Kategoriarkiv: Friedrichshain

Pizza och en Kristallweizen

När man levt på liten fot under en period då är det så härligt att få unna sig. Det behöver inte vara märkvärdigt, utan det handlar om upplevelsen. Friheten. Pizza och en öl. En uteservering. Sommarvärme. Liv och rörelse. Tacksamhet över att leva och andas.

Pizza och myggbett
Mitt tjusiga, rosabulliga (och prickiga?) knä

Vi har haft varmt länge nu i Berlin och nätterna är snudd på tropiska. Dessvärre är även myggen av tropiska mått. Härom natten festade de loss på mitt högra knä. Jag har fem jätteblemmor på och runt knäskålen. De har förvärrats under dagen, möjligen av värmen.

Myggbetten i Berlin är mycket värre än i Norrbotten. (I alla fall som jag minns det.) Jag får enorma kliande bulor. Aloe vera funkar mot klådan, och allergipillren som var slut. ”Bäst att traska till apoteket innan de stänger”, tänkte jag och gav mig iväg.

Pizza idag – nudlar imorgon

Ofta när jag plötsligt rör på mig så överraskas jag av hunger. Det var middagsdags, men jag skulle ju bara… Efter inköpen kom en stark längtan efter en god pizza och en kall öl över mig. Det kunde jag väl få unna mig? Men vart skulle jag gå?

Inte långt från där jag bor finns en vettig pizzeria, men det är ett ställe de flesta bara hämtar ifrån. Det finns några bänkar och bord utanför. Mysfaktorn är däremot rätt så låg. Trafiken är närgången, strid och högljudd. Jag funderade hit och dit, rörde mig på min inre karta, och så kom jag på det.

Tant som äter pizza och dricker öl
En bild från i juni, men samma tant – och en Kristallweizen

Livets små nöjen

Vid rondellen Strausberger Platz ligger två fiiinare restauranger. Nåja, fina och fina. De har i alla fall vita dukar på borden. Jag beslöt mig för att kolla in dem, trots att de är dyra. Hur illa kunde det vara?

Och jag fick ett bord på Ristorante Trattoria Vesuvio. Beställde en Pizza Verdure, det vill säga en vegetarisk pizza med kronärtskocka, mozzarella, champinjoner, pepperoni och lök. Och så en stor Kristallweizen mit Zitrone! 😌

Ja, det blev lite dyrt. Och ja, det var slösigt men jösses vad jag njöööööt av maten. Värmen var stundtals överväldigande, kanske hade jag druckit för lite vatten, men en ljummen vind svepte över mig med jämna mellanrum och jag hade med mig solfjädern.

Utsikt över Strausberger Platz

Just det där att få sätta sig bekvämt, beställa mat och dryck och titta på folk. Det är något som gör mig lycklig – och oerhört tacksam. Världen passerade förbi. Bilar, cyklar, kråkor. Flera grupper av finklädda människor på väg till en fest. Blombuketter och paket.

Det första gänget lade jag märke till för att en kvinna bar en klänning i 1920-talsstil, svart med gröna paljetter och fransar. En stund senare dök en man och två pojkar upp. De var alla tre klädda i knäkorta byxor, skjorta, väst och med typisk Peeky Blinders-smäck på huvudet.

En kvinna, troligen barnens mamma, bara svart och guld med fransar. Så himla nyfiken jag blev på den festen. Temat gick inte att ta miste på, men var det Peeky Blinders eller Babylon Berlin?

Lyxigt med Limoncello

På de flesta italienska restauranger i Berlin får man en gratis hutt innan man ska betala. Jag valde Limoncello som är perfekt varma dagar. Min lycka var total. Jag betalade, gav rikligt med dricks (för att jag kunde) och strosade till mataffären för att handla lite torftigt till helgen.

Men vad gör väl det?! Den härliga middagen ska jag minnas – för nu har jag skrivit om den också 🤗❤️🍕

Våren i Berlin

Den tidiga våren är en stor anledning till att jag bor i Berlin. Redan i januari kommer snödropparna fram. Därefter brukar krokusar och vintergäcken blomma. I samma veva prunkar forsythian, och i mars får körsbärsträden knoppar. Underbart! 💖🌸💖🌸💖

Rosa körsbärsblommor
Vintergäck
Lila krokusar
Snödroppar

Det behövs inte så många ord. Bilderna talar för sig.

En söndag i Volkspark Friedrichshain

Vintern börjar lida mot sitt slut, men än är den inte över. Igår snöade det och temperaturen går under nollan på natten. Som många andra berlinare funderar jag på vad uppvärmningen kommer kosta, men räkningen kommer först i juli–augusti. Så går tankarna medan jag strosar genom parken.

Krokusarna blommar
Krokusarna blommar

När jag går runt runt på väg upp mot toppen av Mont Klamott (en av fyra kullar i Volkspark, vilka skapades när bunkern förstördes efter andra världskrigets slut), så hör jag lösryckta meningar från människor jag möter.

En ung man berättar för sin vän om ensamheten och hur den påverkar honom. En annan man pratar entusiastiskt om resor han planerar, om strålande framtidsutsikter. Hans vänner nickar och lyssnar. Hussar och mattar hojtar på sina hundar, som oftast går lösa fast de inte får, och småbarn tjoar och tjimmar på lekplatsen nedanför.

En hjärtformad vattenpöl
En hjärtformad vattenpöl

Tankarna far och kommer

På väg mot toppen hör jag även hur musikern nedanför drar igång en ny låt. Det är Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” och jag känner hur mitt inre får en kick. Jag bestämmer mig att jag ska gå förbi honom på hemvägen, men när jag väl är där har han redan packat ihop. Gitarren står lutad mot hans cykel. Guran är blå och metallsträngad, nästan samma blå färg som på min akustiska gitarr som jag aldrig spelar på.

Tankarna går vidare till mina egna drömmar om Berlin. Jag blev både dragen och knuffad hit på ett fortfarande gåtfullt sätt, men det kändes som att det var meningen – meningsfullt – och en väg jag inte kunde säga nej till.

Jag hade stora drömmar. Äntligen skulle jag förverkliga allt det jag längtat efter men aldrig vågat göra. Dessvärre blev det inte så. Istället möttes jag av motgångar.

Vintergäcken lyser solgul i gräset
Vintergäcken lyser solgul i gräset

En dröm eller profetia?

Just skrivandet hade jag stora förhoppningar om. Någon hade sagt till mig:

– Du ska flytta till Berlin och bli författare.

Ja, det kändes jätteskönt att höra och jag ville ge det ett försök. Tyvärr är det svårt att följa en dröm när verkligheten knackar på. Jobbet som skulle göra det möjligt att skriva sinade. Pengarna likaså, och jag fick med mössan i hand söka försörjningsstöd (Harz IV).

Efter en tid fick jag ett bättre jobb, och frilansuppdrag som täckte mina utgifter. Jag kunde andas ut. Men skriver du i jobbet, har en dålig chef (lika med ständiga konflikter), samt en pandemi som ställer till det, då dräneras all kreativitet.

Är det ens värt att försöka igen?

Det var också svårt att välja bland mina skrivprojekt. Skulle jag skriva på någon av de fiktiva berättelserna eller skulle jag skriva om mina egna upplevelser? Än idag vet jag inte vilken väg jag ska välja och jag kan inte välja förrän jag ”vet”.

Så här är jag, i Berlin, och undrar liksom varför. Jag trivs, jag känner igen mig i alla jag mötte i parken idag. I deras drömmar, planer och deras ensamhet. Men inte ett steg närmare författardrömmarna har jag kommit. Kanske var det bara det, drömmar?

Varde ljus – ”nya” lampor

Idag har på många sätt varit en perfekt dag. Den startade lite senare än väntat, men när det är tyst i huset, och på skolgården utanför, då blir det tyst! Inte ens kissen har väckt mig. Och sedan kom mina nygamla lampor äntligen upp, så jag slipper fortsätta förbanna mörkret.

Jag åt frukost i godan ro och en stund senare hörde M av sig. Vi hade lite löst pratat om fika under helgen. När jag svarade hojtade han glatt att han skulle komma förbi innan och fixa mina lampor. Toppen!

Vet inte hur länge sen det är som jag köpte tre begagnade men finfina Ikea-lampor av en svensk tjej och hennes sambo (långt före corona). Eftersom anslutningarna i min lägenhet består av sockerbitar, och lamporna hade andra kontakter, har jag stått handfallen sen dess.

Den vit-guldiga lampan i vardagsrummet

När man saknar kunskapen

Frågorna har hopat sig. Måste jag köpa nya kontakter? Kan jag sprätta loss de som sitter på lamporna? Måste jag stänga av strömmen? Har jag någon liten skruvmejsel? Och hur gör jag i köket där det saknas krok i taket?

När jag var i Sverige i maj och juni passade M på att sätta upp lampan i vardagsrummet (se bilden ovan), och en ”naken glödlampa deluxe” (present!) som extra ljuskälla för att det ska gå att lysa upp hela rummet vid behov. Han har hjälpt mig förut och det går snabbt, enkelt och lättnaden efteråt är stor.

Innan han kom idag hann jag städa undan en del jox som jag inte orkat fixa. Yes!! Så kom han som en vind och lamporna blev fixade i ett nafs. Tänk att det krävs så lite, lägenheten känns redan som ny. Mycket bra med oväntat besök! 😅

Lampan i köket är likadan som den i hallen

Caffè e gelato

När det blev tal om fika föreslog han glass och kaffe på det italienska glasstället, Il Gelataio (Google Maps), på andra sidan Volkspark. Sagt och gjort, vi promenerade genom parken i sensommarvärmen och jag bjöd på godsakerna. Det var det minsta jag kunde göra!

Solen har gassat idag och det har varit helt gudomligt väder. Sitter på balkongen och skriver – i linne och kjol. Klockan är snart 19.30 och solen är på väg ner bakom tv-tornet. Ikväll kan jag tända taklampor i alla rum. Bara en sån sak!

Nä, sådana här dagar finns det mycket att vara tacksam för: familjen mår bra, Spiras prover visar något bättre resultat än tidigare, jag är otränad men frisk, det finns pengar på kontot och mat i kylen. Vintern känns långt borta och valet i Sverige likaså. Jag har gjort det jag kunnat och nu är det vänta som gäller.

Bara att stanna upp i ögonblicket och njuta av det som är, och just nu är allting bra! 🙏🏼💖

Ett dödsskri i natten

Jag tror aldrig jag bott så nära naturen som nu. Inte ens då jag bodde i byn Falmarksheden utanför Skellefteå. Här i vår lilla trädgård (och framför allt i grannarnas) flockas ringduvor, koltrastar, kråkor, råkor och skator, nötskrikor, hackspettar, fladdermöss, svalor, allehanda småfåglar, en och annan ekorre, samt ibland en mård eller räv (!). Och så rovfåglar…

Tidigare i mitt liv har jag möjligtvis, på långt håll, sett en hök cirkla över ett öppet fält eller sitta och blänga i en grantopp. De rovfåglar jag stött på kunde jag räkna på enda handens fingrar. Nu räcker inte fingrarna till längre! I Berlin finns tokmånga rovfåglar!! De flesta tror jag är falkar. Jag har googlat efter deras läte och kommit fram till att de är aftonfalkar och/eller lärkfalkar. De tjatskrattpiper konstant på dagarna och man vet alltid när de är i närheten.

Ormvråken jag fångade på bild i januari, en av många rovfåglar som härjar i kvarteret

Faran lurar i träden

Då och då händer det att en större och läskigare fågel gör sig påmind. Jag hör på småfåglarna, kråkorna och skatorna när någon är i närheten. En gång betraktade jag en rovfågel som satt på en gren helt stilla. De andra fåglarna skrek och varnade. En modig kråka och en dito skata försökte tillsammans jaga bort inkräktaren, men förgäves. Först när den störtdök ner i spenaten gick det att bli av med den. Tror inte den fick tag i något byte heller. Puh!

Värre är det att väckas mitt i natten av ett isande dödsskri. Första gången det hände var klockan närmare ett på natten. Plötsligt skrek en duva ut sin dödsångest över den i övrigt tysta och ekande bakgården. Mitt blod frös till is. Dagen efter syntes nedslagsplatsen i grannträdgården. Det var bara ett virrvarr av fjädrar kvar. I förrgår natt hände det igen.

Blodet frös till is i ådrorna

I förrgår natt väcktes jag strax före klockan fyra. Den här gången var skriet inte lika mänskligt som med duvan. Istället var det ett desperat trumpetande. Jag kunde inte avgöra vad det var för en fågel, om det ens var en fågel!? Dödskampen pågick länge. Gastkramande länge. Jag ville bara kasta mig ut i den svagt upplysta gryningen och rädda stackaren. Kanske var det ännu en duva, men ibland lät den som en gås eller nästan som en uppskrämd gris. Undrar om det inte var en nötskrika?

När tystnaden åter föll kunde jag inte somna om. Kallsvetten klibbade på ryggen och jag var klarvaken. Jag greppade mobilen och lade patiens en stund tills hjärtat slog normalt igen. Stängde av flight mode för att skingra tankarna på Facebook. Då ploppade det upp ett meddelande från grannen. Också hon hade väckts och våndats med den stackars fågeln. Naturen är som den är, men utdragen dödskamp är alltid obehagligt. Speciellt nattetid.

Epilog à la Berlin

Apropå nattetid. Vid halv fem hörde jag det omisskännliga ljudet av glas som dunsade ner i en återvinningstunna. Vi har vanliga plasttunnor på innergårdarna och när de är tomma så ja, just det. De blir perfekta ljudförstärkare och jag får ont i öronen när jag måste slänga glas. DETTA valde alltså någon att göra klockan HALV FEM en LÖRDAG morgon!?! Om inte dödsskriet hade väckt folk så vaknade de garanterat av glasburkarna och flaskorna som dunsade ner i den tomma plasttunnan.

Suck, vad är det för fel på folk??? 🤯

Den övertydliga harklingen

Jag kan inte vara hundra procent säker, men jag tror att någon försökte tysta mina grannar igår – med en harkling. En nyinflyttad tjej hade besök och de satt och småpratade på balkongen. Många nykomlingar i huset har gjort det misstaget. Man snackar inte på balkongen nattetid. Basta! Bakgården blir till en gigantisk högtalare så dels kan alla hyresgäster höra precis vad som sägs, och dels… ja, pratet låter väldigt högt.

Många är de som retat sig på höga ljud nattetid, inte bara i Berlin, men till min stora förvåning verkar ytterst få säga till. I alla fall i mitt hus. Det stämmer inte rent allmänt med bilden av tyskar, och i synnerhet inte av berlinare. Här kan helt okända människor klampa upp till sina medmänniskor och haspla ur sig åsikter och oombedda råd utan minsta förvarning. Jag vet att speciellt nyblivna mammor brukar vittna om dylika händelser.

I brist på störningsjour ringer man polisen

När det gäller folk som lever rövare i lägenheter blir det säkert ordentligt hanterat om det är tillräckligt livat. Då måste man nämligen ringa polisen. Om det inte råkar vara kontorstid förstås, då är det Ordnungsamt som gäller. Ja, om jag förstått saken rätt. I huvudsak bör hyresgästerna själv ta itu med problemet genom att ringa på dörren och klaga direkt till den/de berörda. Det brukar inte ske i mitt hus, vad jag vet.

Första (och enda?) gången jag sett en arg lapp i trapphuset var efter en högljudd fest då ett gäng ungdomar suttit och babblat och flabbat på balkongen till långt in på småtimmarna. De fick veta att de levde! Ja, dagen efter alltså. Ingen tog tag i saken direkt.

Själv har jag – med hög och tydlig stämma – bett en kvinna gå in i sin lägenhet. Hon tyckte det var en utmärkt idé att sitta på balkongen och ringa sina vänner mitt i natten. Det tyckte inte jag!

Jag protesterar *hrrrmmm*

Och igår hände detta underliga. Jag satt och tittade på tv när ljudet av en utstuderad harkling dunsade mot väggarna inne på bakgården. Jag hade noterat att den nya hyresgästen satt och småpratade med sin pojkvän (?) på balkongen. De hördes, men störde mig inte nåt nämnvärt. Jag var ju vaken.

*hrrrmmm*

Där var harklingen igen! Och när jag hörde den en tredje gång blev jag övertygad om att den var menad som en slags protest. Paret på balkongen verkade dock inte medvetna om harklingen, än mindre att den gällde dem. Efter en stund löste sig problemet av sig självt eftersom paret gick in i lägenheten.

Inga fler harklingar ekade över nejden.

Midsommar i Berlin

Idag är det midsommarafton och det känns som en vanlig fredag. Det är inte så konstigt eftersom midsommar inte firas i Tyskland. Det positiva är att jag inte behöver stressa iväg och handla för att hinna haffa en liter jordgubbar och en påse färskpotatis. Nä, i Berlin kan jag känna lugnet.

Jag har en allra goaste vän i Skellefteå som sedan förra sommaren förser mig med godsaker hemifrån. Som vegetarian är det få saker jag saknar, men kom på att jag faktiskt brukar unna mig både räkost och Kalles randiga kaviar på mackan. Idag blev det räkost, och kylskåpet är fyllt med mumsigheter: vegansk grillkorv, hjortronsylt (!), matjesill… Framme på bänken står en stor påse torkade kantareller och köksbordet svämmar över med godispåsar. Vilken lyx! 💕

Midsommarbukett

Blomsterkransar, öl och langare

När det inte är coronatider så firas faktiskt midsommar på flera platser i Berlin. Nere på RAW Gelände, partyområdet vid tågspåren i Friedrichshain, brukade Urban Spree upplåta plats för midsommarfirande. Det ordnades av Nordic By Nature som jag inte tror finns längre. Jag har bara varit där en gång och då började det på eftermiddagen med kransbindning.

Min vän kom i enlighet med vanlig Berlinsed för sent, så vi missade den biten. Jag lyckades dock lägga beslag på en enstaka liten blomma som jag sedan gav till en trevlig ung svart man som stod lutad mot en mur. (Tydligen var han en langare, men vad vet jag? Det var ju midsommar och jag är ingen rasist!) Resten av kvällen gick mest i öldrickandets tecken. Och det känns ju typiskt svenskt! 😆🍺

Blåklockor på sommaräng

Midsommarfirande i Svenska kyrkan

Den som vill ha äkta svenskt midsommarfirande kan bege sig till Svenska kyrkan i Berlin. Viktoriaförsamlingen ställer alltid till med fest när svenska högtider ska firas, även i coronatider. De har en stor gräsmatta till sitt förfogande och på den brukar midsommarstång resas och det äts svensk mat och hoppas små grodor. Jag har aldrig firast midsommar där, men tänkt på det några gånger. Istället har jag varit där på sommarluncher och njutit god husmanskost med kaffe och dopp. Den som vill ha en dos Sverige i Berlin blir inte besviken! Svenska kyrkan ordnar det alltid jättetrevligt.

Idag ska jag först gå och handla för att se vad jag hittar i matväg. Tanken är att sno ihop någon slags potatissallad med vinägrett och färska grönsaker. Sedan ska jag lösa korsord (fanns med i Sverigesändningen), läsa en god bok som min familj skickat mig och kanske dricka något gott på balkongen.

GLAD MIDSOMMAR! ☀️🍓🥂🇸🇪

När olyckan är framme

Idag blev jag vittne till en olycka. Ett cykelbud susade fram över gatan precis när en bil skulle svänga höger. Killen flög över huven på bilen som tack och lov nästan stod still. Hela förloppet gick så fort! Till min stora lättnad så rusade många personer fram för att hjälpa cyklisten. Det gjorde mig glad och tacksam. Yes, Berlin! ❤️

Jag var på väg över ett övergångsställe och hann inte riktigt se om killen landade med ansiktet i gatan. Bilen skymde sikten. När jag kom fram till olycksplatsen hade de hjälpsamma människorna redan vänt på cyklisten. Som tur var hade han inga blodiga skador, men han hade nog slagit i högra sidan av huvudet.

Hans cykel låg mitt i gatan så jag gick fram och lyfte upp den. Körde upp den på trottoaren och lutade den mot en lyktstolpe. Polisen kom snabbt till platsen och då gick jag vidare till min destination. De hade nog många vittnen att prata med. När jag kom fram för att utföra mitt ärende så skulle de precis stänga – för alltid faktiskt – så jag fick vända om och gå tillbaka.

Cyklisten hade flyttats och satt nu på en stol på trottoaren. Han gned med handen på sidan av huvudet. En av poliserna stod och pratade med honom och några av vittnena. För den andra polisen hade jag berättat att jag hade flyttat cykeln. Då jag var nästan framme hos dem så tittade han upp och kände igen mig. Han stoppade mig och frågade mig om jag sett olyckan.

”Nja”, svarade jag. ”Jag såg nog inte allt”.

Det är så märkligt hur hjärnan fungerar. När jag sedan hunnit halvvägs hem igen kom jag på att jag visst sett hela förloppet. Hjärnan hade bara inte hunnit registrera det.

Cykel

Ett tillförlitligt vittne?

Precis när jag hade lyft blicken där på övergångsstället så hörde jag ett ”bonk” och såg cyklisten flyga över motorhuven på bilen. Killen kan ha räddats från allvarligare skador tack vare väskan han bar på ryggen. En sån där kubformad väska för matleveranser. Det är möjligt att den tog en del av smällen. Ifall det fanns mat i den var den säkert tung. Då måste den ha hjälpt till att vrida runt killen i luften. Utan den kan han ha stupat med skallen rakt ner i asfalten.

Vid närmare eftertanke hann jag aldrig se cyklisten komma. Det gjorde knappast bilisten heller, förmodar jag. Om killen skulle leverera mat hade han säkert bråttom. Min gissning är att han chansade och trodde han skulle hinna korsa gatan före bilen börjat svänga. Säkert cyklade han också mot rött ljus. Jag hade nämligen grön gubbe och cyklisten korsade min väg.

Det här är tyvärr väldigt vanliga olyckor i Berlin. Oftast är det lastbilar som ska svänga höger och korsar cyklisternas bana. Ibland kan de ha grönt samtidigt, vilket är helt galet. Å andra sidan gör många cyklister som den här grabben. De tar farliga risker. Killen kommer förhoppningsvis inte få några bestående men.

En svensk i Berlin

Jag har massor av tankar i skallen idag och försöker fånga några av dem i det här inlägget. Det är så mycket som sker när du tar steget och lämnar det invanda: din familj, dina vänner, ditt språk och ditt hemland. Du blir både fri och bunden på samma gång. Fri att skapa dig en ny identitet i Berlin, men för evigt bunden till ditt gamla hemland Sverige.

Det finns ingen tvekan. Jag kommer alltid vara svensk! Hur länge jag än bor i Tyskland kommer jag aldrig bli tysk. Fördelen är att nationaliteterna är ganska lika, språket är den största skillnaden. En annan fördel för mig som vit europé är att jag smälter in. Och som svensk står jag högt i kurs. Det gör mig till en ”lyxinvandrare”.

Här kunde jag skriva om rasism och en massa annat som många invandrare ställs inför, men det är någon annans berättelse. Jag vill berätta om mina upplevelser som högst frivillig och förvisso privilegierad invandrare.

Tv-tornet och Karl-Marx-Alle i Berlin

Måste en svensk alltid jämföra?

Det var mitt eget val att flytta, för jag ville se något annat. Jag ville uppleva något nytt, lära mig nya saker, utmana mig själv och jag ville se mer av staden jag blivit så förälskad i. Det handlade aldrig om att något var bättre eller sämre. Det vara bara annorlunda.

När jag berättar om Berlin kan jag ofta uppleva att fler än en svensk hamnar i försvarsställning, som om det pågår en ständig jämförelse. Är det så vi svenskar fungerar? Jag valde inte Berlin för att Tyskland är bättre utan på grund av att skillnaderna lockade. Dessutom är jag förmögen att älska Sverige och Berlin på samma gång. Mitt hjärta är stort.

Berlin är full av överraskningar, både bra och dåliga

Vad är det som är så speciellt med Berlin?

För att förklara kan en jämförelse bli nödvändig. I Sverige har vi levt 200 år i fred och frihet. Vi har skapat en socialistisk stat och ett välfärdssamhälle för alla. (Att vi nu håller på att rasera detta är en annan femma.) Berlin är på efterkälken, men staden har varit hårt utsatt under lång tid. Jag ska inte tråka ut dig med en massa historia. Det räcker att nämna andra världskriget och muren. Då fattar alla.

Berlin är en motsägelsefull stad. Motsatsernas och dualitetens stad. Det finns alltid två sidor av myntet (eller kanske muren?). Jag känner en frihet här som jag inte känt någonstans tidigare (förutom vid havet), men frihet kan lätt tippa över i obehaglig liberalism. Jag älskar att strosa runt i ett sommarvarmt Berlin med en kall starköl i näven. Däremot avskyr jag drogliberalismen. Berlin är både och. Det är det som är charmen!

…

Vi har bara hunnit skrapa på ytan. Det här får bli det första i en serie inlägg om utmaningen med att utvandra som svensk och försöka bli berlinare.

När körsbärsträden blommar

Körsbärsträden på innergården blommar och speciellt det stora trädet är pampigt att titta på. Det är kyligt i luften, men det är tuffa små blommor. Hos oss finns bara vita körsbärsblommor, fast du behöver inte gå långt om du vill uppleva det rosa överdådet. I Pankow finns en berömd ”körsbärsgata”, och för några år sedan åkte vi speciellt ut till Teltow för att se en hel allé av rosa körsbärsträd.

Som född och uppvuxen i norra Sverige har jag inte upplevt så himla många vårblommor i mina dagar, och körsbärsträden var små och taniga. Det pratades en hel del om vårarna i södra Sverige i min barndom. Det var blåsippor och vitsippor, tussilago och kabbeleka, samt krokus en masse. Tyvärr var jag för liten när vi bodde i Munkedal för att ha några minnen av blomsterprakten. Tur att jag får uppleva det i vuxen ålder här i Berlin.

Utsikten från min balkong med mitt älskade tv-torn
Utsikten från min balkong denna regniga vårdag

I Berlin finns det snödroppar, krokus i alla färger, scilla, hyacinter, påsk- och pingstliljor, pärlhyacinter, och tulpaner, tulpaner och åter tulpaner. Lägg sedan till alla blomster jag glömt bort eller inte vet namnen på. Kort och gott, här gör vårblommorna verkligen skäl för namnet.

Skolgården med blandad grönska och ett litet körsbärsträd
På skolgården intill vårt hus finns det en hel del växter

Jag älskar också de gröna klasarna på trädet ovan. Tror det är en lind. Jag glömmer varje år. Det doftar i alla fall underbart. Annat som doftar är magnoliaträden och jasmin. Än har inte syrenerna slagit ut, och det finns en och annan hägg också. Inte så många som uppe i norr, men nåt ska vi väl ha där också! 🤗

Det "goda" körsbärsträdet
Det här trädet får goda bär

Det var så trist och grått idag så jag lägger till en bild från i fjol då solen sken så vackert. Älskar de där små bollarna av blommor. Just det här trädet kallar de Sauerkirsch, vilket tyder på sura bär. Duvorna smaskar gärna i sig dem. Fint att djuren har ett träd och vi människor ett. Körsbären brukar vara mogna i juni. Å så skönt att det är vår! 🌷

Det andra av de vackra körsbärsträden
En solig dag i fjol

Ha en härlig söndag! 💖