Kategoriarkiv: Livet i Berlin

I någon annans hem

Vindspel

Pling plong din jävel! Moahahahaha!

Det är en underlig känsla att bo i någon annans lägenhet. Många skulle kanske tycka det var konstigt att inte ha sina egna saker omkring sig. Jag tycker det är spännande att få ta del av andra människors liv, för ett hem berättar en hel del om de/den som bor där.

Utan att direkt snoka kan jag gå runt och känna in hemmet energimässigt. Titta på saker som om de stod i ett skyltfönster. Betrakta dem. Ibland tar jag fram en bok och läser på baksidan. Jag rör mig med försiktighet och respekt genom rummen.

Musikrummet har en stark närvaro av han som lever och arbetar där. Jag vågar gå in, men bara för att sträcka ut ryggen på träningsbollen som förvaras under flygeln.

Det har kliat i fingrarna när jag tittat på instrumentet, men mitt barnsliga klink skulle inte göra det rättvisa. Skulle vara som att svära i kyrkan. Nä, jag låter bli att testa tangenterna och lämnar den blanka svarta varelsen ifred.

Flygeln har sin egen personlighet och en slags stjärnglans, där den står mitt i rummet. Primadonnan som ingen kan förbise ostraffat.

Det finns kaffe kvar till mig

När jag står i köket och stirrar på den elektriska kaffekvarnen slås jag av vilket enormt förtroende jag fått. Mina vänner har lämnat sitt hem i mina händer. Jag öppnar kvarnens fack och ser att det finns kvar malt kaffe sedan i morse. Hade de kanske gjort lite extra till mig? Då kommer tårarna. Vilken gåva de ger mig!

Vännen jag kan ringa i nödfall hade kunnat ta hand om posten och blommorna. De hade inte behövt fråga mig alls. Ändå gjorde de det. Ändå öppnade de sitt hem för mig och anförtrodde mig sina saker och blommor.

Jag plockar fram espressokannan, fyller på vatten och det malda kaffet. Ställer kannan på den minsta spisplattan. I skåpet finns en mjölkskummare. Jag är osäker på om jag kan ställa också den på plattan, men räknar med det då den är gjord i rostfritt.

Kaffet bubblar upp från den undre till den övre behållaren på espressokannan. Jag slår av plattan och ställer dit mjölkskummaren istället. Jag har fyllt den med mandelmjölk, som är min nya favorit bland de alternativa mjölksorterna.

Efter en stund blandar jag en latte i en skål. Precis som när jag först ställdes öga mot öga med en café au lait på 1990-talet. Det blir gott och jag njuter för varje klunk, trots att jag nog vågat värma mjölken lite mer.

Upplärd av den bästa

Med en 7 år äldre syster, som dessutom är extremt pedantisk, var det i det närmaste förenat med livsfara för mig att röra hennes grejor. Hon märkte direkt om något låg på ett annat sätt än hon lagt det.

Ibland undrade jag om hon gjort som i deckarna på tv, lagt en tändsticka ovanpå dörren eller kanske till och med ett hårstrå på skrivbordet, för att kunna se om någon brutit sig in och tassat runt. (Jag har ett minne av att hon till slut låste rumsdörren innan hon gick till skolan, men det kan vara en efterkonstruktion.)

Det är möjligt att jag på så sätt förfinade mitt sätt att röra mig bland hennes prylar. Att jag till slut lärde mig hur de låg innan, och arrangerade dem så när jag lade tillbaka dem. Jag slapp också att bli luggad och utskälld om jag var varsam och inte satte sönder sådant som jag fick låna under hennes överinseende.

Just detta gör mig kanske inte till en idealisk ”lägenhetsvakt”, men jag är varje fall extremt försiktig med andras ägodelar. Bortsett från ”tvättorksanordningen” har jag sällan haft sönder något. Misstag har säkert skett, men inget jag kan komma ihåg. Döm då om min förvåning när jag idag nästan kände för att förstöra något!

Pling plong-hysteri

I badrummet, vid sidan av duschen och badkaret, hänger ett vindspel. Ungefär halvdussinet metallrör i en mobil, formad så att det ska klinga vackert när vinden blåser. Problemet är bara att det sitter exakt vid sidan av handdukshängaren, och i närheten av kroken där snöret till torkställningen är fäst.

När hela helvetet brakade loss i morse svängde vindspelet glatt med i virvelvinden jag åstadkom därinne. Ett hysteriskt plingande och plongande fyllde luften och ljudet liksom spelade på mina nervtrådar samtidigt. Ordningen återställdes ju relativt fort, men plinghysterin drog igång nästan som en rörelsedetektor.

Givetvis trasslade jag in mig i mobilen så fort jag justerade ett lakan, hängde upp handdukarna igen, klämde mig in i duschkabinen och så vidare. Vid ett tillfälle var jag övertygad om att vindspelet egentligen hånskrattade åt mig:

PLING PLONG DIN JÄVEL! MOAHAHAHAHA! 

Men jag är inte helt säker.

Däremot glor det lömskt på mig så fort jag närmar mig.

Ja, så kan det vara att bo i någon annans lägenhet. Första dagen.

Trötthet och tvättkaos

Tvätt

Påslakan från Åhléns. Min köksgardin är i samma tyg.

Känner mig besviken på, att nu är jag i Berlin, vilket jag längtat efter – och sen vill jag inte gå ut. Imorse var jag trött och tung i kroppen. Insåg att jag ju kände av min gräsallergi. Ifjol kände jag ingenting. Förhoppningen steg då att Berlin, trots alla parker och grönområden, var undantaget på min hösnuvekarta. Tyvärr är det inte så.

Trots en natt med bra sömn kraschade jag återigen i sängen. Nu har jag sovit 1-2 timmar och det känns lite bättre, men fortfarande är kroppen seg och vill inte ge det gensvar jag önskar.

Jag har tack och lov inte någon benägenhet att få migrän, men trafikens larm utanför vardagsrumsfönstret och hettan som strömmar in genom balkongdörren får mig att rygga tillbaka. När jag stänger dörrarna dämpas ljudet och hettan likaså. Det känns skönt, svalt och läkande.

Samtidigt tänker jag på den där andra längtan jag har. Skrivandet. Jag hade väl inte direkt sett mig sitta inne hela dagarna och skriva under den här vistelsen, men faktiskt ger det mig ett tillfälle att knattra ner några rader. Ett blogginlägg får vara uppvärmningen och sen ser vi vad som kommer.

Ring en vän

Idag är alltså första ensamma dagen. Mina söta värdar har flugit iväg på sin semester. Hoppas de får det alldeles underbart bra.

Jag har inlett mitt lägenhetsvaktaruppdrag med att sabba upphängningsanordningen för tvätt i badrummet. Den gick att laga, men tankarna som ilade genom huvudet, när skrället kantrade och föll loss, var som en flock zebror som flyr från ett rovdjur.

Jag har fått ett nummer till en vän att ringa in case of emergency. Det skrattade jag förstås bort med ett ”det kommer inte att behövas!”. Skrattar bäst som skrattar sist…

Tvättkatastrof, akt 1

Upphängningen är genialisk. Även om badrummet är stort finns inte utrymme för att torka tvätt annat än – i taket! En rektangel av aluminiumstänger hyser ett mindre antal tvättlinor.

H slängde igång en tvättmaskin med deras eget sänglinne innan de åkte. Så att jag kan överta sovrummet och sängen. Han sa att om jag hängde påslakanen så att de tog upp hela badrummet så torkade de fort.

Troligtvis missade jag en del av informationen, för att jag inte förstod eller rensade bort den som onödig, men två blöta påslakan, ett stort underlakan, några örngott och två badhandukar väger ganska mycket.

När jag försökte hissa upp anordningen med all tvätt ville den inte fastna uppe i taket som den skulle. Jag försökte några gånger. Då insåg jag tyngden, och att jag borde fördela om den mer jämt.

Tvättkatastrofen, akt 2

I det läget var det svårt. När jag plockade bort ett påslakan blev andra sidan övertung, vickade åt sidan och hela rasket rasade i golvet. Fan fan fan! Skit! Helvete… Hur många timmar har de varit borta?

Tur att ändå grässegheten regerade i mig. Jag plockade upp tvätten och lade den på badkarskanten. Under ett ögonblick kontemplerade jag över om jag behövde jättestegen som fanns i hallskrubben, men valde en enkel stol från vardagsrummets matgrupp istället.

Med förvånande liten ansträngning knäppte jag ramen på plats igen, men jag hängde handdukarna på handdukshängaren istället. Ett påslakan fick plats på dörren (som jag nogsamt torkade av med blöt trasa först).

Friden återställd.

Men jag insåg att jag troligtvis fått instruktioner om att fördela tvätten jämt och inte försöka hissa upp konstruktionen med den tyngden. Det var därför jag mindes att han sagt att ”tvätten skulle skymma sikten”.

Med ett nödrop undkom jag, och slapp ringa paniknumret. Fast det var jäkligt nära.

Skivan som hakat upp sig

Tv-tornet, Berlin Mitte

Berlin, Berlin, Berlin, Berlin… Jag kan höra själv hur jag låter. Som en skiva som hakat upp sig eller den där förbannade papegojan som inte kan hålla tyst. I två år har jag mer eller mindre konstant tjatat om denna stad. Berlin. Fast visst är det väl så när man blir förälskad, att det är svårt att dölja? Man vill prata om det – eller henom – hela tiden. Om man dessutom är kär på avstånd. Inte vågat ta första steget. Då är det ännu värre. ”Tror du hen gillar mig? Tittade hen hit? Men tänk om hen bara vill vara kompis?” Ja, tänk om Berlin bara vill vara kompis med mig. Vad gör jag då? Eller vad händer om kärleken är besvarad? Så fantastiskt!

Hur ska jag få veta? Det är inte helt enkelt att få en stad att svara. Så hur gör man då? Jo, man fortsätter vela mellan ”tänk om” och ”det kommer aldrig att bli av”. Mellan känslan av ”det här är mitt rätta hem” och ”tänk om jag har fel”. Sen är det ju det där med förutfattade meningar om hur kärleken ska se ut. Att man först ska träffa den rätte, dejta och känna efter. Om allt klickar går man ett steg längre och flyttar ihop. Efter det väljer man antingen barn eller bröllop. För så gör ju alla. Alltså ska man åka till Berlin ett par gånger och känna efter, söka fast jobb, boende, flytta. Hepp! Check – fan – fan – fan.

Trots min snart välkända (ökända?) velighet är det roligt att träffa på andra Berlinfantaster. På ganska kort tid har jag träffat två killar som också gillar stan och åker dit så fort de har möjlighet. En av dem fick plötsligt allt att verka himla enkelt. ”Jag åker ner och ser vad som dyker upp, för alltid är det nått.” Lätt, enkelt, okomplicerat. Så det är precis vad jag gör. Den här gången. (Lovar!) Jag får bo centralt i en rymlig trerummare i Prenzlauer Berg/Mitte. Enda villkoret är att jag har kul på balkongen. Det är där alla växterna står. Mitt uppdrag är att så att säga kasta vatten på dem. Närmare bestämt två 10-litershinkar per kväll efter en varm dag. Efter en mulen dag får jag väl låta bli att kasta vatten på balkongen. Antar jag. Och jag lyder. Imorgon åker de och lämnar mig helt ensam. Vi får väl se om skivan fortsätter att snurra runt runt efter det här. Jag är åtminstone på plats. Jag lever mitt liv. Väntar på att ödet ska gripa in…

Tips för nyfikna

Om man vill leva och bo i Berlin eller bara besöka stan finns många tips och texter att läsa. Under min tid som faktasökare har jag snubblat på flera riktigt bra och seriösa bloggar. Det är allt från ”vanliga” bloggar om vardagliga iakttagelser i stil med mina egna, men det finns också regelrätta hjälpsajter för nyinflyttade eller för sådana som jag, som funderar på saken.

Sen fick jag själv tips om en jättebra grupp på Facebook som heter Svenskar i Berlin. Där är det många som frågar om boende eller bjuder ut möbler och annat till försäljning. Inför midsommar ställdes det frågor och bjöds in till svenskt midsommarfirande om vartannat. Tydligen är stadsdelen Wilmersdorf svensktät och där dansas det runt stång och hoppas som små grodor. Ja, sen finns det en uppsjö av turistsajter som tar upp alla sevärdheter och shoppingstråk. Kan man tyska skulle jag rekommendera zitty.de och den officiella stadsportalen www.berlin.de. Bara att surfa, läsa, boka och åka – Viel Spaß!

Quedlinburg

Inte långt från Gardelegen ligger Quedlinburg, vars gamla stadsdel härstammar från medeltiden och numera finns på UNESCOs världsarvslista. Det är främst slottet och stiftskyrkan som man vårdar ömt, men hela den gamla delen har rustats upp. Här finns otroligt vackra hus med de mest fantastiska konstruktioner.

Jag fascinerades framför allt av de byggnader som inte bara hade tegelpannor på taket – de hade det på fasaden också.

Enligt min upplevelse är staden som en labyrint av kullerstensbelagda smågator flankerade av dessa underbara hus. Högst upp, med utsikt över hela nejden, tronar slottet.

En gång i tiden fanns här en religiös skola för adelns döttrar och de kom från när och fjärran. Jag är osäker på exakt hur långt bort ifrån, men i och med att de samlats på samma ställe och blivit vänner, skapade detta fred i regionen. Kvinnornas närvaro var också en av anledningarna till att staden var starkt bevakad, men det var en rik stad och den blev så småningom införlivad i Hansan.

Medeltida gator

Kullerstenar

Utflyktskompisar

Jag och ”Oma”

Höstlöv

Slottet igen

I väntans tider…

Ja, jag är inte hundra på den här informationen. Det blev en blandning av Wikipedia och det jag fick mig berättat av två ivriga stenhuggare.

Inne på gårdsplanen till en byggnad, som jag inte vet vad den var, möttes vi av en snacksalig man och en dito kvinna. De kunde mycket om staden och historien om den.

Jag lyssnade med ett halvt öra, för kvinnan hade stuckit en sten i handen på mig. Det var en mjuk typ av sandsten, som man utan större besvär kunde karva mönster i.

Medan M var trevlig och tog emot all information skrapade jag streck, snirklar och punkter i den porösa ytan. Riktigt rogivande.

Till slut vet jag inte vem som väntade på vem, men jag tror M lät mig karva och jag lät honom föra samtalet klart.

Jag fick stenen som present samt en liten bit alabaster. Den var inte skoj att karva i för den skrek. Som naglar mot svarta tavlan, om du känner till det ljudet. Hurv!

Kuliga tegelfasader

Läckert handtag

Rosenträdgården

Utsikt

Gamla anor

Det kändes som att ha rest i tiden att gå omkring bland alla färgglada och praktfulla byggnader.

Om jag kisade eller försökte utesluta människorna runt omkring kunde jag nästan föreställa mig hur det kunde ha varit i gamla tider.

Det var inspirerande att gå på fotosafari och jag tog också en hel del bilder. Som synes…

Efter ”stoppet” hos stenhuggarna besökte vi Lyonel Feininger-galleriet (det får bli ett eget inlägg). Magarna sa sedan ifrån att det var lunchdags och en fikonsallad med getost senare (mums!) åkte vi till Grüningen för att hämta Ms mormor. Vi tyckte att hon skulle få lufta sig lite och åkte tillbaka till Quedlinburg med henne.

Utflykt med ”Oma”

Ivrigt berättade hon för mig – ett flertal gånger – hur hon arbetat i Quedlinburg och även träffat sin blivande man här. Det var trevligt att strosa runt i armkrok med henne och jag kände saknad efter min egen mormor.

Vi gick den branta vägen upp mot slottet och kyrkan. Det fanns en liten rosenträdgård där uppe och från den hade man utsikt över hela staden.

Innan vi skjutsade hem ”Oma” och styrde kosan mot Gardelegen igen stannade vi till på det lokala bryggeriet. Mormor beställde ett glas apelsinjuice och för oss ”ungdomar” blev det ett mörkt öl som smakade svagdricka och julmust. Givetvis alkoholfritt för chauffören, men även för mig. Riktigt gott!

Quedlinburg är en tämligen okänd ädelsten som inte många turister hittar till. Vi betalde inte in oss, men kyrkan verkar vara värd ett besök. Magnifikt kyrkorum med ett modernt och unikt kors! Så om du råkar vara i trakterna – stanna till i stan. Det är helt klart värt det.

Lebkuchen

Innan jag åkte hem från Berlin fick jag en liten present av kära V. Vi hade pratat om ämnet vid vårt förra möte och hon kom ihåg det. I avskedspresent fick jag därför en förpackning Lebkuchen. Det är en slags mjuka pepparkakor med chokladglasyr. Ja, de som jag fick alltså. De finns i många andra sorter och smaker. Jag åt upp ungefär halva paketet och lämnade resten till A, men de var goda. Dock en aning sliskiga. Läste att de ibland är doppade i honung och det kan ha varit den sötman som blev lite för intensiv för mig, men det är intressant med dessa gemensamma traditioner. Tyskarna äter alltså – liksom vi – pepparkakor till jul. Jag tror att den tunna knapriga sorten också finns. Undrar om det var vi som importerade traditionen av dem en gång i världen? Tyskarna var ju väldigt inflytelserika i Sverige under en period. Jag har dessutom snubblat på öl som smakar som julmust eller svagdricka. I Quedlinburg drack jag en ”hembrygd” variant utan eller med mycket låg alkoholhalt. Det var gott! Provade också en sorts öl som heter Böhmischer Schwartzbier och det smakade likadant. Det ska även finnas en dryck som till ännu större utsträckning påminner om must, men den hann jag aldrig testa. Som sagt, vi har mycket gemensamt med tyskarna. Och nu fick jag julstämning! 🙂

Paus i Stockholm

Snart dags att röra sig mot Arlanda. Mellanlandningspausen i Stockholm lider mot sitt slut. Så även min rygg. Ja, inte mot sitt slut får jag hoppas, men den skriker efter vila. Den tunga datorväskan och trixandet med två resväskor av sten har satt spår. Samt de sista Berlindagarnas sena nätter och springande i trappor. Det är dags att åka hem till Skellefteå. Dags att landa i mitt hem, mitt liv, bland vänner, räkningar och snöblask. Dags att smälta, summera, minnas – och sedan göra upp nya planer. Vad ska 2013 innebära? Vad ska jag ha för mål då?

Det är inte slutet på resan. Det är nu den börjar…

Sista dagen – avskedet

Vs bild av mig i soliga Friedrichshain

När jag kommer hem igen ska jag skriva ikapp. Jag har så mycket att berätta, men inte haft tid att göra det. Idag är min sista dag i underbara, vackra, schabbiga Berlin och jag har med bestämdhet talat mig själv tillrätta. Jag SKA återvända.

En del av mig vill på något vis se min hemfärd som dramatiskt slutgiltig. Det är förvisso så att detta är slutet på den här vistelsen. Denna alldeles speciella upplevelse. Mitt första längre möte med staden, människorna, sevärdheterna, kulturen, caféerna, ölen och arkitekturen. Alla dessa fina ingredienser som skapar en unik känsla inom mig. En tillhörighet, frihet, förundran och nyfikenhet.

Dåliga dagar kan det också skapa utanförskap, men jag vet att det egentligen bara finns inom mig. Min syn på verkligheten, men den är inte alltid sann och jag kan välja att känna gemenskap istället. Det sker lättast genom att gå ut och möta gatorna, parkerna, träden och himlen. Då tänds solen återigen i mitt hjärta och jag kan inte motstå att le från insidan ut.

Underbara vänner <3

I söndags träffade jag ännu en speciell vän, V. Vi har bara träffats tre gånger, men känner redan att vi hittat varandra. Hon är en mjuk, men stark person och hon älskar Seattle så som jag älskar Berlin. Jag hoppas hon kommer ha möjlighet att besöka mig i Skellefteå. Vi ska i alla fall hålla kontakten.

Igår kväll träffade jag A&A för sista gången och det var emotionellt att skiljas. A är en vän som också drabbade mitt hjärta första gången vi sågs. Vi föll faktiskt i varandras armar och undrade varför det dröjt så länge för oss att träffas. Hennes pojkvän A är fin och jag är enormt tacksam för att han upplåtit sin lägenhet till mig större delen av den här tiden.

S&H har varit så otroligt snälla och engagerat sig i mig genom att bjuda med mig och ibland skaffa biljetter till olika kulturevenemang. Jag är mycket tacksam för det. Hoppas de vill träffa mig igen, för jag vill gärna behålla vänskapen.

Ikväll ska jag träffa S och hon ska köra mig till flygplatsen. Hon är en sån där go’ människa som man bara tar till sitt hjärta och kramar om. Det här blir tredje gången vi ses, men hon känns som en vän att behålla.

Till sist har jag min käre vän M. En sann själsfrände som jag haft så mycket roligt med. Han har alltid tagit väl hand om mig, tagit sig tid att visa runt, berättat. Utan honom skulle jag inte känna Berlin så bra som jag gör. Utan honom hade jag missat så många fantastiska utställningar och intryck. Det är en vänskap som man inte får uppleva så ofta i livet. Det är lite som att möta sig själv. Vi gillar samma saker, skrattar åt samma roligheter, tycker om att gå, cykla, fotografera, dela intryck. Jag är oändligt tacksam för allt jag fått se och uppleva med honom.

Ja, här sitter jag. Givetvis med tårar i ögonen. Det är mycket svårt att slita sig från det liv jag levt i 3,5 månader. Nu är det tillbaka till verkligheten som gäller. Jag ser fram emot att möta Sverige och Skellefteå – speciellt katten Spira vill jag träffa. Längtar intensivt efter henne. Men nu vet jag definitivt hur det ligger till. Jag lämnar mitt hjärta i Berlin och jag tror aldrig det flyttar tillbaka till Skellefteå igen.

Auf Wiedersehen, liebe Berlin… <3

Sista måltiden

O som i middagsångest?

Mina knäppa Berlinvänner har gått hem och kvällen borde lida mot sitt slut även för mig. Jag kände för att skriva några ord om den lilla sammankomst jag ställt till med innan jag kryper ner i sängen. Jag bjöd alltså på middag för att ”fira” min avfärd. Fick idén av B&L när de var här, men tanken hade slagit mig redan innan. Det är bara det att jag får ångest när det gäller att bjuda på mat. Är säkert något jag fått efter mamma, som alltid nojar för minsta lilla rätt hon ställer fram på bordet. Nogsamt räknar hon upp allt som är fel med den. Jag har försökt sluta med det, för jag har haft samma beteende. Ikväll behövde jag inte bekymra mig. A&A var sena och själva ätande sköts därför upp till kl.21.00. Då var vi så hungriga att det blev knäpptyst medan alla slafsade i sig maten. Jag hade gjort en egen version av en linssoppa med kokosmjölk. Den blev inte så stark som den skulle så jag hade hällt i extra sötsliskig chilisås och det gjorde susen. Sedan blev det bröd från Gardelegen (dinkellimpa och ett annat bröd med pumpakärnor) hummus och en sallad på salladsblad, tomat och mozarella. Tur att jag gjorde den i alla fall! Till efterrätt hade jag köpta kladdkakor, eller brownies, från Veganz. Ingen överdådig måltid, men helt okej. Som sagt, kanske aningen snål. Soppan var dock – turligt nog! – inte bara 4 portioner utan säkert det dubbla. Puh! Så nu är det gjort.

Jag hatar också att vara värdinna ibland, för det är svårt att fokusera på gästerna när man ska få allt att klaffa i köket. Lite träning fick jag dock i stugan i Falmarksheden i min förra ”bonusfamilj”. Med dem var det inte så noga hur det presenterades eller om man stått vid spisen i timmar för att uppnå perfektion. Det var gemenskapen som var viktigast. Idag hade jag gjort soppan redan tidigt på dagen. Bara att värma upp och ställa fram. Allt var förberett. Men inte är det något jag njuter av, att hålla i middagar. Det är som om jag är rädd för att inte räcka till. Vem skräms inte av all mathysteri på tv! Nä, soppa var det jag kunde klara av och den är slut. Mission accomplished?

Exposure Berlin

Ridån

Snart går ridån upp!

Jag vet inte om någon undrar hur den avantgardistiska operan var. Oavsett intresset därute så tänker jag berätta om den. Och den var både cool och lite seg på samma gång, för det var inte en rak historia. De flirtade ju med surrealisterna Breton och Dali också, plus 20-talet och stumfilmen. Jag tänkte på en musikvideo, med fragmentariska berättelser som vävdes in i varandra. Två komiker skapade övergångar och mellanspel i Helan & Halvan-stil och de var duktiga. Mim kan se enkelt ut, men enligt min egen begränsade erfarenhet är det minst lika tufft som dans. Tajming är A och O.

Korta stiliserade spelscener varvades med sångnummer, som förstärktes med väggprojektioner i svart mot vitt tegel. Enda operasångerskan i denna påstådda opera bar magnifika kreationer och gled in på scenen som en nattens drottning ur Mozarts ”Trollflöjten”. Hon var lika otäck och häftig som sina huvudbonader. På väggen bakom henne växte hennes skugga till olycksbådande storlek och militäriska klockvisare marscherade taktfast i bästa Pink Floydanda. Trots att inte Hitler kom till makten förrän 1933 vilade hans skugga redan tung över framtiden. Explosioner och flyglarm förekom på två ställen, en gång i vardera akt.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

Mitt i ovan beskrivna miljö förekommer en historia om en man, som spelas av en kvinna, som är gift med en sångerska, som spelas av en man. Efter ett hysteriskt och smått obegripligt gräl (på franska) byter de plötsligt kön med varandra. Eller kvinnan (mannen) tvingar mannen (kvinnan) att byta kön med henne (honom). Alltså var ÄR hendebatten när man behöver den! Jag roades mest av att mannen, som spelade kvinna, var så himla söt i klänningen och peruken. Temat minns jag bäst från filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs bok, där en man vaknar en dag och har blivit kvinna. Kort förklarat. Orlando var fantastisk. Exposure Berlin kunde inte mäta sig med den.

Gamla stumfilmsbiografen Delphi undgick att förstöras under andra världskriget, men hade stått tom länge innan Exposure Berlin flyttade in med den här uppsättningen. Lokalen var bildligt och bokstavligt talat helt enorm! Taket, som var välvt, hade en höjd som nästan tog andan ur mig. Väggarna var dock ganska slitna och jag hade svårt att se vad som varit ursprungsfärgen. Såg mest betonggrått ut i halvmörkret. På det glada 20-talet fanns en blomstrande filmindustri i Weißensee, med biografen som en slags marsipanros mitt i tårtan. Det är den som hyllas i uppsättningen. Bion naturligtvis. Inte rosen.

Hur sammanfattar jag då upplevelsen? Hm… Tack vare mina glada vänner S&H – de bjöd på bubbelvatten spetsat med Absinth(!) – kan jag ge föreställningen en 3:a plus. Möjligen en svag 4:a för påhittigheten och det visuella uttrycket. Men mina kinder glödde varnande redan innan ridån gick upp. Jag behöver så lite alkohol nuförtiden. Den kan ha spelat in för att få mig på bra publikhumör. I sin helhet var det en mycket trevlig kväll. Jag är väldigt tacksam att S&H liksom tagit mig under sina vingar, även om jag vet att gemensamma vännen D säkert pushat dem! Hon är sån. Hahaha. Jag hoppas i alla fall att de trivdes lika bra som jag och det vore roligt om vi sågs igen. Det är spännande att uppleva nya kulturfenomen med likasinnade eller åtminstone ”likaintresserade”. Återigen, tack för denna gången. Auf Wiedersehen!