Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Sandra Juto

2013-10-11 12.15.52

Fotot har jag tagit själv

Måste bara tipsa om Sandra Jutos blogg. Hon är designer, illustratör, fotograf – mångsysslare helt enkelt (som så många andra i Berlin).

Hon säljer dessutom de egentillverkade handledsvärmarna ”Wrist Worms” (handledsmaskar?). Sen fotograferar hon helt galet fantastiska bilder och gör små minireportage på sin blogg: sandrajuto.blogspot.se

Och på Instagram, instagram.com/sandrajuto, kan man se fler bilder.

Sandra visar verkligen upp Berlins allra vackraste sidor. Lite shabby chic så där, men ack så läckert.

Sandra har på allmän begäran satt ihop en Berlinguide över främst mysiga caféer eller ställen man kan äta god frukost/brunch på. Jag blir inspirerad att testa hennes cafétips. Får väl beta av ett ställe i taget. Hehe…

Mycket nöje!

Des Kaisers neue Kleider

Från Komische Opers pressbilder © dpa

Måste bara lägga in den för att min vän M är med. Stående till vänster. Från Komische Opers pressbilder © dpa

Torsdag morgon kl 10.00 var jag på opera. Komische Opers genrep av Des Kaisers neue Kleider. Komische Oper, för att vara mer exakt. De har faktiskt alldeles precis blivit utnämnda till 2013 års bästa operahus – i världen. Det är inte kattskit precis!

Det här var min andra barnopera där. I våras såg jag Hänsel und Gretel (klicka och titta gärna på filmen). Säga vad man vill, men jäklar vilka maffiga uppsättningar!!

I Kejsarens nya kläder av HC Andersen har de verkligen brakat på med udda figurer, tramsiga kläder – och vilka skor!! Underbara! I en scen är det som att vara på besök på ett modehus eller en modevisning.

Sprakande och magiskt. Roliga karaktärer och ungarna i publiken var helt lyriska. Sångarna pratade ibland direkt med publiken, ställde frågor och barnen svarade.

– Han är i viiintuuuunnaaaaan!!! Däääär!!!

Snart går ridån upp

Snart går ridån upp

Balkongraderna till höger om scenen

Balkongraderna till höger om scenen

Som i en hönsgård

Synd bara att jag inte sovit tillräckligt i och med den sena filmkvällen dagen innan. (Verkar som om bloggen handlar mycket om sömn för tillfället. Ber om ursäkt för det.) Filmen slutade ca 01 och sen tog det en stund att ta sig hem och komma ner i varv för att sova.

Jaja, jag överlevde. Fast jag var inte på alerten under föreställningen. Hängde inte med i tyskan, men det gick bra att bara njuta av fluffiga kostymer, yviga gester – och en liten söt vovve. Stackars liten. Den fattade nog inte mycket av sin roll i det hela. Såg mest väldigt förvirrad ut och sökte matte/husse i kulisserna.

Den magnifika kristallkronan

Den magnifika kristallkronan

Men det bästa var ändå de grymt härliga låtsashönorna.

Vi började fnissa åt dessa vimsiga skapelser, som tack vare någon slags motor mekaniskt stod och headbangade i bakgrunden.

Vid ett tillfälle bar en man fram två av hönorna och ställde dem till vänster på scenen. Just där sluttade det ner mot publiken, så hönorna rörde sig långsamt ned mot scenkanten.

Både F och jag började skratta och kunde knappt sluta. F grät och pressade handen mot munnen. Ojojojoj, vi var så trötta och fnissiga.

M, den stackaren, försökte ta allt på allvar. Han skulle ju spela med vid senare tillfälle. Och där satt vi och flamsade sönder början på andra akten.

Seriöst. Jag skulle älska att ha en sån höna. Hoppas de börjar sälja dem. Hehehe.

Hönorna i sig var en stor behållning, men också resten av opera var sevärd. Storyn är ju klassisk och den var skickligt regisserad. Verkligen mycket bättre än Hänsel und Gretel. Jag verkar inte hunnit skriva om den. Där var häxan rätt häftig, men storyn var tam och blek. Kändes som om den regissören inte riktigt kunde sin sak.

Des Kaisers neue Kleider var regisserad av en kvinna, Lydia Steier, och det med bravur. Om du har vägarna förbi Berlin tycker jag du ska boka en biljett. Jag garanterar en härlig upplevelse. Ba-BAAAK!!

Här kan du se fler bilder från föreställningen

Gravity

Onsdag kväll gick vi på bio. CineStar IMAX i Sony Center vid Potsdamer Platz visar film på originalspråket. Jag visste inte vad vi skulle se, men tackar aldrig nej till George Clooney 😀 Han spelar en gammal astronaut som är ute på sin sista rymdtur innan han lägger av. Med sig har han en ingenjör, Sandra Bullock, och det är hennes första resa ut i rymden. Givetvis sker katastrofer och de lämnas ensamma ute i tomma intet.

Men jag säger då det. Detta var ingen för åksjuka! Rymdkänslan är total när man även som publik flyter med i det viktlösa. Jag bör nämna att det dessutom var 3d så det fanns inget annat för mig att göra än att stundtals fokusera på en skalle i publiken.

Killen satt på 2:a eller 3:dje raden och jag kan nog beskriva hans bakhuvud i detalj. Skitjobbigt att bli illamående av en film. Och då inte ens pga de vanliga våldsamheterna!

Gravity var bra filmad och en viss verklighetskänsla infann sig ibland. Vår jord är så vacker att det gör ont. Sandra Bullock och mr Clooney är bra skådespelare, men Hollywood ska alltid bre på så förbannat. För mig påminde universum mest om en parkeringsplats för gamla rymdskepp och sen sysslade man med lite parkourflängande mellan dem.

Att vara lost in space är något som skulle ha skrämt skiten ur mig som barn, men nu tyckte jag mest de var dumma i huvudet som ens befann sig därute. Nä, man ska inte ta med mig på actionfilmer. Jag kan inte med dem!

Behållningen var – hör och häpna – en simmande groda. Va? tänker du kanske. En groda i rymden? Jojo. Sug på den!

Fredag i Friedrichshain

En låååång sovmorgon blev det idag. Jisses så trött jag var! Fler inlägg kommer som berättar varför. Om någon är nyfiken 🙂

Karl-Marx-Allee

Karl-Marx-Allee

Till en början kände jag mig låg. Det är ju inte bara förträffligt och tjosan hela tiden att skapa ett nytt liv. Finns oro för framtiden som stör nattsömnen och sen insikten om vad man faktiskt lämnar bakom sig.

För det är en hel del band som kapas på något vis. Man tappar kontakten med det som fanns förut i ens liv. Kanske inte efter två veckor, men successivt. Det som var tryggt och ombonat existerar liksom inte längre.

Även om jag inte känner mig otrygg här så finns det många frågetecken. Många insikter. Om jag skulle bo här ”på riktigt” då är det så mycket jag inte har inblick i. Även om jag inte har stenkoll i Sverige så vet jag vad som gäller, vem jag ska fråga och vart jag ska gå. Jag vet hur systemet fungerar. Banker, försäkringar, hyreskontrakt, a-kassa, sjukförsäkring, tandvård osv. För att inte tala om avståndet till vänner och familj.

Man får ju nya referensramar och det ökar till viss del avståndet och känslan av att vara lite utelämnad. Det skakar om ens behov av trygghet helt enkelt och det är både skönt och jobbigt. Men det är ju inte för att jag avskyr Sverige som jag valt att åka hit. Tvärtom! Jag uppskattar Sverige mer, nu då jag ser hur bra vi har det.

Goda råd hos frisören

Syns håret?

Syns håret?

Jag gick och klippte mig på eftermiddagen. Kunde inte vänja mig med den halvlånga ”pottan” jag fick sist. Den må ha varit modern, men det blev för snällt och platt på mig. (Sorry Fredde!)

Killen som klippte mig var dansare egentligen, men tjänade sitt uppehälle som frisör (och det var han förstås också utbildad till!). Han hade varit sjuk ett tag och förlorat dansjobbet. Tror det var Westside Story han varit med i.

Till mig sa han:

– I Berlin måste man vara tuff. Det finns så många andra som är duktiga och de kommer från hela världen. Man måste vilja vara nummer ett.

Det är inte riktigt min mening eller önskan, att vara nummer ett, men jag inser vad han menar.

Kanske gäller det speciellt i Berlin. Människorna här har ju varit med om en del. Ja, de som bott här under murens inflytande. Samtidigt tycker jag att jag träffat många som är väldigt varma och öppna. Visst har de fått kämpa, men det har också jag gjort. På mitt sätt.

Kort sagt, det finns mycket att fundera på när man bor i ett annat land. Mycket som man inte kan förutse innan man testat.

Kom till saken…

Jag kom visst bort från ämnet. Ville ju skriva om min mysiga fredag. Jag tycker om att ta saker som de kommer, gå på infall, men jag började att gå och äta ”brunch” på Goodies. Jag ville åt deras wifi och lägga upp några bilder på Instagram.

Goodies är ett ganska trevligt ställe och jag tycker om att de har veganska kakor etc. Dessvärre hade de visst vanlig mjölk som alternativ när man handlar olika kaffedrycker. Det är inte så veganskt precis. Eftersom jag förstod att jag nog fått riktigt mjölk vågade jag inte dricka upp hela min Latte Macchiato. Nästa gång får jag be om rätt mjölksort direkt.

Innan jag gick och handlade mat tog jag en sväng runt kvarteret. Det resulterade alltså i en klippning och några impulsköp. Ett gäng vykort med roliga citat + en anteckningsbok fick följa med hem. Jag hittade också en kort svart kjol som påminner om en jeanskjol. Jag insåg att det varit dumt att lämna den svarta kjolen i Skellefteå, men nu spelar det ingen roll!

Den här nyare är bättre. Kortare, vilket är bra när jag ska cykla och bära tjockare strumpbyxor. Min lila knälånga kjol fick en märklig in- eller var det kanske en utbuktning? Ja, där sadeln varit. Såg inte fint ut!

Dags att kura ihop sig på sängen, streama lite Sherlock Holmes. Njuta av regnets sövande ljud utanför den öppna balkongdörren, en skål med nötter – eller Studentenfutter (studentfoder?) som det kallas här – nära till hands. Kanske en tekopp?

Snart börjar folk strömma till för att studsa runt på nattklubben Berghain, som ligger en bit ner efter gatan. Brandbilar eller ambulanser, från den närliggande brandstationen, kommer garanterat tuta förbi utanför med blåljuset på.

Kort och gott, det är fredag i Friedrichshain, Berlin.

Tänk på vad du tänker

Det händer faktiskt att livet – eller snarare tekniken – flyter obehindrat. Innan jag åkte till Berlin den här gången knatade jag in på Telia i staaan för att be dem låsa upp min gamla Sony Ericsson.

Efter en stunds mekande frågade tjejen:

– Har du köpt den hos oss?

– Nä, jag skickade efter den på nätet.

– Jamen då är den inte låst till någon operatör!

– Nähä…?

Gamm'mobilen

Gamm’mobilen

Så lätt gick det. För lätt. Sparade 300 spänn på det. Märkligt.

När jag igår gick och köpte ett Lebarakort för att kunna ringa vänner i Berlin, men också billigare till Sverige, gnagde oron att det inte skulle fungera. Tänk ändå så mycket man skapar med sina tankar!

Där satt jag och pillade in kortet i mobilen, startade den, aktiverade kortet via webben, pillade ihop ett sms (hur orkade man förut!!??) – och se där! Det gick inte att skicka. Dessutom skulle jag ju få ett bekräftande sms när kortet var aktiverat. Telefonen var tyst som en mus.

Fan…

En liten stund senare, kanske bara ett par sekunder, sa mobilen PiiiiP!

Ja-haaa!? Men jag kunde ändå inte smsa.

Fan…

Tills jag insåg… Jag kanske behöver ladda den med pengar? Hmmm. Ganska troligt va? Upp ur stolen, andra besöket i samma affär. Köpte samtalstid för €10. Provade igen – och det gick!!

Man kanske skulle ta det lite lugnare med det negativa tänkandet framöver.

Fan…

Arbeitsagentur – Bürgeramt: 1 – 0

I morse slog jag upp ögonen i vettig (?) tid, dvs strax före kl 07.00. Det var dags att tampas ännu en omgång med de tyska myndigheterna…

Igår cyklade jag runt i tre stadsdelar. Först ca 5 km till Arbeitsagentur på Charlottenstrasse i Mitte. Där stod jag sen i kö i drygt 30 min för att få veta att jag var i fel byggnad.

Kort promenad runt kvarteret, in i fel hus och upp 5 våningar (hiss). Ner igen.

Till nästa hus. Upp 4 våningar (hiss).

En blond ung tjej tog hand om mig och förklarade att jag måste registrera mig hos Bürgeramt först för att de ska kunna knappa in mig i systemet på Arbeitsagentur. Jag behövde ett ”personnummer”. Dessutom inom 6 dagar, dagar som i princip var passerade. Bara ligga på och fixa det på en gång.

Alltså cyklade jag till närmaste Bürgeramt på Yorckstrasse (Kreuzberg) och fick ett formulär. I övrigt tog de inte emot någon. Endast tidsbokning.

x-berg

Mehringdamm / Yorckstrasse

Till saken hör att jag har en tid bokad på min ”egen” Bürgeramt i Friedrichshain, men det är inte förrän den 17/10. Så där stod jag med ett tämligen obegripligt papper i handen. Vad nu?

Jag fyllde i det jag kunde medan jag funderade.

”Hm, nästa Bürgeramt ligger på Schlesischestrasse. Det är på vägen hem. Äh, jag stannar till där också.”

Upp på cykeln igen, genom hela Kreuzberg.

Ett gott tecken

När jag var på väg mot trappan till ingången såg jag en handfull människor stanna till utanför. Jag slank förbi bakom ryggen på dem precis när de tog ett foto. Hoppas jag inte kom med! Sen grunnade jag på vad de firade. Nytt medborgarskap kanske?

Även på denna Bürgeramt fick jag samma besked. Bara bokningar, men torsdag morgon kan det finnas möjlighet. Om jag hänger på låset. Suck, ja vad göra?

Lite nedslagen gick jag ut genom dörren. Det låg rosenblad på marken. Inser att två av dem jag mötte måste ha varit ett brudpar. Det var i alla fall ett fint och bra tecken!

Sluta kämpa

IMG_3999

”Stop and smell the roses”

Dagens plan var att åka förbi ”min egen” Bürgeramt kl 8.00 och se om det gick att reda ut begreppen. Icke sa Nicke. Samma visa. Bedrövad gick jag till cykeln igen. Hur gör jag nu? Är jag fast i ett moment 22? Och då händer något underligt. Jag blev alldeles lugn. Innan hade jag varit spänd och stressad, orolig. Hur skulle det gå? Men nu, när jag insåg att jag kanske inte kunde göra något – då släppte jag allt.

Bestämde mig för att cykla till Arbeitsagentur och förklara mitt dilemma. I skallen konstaterade jag att jag hade gott om pengar på banken så om jag nu missade en veckas a-kasseersättning skulle jag klara mig ändå. Allt var bortom min kontroll. Allt var som det skulle. Jag gav upp kampen.

Cyklade längs med Engeldamm och de gula löven lyste som minisolar på träden. Det grådisiga vädret fick färgerna att bli ännu klarare. Inne i skallen sjöng jag på en liten melodi. Ti-di-pom-ti-di-pom.

På Arbeitsagentur var det knappt någon kö, kanske 4-5 personer före mig. Vid disken var det samma kvinna som igår som tog emot mig, och jag förklarade så gott jag kunde hur det låg till.

”Jamen då skriver jag in att du varit här. När du sedan varit på Bürgeramt måste du komma tillbaka till oss innan den 24/10.”

Hepp! Allting löste sig. Åtminstone tillfälligt. Men tänk så skönt att bara ta saker som de kommer. Utan stress eller oro. Det går ju!

Så idag gillar jag Arbeitsagentur. De vann den här matchen 😉

Sleepless in Berlin

…och hur man ignorerar livet utanför sin lägenhet.

Ett luftslott eller ett drömskepp?

Ett luftslott eller ett drömskepp?

Ibland snöar jag bara in. Kryper undan och gömmer mig. Undviker livet utanför fönstret. Låstas som om inget annat finns eller behöver tas itu med. Det är både skönt och lite jobbigt.

Vet inte varför jag just nu känner motstånd mot att åka ner till Arbeitsagentur och börja orientera mig på den tyska arbetsmarknaden.

Fast egentligen är det inget konstigt. Det är nästa steg som jag måste ta och jag gruvar mig.

Så idag blev en dag som jag laddade med att kolla YouTube-klipp på brittiska stjärnskottet Craig Colton.

Han passade på att gå på audition när X-Factor kom till hans hemstad Liverpool. I publiken satt hans intet ont anande föräldrar. Killen går på scenen, charmar alla – och sjunger brallorna av juryn. Snacka om triumfens ögonblick!

Jag älskar den typen av upplevelser. Människor som mot alla odds vågar sig ut, testar sin dröm och sedan totalt begeistrar hela omvärlden. Det är väl det vi drömmer om ibland lite till mans.

Jag älskade när Susan Boyle rullade höfterna framför en förbluffad Simon Callow i Britain’s got talent. Sedan fick alla gråbeigea tanter revansch, för ingen gissade att hon verkligen kunde sjunga. Wooohoooo!

Apropå inledningen…

Mitt förpuppade tillstånd har väl sin förklaring. Ännu en natt då jag omöjligt kunde sova. Efter kl 02.00 tände jag lampan och fortsatte skriva på mitt lilla textprojekt. Vet inte om det liksom är meningen eller vad det är som håller John Blund borta. Det är som om jag går på något. Berlinluft eller?

Fast jag tuppade av en stund runt 18-tiden. Hoppas inte det förstörde chansen till en god natts sömn i natt. Vore bra om jag tog mig upp tidigt imorgon. Å andra sidan är jag inte den som behöver hänga på låset på Arbeitsagentur. Jag packar några mackor, en flaska vatten och en god bok. Sen klarar jag att vänta några timmar.

Jag läser förresten ”Dienstags bei Morrie” eller Tisdagarna med Morrie, som den heter på svenska. Går riktigt bra. Lika bra på tyska som på svenska. Läs den om du vill lära dig något om att leva – och att dö.

Dessutom kollade jag på Talaren på SVTPlay. (Ja, jag kan se vissa program härifrån. Skavlan också.) En dokumentär om den prisbelönte föreläsaren, coachen och författaren Olof Röhlander. Intressant, men det grep inte tag om mig.

Inser dock att dagens tema handlar om att våga. Att tänka sig ett nytt och bättre liv och sedan ”go after it”. Inte undra på att jag darrar på manschetten. Det är läskigt. Men man gör det ju ändå.

Kanske får man uppleva något alldeles fantastiskt…

 

STROKE / Berlin Art Fair 2013

Tur att man inte behöver vara sysslolös i en stor stad. Ifjol var jag på Stroke Art Fair på Postbahnhof i Friedrichshain, men i år var den flyttad till Alte Münze i Mitte. Dubbeltur att jag har en kompis med Vespa! 😀 Det är skitkul att trycka på sig störtkrukan, kräla upp på bönpallen och sen njuta av iskall vind i ansiktet. Yiiiihaaaaa-ha-ha-ha!!

2013-10-06 21.29.30

Finn DAC var med ifjol också

What goes up must come down heter det ju. Efter solsken kommer regn. Eller grått väder i alla fall. Det är runt +15 grader som bäst så jag klagar inte. Okej. Själv har jag också gått i moln en aning.

När man blir så entusiastisk som jag kan bli i Berlin är det svårt att komma till ro. Natten till igår insåg jag kl 03.00 att jag inte kunde sova. Alltså slog jag igång datorn och började snygga till en text jag länge tänkt utforska och färdigställa.

Vid fem-tiden insåg jag att sova kanske inte är så dumt i alla fall… Gissa om jag får sota för det idag! Gääääsp! Jaja, det lär mig.

Tillbaka till utställningen

2013-10-06 21.53.54

Läcker grön tavla i bakgrunden

Det är både mer etablerade konstnärer och amatörer som ställer ut och det rör sig om sk Street Art i graffitistil, men det finns allt möjligt.

Anja konstaterade dock med viss ironi att de sämsta verken också var de dyraste.

Vi såg en ”Andy Warhol-tavla” som bestod av en jätteutskrift (man såg pixlarna) och var bestruken med vit färg här och var. Den ville man ha €10 000 för, alltså ca 92 000 kr. Hahaha! Rena skämtet!

Sen måste jag säga att Postbahnhof var en bättre lokal. Idag blev det trafikstockning av alla människor. Det fanns också små rum att gå in och titta i, vilket ytterligare stoppade upp flödet

Feed me cake, please!

2013-10-06 21.51.10

Anjas kaka

Jag kroknade ganska snart och längtade efter frisk luft, kaffe och go’kaka. Så vi slängde oss upp på Vespan igen. Ja, inte alla tre förstås. Mark föredrar vanlig cykel.

Anja körde kanske inte helt lagligt, men det märkte jag inget av. Fick knipa med benen så att jag inte skulle falla av när hon gasade. Hehehe. Det är så kuuul!!

Till slut hamnade vi på ett fik som heter Olivia. Jag köpte en latte på sojamjölk och den var faktiskt varm när jag fick den. Så ofta som jag druckit pissljummen latte i mina dagar. Och till det en nötpaj, typ pecannötspaj. Sliskig, men underbar. Det stället kommer jag att återvända till. Großartig!

Det blev en bra dag. Imorgon börjar allvaret. Jag ska försöka få kontakt med Arbeitsagentur, som är tyska AF. Behöver få tag på rätt person som kan skriva in mig i det tyska systemet, samt fylla i rätt blankett som ska skickas tillbaka till Sverige.

Känner mig lite skeptisk till att det ska gå lätt. Jag har nämligen mailat för att boka en tid, men det gick inget vidare. Mailade till ett annat ställe igår. Hoppas det går bättre. Jag tycker nämligen det vore enklare för alla inblandade om jag fick en tid hos rätt person på en gång. Onödigt om de måste slösa tid på att bolla runt mig, men som sagt. Tysk byråkrati känns avskräckande. Ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Dags att kliva ur ”the comfort zone”…

2013-10-06 21.50.07

Anjas coola Vespa

2013-10-06 21.46.35

Mark och Anja

2013-10-06 21.55.36

Skateboardåkare råkar illa ut?

2013-10-06 21.41.46

Ser ut som ett foto, men målat

2013-10-06 21.45.06

Exteriör Alte Münze

2013-10-06 21.34.13

Jaaa, man ser tornet!

”Connect the dots”

Det är så jäkla märkligt. Jag hinner inte mer än landa i den här stan så lättar fötterna från marken. Jag frågar mig, är det en slump att flera av de jag känner i Berlin jobbar med teater, sång, musik, skrivande, design och personlig utveckling? Är det en slump att Berlin just nu är en kulturell smältdegel, både när det gäller människor och kulturellt utövande? Jag är inte så säker på att jag tror på slumpen…

På "Tapas" i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

På ”Tapas” i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

Dagen började tämligen odramatiskt. Barnfamiljen ovanför mig väckte mig tidigare än jag hade hoppats på. Det var bara att gilla läget. Runt lunchtid fick jag ett mess av M och förslaget att gå och fika. Passade mig fint då jag ville hämta min cykel hos honom. Han hade haft vänligheten att förvara den i källaren i sitt hus sedan sist.

Min cykel såg ut som förut. Lite dammig sadel och halvtomma däck. M lekte gentleman och smorde kedjan, kollade växlarna. Vi passerade cykelaffären och lånade deras pump. Det var härligt att rulla iväg efter gatan på ”gamla grålle” i det milda höstvädret. Vi ställde kosan mot Frau Honig på Straßmannstraße och cyklade i sakta mak.

Möten inspirerar

Under morgonen hade flera frågor susat runt i skallen på mig. Känslan av att jag behövde fatta något viktigt beslut. Vad vill jag? I vilken riktning vill jag gå? Hur ska jag få det att hända, att komma till mig? M inspirerar mig och tvingar mig omedvetet att lyssna till mitt hjärta. Jag försökte ju förvirra mig själv genom att inte lyssna. Under vårt samtal, mellan tuggor av utsökt ”hembakad” kaka, vaknade jag upp igen och något inom mig började darra, som en nyfödd rådjurskalv i morgondiset.

Ikväll ringde M igen och samma sak hände. Inom loppet av några minuter hade samtalet djupdykt och det var som om ett hopp inom mig tändes. Kanske jag kan göra det jag allra helst vill. Kanske NU är rätt tidpunkt att på allvar ta itu med drömmarna. The time is NOW! som många gurus säger.

Hur punkterna hänger ihop

Jag tror att det är därför jag är här i Berlin. Staden öppnar upp något inom mig och sedan möter jag de människor som kan hjälpa mig att utveckla det som finns därinne. Jag vet inte varför det inte sker i Skellefteå, men jag tror det hänger ihop med språk. Det är ju något med mig och språk. Ord, som jag skrev om sist. Aaarrghh, det är som att jag försöker lägga ett pussel utan att ha alla bitarna!!

Så vart är jag egentligen på väg? Hur ser pusslet ut?

Steve Jobs sade i sitt berömda Stanford-tal att man inte kan se hur punkterna hör ihop förrän i efterhand. Man måste bara lita på att de verkligen kommer att hänga ihop till slut.

Nationaldag = Feiertag

…eller varför man inte ska dricka en espresso klockan nio på kvällen.

berlinvyGrattis på föreningsdagen Tyskland! Och grattis tv-tornet! Idag är det 44 år sedan invigningen. Fast vänta nu. Det var väl Tyskland som skulle stå i rampljuset idag? För ett år sedan stod jag och min kära vän (förstagångsbesökare) med mycket långa näsor på ett café vid Schönhauser Allee. Vi kunde ju inte förstå varför allt var stängt. Nationaldag? Jaha. Nähä. Hehehehe. Pinsam tystnad. Ridå. I år var jag förberedd…

Fick tipset att uppsöka den  j ä t t e s t o r a  loppis- och antikmarknaden bakom Ostbahnhof. Solen strålade, vinden busade – och det var knökfullt! Först fattade jag inte alls hur jag skulle kunna manglas in i den kompakta folkmassan, men på något vis gick det. Snart konstaterade jag att jag verkade ha tappat bort min shoppinggen, men en stund senare insåg jag att jag var pank. Va?! En liten silverring med blå sten, en silverbrosch och två pocketböcker på tyska var ju det enda jag köpt. Så var det med den saken!

Apropå espresson hade jag somnat efter kl 04 på morgonen och vaknade strax innan kl 09. Ingen lång och skön nattsömn precis. Ändå var jag inte trött. Visst hade det tagit ganska lång tid för mig innan jag kom mig ut, men nu var jag där bland allt folk. Sökte upp en bankomat i Ostbahnhof, köpte en onödig kopp kaffe och nougatcroissant. Delade croissanten med ett halvt dussin gråsparvar och en geting. Solen fortsatte att skina och livet kändes alldeles alldeles underbart.

bukettPå morgonen när jag vaknade tittade jag på de två sista avsnitten av tv-serien Enlightened med Laura Dern i huvudrollen. Hon spelade en kvinna som vill förändra världen. Göra skillnad. Avslöja korruption och maktmissbruk. I slutet undrar hon om hon varit för blåögd, för idealistisk och knäpp. Jag undrar detsamma om mig själv. Här går jag omkring med en lyckoboll i magen bara för att jag är i Berlin. Vad har den staden egentligen som ingen annan har? Tids nog kanske det enda jag ser är misären. De utslagna. Rädda punkare med stora hundar. Buffliga karlar som ska fram till varje pris. Sura kärringar i kassorna på mataffären, posten, museet. De trasiga trottoarerna och ruffigheten. Hundskiten och dammet.

Men när jag går hemåt igen, med en brokig och spretig blombukett i handen. Blommor som jag betalat €2,5 för på marknaden. Solen skiner, vinden busar och min lyckoboll i magen strålar ut genom hela mig. Då tycker jag att det är just det här som gör livet värt att leva. Detta enkla och liksom självklara. Visst, imorgon kanske jag sitter där i myndigheternas klor igen, det regnar och jag har blivit less på att inte prata mitt eget språk. Fast idag går jag hemåt. Ser fram emot en kopp te, smörgåsar med det godaste vegpålägget och en riktigt bra favoritbok att läsa om, på tyska den här gången. Om något kan förändra världen är det detta. En total känsla av frid, närvaro och tyst glädje.