Kategoriarkiv: Funderingar

Muse spoke to me

You English speaking readers (if there are any) may not have understood much of my earlier texts about Leipzig. I felt like telling this little story in English anyway.

Sometimes I ask the Universe for a sign. It may be just about anything, but something that will answer a question I have. At the time of the trip to Leipzig I had been in doubt whether staying in Berlin was the right move for me. I felt insecure and a bit shaky. That is what it’s sometimes like when leaving one’s comfort zone…

Tiergarten. Foto: Ingrid Carlsson
Back in B. Gold-Else says Hello

Anyway, in the car on our way home I asked the Universe if Berlin was indeed right for me. Then I forgot the question. My friend and driver loves Muse and she was playing their music loud and clear.

I don’t know them that well and didn’t really think they were that special. I prefer Radiohead and even Coldplay, but suddenly something caught my attention and these words came through:

Draw another picture
Of the life you could have had
Follow your instincts
And choose the other path*

Yeah, draw a dream picture and choose the other path. Follow your instincts. I get it. Thanks Universe for answering. And thank you, Muse. You really have a great name.

Brandenburger Tor. Foto: Ingrid Carlsson
Brandenburger Tor. Almost home…
Berlin. Foto: Ingrid Carlsson
Oh, a profile in the midst of traffic

* The song is called ”Hoodoo” from the album ”Black Holes & Revelations” by Muse, 2006.

Jag vill vara som Underbara Clara!

Nåja. Kanske inte exakt som hon, men jag tycker hon har många kloka åsikter. Clara Lidström, som är mest känd som bloggaren Underbara Clara, vågar sticka ut hakan och stå för saker. Hon får ofta kritik för sin präktighet eller felaktigt för att förespråka 50-talets hemmafruideal. Jag anser att hon är betydligt modernare än så. En ung kvinnlig entreprenör och en sund förebild för kvinnor i alla åldrar. Gillar t ex hur hon tänker om ett bättre och mer hållbart samhälle. Såg alldeles nyss programmet De Obekväma på SVT. Där pratade Clara en hel del om den svenska arbetslinjen och jag tror hon är något viktigt på spåren.

2014-04-17 14.06.25-1Att dagens system – inte bara i Sverige – går ut på att alla ska jobba så mycket som möjligt för att kunna hålla uppe konsumtionen. Men det funkar ju inte eftersom fortfarande många går utan jobb och vi kan inte fortsätta konsumera på dagens nivå om vi vill rädda miljön och framtiden. För vår egen skull. Jorden lär skaka av sig oss, som en hund skakar av sig vatten. Vi gräver vår egen grav som vi håller på och skövlar, dödar och förstör. Läste nyligen på Care2 Petition Site att gas- och oljebolag vill söka olja med en ny slags ”seismologisk air gun”. Man tänkte använda den ”24 hours a day, 7 days a week, for weeks and months on end”, vilket skulle innebära att de samtidigt skadar eller tar livet av mer än 138 000 sjölevande däggdjur. Inte helt otroligt att en hel del fisk och andra varelser stryker med också. Jag menar, vad tänker folk med egentligen? Måste vara plånboken, förhoppningsvis inte hjärnan – med med hjärtat är det definitivt inte. Så sjukt!

Att leva alternativt

Även om Clara kanske inte har alla svar så ställer hon många bra frågor. För att kunna leva som hon lär har hon flyttat ut på landet, skaffat höns och vill helst inte jobba mer än 6 timmar per dag. Det har förstås blivit mer, men hon säger att när hon jobbat för mycket tappar hon också lusten. Precis så känner jag med! Jag har haft heltidsjobb med hög arbetsbelastning och till slut dödas min lust när det inte finns tid för reflektion och planering. Det är liksom bara plattan i mattan som gäller. Ofta skulle två eller åtminstone 1,5 person behövts för att jobbet skulle bli ordentligt utfört. För det är just det – inget får ta tid längre. Man måste liksom löpande-band-jobba. Åtminstone är det min erfarenhet och jag vill inte leva så längre. Jag ville hitta ett alternativ. Därför har jag två deltidsjobb, varav det ena kan utföras när som helst och var som helst (så länge det finns internet). Det innebär att jag inte tjänar särskilt bra, men jag behöver bara ”anpassa mig” till en arbetsgivare 2,5 dagar i veckan. Resten av tiden är jag fri att disponera som jag vill. I och med att det är billigare att leva i Berlin så fungerar det. Så här i början gäller det att mätta mun efter matsäck, men det går.

Att hjälpas åt

2014-04-16 13.21.43-1Därför har jag alltså flyttat till Berlin. För att ett annat liv är möjligt här. En intressant kombination av småstads- och storstadsliv, skulle man kunna säga. Hyrorna är inte superhöga (än), man kan äta en hyfsad lunch för ca 35-40 kr (i vissa stadsdelar) och människor kommer hela tiden med nya idéer (sant!). Läste nyss om några som ska öppna ett mataffär. Deras grej är att sälja varorna med så lite förpackningsmaterial som möjligt. Var annars än i Berlin skulle någon komma på den idén? Hur som helst är det just här folk tänker i de här banorna. Man kämpar emot gentrifieringen och konsumtionen. Istället startar man kooperativ med grannarna, som Polly&Bob gjort. I helgen anordnar de ”Vardagsrumskonserter” överallt i Friedrichshain. Folk får anmäla till gruppen att de ska ha konsert och sen syr Polly&Bob ihop ett program som de går ut med på Facebook, med affischer med mera. Jag är inte helt insatt i saken, men det är toppen att de engagerar sig på det här viset. De har andra projekt igång också. (Den intresserade får läsa mer här.) Annars bor många i minikollektiv, säljer egen konst, spelar i band eller hittar på de mest kuliga grejer. En kreativ smältdegel. Den bilden av stan stämmer, men eftersom samhället inte riktigt är byggt efter de här idéerna kan det innebära ett otryggt liv. Jag tror däremot att det är framtiden. Att hjälpas åt, gå ihop, fixa själva. Ingen ny tanke. Vi såg det t ex på 1960-talet, så hippiekulturen har en hel del att lära oss…

I veckan har jag redan fått tre exempel på detta med att hjälpas åt. Jag kommer själv att behöva be om en hel del hjälp längre fram. Under påsk mailade jag med en vän i behov av hjälp och jag ska göra vad jag kan för att bidra. Idag träffades jag och T igen och hon erbjöd sig att baka till min födelsedag och jag att göra flyers och affischer till henne vid behov. Tjänster och gentjänster. Att hjälpa från hjärtat. Så vill jag ha det. Hur vill du leva?

New Germans

Tanya and I met while learning German at Kapitel Zwei in December 2013. She seemed to be a down to earth kind of person and I liked her. During the short brakes we started to sneak off for coffee in the canteen on the 8th floor. There we tried our best to communicate and use our somewhat limited German vocabulary. Since we attended the same level, B2.2, it didn’t matter if we made mistakes. We both made them and the important thing was to understand one another. Not to make perfect sentences.

Me and Tanya

Me and Tanya earlier this year.

When we saw each other some weeks ago (Wow, time really does fly!) I suggested a new café I’d found in Linienstraße, Atelier Cacao. It’s actually not just a café, but a chocolate manufacturer and they sell their own delicious eco friendly ice-cream too. I’ve tried Marzipan-Mohn and it’s heavenly. Mohn, or poppy seeds, are very popular here. Mostly in cakes. Don’t know why, because I don’t think they taste much. Luckily marzipan alone makes my day.
However, this time I chose jasmine tea and a simple chocolate cookie. Tanya tried a cake that looked more like a pie. Forgot to ask if it was any good, because we had so much to talk about and share.

Being new to a country is something you can’t imagine what it will be like until you are actually there. Learning a new language can be very tricky, even though you have studied it before. And most importantly, you have to build a whole new network of friends, colleagues and acquaintances. Tanya, being a pianist and piano teacher, has realized this at an early stage, but it’s still difficult when nobody calls anymore. I’ve had the same thought. Not so much work wise as to this network of people who somehow knows who I am. Maybe they even help to define me. Who am I in this new world? I have the freedom to find a new self, but before I can do that I have spent time thinking about what I am ”losing”. Not being part of a certain community anymore makes you lose contact with it. Not every person, but the context. I have a new context. Going through these stages of ”becoming German” it feels good to have someone to talk to. Someone who is going through the same things.

2014-02-25 15.31.08

A view of the river Spree early this year.

Although both of us are Berliners by choice not every day is filled with sunshine and daisies. No, we have our dark moments as well. I found work thanks to my nationality, but Tanya being Moldavian has not yet been so lucky. Not only because of her nationality of course. I could use my writing skills in combination with my Swedish nationality to find work and she wants to find something through her piano playing skills. The best thing about seeing each other isn’t just practicing German and talking about our lives. It’s actually sharing. We share hopes, dreams and ideas. She is still learning German at Kapitel Zwei, I learn it through everyday life. She helps me understand grammar and I talk about new expressions I’ve learnt. Last time we met I realised I am almost fluent in German now! At least when I talk to someone I like and feel comfortable with. I still have a long way to go.

Tomorrow we will see each other again and I’m really looking forward to it. What has happened since last time? I am so curious.

Promenad – när det plötsligt vänder

I morse mådde jag pyton. Jag kallsvettades, det susade i öronen och jag mådde illa. Försökte göra mig i ordning för jobbet, men kände mig så svag och konstig. Till slut bestämde jag mig för att sjukanmäla mig.

Jag kunde ju alltid jobb imorgon istället för idag, om det knep och jag mådde bättre. Fördelen med deltid. Sen rasade jag ihop i sängen igen. Jag sov som en stock och vaknade runt 12-slaget!? Mådde lite bättre och efter en sen frukost kändes det hyfsat. Jag bestämde att jag måste ha frisk luft. Solen sken och jag behövde handla. För säkerhets skull tog jag med en bok och en flaska vatten. Ifall jag ville ta en promenad.

Kyrkogården i Friedrichshain. Foto: Ingrid Carlsson

Kyrkogården i Friedrichshain

Vilken bra idé! Sol och närhet till träd och natur läker det mesta. Speciellt som det i mitt fall snarare var psykisk utmattning som var problemet. Inget fysiskt. Allt detta grunnande på nästa steg. Om jag ska flytta på allvar eller inte och hur i hela friden jag ska få ihop det pusslet!!?? Hela påsken hade jag försökt lösa dessa gåtor. Även om jag fokuserat på annat hade det snurrat på i bakgrunden. Sedan vaknade förstås alla andra frågor jag ställer mig angående mitt liv. Hur jag vill att det ska se ut och vad jag behöver göra för att komma dit. I min ensamhet gick det dåligt att distrahera tankarna. Å, jag kan bli så trött på mig själv!

Jag gick min numera vanliga promenadväg; korsade Karl Marx Allee, stannade till vid bankomaten och vek sedan in på kyrkogården. Där är det ju fridsamt och lugnt. Precis vad jag behöver. Samtidigt möts liv och död därinne. Livet i form av andra människor, fåglar, träd och blommor. Jag stannade och pratade med en ekorre. Den stirrade ner på mig från sin trädgren. Sen stampade den med fötterna så att det trummade mot barken. Kanske försökte hen skrämma iväg mig.

Nästa möte var med herr och fru Koltrast. Han nickade myndigt åt mitt håll, där han satt på en gravsten, medan hon prasslade runt i löven nedanför. Jag strosade vidare ut mot Landsberger Allee. Där tvekade jag en stund. Skulle jag gå till Frau Honig och äta lite eller orkade jag gå en sväng i Volkspark också? Värmen hade tvingat mig att ta av mig munkjackan och gå i kortärmat. Synd att inte ta tillvara på en sådan vacker dag trots allt. Och det kändes bättre att vara ute. Jag korsade gatan och lät parkens svalka omsluta mig.

En gammal borttappad solros. Foto: Ingrid Carlsson

En gammal borttappad solros

Förutom Tiergarten är Volkspark Friedrichshain min favoritpark i Berlin. Den är kuperad, det finns lummighet och öppna gröna ytor, ett minivattenfall, ett mysigt café med lyxig Sachertorte, en Biergarten och en guldfiskdamm. Idag hade jag – konstigt nog – ett sug efter att springa och då är verkligen Volkspark idealet. Tyvärr tog jag inga gympadojor med mig när jag åkte söderut i januari, men att bara tanken på att springa fanns där hos mig insåg jag var ett gott tecken.
Efter att ha studerat änderna i en av dammarna, solat armarna och lyssnat på barnaskratt – då vände det plötsligt! Mina inre moln skingrades och solen lyste igenom. Haha! Underbart! På himlen ovanför mig hände motsatsen och jag begav mig iväg till Frau Honig för att äta något och nyttja deras wifi. När jag var nästan framme mötte jag M på cykel. Han tog sig tid en stund innan han skulle till jobbet på Hauptstattoper och fikade med mig. Vi pratade om påsken, hur den varit, och om andra saker som intresserar oss.

Efter att han gått roade jag mig med att lägga upp några bilder på mitt älskade Instagram. Till slut betalade jag och gick ut för att upptäcka att det regnade. Ett stilla sommaregn medan solen fortfarande sken. Med tunga droppar mot min hud klev jag iväg med långa steg efter gatan.

Ibland är det inte piller eller sjukvård man behöver. Nä, något så enkelt som en promenad, ett samtal med en god vän, lite sol och regn kan göra under. Och hade jag inte där på sängkanten, med snurrade och bultande huvud, sagt rakt ut i rummet: ”Universum – visa mig något vackert idag!”

Tänka sig, Universum svarade visst…

Sprechen Sie Englisch?

For some time now I have been thinking about writing something in English. A friend of mine highly recommended me to do so in order to find new readers. Well, I wish it was that simple. Regardless of language I strongly suspect the ”Inhalt”, as the Germans call it, or the topics are quite important as well. If I only write about things other people find boring it doesn’t matter whether it is in English, German – or Chinese! Anyhow, here it goes. My first attempt.

Ingrid 2 red

Photo: Mark Beyer

Now I feel a bit confused. Should I consider it business as usual and write about one of my recent activities or should I start with some sort of summary? Why I am in Berlin in the first place etc. Like they say on TV – for new viewers you are now watching… Or something. Maybe I should. Okay. I fell in love with Berlin in 2011 and I must say the city did everything it could to show me nothing but positive sides. The weather was warm and sunny, I accidentally ended up in wonderful situations, met fantastic new people and basically came to life in this city. I was also moved and intrigued by it’s past. Coming from a country, which hasn’t been involved in war or conflict in 200 years (on our own soil I might add) the signs of suffering still visible in Berlin fascinated me. The two world wars, the cold war and the wall. They all have left their mark on the city and it’s inhabitants. Even though so many years have passed since the second world war ended I can still feel a frustration bubbling underneath the both rough and neat exterior. (Yes, I think it’s possible to have both.) Especially in men. Maybe I am interpreting this incorrectly, but I sometimes think there is a deep humiliation and guilt still buried within the German soul and it’s difficult to shake it off and feel proud of being German. And rightfully so! The war was no Sunday picnic in the park and the Germans did cause a lot of damage to the world at that time. I suppose this cross is heavier on the men’s shoulders. However not many responsible for the tragic events are alive today. They might have raised their children in the same spirit, but like my favorite comedian Eddie Izzard says: ”There’s a very strong green party there and there’s kids with beards. It’s getting okay.” Germany, Germans and Berlin of course have a lot to offer. I am not the first to discover that.

Hip hip hippety hip

For some time Berlin has been the place to go. The hippest of the hip hip cities in Europe and probably the world. As always I’m slow to catch on new trends. Because I don’t care and because I’m a bit sceptic to things a large number of people like. (Maybe that is how the aftermaths of WW2 has affected me? ”Mass hysteria” and group mentality are just not my cup of tea.) So when friends started to visit Berlin, papers, magazines and websites began writing page upon page about the German capital I was completely deaf and blind. Well, not completely. In the autumn of 2010 some good friends went to Berlin and when I read their ecstatic Facebook reviews something started to stir inside of me. To make a long story short, it was a big step for me to find myself in Berlin about one year later. The sadness I felt when I had to leave again was genuine and deep. It almost felt like ripping the heart from my chest. But why? Until this day I don’t understand it and the separation didn’t last long. In November the same year my enthusiastic friends aimed to return and I joined them. Woohooo! Not so warm this time, but the charm was still there.

With every new visit I kept on meeting interesting people with whom I felt a deep inner connection, slowly creating the social group of friends I have in Berlin today. And with them came the experiences. Art exhibitions, operas, concerts, cinema, cafés, food, beer and much more. I saw and experienced things I’d never dreamed of. At one point at an art exhibition showing German art from 1900-1945, I had a very strong emotional reaction, because of the expressive and dramatic art. That had only happened through music, film and theatre before. My passion for art was born. (Well, it did see the light of day in Tate Modern 2009, but whatever.) I’ve seen many photo exhibitions as well and keep letting the world of pictures surprise and inspire me. I hardly think it has escaped anyone that Berlin is considered the unofficial cultural capital of the world. But maybe not for long! Perhaps the trend is over soon. I hear Kraków is catching in.

Brandenburger Tor. Photo: Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor

City of duality

Without much further ado I will try and explain why Berlin is so fascinating to a stranger like me. The city is still very much divided, but not necessarily into an Eastern and a Western section. It is a city of duality. The East and West sides are both similar and totally different. In the West tourism and capitalism have taken over. Here you’ll find all the big fashion brands, exclusive restaurants and posh hotels. On the other hand you see many beggars and poor people, presumably from Eastern Europe. Seeing someone kneeling on the pavement holding a cup in front of them always gives me the chills. Not that I look down on poor people, but seeing them begging in the streets is so disturbing to me. Never saw people doing that in Sweden during my childhood. It shouldn’t be necessary today, but that is a different story. The Western sides of Berlin are beautiful and used to be highly influential on creative people back in the 70’s. Bowie, Nick Cave and many other musicians spent time here. I like the brightly lit Kurfürstendamm before Christmas and Berlin’s own Harrod’s, KaDeWe, is always a pleasure to visit. I’m sure there are much more to see, but my favorite part of the city is the former East.

The combination of anarchistic graffiti and renovated or even restored buildings of the early 20th century makes my heart sing. The large choice of cafés with more or less personally designed and built patios is thrilling to see. There is a lovely do-it-yourself-mentality flourishing here. I am a cookie monster and enjoy a dark chocolate cake any day! I’ve tasted heavenly Sachertorte in several cafés. Simply delicious. The number of restaurants with reasonable priced high quality food is something I value. I believe the Germans in general are looking for and expecting high quality. Even beer should be high quality and everyone have their own favourite brand. The annual beer festival is considered a tourist attraction as well as a dito trap, but I find it to be one huge beer quality testing event, like they test wine in France. Okay. Few spit it out again. I’ll give you that, but I like the opportunity to stroll along the stalls, beer glass in hand, and try any beer I find interesting. Life’s a box of chocolate to Forest Gump. To me life might as well be the Biermeile in Berlin…

There is more where this came from. Berlin has much to tell and so have I, but this will have to be all. For now.

Wie geht’s?

Rubriken är en hälsningsfras, som utseendet till trots betyder ”Hur är det?”, och den nyfikne undrar kanske hur det egentligen går för mig i Berlin. Ja nu är det allvar! Broar är brända, navelsträngar klippta och sedan slutet av januari har jag guppat runt på ett slags ingenmanshav mellan det svenska och det tyska. Vågorna har skvalpat från lugn och totalt coolhet till stormande panik och oro. Precis som vanligt med andra ord 🙂

2014-02-01 15.39.07

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Jag har jobbat en del på mitt första jobb. Företaget heter TripsByTips och min uppgift är att ta hand om de svenska skribenterna. Navet i sammanhanget är hemsidan och plattformen tripsbytips.de, där våra ressugna skribenter författar texter med tips och rekommendationer om olika länder, städer, sevärdheter, restauranger osv. Än så länge har den svenska avdelningen precis sparkat igång, så de flesta skrivuppdragen har varit översättningar av färdiga engelska förlagor. Min titel är Lektorin, eller redaktör, för de svenska skribenterna. Jag har en manlig kollega med samma uppgift, men annars är det bara jag som har koll på svenskan. Det är ett fritt och flexibelt arbete som jag gör som frilans. För det mesta har jag suttit hemma, men vissa dagar i veckan har jag åkt ut till kontoret i Treptower. Min handledare är världens goaste tjej och några av medarbetarna – jag har träffat långt ifrån alla – är hur trevliga som helst. Många har samma uppdrag som jag, fast på sitt språk, så människor med flera olika nationaliteter jobbar här. Jag trivs jättebra!

Kleinunternehmer

Att bli frilans i Tyskland är minst sagt intressant. Det finns något som kallas Kleinunternehmer och som sådan behöver man inte betala moms på sin inkomst och minimalt med skatt (tjänar man väldigt lite betalar man ingen skatt alls), så länge man inte tjänar mer än €17 500/år i mer än 5 år. I Sverige kör man ju med full moms och skatt från första dagen som egen och det är en omöjlig ekvation, om man inte kan dra in sin egen lön x 2-3 från dag ett. En god vän har hjälpt mig fylla i de mest vedervärdiga papper till Skattemyndigheten, eller Finanzamt som det heter här. Det enda som saknats var mitt bankkontonummer. Jojo. Ett sådant försökte jag fixa så snart jag kunde, men först skulle min identitet styrkas via Posten och sedan ville de ha ytterligare dokument, dessvärre inte samtidigt. I måndags fick jag besked om att allt var klart, men ännu inget i brevlådan. När jag väl fått mitt kontonummer kan jag äntligen (?) fylla i blanketten klart och bege mig till Finanzamt. Min förhoppning är att allt ska gå lätt och enkelt när jag väl är där. Mmm…

I postorderbranschen

2014-02-01 16.06.29

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Mitt andra jobb då? Ja, idag fick jag ett nytt positivt besked. I fredags var jag på en jobbintervju, med en man och en kvinna, och trots rätt flummig hjärna och konversation på två språk kändes det bra. När kvinnan plötsligt utbrister:
– Jag gillar dig! Du skulle pass in jättebra i vårt team.
Då insåg jag att jag med all säkerhet gjort något rätt i alla fall. Lite överentusiastiskt utbrast jag:
– Så då har jag fått jobbet?!
Mannen såg generad ut. Vet inte om det var min pinsamma fråga eller det faktum att han inte kunde svara. Givetvis måste de högre cheferna få säga sitt. Och givetvis måste jag göra ett textprov så att de vet att jag verkligen kan skriva. Ja, jag sa ju att jag kände mig flummig. Tydligen lyckades jag skrapa ihop en bra text ändå. Om underkläder. Nu snackar vi postorderföretaget Klingel.se. Sätt igång och shoppa. Du kommer inte kunna motstå det om du läser mina texter. Woohoooo! Ja, det ingår lite annat i tjänsten också. Vi tar det pö om pö.

Det roliga är att det är en riktig anställning, vilket borde ge mig rätt till sjukförsäkring, betalda sociala avgifter och pension. Som frilans måste man ju stå för allt sådant själv och det kan bli dyrt! Vissa Sozialkasse kräver upp emot 2000 kr i månaden. Jag skulle kanske kunna komma undan genom att gå med i Künstlersozialkasse, men då måste jag kunna styrka att jag är skribent eller författare och inte bara redaktör. Det är väl nu jag ska påbörja den där romanen eller knåpa ihop det där manuset…

Långrandigt

Oj! Blev visst ett långt och utförligt inlägg om min situation, men det går som inte att berätta historien utan att förklara hur det ser ut här. Så som jag uppfattat det. Mycket kan hända än. Samtidigt är det oerhört spännande att se hur bitarna faller på plats. En efter en kommer de. Nästa bit måste bli att hitta ett eget boende och fatta beslut om Getberget. Dags att packa, flytta, sälja? Men ingen brådska. Jag har en hel månad på mig innan jag måste bestämma mig. Haha. Först ser jag fram emot att sätta mig in i det nya jobbet som börjar i mars. Fram till dess finns det ännu tid till att ladda batterierna, kolla lägenheter och drömma fram nästa pusselbit.

Bortom språket

ljus

Jag har funderat ett tag på det där med språk och vad som händer när man inte förstår det som sägs. För ett tag sedan såg jag en teaterföreställning som väl inte var världens bästa, men jag fick intressanta inblickar i just denna frågeställning. När språket inte går att luta sig emot, vad uppfattar man istället?

Jo, jag började titta väldigt ingående på skådespelarnas kroppsspråk. Verkade det trovärdigt? Underströk de med kroppen de ord som de yttrade? Ofta fick jag det förvånande svaret – nej. Väldigt få av skådespelarna hade – i mitt tycke – förankrat orden i sina kroppar. Och hur kan jag då veta det? Det kan jag förstås inte, men jag kände det. Speciellt när jag jämförde med de gånger jag tyckte det fungerade. En man hoppade, skuttade, kutade och flängde. Han viftade med armarna och svettades. Men vad förmedlade han egentligen? Tja, något som jag uppfattade som krampaktigt. Ändå var han inte dålig, men det fanns ett glapp. När sedan min väns mamma intog scenen, då hände det grejer.

Gammal är äldst

Först var jag tveksam även till henne. Det är ju lätt att man favoriserar någon man känner lite grand och vill bli vän med. Man vill vara snäll. När hon klev in på scenen fanns det en självklarhet i rörelserna. Hon grävde i väskan efter ett läppstift, målade läpparna, pratade med sin ”son” – och allt som hon gjorde kändes genuint. När jag försöker komma åt skillnaden är det förbannat svårt. Hur beskriver man det ordlösa med ord? Jag landar i förklaringen om närvaro. Det måste handla om närvaro och avslappning. Att inte gå handlingen i förväg utan vänta in motspelarens repliker i nuet. Inte anta eller veta vad som ska komma. Och är det inte så vi lever livet som bäst? När vi inte förekommer eller antar vad som ska ske.

Mycket snack och lite verkstad

Igår var jag på en annorlunda yogaworkshop. Vi gjorde uppvärmning och sk krias, övningar. Vi mediterade och sjöng mantran. Men sen pratade vi väldigt mycket också. Som enda utlänning den här dagen förhöll jag mig tyst. Inte för att jag inte ville delta, men min hjärna klarar inte alltid av att snabbt gå från lyssna till tala. Så jag lyssnade. Vi pratade om livet och om hur vi hanterar det. Om cirkusen som kan pågå i våra huvuden och stressen det skapar. Det var speciellt två kvinnor som pratade mycket. Jag menar inte att nedvärdera dem – jag har samma tendenser själv – men jag måste konstatera hur mycket onödigt vi ibland häver ur oss. För att jag skulle förstå vad de pratade om fick jag skala bort säkert 30%, kanske mer. Vad är det som gör att vi rullar in ett ämne i så mycket lullull? Givetvis kan det vara svårt att framföra en tanke och förklara den. Det är typiskt mig att ”tänka” medan jag pratar. Då kanske jag uttrycker mig onödigt krångligt. Samtidigt säger detta beteende något om oss som människor. Min uppfattning eller tolkning av dessa två kvinnorna blev att de är vana att ta plats, att bli lyssnade till. De uttryckte också ett starkt behov att förstå allting. Ville gärna ifrågasätta och ha kontroll på det som skulle komma. När ledaren gav oss frågor att fundera på hann jag aldrig ta in det hon sa innan ifrågasättandet drog igång. Oerhört förvirrande.

Tala ur skägget

Så vad menar jag med detta? Jag vet inte. Bara det att när språket inte är det viktigaste börjar man läsa mellan raderna. Jag ser kroppsspråket, behoven. De här två kvinnornas grundbehov, enligt min högst privata tolkning, var ju det som vi alla vill ha. Se mig! Lyssna på mig! Jag är viktig. Jag är värdefull. Fast vi uttrycker aldrig de behoven fullt ut. Vi maskerar dem med ord istället. För inte kan man väl uttrycka sina behov så direkt? Tja, kanske…

Det som jag fick med mig av dagens övningar och samtal var återigen en pusselbit till hur jag fungerar. Varför jag blir skräckslagen av att ”göra upp en plan”, ”sätta upp mål”. För då måste jag vara där borta i framtiden med tankarna. Det jag fick med mig idag var ”make a commitment”, sätt intentionen eller bestäm dig för vad som driver dig. Med drivkraft menar jag t ex ”Jag vill ha kärlek, det är kärlek som driver mig”. Eller kreativitet. Eller trygghet. För min del glädje. Jag vill leva i glädje och låta glädje leda mig i livet. Kan låta enkelt, men tanken är att när jag sedan ställs inför valmöjligheter bör jag ställa frågan till mig själv: Vad skulle ge mig den största glädjen? Att göra detta avtal med mig själv skulle innebära att jag kan stanna i nuet. Jag behöver inte bry mig om framtiden just nu, för börjar jag göra val utifrån glädje så borde rimligtvis framtiden se ganska ljus ut. Vissa skulle förstås hävda att man behöver veta vart man är på väg, vart man siktar. Jo, förvisso. Men om jag siktar mot glädje borde jag ju komma rätt på något vis. Eller hur?

Glühwein

Häromdagen blev jag så himla lycklig när en vän hörde av sig och vi planerade att julbaka, gå på julmarknader och dricka Glühwein. Inte nödvändigtvis samtidigt – eller tillsammans – men jag blev så himla förväntansfull. Jag tycker om adventstiden, när ljus kommer upp i träd, fönster och på balkonger.

Julbil?

Julbil?

Vi svenskar verkar ganska ensamma om allt pyssel i fönstren. Här är det ovanligt med fönsterlampor eller ens blommor. Upplever det som om fönster bara är fönster. Antingen är de öppna eller fördragna. Något annat är ointressant.

Sen är ljuset annorlunda också. Tack och lov! November är ju beckmörkt uppe i norr. Här blir det aldrig så mörkt på dagen. Dagsljuset är fortfarande dagsljus. Trots förkylningen känner jag stor skillnad i pigghet. Att det sen är höst fortfarande i mina ögon gör saken lättare förstås. Och att det knappt regnat på länge. Skvättregn, men inget direkt skyfall.

När E var här gled vi in på Dachkammer på Simon-Dach-Strasse en kväll. Vi var egentligen småtrötta, men jag fick ett infall. Hon måste ju får dricka Glühwein!

Så vad är då skillnaden mellan det och glögg? Tja, vad ska jag säga…? Glühwein känns hemgjort, på ett positivt sätt alltså. Det är inte så sött och alla kryddor kommer fram väldigt väl. På Dachkammer serverades det i glasmuggar med en apelsinskiva på kanten. Den som vill kan söta själv, men jag lät bli.

Jag tror också att Glühwein kan vara starkare, men det har jag inga bevis för. Det säljs överallt och jag har sett folk gå runt med höga och smala glasmuggar på stan. Några ungdomar tog till och med in det på t-banetåget. Jag är fortfarande ovan att man får dricka alkohol fritt på offentliga platser. Än så länge tycker jag alltid det går städat till och ger en gemytlig känsla. Fast det är klart att det måste påverka folk även på ett negativt sätt.

Såg en karta idag som visade alkoholkonsumtionen i världen. Finland och österut samt Europa, Australien och några fler länder drack absolut mest. Sverige kom i kategorin strax under, men de här är de områden där folk dricker allra mest i hela världen. Skrämmande. 

http://twistedsifter.files.wordpress.com/2013/08/map-of-alocohol-consumption-around-the-world.jpg
Kartan kommer härifrån.)

En Irish Coffee på det?

Men nu hamnade jag i något tungsint igen. Vet inte hur jag lyckas, men jag blir fascinerad av fakta och sådant jag läser. När det bär iväg finns ingen hejd. Haha.

Åter till Glühwein. Det var gott, men E och jag är inga mesproppar. Nästa drink fick bli en Irish Coffee. Rätt blandad är den så jäkla god. Jag har spanat in en speciell bartender på Bishop’s i Skellefteå och han är en klippa. Levererar varje gång. En kväll var det en tjej som gjorde den och det blev bara pannkaka. Fick be om mer farinsocker så den blev drickbar, men sen dess håller jag koll på min bartender.

Turligt nog så levererade även Dachkammer. Jag var mycket nöjd. Gillar också att det bara var en tvåa. För mycket whisky och balansen rubbas. Jaha, där gick jag igång igen. Värdelöst information. Det man kan säga är att jag verkar vara väldigt passionerat intresserad av ämnet.

Skål!

Likheter Berlin – Norrland

Läste i gårdagens Berliner Morgenpost att tvätteriägarinnan Gerda Scheffler ska bli utknuffad för att ge plats för ännu en ekologisk affär, kedjan Bio-Company. Som det står i artikeln: ”Bio-Company – Die Armen ökologisch korrekt verdrängen.”, det vill säga att Bio-Company driver ut de fattiga – på ett ekologiskt korrekt sätt. Inte politiskt korrekt alltså, men kanske ändå…

För det är gentrifieringen de är så besvikna på. Återigen är det hipsterkulturen som breder ut sig. Vi utlänningar som lägger beslag på billiga lägenheter (de kostar mindre än i Stockholm och det flesta är hyreslägenheter) och vi vill förstås mysa i pittoreska miljöer. Autentiska. Men först vill vi dricka en god cappuccino, mumsa en smarrig pasta, shoppa lite coola grejer och roa oss på en ruffig club. När vi är less på stan åker vi hem till Sverige som om inget har hänt.

hus

Det finns åtskilliga artiklar (som den här) och blogginlägg om denna ”farsot” som breder ut sig i bland annat Berlin, stadsdel för stadsdel. För när en av dem är för trist och ”turistig” drar de vidare till ett annat genuint område och processen börjar om. Eller är det egentligen sanningen?

Hittade en annan artikel som tog upp vad gentrifiering faktiskt betyder, och det är inte hipsters och fulla turister som ”förstör” en stad. Det är snarare sluga investerare som kommer efter och t ex köper upp bostadshus, renoverar och höjer hyrorna. På så vis slängs de fattiga ut och en stadsdel blir hipsvips medelklassens område. För att motverka detta krävs det tuffare åtgärder och en sak som man klubbat igenom i Berlin är att lägga hyrestak på vissa lägenheter.

I veckan antog Berlins senat, på socialdemokratiskt initiativ, ett nytt bostadspolitisk program. Hyrorna för de närmare 300 000 kommunalt ägda lägenheterna ska relateras till betalningsförmåga och får inte överstiga 30 procent av hushållets nettoinkomst. Varannan fri innerstadslägenhet öronmärks för fattiga. 20 000 lägenheter köps in för att fler ska kunna bo billigt. Inom kort väntas ett permanent utförsäljningsstopp av tomter till vinstsyftande spekulanter.
[ Fredrik Persson, Aftonbladet 2012-09-14 ]

Vad har då allt detta med Norrland att göra? Tja, det ser förstås inte riktigt likadant ut där. I Berlin kämpar människor för att få finnas kvar i centrum, i sina egna ”Kiez”, där de kan tjäna en slant på sin verksamhet. Deras stadsdel är deras by, kanske bor de i samma kvarter där de föddes. Gerda Scheffler tycker området behöver ”…ett apotek, en bank och ett tvätteri – och inte ännu en ekologisk affär”.

I Norrlands inland vill man behålla sin service, sina skolor, sin ambulans, sina matvaruaffärer. I landsdelen i stort vill vi ha järnväg, arbeten och fortsatt existensberättigande. Vi vill att de gamla, de arbetslösa, de unga – ja alla – ska kunna skapa sig en dräglig tillvaro och slippa blir mer eller mindre tvångsförflyttade. Det är trots allt samma kamp, även om den har olika orsaker.

Inte undra på att jag älskar Berlin. Norrlänning som jag är.

Upptäckter och återupptäckter

Under mina olika perioder i Berlin har jag upptäckt – och återupptäckt – både bra och dåliga saker. Faktiskt mest bra grejer. Inte för att man ligger långt efter här; bara på vissa områden (exempelvis vad gäller internet och den typen av teknologi). Tjusningen med att prova något helt annorlunda än det man är van vid, är ju att man ser livet ur ett nytt perspektiv.

Plötsligt ser jag t ex mer nyanserat på Sverige. Att mycket vi har är så bra att människor i andra länder avundas oss, men vad gör vi? Vi monterar ner alla skyddsnät. Så jäkla dumt! Och sen finns det förstås andra områden, där vi i Sverige känner oss smått heliga. Att det vi gör är bäst. Fast det finns andra sätt som kanske är bättre. Utan att värdera hit och dit eller gå in på djupet är det intressant att se hur det kan fungera i ett annat land.

2016-03-03 13.51.25-1

I Berlin finns mycket vackert att upptäcka

 

En lista på saker

1) Prata i telefon

GI_telefonNär jag precis flyttat till Skellefteå hade alla fortfarande fast telefon och jag kunde sitta och snacka i timmar med olika vänner. Sen började jag maila och messa mer och mer. När jag blev sambo hade jag någon att prata med nära till hands.

Jag köpte en iPhone, det kom appar till den… Ofta kunde jag känna att alltför långa telefonsamtal blev jobbiga. Det fanns ju mycket annat att göra och jag gillar att messa. Snabbt och för det mesta effektivt.

I Berlin är det tydligen gratis att ringa mellan fasta telefoner. Alla har IP-telefoni, vilket troligtvis gör detta möjligt, och allt sammanfaller i en enda månadskostnad.

Hur det än ligger till så har jag under de senaste dagarna haft underbara samtal med tre av mina bästa vänner här. Och långa samtal! Precis som förr. Det har varit ett lyckat substitut eftersom jag legat hemma i sängen så länge. Det värmer hjärtat att jag träffat så härliga vänner här, människor som jag kan prata med om allt och dela både glädje och sorg med.

Det är i synnerhet märkligt i och med att den jag känt längst ändå bara varit min vän i 2,5 år. Senaste tillskottet träffade jag första gången i år!?! Lycka! <3

2) Gå på Posten 

Ja, det hade jag glömt bort hur det var. Jag har skrivit om det förut, men stod vi verkligen så där länge i kö? Och är det egentligen någon skillnad mot att köa vid paketutlämningen på ICA?

Ett av kontoren i Friedrichshain är så litet att större delen av kön – om den är längre än fem personer – måste stå utomhus. Jag tycker man borde kunna möblera om en aning så att kön skulle kunna ringla inomhus, men jag har förstås inte lagt fram den idén. När det väl är min tur är jag för glad för att orka tjafsa. 

3) Kontanter

Det har jag också nämnt förut, men första gången jag skulle ta ut en större summa. Haha, jag var så skraj att bli rånad! Det kan man ju bli när man bara har kort också, fast det känns mycket säkrare. Jag tycker fortfarande det är obehagligt att gå med för stora summor på mig. Oftast tar jag ut €200 per gång och bär bara med mig ca €50 åt gången.

Men något jag har svårt att släppa är kopplingen till kronor. Jag översätter allt! För det mesta med att lägga till en nolla. Det som är skönt då är att det ju blir mycket billigare för att kronan ligger på 8-9.

Men det där med dricks lyckas jag alltid trassla till. Hur svårt kan det vara att lägga på 10%?

4) Språk

Jag är väldigt lycklig över att återupptäcka min känsla och mitt intresse för språk. En och annan har uttryckt hur svårt det måste vara att sakna sitt språk och att inte kunna kommunicera till fullo, men jag släpper aldrig svenskan. Fastän jag inte har så många att prata svenska med här så kommer jag aldrig lägga bort mitt modersmål.

Därför skriver jag på bloggen och försöker hålla igång det i mail m.m. Inte för att jag börjat glömma det, men vissa prepositioner eller småord kan bli lidande när man jonglerar tre språk samtidigt. Även efter denna korta tid.

Angående kommunikationen så är det en fröjd att prata engelska. Jag har inga som helst problem att uttrycka mig. Snarare tycker jag att vissa saker är enklare att uttrycka på engelska. Tyskan är förstås värre, men det är så spännande att lära sig. Som att lägga pussel. En ny bit faller på plats varje dag.

Visst känner jag mig frustrerad och lat. Orkar inte alltid försöka på tyska, men när jag väl kommer igång så är det roligt. Troligtvis skulle jag inte säga så här om den var sämre. Det språk som jag har är trots allt inte längre på nybörjarnivå. Det är ju en helt annan sak.

5) Örtteer

Hostan vill inte släppa sitt grepp. All skit ska ut och jag får tjata och tjata för att bli av med skiten i lungorna. Så kollade jag runt på min hyresvärds tehylla. Vad skådar mitt norra? Hustentee! Tyskarna är för underbara. De har örtteer för allt!

Nu råkar ju C vara skådespelare och sångerska och vet hur Olle ska motas i grind. I ett anfall av förtvivlan för någon natt sedan kollade jag hennes medicinlåda och där fanns preparat för alla krämpor. Till och med en ask med tabletter för bihålorna hittade jag. De kallas för övrigt Nasennebenhölhen på tyska: nära-näsan-belägna-hålorna. Haha! Fast egentligen blir det näsa-närbelägna-hålorna, men ett kul ord likafullt.

Så har jag druckit min första kopp Hustentee. Ska bli intressant att se vad som händer…

GI_badkar

6) Badkar

Åååååå vilken lyx! Om jag bara haft ett läckert skumbad eller en skön badolja. Men skitsamma! Jag har redan legat och marinerat i badet 3-4 gånger – and I love it!

Senaste gången jag hade badkar var 1999, när jag fortfarande bodde på Anderstorp. Tyvärr har jag en susande fläkt i det här badrummet så eventuell musik måste stå på med rätt saftig volym ute i rummet om det ska höras in.

Älskar ändå att bli härligt varm i hela kroppen. Längtar faktiskt efter ett bad nu. Skulle kunna vara klokt för att koka bort lite baciller.

7) Kundaliniyoga

Jag har ju hittat en underbar liten yogastudio, och det är så skönt att glida in där på söndag eftermiddag och köra ett pass innan middag. Tyvärr valde jag att inte gå idag. Jag tvekade länge, men bestämde att jag nog hellre ska försöka komma iväg på tyskalektionen imorgon.

Dessutom tänkte jag gå workshop på lördag den 23/11 mellan kl 10-14. Det finns flera pass per vecka, men kvällstid krockar det med tyskan. Jag hoppas jag hinner komma upp i 10 ggr innan årets slut. Jag får ligga i när jag blivit frisk igen.

Ja, det var ett utval av upptäckter och återupptäckter. Vem vet, kan bli en del 2 längre fram 🙂