En svenskas iakttagelser och upplevelser i Tysklands huvudstad. Det här är Berlin för mig.
Tar reda på vad som är på gång i min favoritstad och snubbar på en hyllningsföreställning om Zarah Leander. Hon var både stor och kontroversiell i Tyskland och i Sverige på sin tid. Samtidigt är det intressant att de gör en föreställning med hennes sånger. Hon som spelar Zarah är dessutom svenska och heter Karin Pagmar. Läs mer: schlosspark-theater.de
Vill man veta vad som händer i Berlin kan man kolla in Zitty. Finns både som tidning och på webben: www.zitty.de
I nästa ögonblick gör David Bowie en ny skiva. Det var 10 år sen sist. Och vad handlar första singeln om? Jo, Berlin!
Västberlin för att vara exakt. Där han och X antal andra artister och konstnärer bodde och verkade under 1970-talet. Iggy Pop var där. Nick Cave likaså. Deras musik präglades förstås av atmosfären. Jag vet inte mycket om ämnet, men det finns säkert hyllmeter att läsa om det.
Att sedan Bowies nya låt är riktigt bra gör ju saken än mer märkvärdig. Ytterligare något som går att lägga till på listan över underliga tillfälligheter med relation till Berlin. Fast jag söker förstås efter det som är Berlinrelaterat. Då är det nog inte så konstigt att jag hittar det.
Sen har jag förstås söta vänner som hjälper mig.
För en tid sedan landade ett litet vadderat kuvert i mitt postfack. Det kom från V. Hon hade lovat hitta en brosch till min mamma och hon hade lyckats. En blåturkos oval kakelmålning av tv-tornet och Brandenburger Tor. Jag blev rörd över hur mycket tid hon lagt ned på att leta rätt på kvinnan som sålde dem.
Inte nog med det. Brevet innehöll också en present till mig. Ett kort med en vacker guldfärgad ängel och ett litet Berlinbokmärke med magnet, som fäster på var sin sida om boksidan.
Man ser (vad jag tror är) Deutsches Historisches Museum, den fula Berliner Dom och så förstås tv-tornet – min favoritbyggnad – på båda sidor av bokmärket.
Jag behöver knappast nämna att jag blev glad för gåvan. Jag har fått två överraskningspresenter från Berlin. Dags att hitta något fint i Skell och skicka tillbaka. Jag tror inte jag är den enda som behöver muntras upp så här innan vårens intåg.
Så avslutar jag dagens inlägg med Bowies fina Berlinhyllning och en lös tanke om att det snart är dags för mig att återvända. B har meddelat att hon och familjen bokat och kommer tillbringa påsken i stan. Inte helt otroligt att jag hänger på…
Foto: Yee-Ming Tan
Han är en klok man John Irving. Först tänkte jag att dessa ord skulle få bli mitt motto för det nya året, men idag hittade jag en bild på Facebook med texten: ”Replace fear of the unknown with curiousity.” Tyvärr vet jag inte var citatet kommer ifrån, men det finns/fanns tydligen en skylt i Köpenhamn med dessa ord.
När jag sökte på Google hittade jag några bilder där det stod Dany Gokey under. Han var tydligen med i American Idol för några år sedan. Oavsett om han sagt detta eller om det var någon annan så är det huvudet på spiken för mig.
Nytt år medför nya förhoppningar, och 2013 är året då jag kommer ta stora kliv. Det har jag bestämt mig för. Just som skylten säger.
Jag ska byta ut rädslan mot nyfikenhet. Öppna upp för det okända, för handen på hjärtat, det kända är allt annat än inspirerande för mig. Det glimmar till ibland, men det räcker inte. Det är dags för större förändringar. Att bjuda in livet och utmana mig själv.
Jag testade mina vingar ifjol och det verkar som om en ny väg öppnar sig för mig. En väg jag inte visste fanns. Jag har insett att när något hela tiden pockar på uppmärksamhet, återkommer, inte lämnar en ifred – då måste man titta en gång till. Undersöka saken djupare.
Det gör jag nu och det vore förstås korkat att skriva om det här om det inte inbegrep Berlin på något sätt. Det gör det naturligtvis, men ingenting är klart. Allt är nytt och okänt. Bloggen får leva ett tag till och vi ser vad jag kan komma att berätta om.
Som ett extra tecken eller en puff i rätt riktning hittade jag igår ett paket i brevlåda.
Det var julklappar som kom från S i Berlin. Inuti fanns en chokladkaka (väldigt god!), en ljuslykta i klart glas med ett rosarött doftljus, en liten påse ”Weihnachtsbrause” (Sagogryn?) och en fantastisk vacker väggalmanacka. På den stod det: ”Ich wünch’ dir Zeit zum träumen”. Jag önskar dig tid att drömma…
Bara att buga och säga tack! Vilken otrolig tajming. Jag tror att livet uppmuntrar oss och våra drömmar. För att vi ska se att vi är på rätt väg. Rakt ut i det okända. Och då kommer paket så där underbart lägligt.
Jag ska avsluta med ännu några kloka ord. De här en dikt som jag blev påmind om av Marie Bergman när jag var på toning i Katarina kyrka, Stockholm, på nyårsafton. Den är skriven av den brasilianske biskopen Dom Helder Camara:
Herre förbarma dig
och se med särskild ömhet
till dessa personer
som är så väldigt logiska,
så väldigt praktiska,
så väldigt realistiska
att de blir irriterade
över att man kan tro på
en blå liten häst.
2013 är den blå hästens år för mig. Jag väljer nämligen att tro på den.
WordPress var vänliga att sammanställa en rapport om trafiken till den här bloggen under året som gått. Här är ett utdrag:
”600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 2 000 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 3 years to get that many views.”
För dig som inte förstår engelska står det att 600 personer nådde toppen av Mount Everest under 2012, men hela 2000 hittade till min blogg. Om endast bergsklättrare läst den skulle det tagit 3 år att få ihop en så hög siffra. Hahaha!
Trafiken till min lilla blogg har varit ganska blygsam så det måste ha tagit en stund att hitta något att jämföra med, men 2013 ska bli mitt optimistiska år präglat av positivt tänkande. Så jag säger – släng er i (berg-)väggen bergsklättrare! Jag rockar! Moahahahaha!!
Det fanns en länk till en mer fullständig rapport. Den tyckte jag dock var lite trist, så du besparas den läsningen.
Dessutom hade jag stort nöje av intervjuerna. Det var en bra övning att lyssna och försöka förstå. Ofta hängde jag med rätt bra i sammanhanget, och jag lärde mig mer om tyska kändisar som skådespelare och författare.
Det enda som jag har tyckt varit påfrestande är när de intervjuat någon engelskspråkig gäst och programledaren först ställt frågorna på engelska och sedan översatt.
Lyssnade på en intervju där det kändes som att artisten knappt fick prata alls. Jag fick påminna mig om att det visserligen var likadant på svenska. Det fins ju inga textremsor på radion. Hähä. Men jag blev stressad av programledarens tjattrande. Kan ha varit hennes röst också.
Det finns en annan kvinna som brukar läsa vädret, trafiknyheter och göra reklam för saker som händer i stan. Hennes röst bara älskar jag! Den är len som smör och hon har en skön dialekt. Tyvärr har jag inte snappat upp hennes namn. Hon dyker upp efter nyheterna och reklamen.
Det är rätt mycket av båda sakerna. Tror de kör nyheter varje halvtimme mitt på dagen, eller så känns det bara som att det är så ofta.
Musiken är som sagt bra. En skön blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på indiependentmusik. Jag har kastats ut på nostalgitripper via musik av The Mission, Violent Femmes, Depeche Mode och Ofra Haza.
Just nu när jag skriver detta spelar de gammalt psykedeliskt 70-talsgung med Led Zeppelin. Yeah! 🙂
Läser precis att Mister Germany 2013 kommer från Berlin!
Jag visste inte ens att det fanns en sådan tävling för män också. Har vi någon Herr Sverige-tävling? Måste googla vid tillfälle.
Den här killen heter i alla fall Jörn Kamphuis och är 24 år gammal. Han ser ju väldigt glad och nöjd ut med segern, men ser han inte lite svensk ut ändå? 🙂
Hahaha! Det hade jag inte ens tänkt på. Att man kunde tro att jag var svartsjuk på ett mer raffinerat sätt än på turister i min favoritstad. Se där. Jag har lärt mig något nytt. Därför ska jag se om min nya rubrik får samma genomslagskraft 😀
Egentligen hade jag inget viktigt att skriva om – förutom rubriken – men jag känner mig faktiskt naken. Om handleden.
A&A gav mig ett jättefint armband som avskedspresent. Det är kulor av magnetisk sten och en enda grön aventurinkula i mitten. Den ska vara min astrologiska sten, för kräftan. Jag blev så glad!
Dessvärre har armbandet magnetlås. Det är ganska stadigt, men om man river tag i något, t ex med vanten när man tar av eller på den, då riskerar armbandet att följa med.
Jag har tappat det en gång redan. När jag skulle stiga på flygbussen vid centralen i Stockholm. Käre F hittade det och gav tillbaka det till mig med orden:
– Har du kommit ihåg att ta med allting nu?
Nä, tydligen inte…
Jag började klura på hur jag skulle göra för att undvika att det händer igen, eller att jag förlorar armbandet helt.
Så mindes jag att på mitt pärlhalsband, som jag fick av mormor en gång i världen, sitter det en slags säkerhetskedja vid låset. Även om det skulle gå upp håller kedjan emot. En sådan liten säkerhetskedja kan väl inte vara så dyr?
Igår gick jag in på en guldsmedsaffär och bad dem fixa det. Förhoppningsvis kan jag då slippa oroa mig för att tappa bort min fina present. Det kommer kosta en liten slant, för att guldsmeden måste göra handpåläggning, men det är det värt!
(Hoppas bara att jag kan klara av att stänga och öppna säkerhetskedja utan hjälp. Tänkte förstås inte på att det är lätt på ett halsband, men svårt på ett armband. Hm. Jaja. Det löser sig. Får väl sova med det!)
Så där. Är du tillräckligt uttråk… jag menar, chockad nu? Ti-hi.
Lyonel Feininger föddes 1871 i USA av tyska föräldrar. Familjen flyttade tillbaka till Tyskland 1887 och Lyonel studerade konst i både Hamburg och Berlin.
I början av sin karriär arbetade han som karikatyr- och serietecknare, men 1911 i Paris kom han i kontakt med kubismen och utvecklade sin egen prismaliknande stil. (Jag tycker mig ha hört uttrycket ”prismaism”, men kan ha hittat på det själv…)
1919 blev Feininger inbjuden av Walter Gropius till Bauhausskolan, där han undervisade i grafisk konst och målning både i Weimar och Dessau fram till 1926.
År 1937 flyttade Lyonel Feininger åter till USA, närmare bestämt till New York. Hans konst hade utropats som Entartete Kunst, ungefär ”degenererande konst”, av nazisterna, som samma år konfiskerade ca 400 av hans verk.
Den gode vännen dr Herman Klumpp, från Quedlinburg, lyckades gömma ett stort antal teckningar, akvareller, träsnitt m.m. i ett gammal tvätteri. Klumpp hade tidigare varit elev till Feininger på Bauhausskolan och såg det som sin stora uppgift att rädda sin lärares verk till eftervärlden.
Tack vare hans modiga ingripande kan vi idag ta del av en fantastisk samling på Lyonel Feininger Galerie. Feininger dog 1956 och galleriet i Quedlinburg öppnade 1986, ett år efter Klumpps död.
1997 byggde man en ny och modern del till den gamla. Från och med 2006 är galleriet en självständig del i Stiftung Moritzburg, Kunstmuseum des Landes Sachsen-Anhalt, och räknas som något av en klenod i det tyska museilandskapet.
Vepor på väggen
Entrén från gatan
Att jag fick möjlighet att följa med hit var nästan för bra för att vara sant. Ändå blev jag lite besviken. De fina akvarellerna visades inte i den utsträckning jag hoppats på, men teckningarna och karikatyrerna var inte dumma de heller!
Tyvärr fick man inte fotografera, men min favoritbild var nog den som också fanns på affischen. Älskar den rosa färgen i kombination med det gröna och turkosblå. Den lyste verkligen upp rummet och väggen den satt på.
Undrar hur mycket tavlan är värd? Om den var till salu skulle jag knappast ha råd att köpa den, men man kan ju alltid drömma!
Det som är så roligt och läckert med Feiningers tavlor är att han ofta kombinerar vattenfärgerna med dessa tunna tuschstreck och jag tycker det blir så häftigt. Han ritar intressanta karaktärer, vilket säkert bottnar i serie- och karikatyrtecknandet.
Jag köpte en bok som innehöll många av bilderna från den här utställningen, men även några av akvarellerna som inte fanns med. De med strand, hav och båtar. Om man söker på Lyonel Feininger dyker många vackra bilder upp. Bland annat båtarna, men också de färgglada kubistiska målningarna. Jag tycker om dem också.
Hoppas jag får möjlighet att återvända till galleriet för att se någon annan del av samlingarna. Och kanske köpa en jättekalender eller en affisch med någon favoritbild. Det skulle faktiskt sitta fint med en billig, massproducerad Feininger i mitt hem. Man får vara glad för det lilla.
Förresten, Lyonel Feininger var en duktig fotograf också och hans söner Andreas och Theodore ”Lux” Feininger valde den vägen istället för måleriet. Eller kanske som komplement. Jag vet för lite om dem. Trodde de var samma person!
Men båda två – och pappan – har fotograferat fantastiska svartvita bilder av och i New York. Tips för den som gillar att googla. Drömmen vore att få gå på en samutställning av far och sönerna Feiningers foton. Tror jag ska önska mig det av tomten 🙂
Jag har nu på morgonen läst resetips om Berlin. Staden är så oerhört populär och sjukt trendig. ALLA åker dit! Samtidigt som jag förstås gläder mig år att många turister får upptäcka Berlin blir jag lite svartsjuk. Måste vara ungefär som att vara gift med en berömd skådespelare eller musiker. Man vill givetvis att han ska vara framgångsrik och lycklig, men man avskyr alla påträngande fans. Kanske skulle han falla för någon annan än mig?
Ena sidan av mig vill behålla Berlin för mig själv. Den andra halvan vill berätta om allt som är så fantastiskt, t ex via den här bloggen. Men jag tror att svartsjukan kommit med avståndet. När jag är där finns bara kärlek.
Idag, den 9 november, är den 23 år sedan Berlinmurens fall. Det är alltså bara 23 år sedan Tyskland blev fritt. Ett år senare, 3 oktober 1990, enades delarna och blev till ett helt land. Jag tycker det är svårt att förstå hur det måste ha varit att leva i denna splittring. I Sverige har vi haft fred och frihet sedan 1814. Det är nästan 200 år. Många skulle förstås hävda att tyskarna förtjänade allt som skedde i och med Hitler och andra världskriget. Förvisso. Men en stor del av de som fick leva med delningen av landet och muren i Berlin föddes ju efter krigets slut. Det är redan där ett par ytterligare generationer som straffats för det som andra hade gjort.
Jag vet inte om det var ett lämpligt straff, men muren var grym. Hur den skar genom en stad, genom familjer och helt cyniskt stängde människor ute från frihet och ett bättre liv – bara för att de skulle förse väst med billiga produkter. Jag har nämligen läst att Östtyskland var då vad Asien och Kina är idag, ett ställe för billig arbetskraft och massproduktion. Så att väst kunde handla lågprisvaror och själva slippa jobba för svältlöner. Nåja. Jag vet inte om jag har belägg för detta, men lite sanning ligger det i det. De välutbildade ville hellre söka lyckan i väst och att förlora dem var tungt för öst.
Att sedan veta att muren föll av misstag. På grund av dålig kommunikation mellan olika instanser. Så här står det på Wikipedia:
Demonstrationer för demokrati utbröt i flera östtyska städer, inklusive Östberlin.[2] Den östtyska regimen var pressad och hade svårt att hantera situationen, då denna delvis skapats av reformer i andra östländer, exempelvis av den reformpolitik Michail Gorbatjov startat i Sovjetunionen. Den östtyska regimen hade inte följt med i denna reformpolitiska utveckling.
Kommunistpartiets politbyrå beslutade den 9 november att med tanke på det politiska trycket tillåta privata besök i Väst. Det skulle gälla från följande dag, och ansökan skulle krävas. SED-funktionären Günter Schabowski fick i all hast ett handskrivet papper om de nya regleringarna, och vid en kaotisk TV-sänd presskonferens inför journalister från hela världen frågade den italienske journalisten Riccardo Ehrman när dessa nya regleringar skulle börja gälla. Schabowski, som var dåligt påläst, svävade på målet och antog ”att detta gäller med omedelbar verkan och utan restriktioner”. Tiotusentals östtyskar begav sig till gränskontrollerna och vakterna som saknade direktiv släppte förbi dem kl 23.30. Samtidigt öppnades på motsvarande sätt gränspassager i den inomtyska gränsen mellan Västtyskland och Östtyskland.
Där kan man tala om en lycklig slump. Om det nu var slumpen som avgjorde. Jag vill gärna tro på att det fanns en mening. Att det var dags. Alla länkar var försvagade och sen brast de när tiden var mogen. Som jag tror det kommer bli med alla frihetsberövande regimer förr eller senare. Jag blev ganska rörd av Ms berättelse, att han varje år brukar se en dokumentär om murens fall. För att fira och minnas. Ah, det är vackert. För när firade vi friheten senast?
*Die Wende betecknar förändringen, vändpunkten samt ”processen där man övergick från socialism och planekonomi till kapitalism och marknadsekonomi i Östtyskland runt åren 1989-1990. I den processen ingick Berlinmurens fall.
Källa: Wikipedia.