Kategoriarkiv: Kultur

”Connect the dots”

Det är så jäkla märkligt. Jag hinner inte mer än landa i den här stan så lättar fötterna från marken. Jag frågar mig, är det en slump att flera av de jag känner i Berlin jobbar med teater, sång, musik, skrivande, design och personlig utveckling? Är det en slump att Berlin just nu är en kulturell smältdegel, både när det gäller människor och kulturellt utövande? Jag är inte så säker på att jag tror på slumpen…

På "Tapas" i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

På ”Tapas” i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

Dagen började tämligen odramatiskt. Barnfamiljen ovanför mig väckte mig tidigare än jag hade hoppats på. Det var bara att gilla läget. Runt lunchtid fick jag ett mess av M och förslaget att gå och fika. Passade mig fint då jag ville hämta min cykel hos honom. Han hade haft vänligheten att förvara den i källaren i sitt hus sedan sist.

Min cykel såg ut som förut. Lite dammig sadel och halvtomma däck. M lekte gentleman och smorde kedjan, kollade växlarna. Vi passerade cykelaffären och lånade deras pump. Det var härligt att rulla iväg efter gatan på ”gamla grålle” i det milda höstvädret. Vi ställde kosan mot Frau Honig på Straßmannstraße och cyklade i sakta mak.

Möten inspirerar

Under morgonen hade flera frågor susat runt i skallen på mig. Känslan av att jag behövde fatta något viktigt beslut. Vad vill jag? I vilken riktning vill jag gå? Hur ska jag få det att hända, att komma till mig? M inspirerar mig och tvingar mig omedvetet att lyssna till mitt hjärta. Jag försökte ju förvirra mig själv genom att inte lyssna. Under vårt samtal, mellan tuggor av utsökt ”hembakad” kaka, vaknade jag upp igen och något inom mig började darra, som en nyfödd rådjurskalv i morgondiset.

Ikväll ringde M igen och samma sak hände. Inom loppet av några minuter hade samtalet djupdykt och det var som om ett hopp inom mig tändes. Kanske jag kan göra det jag allra helst vill. Kanske NU är rätt tidpunkt att på allvar ta itu med drömmarna. The time is NOW! som många gurus säger.

Hur punkterna hänger ihop

Jag tror att det är därför jag är här i Berlin. Staden öppnar upp något inom mig och sedan möter jag de människor som kan hjälpa mig att utveckla det som finns därinne. Jag vet inte varför det inte sker i Skellefteå, men jag tror det hänger ihop med språk. Det är ju något med mig och språk. Ord, som jag skrev om sist. Aaarrghh, det är som att jag försöker lägga ett pussel utan att ha alla bitarna!!

Så vart är jag egentligen på väg? Hur ser pusslet ut?

Steve Jobs sade i sitt berömda Stanford-tal att man inte kan se hur punkterna hör ihop förrän i efterhand. Man måste bara lita på att de verkligen kommer att hänga ihop till slut.

Nationaldag = Feiertag

…eller varför man inte ska dricka en espresso klockan nio på kvällen.

berlinvyGrattis på föreningsdagen Tyskland! Och grattis tv-tornet! Idag är det 44 år sedan invigningen. Fast vänta nu. Det var väl Tyskland som skulle stå i rampljuset idag? För ett år sedan stod jag och min kära vän (förstagångsbesökare) med mycket långa näsor på ett café vid Schönhauser Allee. Vi kunde ju inte förstå varför allt var stängt. Nationaldag? Jaha. Nähä. Hehehehe. Pinsam tystnad. Ridå. I år var jag förberedd…

Fick tipset att uppsöka den  j ä t t e s t o r a  loppis- och antikmarknaden bakom Ostbahnhof. Solen strålade, vinden busade – och det var knökfullt! Först fattade jag inte alls hur jag skulle kunna manglas in i den kompakta folkmassan, men på något vis gick det. Snart konstaterade jag att jag verkade ha tappat bort min shoppinggen, men en stund senare insåg jag att jag var pank. Va?! En liten silverring med blå sten, en silverbrosch och två pocketböcker på tyska var ju det enda jag köpt. Så var det med den saken!

Apropå espresson hade jag somnat efter kl 04 på morgonen och vaknade strax innan kl 09. Ingen lång och skön nattsömn precis. Ändå var jag inte trött. Visst hade det tagit ganska lång tid för mig innan jag kom mig ut, men nu var jag där bland allt folk. Sökte upp en bankomat i Ostbahnhof, köpte en onödig kopp kaffe och nougatcroissant. Delade croissanten med ett halvt dussin gråsparvar och en geting. Solen fortsatte att skina och livet kändes alldeles alldeles underbart.

bukettPå morgonen när jag vaknade tittade jag på de två sista avsnitten av tv-serien Enlightened med Laura Dern i huvudrollen. Hon spelade en kvinna som vill förändra världen. Göra skillnad. Avslöja korruption och maktmissbruk. I slutet undrar hon om hon varit för blåögd, för idealistisk och knäpp. Jag undrar detsamma om mig själv. Här går jag omkring med en lyckoboll i magen bara för att jag är i Berlin. Vad har den staden egentligen som ingen annan har? Tids nog kanske det enda jag ser är misären. De utslagna. Rädda punkare med stora hundar. Buffliga karlar som ska fram till varje pris. Sura kärringar i kassorna på mataffären, posten, museet. De trasiga trottoarerna och ruffigheten. Hundskiten och dammet.

Men när jag går hemåt igen, med en brokig och spretig blombukett i handen. Blommor som jag betalat €2,5 för på marknaden. Solen skiner, vinden busar och min lyckoboll i magen strålar ut genom hela mig. Då tycker jag att det är just det här som gör livet värt att leva. Detta enkla och liksom självklara. Visst, imorgon kanske jag sitter där i myndigheternas klor igen, det regnar och jag har blivit less på att inte prata mitt eget språk. Fast idag går jag hemåt. Ser fram emot en kopp te, smörgåsar med det godaste vegpålägget och en riktigt bra favoritbok att läsa om, på tyska den här gången. Om något kan förändra världen är det detta. En total känsla av frid, närvaro och tyst glädje.

Låt orden regna

Under en av mina resor till Berlin köpte jag ett vykort. Det visar en kvinna iklädd en svart klänning dansandes över en sandstrand. I handen har hon ett paraply och vinden sliter i hennes kläder. I ena hörnet står det:

”Was machen Sie jetzt? Ich lasse das Leben über mich regnen.”
Ung. Vad gör ni nu? Jag låter livet regna över mig.

Ikväll har jag nästan upplevt det. Fast istället – eller utöver – livet har jag låtit Orden regna över mig. De tyska orden.

Gina Pietsch

Gina Pietsch

Jag blev inbjuden att hänga med på en kväll till DDR-författarnas ära. Närmare bestämt till ett speciellt inslag under denna långa kväll. Ett sång- och poesiuppträdande med Gina Pietsch. Hon är en tysk sångerska och skådespelare. (Dessutom är hon mamma till en av mina vänner.)

På Ginas repertoar finns många för oss svenskar mer eller mindre kända författare. En av de kanske mindre kända, åtminstone för mig, är Volker Braun. Jag visste inte vem han var och nu har jag inte bara fått höra hans texter – jag fick träffa honom! Han var där, mitt i publiken.

Nåväl. Där satt jag och lyssnade till det tyska språket. Vissa ord förstod jag, andra inte. För det mesta lät jag orden regna över mig och på något vis förstod jag ändå. Tonfallet, utspelet, känslan och tajmingen. Och jag älskar orden! Oavsett om det är svenska, engelska eller tyska. Det underlättar förstås att jag förstår något sånär, men det är framförandet och det sceniska uttrycket som gör mig lycklig.

Kärleken till orden

Egentligen har det nog alltid varit så. Jag minns när jag var med i MOD-föreställningen på Västerbottensteatern. I början av pjäsen skulle vi bolla korta textsnuttar mellan varandra. Vi stod utspridda över scenen och idén var att publiken skulle uppfatta det som just ett regn av ord, från olika håll. Tajmingen var viktig. Man skulle vänta lagom länge innan man yttrade sin text.

Jag älskade det! Jag älskade hur orden formades i munhålan och sedan rullade ut över tungan, ut i rummet. Hur ljudet studsade. Först inne i mitt huvud, sedan ut mot publiken för att sedan klinga bort. Och då svarade någon i andra änden av scenen. Underbart.

Ja, jag älskar språk. Ord. Kommunikation. Att låta tyskan rulla runt i munnen innan jag släpper ut den. Jämföra språken. Hitta ett favoritord för dagen och tugga på det. Suga och smaska. Kiez. Die Wende. Versicherung. Umweltforschung. Det är så fantastiskt att lära sig ett nytt språk, testa det och se att folk förstår. Att kommunikation uppstår. Kontakt.

Hej, här är jag. Vem är du?

Ikväll lät jag orden regna över mig.

Camera Work Rocks

Photo 2013-07-31 13 36 45

Entrén.

Dagens utställning på Camera Work samlade en bra blandning av rockfoton genom tiderna. Där fanns Beatles, Elvis, John Lennon & Yoko Ono, Madonna en masse, Rammstein, Nina Hagen, Rolling Stones, Iggy Pop och många, många fler. Fotograferna som fanns representerade var förstås Anton Corbijn, Anne Leibovitz, Herb Ritts, Albert Watson...

Jag brukar inte vara så road av modefoton eller bilder på kändisar. Ofta är de för glassiga och snygga, för tillrättalagda och coola. Modebilder kan också visa, främst kvinnor, i mycket tvivelaktiga situationer och positioner. Det gillar jag inte alls.

Berlins stolthet Helmut Newton porträtterade gärna kvinnor på det viset. Han sa sig älska kvinnor, men varför avbilda en vacker sådan stående på alla fyra på en säng och med en sadel på ryggen? Det får en onekligen att tänka, men i min skalle simmar inga goda tankar. Fast det är en annan historia.

Photo 2013-07-31 13 15 55

Utställningen, vån 2.

Photo 2013-07-31 13 17 24

Anne Leibovitz berömda foto.

I vissa fall var bilden mer berömd än fotografen på dagens utställning. Anton Corbijn är kanske det allra största namnet i sammanhanget. Han måste i varje fall vara den som fotograferat flest rockstjärnor.

Ibland undrar jag om han fotograferar något annat? Jag är ärligt talat lite less honom.

Sorry. Det låter gnälligt, men ingen idé att hymla om saken.

Herb Ritts, en fotograf med stil

Photo 2013-07-31 13 20 22

Märklig, men vackert av Rammstein.

Däremot upptäckte jag Herb Ritts. Han har fotograferat mycket inom mode och många bilder visste jag inte ens var hans, men jag har sett dem och beundrat dem.

Madonna har ofta poserat för honom.

Jag tittade i en bok med hans foton och blev alldeles hänförd. Han har tagit många nakenbilder och de var så oerhört vackra. Han fotograferar väldigt sofistikerat. I stil med Man Ray och äldre tiders fotografer.

Tänker på en utställning jag såg med Arnold Newmans porträtt på C/O Berlin i fjol. Vilka fantastiska foton!

Jag har också sett Robert Mapplethorpes utställning med bl a hans berömda nakenbilder på Fotografiska i Stockholm, men han tilltalade mig inte alls så mycket som Herb Ritts.

Det jag hann se i Herbs bok kändes inte alls objektifierande, utan snarare som t ex romarnas statyer av nakna människor. Det fanns män och kvinnor, svarta och vita. Givetvis inga vanliga Svenssons, men han har stil! Det gillar jag. Finns så ruggigt mycket skitbilder där ute. Sex för sexet skull så att säga. Trist.

Photo 2013-07-31 13 18 12

Sting (jo, jag lovar!)

Tvillingar, trillingar och fyrlingar

Men apropå Svenssons. Några andra böcker jag tittade i var två med bilder av Martin Schoeller. Han hade tagit extrema närbilder på alla möjliga människor, kända som okända. En intressant serie bilder var på tvillingar, trillingar och även fyrlingar. Är de så lika trots allt? Kul att titta och försöka bedöma.

Själva utställningslokalen var fantastiskt läcker. Berlinlyx à la väst. Charlottenburg har mer klass än östsidan, där jag normalt hänger. Beror på vad man är ute efter. Just Camera Work med omgivning var fint.

Strösslar några bilder från dagen. Jag ska komma ihåg galleriet och återkomma om de visar något mer som kan vara spännande framöver. Inte behöver man lida brist på aktiviteter i Berlin.

Förresten! Inträdet var faktiskt gratis den här gången. Gott, gott för en tunn plånbok.

St. Hedwigs-Katedrale

© ingrid carlsson

Här finns verkligen en märklig stillhet

Eftersom min tidigare ”guide” inte visat något större intresse för kyrkor (om den inte heter Friedrichswerdersche Kirche och är omvandlad till museum över arkitekten Karl Friedrich Schinkel) så har jag missat något helt fantastiskt. På Bebelplatz, där SA och nazistiska ungdomsorganisationer den 10 maj 1933 brände runt 20 000 böcker, ligger en kyrka med kupolformat tak.

Jag visste att den var katolsk, men jag hade inte haft någon önskan om att gå in i den. Visst har jag besökt kyrkor i mina dagar, inte minst Peterskyrkan i Rom, men jag upplever att ”organiserad religion” är för trång för mig. Alltså söker jag mig inte till ”Guds hus”. Det är liksom inte riktigt naturligt för mig.

Om jag inte har sällskap…

När jag och H skulle besöka just Friedrichswerdersche Kirche, för att se den permanenta utställningen om Berlins favoritarkitekt, var den stängd. Lappen utanför dörren förklarade att byggnaden skulle renoveras och vi kände oss omtumlade av besvikelsen.

Vad skulle vi nu hitta på?

Efter en stunds funderande valde vi att gå i motsatt riktning, in bland de officiella byggnaderna, till Jägerstrasse. Där tipsade jag för övrigt om restaurangen Chipps, som är ett fräscht och trendigt ställe med god mat. En sväng förbi Gendarmenmarkt och plötsligt stod vi på nytt utanför St. Hedwigs-Katedrale.

– Ska vi gå in? frågade H.
– Okej, gärna för mig, svarade jag.

© ingrid carlsson

Älskar de runda lamporna och fönsterglasen

Fantastisk design

St. Hedwigs-Katedrale är en av de vackraste kyrkor jag varit in i. Den blev förstörd i kriget och byggdes sedan upp igen mellan 1952-1963. Istället för att återge kyrkan samma interiör som förut valde man att ändra designen efter tidens ideal.

Genom att motverka kupolens och fönstrens svulstiga välvningar med raka linjer undvek man den tidigare bulligheten.

De blyinfattade glasfönstren har rut- och figurmönster i diskreta färger.

Runda lampor hänger på tråd längs pelarna på var sin sida.

Enkla ekbänkar med metallben bildar en sexkantig ram längs efter de rundade väggarna.

Trappräckena runt om och ner till undervåningen består av tjocka snedställda glasbitar mellan svarta metallstänger.

Och sen kupolen… Inifrån ser det ut som att taket är en enda stor iris. Guds öga, där pupillen inte är svart utan vit av ljus.

© ingrid carlsson

Kupolen har en öppning upp mot ljuset

Pietà

Det fanns en undervåning också. Ja, den låg under våningen ovanför. Vet inte om det normalt sker under här. Höhöhö.

Men jag ska inte skoja. Det fanns en mycket speciell energi där nere. Från det stora runda rummet kunde man gå in i små rum på sidorna. Vi kikade in i ett och där stod den. Statyn av Maria med den döde Jesus i famnen.

I Peterskyrkan i Rom finns det välkända ”originalet”, Pietà, av Michelangelo. Det är en vacker och fridfull staty. Jesus är förvisso död i sin moders famn, men i det lilla rummet var det friden vi kände.

På andra sidan fanns ett rum med ett krucifix och det kändes verkligen som ”Dödens rum”. Tungt, sorgset och svart. Vi betalade 50 cents var och tände ett ljus hos Jungfru Maria. Det kändes som att det var det världen behövde. Inte mer svärta.

© ingrid carlsson

Två våningar, två altare

Rekommenderas!

Oavsett om du är religiös eller ej, intresserad av arkitektur, konst eller bara en speciell upplevelse – gå in i Hedwigskirche och se dig omkring.

Viktigt dock att visa respekt!

Gå inte in för lättklädd och prata inte för högt.

Det är trots allt en andlig och helig plats.

Redan innan det ens fanns en kyrka användes området för andligt utövande.

Jag kunde känna det klart och tydligt. En vilsam, lugnande atmosfär. Perfekt för den som vill varva ner från sol, trafik och storstadsbrus.

Johannes Itten & Paul Klee

Photo 2013-07-22 19 08 53 (2)

”Frühling” och ”Sommer” av Johannes Itten.

Ja, i den ordningen. I precis den ordningen. Paul Klee må vara mer berömd och en talangfull konstnär, men Johannes Itten plockade hem flest poäng på deras gemensamma utställning. För tusan – han plockade hem dem alla! Jag skulle kunna nöja mig med att skriva: ”Wow. Wow. Wow! WOW! WOW-WOW-WOW-WOW!!” Fast det blir ju alldeles för tråkigt att läsa. Bäst jag förklarar mina euforiska utrop.

Photo 2013-07-22 19 08 20

Utställningskatalogen

På Martin Gropius Bau visas just nu, de sista skälvande dagarna (stänger 29/7), en samutställning av Johannes Ittens och Paul Klees verk. De hade många gemensamma beröringspunkter, var t ex båda födda i Schweiz, och utställningen tar fasta på deras känsla för färger.

Itten/Klee trodde på att färgerna, i sitt eget slutna kosmos, har en strukturerad ordning som följer förutbestämda och oföränderliga lagar.

Itten och Klee delade också ett andligt intresse och inspirerades av samma källor. Jag köpte utställningskatalogen för att ha möjlighet att fortsätta njuta av bilderna och läsa in mig på konstnärerna och berättelserna om dem, deras idéer och målningar.

Först känslan, sedan fakta

När jag går på en utställning tar jag aldrig en audioguide. Jag går från tavla till tavla och ”känner in” motivet. Jag vill uppleva det med alla sinnen. Inte blanda in en massa fakta och text. Det söker jag ofta upp senare när jag är redo.

På jubileumsutställningen inför Gerhard Richters 80-årsdag på Neue Nationalgalerie försökte jag mig på en audioguide, men det blev för mycket. Först alla människor, sen målningarna plus ett konstant informationsflöde i öronen. Det blev total overload i mitt system. Fick direkt fimpa att lyssna.

Jag föredrar när det inte är så trångt med folk också. Idag var det idealiskt.

Färgernas magi

Sista rummet var ren magi. Som att träda in i ett heligt rum. Mitt i stod en stor skulptur i en slags prismateknik. Den heter Turm des Feuers och originalet Turm des Lichtes finns inte kvar.

Den här kopian är underbar. Så vacker när den snurrar och ljuset silar ner genom de färgade glasbitarna runt om.

I rummet fanns också serien av årstidsmålningar. Överst på sidan syns en bit av våren och sommaren. Sommarens färger är de vackraste jag sett (fotot gör dem inte rättvisa). Tårarna steg i ögonen på mig när jag tittade på den.

Otroligt vad färger kan göra med oss människor. Det påverkar oss djupt. Så viktigt det är att få befinna sig i en vacker miljö.

Till min sällskap sa jag: ”Här inne skulle jag kunna dö och bli begraven.” Och jag menade det verkligen.

Hilma af Klint – och glass

Den här utställningen kändes som en bra uppvärmning inför utställningen av Hilma af Klint på Hamburger Bahnhof. Hon var samma andas barn, men faktiskt före de här killarna på många områden.

Ser verkligen fram emot den utställningen som pågår till den 6 oktober 2013. Ja, just den här sortens konst älskar jag. Tidigt 1900-tal och vackra, klara färger.

Efter utställningen gick vi, som traditionen bjuder, till Potsdamer Platz Arkaden och åt en himmelskt god glass på Caffè e Gelato. Vi tog plats ute i skuggan och bara njöt.

Jag valde laktosfri glass, en kula choklad- och en hallonglass. M åt pistage- och hasselnötsglass. Endast äkta ingredienser.

Man bara döööör… Och en klunk starkt gott kaffe emellan tuggorna. Min värld var fullkomlig.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Det här inlägget blir i längsta laget, men idag har livet befunnit sig på topp: 30-gradig värme, underskön utställning, smaskigaste glassen på jordklotet, trevlig sällskap, djupa samtal och bara ett underbart varande. Tack! Tack! Tack!

Street Art Berlin

Photo 2013-07-16 19 37 43

Prenzlauer Allee/Torstrasse.

Jr är en konstnär med världens största galleri – hans bilder kan ses på bland annat husväggar i flertalet storstäder. Jag vet att han arbetat i Marseilles och Berlin, men det är förstås många andra städer också.

Vad Jr gör är att han blåser upp foton i gigantiska format och tapetserar husväggar med dem. Ofta är de ett team som jobbar via skylift. Jag följer honom på Instagram och det är intressant att få smakprov från hans projekt.

Photo 2013-07-19 21 45 26

Postbahnhof Friedrichshain.

Än så länge har jag hittat två bilder här i Berlin och jag hoppas jag hittar fler längre fram – så länge de nu sitter uppe. Främst regn får pappret att luckras upp och falla loss, men den tid de sitter där ger de staden en ny spännande karaktär.

Jag tycker det är ett roligt sätt att förändra människors verklighet och få dem att stanna upp i vardagen. För vem hajar inte till av bilden på den stirrande mannen som måttar en med blicken?!

Hilma af Klint på Hamburger Bahnhof

Hilma af Klint

En utställning som jag ser fram emot att se, när jag åker till Berlin igen i mitten av juli, är den av Hilma af Klint. Hon var en svensk konstnär verksam från slutet av 1800-talet fram till 1944 då hon dog i Stockholm. Utställningen har redan visats på Moderna museet i vår, men jag hade inte möjlighet att se den då. Istället ser jag fram emot att för första gången besöka Hamburger Bahnhof, museum för samtidskonst i Berlin, och där får ta del av Klints verk. Hon målade abstrakt innan Kandinskij och andra konstnärer gjorde konstformen berömd. Hilma ansåg också att människor inte skulle vara redo för hennes målningar förrän 20 år efter hennes död. I enlighet med hennes testamente är det först nu som det gjorts en ordentlig studie av hennes kvarlåtenskap. I den här filmen berättar curator Iris Müller-Westermann vid Moderna museet om Hilma af Klint, hennes verk och utställningen som var i Stockholm.

 

Inte nog med det. Hamburger Bahnhof  verkar ha andra spännande utställningar på gång samtidigt med Hilma. Själva byggnaden ser ut att vara något helt makalöst! En gammal tågstation för en särskild linje mellan Berlin och Hamburg, numera renoverat konstmuseum med en utställningsyta på 13 000 kvadratmeter. ”I samlingarna finns bland annat verk av Joseph Beuys, Robert Rauschenberg, Cy Twombly, Rebecca Horn, Bill Viola, Gerhard Richter, Bernd och Hilla Becher och Pippilotti Rist.” kan man läsa på Wikipedia. I filmen längst ned på den här sidan får man se hur det ser ut både in- och utvändigt. Maffigt är ordet!

Blick auf den Hamburger Bahnhof © Bildarchiv Preußischer Kulturbesitz

Blick auf den Hamburger Bahnhof © Bildarchiv Preußischer Kulturbesitz

Fast jag är inte riktigt någon större fantast av purfärsk modern konst. Jag föredrar det som skapades tidigt 1900-tal och fram emot ca 1970, typ Bauhaus och det abstrakta. Joseph Beuys skulpturer i filmen kan möjligtvis överstiga mitt förstånd, men för mig är konst först och främst en emotionell upplevelse. Även om jag reagerar med äckel måste jag erkänna en konstnärs storhet, men jag föredrar att titta på det som ger mig en positiv och skön känsla. Nä, jag kan nog inte säga så heller. Jag föredrar de konstnärer som kan väcka min nyfikenhet och upptäckarlust. Där tycker jag att Hilma af Klint passar in väldigt bra. Och med de färgerna och formerna bådar besöket på utställningen gott. Jag tror det blir en fantastisk upplevelse – en perfekt mix av svenskt och tyskt – att få möta Hilma af Klint och Hamburger Bahnhof.

Läs mer om Himla af Klint i Berlin på www.hilmaafklintinberlin.de

Zarah Leander hyllas

Tar reda på vad som är på gång i min favoritstad och snubbar på en hyllningsföreställning om Zarah Leander. Hon var både stor och kontroversiell i Tyskland och i Sverige på sin tid. Samtidigt är det intressant att de gör en föreställning med hennes sånger. Hon som spelar Zarah är dessutom svenska och heter Karin Pagmar. Läs mer: schlosspark-theater.de

Vill man veta vad som händer i Berlin kan man kolla in Zitty. Finns både som tidning och på webben: www.zitty.de

Radio Eins

När min Berlinlängtan blir för stor då lyssnar jag på tysk radio. Jag upptäckte RadioEins när jag bodde i As lägenhet. Han hade den stationen inställd när jag slog på stereon en dag. Jag började lyssna och de spelade mycket bra musik.

Dessutom hade jag stort nöje av intervjuerna. Det var en bra övning att lyssna och försöka förstå. Ofta hängde jag med rätt bra i sammanhanget, och jag lärde mig mer om tyska kändisar som skådespelare och författare.

Det enda som jag har tyckt varit påfrestande är när de intervjuat någon engelskspråkig gäst och programledaren först ställt frågorna på engelska och sedan översatt.

Lyssnade på en intervju där det kändes som att artisten knappt fick prata alls. Jag fick påminna mig om att det visserligen var likadant på svenska. Det fins ju inga textremsor på radion. Hähä. Men jag blev stressad av programledarens tjattrande. Kan ha varit hennes röst också.

Det finns en annan kvinna som brukar läsa vädret, trafiknyheter och göra reklam för saker som händer i stan. Hennes röst bara älskar jag! Den är len som smör och hon har en skön dialekt. Tyvärr har jag inte snappat upp hennes namn. Hon dyker upp efter nyheterna och reklamen.

Det är rätt mycket av båda sakerna. Tror de kör nyheter varje halvtimme mitt på dagen, eller så känns det bara som att det är så ofta.

Musiken är som sagt bra. En skön blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på indiependentmusik. Jag har kastats ut på nostalgitripper via musik av The Mission, Violent Femmes, Depeche Mode och Ofra Haza.

Just nu när jag skriver detta spelar de gammalt psykedeliskt 70-talsgung med Led Zeppelin. Yeah! 🙂