var ju inte det jag ville berätta om! Nä, nu gällde det ju det nya stället, Amerika Haus. Det är en ganska rolig byggnad, uppförd i slutet av 50-talet (se bilder nedan). Osar funkis, om du frågar mig. Inredning och design är inte alls så flådigt som Fotografiska, men nog så fint. Stenmosaikgolv i entrén, enkla metallräcken i trapphusen och utställningslokaler med ofta ljusgrå väggar. Tror de använt sig av crowdfunding för att ha råd att fixa allt. Och caféet var precis rätt: inte för tjusigt och inte för sunkigt, utan precis lagom. Inte så chockerande priser som på Fotografiska, HERRE GUD!!? Nä, rätt överkomliga faktiskt. Jag fikade någon slags mjuk nötkaka och drack den obligatoriska sojalatten till. Atmosfären var lugn och eftertänksam, perfekt efter att man varit på utställning och behöver smälta det man sett – och gofikat. Mums!

2014-11-01 13.27.39-1 2014-11-01 13.28.50-1 2014-11-01 13.26.54-1

På gång i november!

Utställningarna som finns där nu är exempelvis en som visar både kontaktkartor och berömda foton tagna av – vad säger man, nyhetsfotografer? – ordet är som bortblåst… Hur som helst, jag kände igen många av fotona för de har varit i tidningar världen över. Det var bilder på iranska kvinnor som övar pistolskytte, Che Guevara, Martin Luther King, president Kennedy, mannen som stoppar stridsvagnarna vid Himmelska fridens torg, D-dagen i Normandie, barn i slumkvarter i olika delar av världen. Ja du fattar. Dessutom ganska tunga bilder. Sedan förstås många foton av ett Berlin under återuppbyggnad. Kvinnorna som städade upp och staplade tegelsten i en totalförstörd stad. Vardagshjältar, minst sagt.

Så nu är ordningen återställd. C/O är öppet igen. Bara att kasta sig på S-Bahn (när de slutat strejka…) och åka dit. Visst låg det bättre till förut, men jag är inte den som är den. Bjussa mig på härliga fotoutställningar så kommer jag. Lovar!!

Leipzig By Night

Ibland har jag varken tid eller lust att skriva och då hamnar inlägg på hög. Samtidigt som det är trist att publicera texter om gamla upplevelser är det ju synd att de ska bli liggande. Alltså kommer här fortsättningen på berättelsen om Leipziger Buchmesse. Vi hade strosat runt på mässan i 4-5 timmar när vi runt 17-tiden bestämde oss för att åka in till centrum av Leipzig. Så här var det…

Nu är vi i Leipzig!

Nu är vi i Leipzig!

Vi lämnade alltså Leipziger Buchmesse för att ta oss en titt på själva staden Leipzig. Med hjälp av GPS-guiden hittade vi in till centrum lätt som en plätt. Vi parkerade ”Silverpilen” i garaget och knatade upp till marknivån. Ojojoj! Vilken vacker stad! Så mycket att titta på. Jag försökte fotografera, men skymningen suddade ut konturerna mer och mer på husen. De bästa bilderna får komma med i inlägget. När vi stod där på torget kunde vi se en hög byggnad till vänster och rakt fram låg en märklig blåfärgad kyrka i stil med Sydney Opera House. Den förra ska visst likna en bok (?) och den andra är en fd kyrka som byggts om för att bli en del av universitetet. Den var verkligen häftig att skåda, men bilderna blev inte så lysande. Därför fick den nedan duga. Vi fortsatte in efter gågatan. Den såg väl egentligen ut som de flesta gågator i större städer. Samma affärer och glittrande skyltfönster. Lite längre fram skymtade dock byggnader med intressanta krusiduller och annat som bara finns på gamla stenhus. Inget man ser i norrländska städer som mestadels består av träkåkar. Möjligt att det är därför dessa intresserar mig, för de är så exotiska för norrlänningen i mig.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Universitetet ligger delvis i en gammal kyrka.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Ett hus i form av en bok (?)

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Intressanta byggnader i skymning.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Månen är nästan full.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

En staty med en intressant berättelse.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Människorna satt ute och åt i marskvällen.

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Det var när vi kom fram till Thomaskirche som det började bli riktigt intressant. Kyrkan är berömd för att Johann Sebastian Bach verkade här från 1723 fram till sin död 1750. Mitt ressällskap är ett stort ”fan” så vi började promenera runt byggnaden. Plötsligt såg jag ljus innanför de höga kyrkfönstren. Kanske kyrkan var öppen, trots att klockan vid det laget var efter kl. 18.00. Försiktigt drog vi i handtaget och mycket riktigt, dörren gick upp. Tysta som möss smög vi oss in och möttes av en äldre dam som förklarade att det var fullt nere i kyrkorummet, men att det fortfarande fanns lediga platser uppe på sidoläktarna. F och jag tittade på varandra och sen tassade vi uppför trappan på höger sida. Där fanns mycket riktigt mycket plats. Precis just då skulle gosskören sjunga, vi sjönk ner och försvann bort i det blå. Det var som att lyssna på en änglakör. Fantastiskt så duktiga de var. Fast ärligt talat fattar jag inte varför det ska vara pojkar rakt igenom. Alla har ju pipiga röster innan puberteten. Är väl ännu en gammal tradition att flickorna minsann inte ska sjunga i kyrkan. Låt oss inte fördjupa oss i detta. Vi hann under ca 45 minuter njuta av flera körstycken och som slutkläm brakade förstås kantorn igång på Bachs gamla kyrkorgel. Otroligt pampig avslutning.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Thomaskirche, där Bach var aktiv.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Närbild på kyrktornen i skymningen.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Ornament ovanför porten.

När vi kom ut på gatan efteråt var vi allt lite omtumlade. Då hade vi hunnit kika in på läktaren och smygfotografera orgeln. Nere i koret fick vi se Bachs grav med blommor på och runt om. Han skulle ha fyllt 329 år nästan på dagen om han levat. Den 21 mars 1685 var hans födelsedag. Vi poserade vid hans staty ute i mörkret för att sedan glida in på en intilliggande restaurang. Tänk, nu minns jag inte vad jag åt. Tror det var en restaurang som serverade tysk husmanskost, men jag hittade något vegetariskt ändå. Det var skönt att sitta där i värmen och njuta av god mat och trevligt sällskap. Tänk vilken rolig dag det blev ändå. Ibland har man tur och halkar, som på bananskal, in på saker man inte räknat med. Älskar att få plötsliga infall, agera på dem och sedan bli serverad en kvällsmässa i Bachs kyrka. Kan det bli bättre än så här?

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Bachs berömda orgel.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Taket inne i kyrkan.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Bachs grav med blommor.

Der Jahrhundertschritt

Som avslutning måste jag bara nämna den staty som vi passerade på väg tillbaka till bilen (se sista bilden). Jag tyckte den såg märklig och obehaglig ut. En hopkrympt mansgestalt, med långa spinkiga ben, ser ut att vara på marsch; ena handen är knuten i en nazisthälsning och den andra viftar argsint knuten i luften. Den bakre foten bär en stövel, medan den främre är bar. Runt armen med den knutna näven sitter en röd armbindel. Mina tankar gick till kamp och krig. Andra världskriget och nazismen förstås, men sen då?

En vän förklarade för mig att statyn heter ”Der Jahrhundertschritt” och är skapad av konstnären Wolfgang Mattheuer för Zeitgeschichtliches Forum Leipzig. Det betyder ungefär Tidshistoriskt Forum och är ett museum om Tysklands delning, vardagen inom den kommunistiska diktaturen samt återföreningsprocessen. Statyns höjda högerarm symboliserar verkligen nazismens frammarsch och den knutna näven står för arbetarklassens kamp. Att huvudet är så nedtryckt kan anspela på rädslan att säga sin mening, för att tänka och handla fritt. Massan före individen, som ju är det viktigaste inom kommunismen såväl som de fascistiska rörelserna. Ja, detta är alltså min vän Hs förklaringar, men jag köper varenda en. Konst är verkligen spännande och den här statyn är ju tyvärr fortfarande aktuell. För hur individuella är vi i vårt tänkande? Vågar vi säga det vi tycker högt? Vi ser hur vissa tiger om mobbing, men samtidigt använder andra sin makt genom att gå samman för en god sak, som i Kärrtorpsdemonstrationen. De högerextrema ideologierna lever också kvar, men förhoppningsvis har vi ett större civilkurage idag. Det är svårt att veta hur man själv skulle ha agerat under andra världskriget, men jag hoppas att jag idag vågar stå för det jag tycker, även i en tuff situation. Det återstår att se. Men Leipzig har jag i alla fall fått en glimt av och jag tyckte om det jag såg. Fast inget slår ju Berlin förstås! 😉

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Syns han? Bach himself.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Tror det här är det gamla rådhuset.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

En staty som visar ett århundrades historia.

En tacksamhetens tanke

Jag var nyss och handlade. Klockan var 22.00 när jag kom hem. Butiken Rewe på Warschauerstraße var full av folk. De håller öppet till kl.24 alla dagar utom söndagar. När de öppnar på morgonen vet jag inte, men jag tror det är kl.08. Jag beundrar människorna som jobbar där. De är vardagshjältar som finns till för oss andra.

Ändå finns det ”värre” ställen att jobba på. Lidl på Ostbahnhof tyckte jag hade riktigt tung atmosfär. Kändes som att göra en klassresa att gå in där. Jag kommer från någon slags övre arbetarklass, men där såg människor trötta och deprimerade ut. Jag gissar på lägre arbetarklass eller vad heter det? Socialgrupp 3? En man tjafsade om en struntsumma i kassan och gick gastande ut ur butiken, för att alla skulle förstå hans missnöje och hur lurad han blev. Inte direkt för den skull, men för den allmänna stämningen bestämde jag mig för att aldrig gå dit igen. Och man kan välja. Netto och Aldi är också lågprisbutiker, men de affärer ur kedjorna som ligger närmast mig känns helt okej.

En tulipanaros till alla

En tulipanaros till alla Spätis

Nu var det inte det jag tänkte skriva om. Nä, jag ville hylla alla de som driver sk Spätis, det vill säga kvällsöppna småbutiker och kiosker. De finns överallt och de verkar alltid ha öppet. Samtidigt har jag lagt märke till att de män, för det är nästan alltid män, som ser ut att komma från Mellanöstern ofta är glada och pratsamma. Till skillnad från de män som kommer från asiatiska länder. De är för det mesta tystlåtna och verkar inte lyckliga. Samma gäller kvinnorna. Jag har handlat av flera som har blomaffärer. De säger knappt någonting och verkar trötta och utarbetade. Det gör mig ledsen. Och visst, många människor i vår värld jobbar hårt för att kunna få ett drägligt liv. Jag hoppas bara att de känner sig uppskattade ibland.

En kille är ett trevligt undantag. Kanske jag nämnt honom förut, men han jobbar också mycket. Hans lilla kiosk är öppen hela dagar och kvällar. Vet inte om han jobbar ensam, men nä. Det gör han inte – för alla hans fåglar och fiskar bor i kiosken! Ovanpå dryckeskylarna står flera burar med små kvittrande fåglar. På disken står ett mindre akvarium med pyttefiskar. Jag blev mycket överraskad första gången jag gick in där. Glatt förklarade han att om han inte hade dem där skulle han ju aldrig hinna ta hand om dem. Och det är förstås sant…

För någon fredag sedan gick jag till ett nytt ställe för att köpa en Snickers och kanske festa till med en öl. Yes, han hade Köstritzer. Å sen en Snickers. Va? Nä, asken var tom. Besviket irrade jag runt och valde en dammig Ritter istället. När jag skulle betala behövde jag inte vara så noga med småslantarna. Sen sa han:

– Tycker du om Snickers?
– Ja, det är mitt favoritgodis.
– Du kan få en Snickersglass om du vill.
– Jaha…?

Lite osäkert följde jag efter honom in till grannlokalen (tydligen jobbade han ensam i både kiosken och hamburgerstället bredvid). Skulle jag får den gratis eller? Tja, vad kostar en sån glass? Inte mycket. Han gick in bakom disken och öppnade frysen. Sen sträckte han över lådan till mig och jag fick välja en glass. Gratis och franko. Bara för att han kände för det. Lycklig gick jag hemåt på de regnvåta gatorna. Tack för att ni finns, Spätimän!

New Germans

Tanya and I met while learning German at Kapitel Zwei in December 2013. She seemed to be a down to earth kind of person and I liked her. During the short brakes we started to sneak off for coffee in the canteen on the 8th floor. There we tried our best to communicate and use our somewhat limited German vocabulary. Since we attended the same level, B2.2, it didn’t matter if we made mistakes. We both made them and the important thing was to understand one another. Not to make perfect sentences.

Me and Tanya

Me and Tanya earlier this year.

When we saw each other some weeks ago (Wow, time really does fly!) I suggested a new café I’d found in Linienstraße, Atelier Cacao. It’s actually not just a café, but a chocolate manufacturer and they sell their own delicious eco friendly ice-cream too. I’ve tried Marzipan-Mohn and it’s heavenly. Mohn, or poppy seeds, are very popular here. Mostly in cakes. Don’t know why, because I don’t think they taste much. Luckily marzipan alone makes my day.
However, this time I chose jasmine tea and a simple chocolate cookie. Tanya tried a cake that looked more like a pie. Forgot to ask if it was any good, because we had so much to talk about and share.

Being new to a country is something you can’t imagine what it will be like until you are actually there. Learning a new language can be very tricky, even though you have studied it before. And most importantly, you have to build a whole new network of friends, colleagues and acquaintances. Tanya, being a pianist and piano teacher, has realized this at an early stage, but it’s still difficult when nobody calls anymore. I’ve had the same thought. Not so much work wise as to this network of people who somehow knows who I am. Maybe they even help to define me. Who am I in this new world? I have the freedom to find a new self, but before I can do that I have spent time thinking about what I am ”losing”. Not being part of a certain community anymore makes you lose contact with it. Not every person, but the context. I have a new context. Going through these stages of ”becoming German” it feels good to have someone to talk to. Someone who is going through the same things.

2014-02-25 15.31.08

A view of the river Spree early this year.

Although both of us are Berliners by choice not every day is filled with sunshine and daisies. No, we have our dark moments as well. I found work thanks to my nationality, but Tanya being Moldavian has not yet been so lucky. Not only because of her nationality of course. I could use my writing skills in combination with my Swedish nationality to find work and she wants to find something through her piano playing skills. The best thing about seeing each other isn’t just practicing German and talking about our lives. It’s actually sharing. We share hopes, dreams and ideas. She is still learning German at Kapitel Zwei, I learn it through everyday life. She helps me understand grammar and I talk about new expressions I’ve learnt. Last time we met I realised I am almost fluent in German now! At least when I talk to someone I like and feel comfortable with. I still have a long way to go.

Tomorrow we will see each other again and I’m really looking forward to it. What has happened since last time? I am so curious.

Promenad – när det plötsligt vänder

I morse mådde jag pyton. Jag kallsvettades, det susade i öronen och jag mådde illa. Försökte göra mig i ordning för jobbet, men kände mig så svag och konstig. Till slut bestämde jag mig för att sjukanmäla mig.

Jag kunde ju alltid jobb imorgon istället för idag, om det knep och jag mådde bättre. Fördelen med deltid. Sen rasade jag ihop i sängen igen. Jag sov som en stock och vaknade runt 12-slaget!? Mådde lite bättre och efter en sen frukost kändes det hyfsat. Jag bestämde att jag måste ha frisk luft. Solen sken och jag behövde handla. För säkerhets skull tog jag med en bok och en flaska vatten. Ifall jag ville ta en promenad.

Kyrkogården i Friedrichshain. Foto: Ingrid Carlsson

Kyrkogården i Friedrichshain

Vilken bra idé! Sol och närhet till träd och natur läker det mesta. Speciellt som det i mitt fall snarare var psykisk utmattning som var problemet. Inget fysiskt. Allt detta grunnande på nästa steg. Om jag ska flytta på allvar eller inte och hur i hela friden jag ska få ihop det pusslet!!?? Hela påsken hade jag försökt lösa dessa gåtor. Även om jag fokuserat på annat hade det snurrat på i bakgrunden. Sedan vaknade förstås alla andra frågor jag ställer mig angående mitt liv. Hur jag vill att det ska se ut och vad jag behöver göra för att komma dit. I min ensamhet gick det dåligt att distrahera tankarna. Å, jag kan bli så trött på mig själv!

Jag gick min numera vanliga promenadväg; korsade Karl Marx Allee, stannade till vid bankomaten och vek sedan in på kyrkogården. Där är det ju fridsamt och lugnt. Precis vad jag behöver. Samtidigt möts liv och död därinne. Livet i form av andra människor, fåglar, träd och blommor. Jag stannade och pratade med en ekorre. Den stirrade ner på mig från sin trädgren. Sen stampade den med fötterna så att det trummade mot barken. Kanske försökte hen skrämma iväg mig.

Nästa möte var med herr och fru Koltrast. Han nickade myndigt åt mitt håll, där han satt på en gravsten, medan hon prasslade runt i löven nedanför. Jag strosade vidare ut mot Landsberger Allee. Där tvekade jag en stund. Skulle jag gå till Frau Honig och äta lite eller orkade jag gå en sväng i Volkspark också? Värmen hade tvingat mig att ta av mig munkjackan och gå i kortärmat. Synd att inte ta tillvara på en sådan vacker dag trots allt. Och det kändes bättre att vara ute. Jag korsade gatan och lät parkens svalka omsluta mig.

En gammal borttappad solros. Foto: Ingrid Carlsson

En gammal borttappad solros

Förutom Tiergarten är Volkspark Friedrichshain min favoritpark i Berlin. Den är kuperad, det finns lummighet och öppna gröna ytor, ett minivattenfall, ett mysigt café med lyxig Sachertorte, en Biergarten och en guldfiskdamm. Idag hade jag – konstigt nog – ett sug efter att springa och då är verkligen Volkspark idealet. Tyvärr tog jag inga gympadojor med mig när jag åkte söderut i januari, men att bara tanken på att springa fanns där hos mig insåg jag var ett gott tecken.
Efter att ha studerat änderna i en av dammarna, solat armarna och lyssnat på barnaskratt – då vände det plötsligt! Mina inre moln skingrades och solen lyste igenom. Haha! Underbart! På himlen ovanför mig hände motsatsen och jag begav mig iväg till Frau Honig för att äta något och nyttja deras wifi. När jag var nästan framme mötte jag M på cykel. Han tog sig tid en stund innan han skulle till jobbet på Hauptstattoper och fikade med mig. Vi pratade om påsken, hur den varit, och om andra saker som intresserar oss.

Efter att han gått roade jag mig med att lägga upp några bilder på mitt älskade Instagram. Till slut betalade jag och gick ut för att upptäcka att det regnade. Ett stilla sommaregn medan solen fortfarande sken. Med tunga droppar mot min hud klev jag iväg med långa steg efter gatan.

Ibland är det inte piller eller sjukvård man behöver. Nä, något så enkelt som en promenad, ett samtal med en god vän, lite sol och regn kan göra under. Och hade jag inte där på sängkanten, med snurrade och bultande huvud, sagt rakt ut i rummet: ”Universum – visa mig något vackert idag!”

Tänka sig, Universum svarade visst…

Sprechen Sie Englisch?

For some time now I have been thinking about writing something in English. A friend of mine highly recommended me to do so in order to find new readers. Well, I wish it was that simple. Regardless of language I strongly suspect the ”Inhalt”, as the Germans call it, or the topics are quite important as well. If I only write about things other people find boring it doesn’t matter whether it is in English, German – or Chinese! Anyhow, here it goes. My first attempt.

Ingrid 2 red

Photo: Mark Beyer

Now I feel a bit confused. Should I consider it business as usual and write about one of my recent activities or should I start with some sort of summary? Why I am in Berlin in the first place etc. Like they say on TV – for new viewers you are now watching… Or something. Maybe I should. Okay. I fell in love with Berlin in 2011 and I must say the city did everything it could to show me nothing but positive sides. The weather was warm and sunny, I accidentally ended up in wonderful situations, met fantastic new people and basically came to life in this city. I was also moved and intrigued by it’s past. Coming from a country, which hasn’t been involved in war or conflict in 200 years (on our own soil I might add) the signs of suffering still visible in Berlin fascinated me. The two world wars, the cold war and the wall. They all have left their mark on the city and it’s inhabitants. Even though so many years have passed since the second world war ended I can still feel a frustration bubbling underneath the both rough and neat exterior. (Yes, I think it’s possible to have both.) Especially in men. Maybe I am interpreting this incorrectly, but I sometimes think there is a deep humiliation and guilt still buried within the German soul and it’s difficult to shake it off and feel proud of being German. And rightfully so! The war was no Sunday picnic in the park and the Germans did cause a lot of damage to the world at that time. I suppose this cross is heavier on the men’s shoulders. However not many responsible for the tragic events are alive today. They might have raised their children in the same spirit, but like my favorite comedian Eddie Izzard says: ”There’s a very strong green party there and there’s kids with beards. It’s getting okay.” Germany, Germans and Berlin of course have a lot to offer. I am not the first to discover that.

Hip hip hippety hip

For some time Berlin has been the place to go. The hippest of the hip hip cities in Europe and probably the world. As always I’m slow to catch on new trends. Because I don’t care and because I’m a bit sceptic to things a large number of people like. (Maybe that is how the aftermaths of WW2 has affected me? ”Mass hysteria” and group mentality are just not my cup of tea.) So when friends started to visit Berlin, papers, magazines and websites began writing page upon page about the German capital I was completely deaf and blind. Well, not completely. In the autumn of 2010 some good friends went to Berlin and when I read their ecstatic Facebook reviews something started to stir inside of me. To make a long story short, it was a big step for me to find myself in Berlin about one year later. The sadness I felt when I had to leave again was genuine and deep. It almost felt like ripping the heart from my chest. But why? Until this day I don’t understand it and the separation didn’t last long. In November the same year my enthusiastic friends aimed to return and I joined them. Woohooo! Not so warm this time, but the charm was still there.

With every new visit I kept on meeting interesting people with whom I felt a deep inner connection, slowly creating the social group of friends I have in Berlin today. And with them came the experiences. Art exhibitions, operas, concerts, cinema, cafés, food, beer and much more. I saw and experienced things I’d never dreamed of. At one point at an art exhibition showing German art from 1900-1945, I had a very strong emotional reaction, because of the expressive and dramatic art. That had only happened through music, film and theatre before. My passion for art was born. (Well, it did see the light of day in Tate Modern 2009, but whatever.) I’ve seen many photo exhibitions as well and keep letting the world of pictures surprise and inspire me. I hardly think it has escaped anyone that Berlin is considered the unofficial cultural capital of the world. But maybe not for long! Perhaps the trend is over soon. I hear Kraków is catching in.

Brandenburger Tor. Photo: Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor

City of duality

Without much further ado I will try and explain why Berlin is so fascinating to a stranger like me. The city is still very much divided, but not necessarily into an Eastern and a Western section. It is a city of duality. The East and West sides are both similar and totally different. In the West tourism and capitalism have taken over. Here you’ll find all the big fashion brands, exclusive restaurants and posh hotels. On the other hand you see many beggars and poor people, presumably from Eastern Europe. Seeing someone kneeling on the pavement holding a cup in front of them always gives me the chills. Not that I look down on poor people, but seeing them begging in the streets is so disturbing to me. Never saw people doing that in Sweden during my childhood. It shouldn’t be necessary today, but that is a different story. The Western sides of Berlin are beautiful and used to be highly influential on creative people back in the 70’s. Bowie, Nick Cave and many other musicians spent time here. I like the brightly lit Kurfürstendamm before Christmas and Berlin’s own Harrod’s, KaDeWe, is always a pleasure to visit. I’m sure there are much more to see, but my favorite part of the city is the former East.

The combination of anarchistic graffiti and renovated or even restored buildings of the early 20th century makes my heart sing. The large choice of cafés with more or less personally designed and built patios is thrilling to see. There is a lovely do-it-yourself-mentality flourishing here. I am a cookie monster and enjoy a dark chocolate cake any day! I’ve tasted heavenly Sachertorte in several cafés. Simply delicious. The number of restaurants with reasonable priced high quality food is something I value. I believe the Germans in general are looking for and expecting high quality. Even beer should be high quality and everyone have their own favourite brand. The annual beer festival is considered a tourist attraction as well as a dito trap, but I find it to be one huge beer quality testing event, like they test wine in France. Okay. Few spit it out again. I’ll give you that, but I like the opportunity to stroll along the stalls, beer glass in hand, and try any beer I find interesting. Life’s a box of chocolate to Forest Gump. To me life might as well be the Biermeile in Berlin…

There is more where this came from. Berlin has much to tell and so have I, but this will have to be all. For now.