Författararkiv: Ingrid

Der feurige Engel

Jag har sådan tur att en vän brukar jobba som statist på Komische Oper och då får jag dels veta vad jag ska se, men också ibland hjälp med biljetter. I söndags blev jag faktiskt bjuden, eftersom jag haft det lite kärvt innan löningen äntligen fyllde mitt tomma tyska konto (för första gången). Fantastiskt snällt. Den här föreställningen har ingen lättuggad handling. Nä, nu snackar vi rysk opera av Prokofjev, baserad på en berättelse som utspelar sig på medeltiden.

Den brinnande ängeln eller Eldängeln av Valerij Brjusov ligger till grund för historien. En kvinna, Renata, träffar en man, (riddaren) Ruprecht, och av någon märklig anledning slår de följe. Tydligen blir han förälskad i henne, men hon har bara ögon för en man, (furst) Heinrich. Heinrich sägs vara inkarnationen av den ängel som Renata haft vid sin sida sedan barndomen, men när hon i tonåren förklarade att hon var förälskad och dessutom ville inleda ”en köttslig relation” med honom fick hon kalla handen. Där gick gränsen för eldängeln och han lämnade henne åt sitt öde. Innan han försvann, förklarade han att han skulle återvända till henne, i mänsklig gestalt, när hon var vuxen nog att klara av relationen hon längtade efter. Från den stunden blir Renata som besatt. Hon vill till varje pris hitta sin ängel igen. När hon träffar Heinrich tror hon det är han, men efter en natt tillsammans (eller längre tid, svårt att veta) överger han henne. I det läget kan hon inte tänka på något annat. Hon måste bara hitta honom och blir så pass tossig att hon ger sig på magiska riter och dras djupare och djupare in i demonernas värld. Tills sist korsas deras vägar igen. Heinrich/ängeln avvisar henne och hon ber Ruprecht döda honom. De möts i en duell, men Ruprecht blir allvarligt skadad. Renata går i kloster, där hon förvrider huvudet på sina medsystrar och döms till slut av inkvisitionen till att brännas på bål. End of story.

Komische Opers version

(Renata) Svetlana Sozdateleva, (Ruprecht, Ritter) Evez Abdulla Foto: Iko Freese/drama-berlin.de

Ju mer jag funderar på den här historien desto mer förvirrad blir jag. Jag blev uppmanad att läsa på om handlingen innan, men det glömde jag förstås bort. Turligt nog kom jag över ett program och skummade den kortfattade introduktionen. Strax innan det började klev dramaturgen ut på scenen och beklagade att textmaskinen var trasig. Jaha. Kanske lika bra. Jag är ju van att inte förstå allt, så jag hetsade inte upp mig över det. Rysk text och tysk översättning hade ändå bara stört och stoppat upp flödet. Eller? Så här i efterhand inser jag att jag faktiskt missade en hel del. När man inte förstår orden tittar man efter andra saker för att kunna bygga sin egen bild och det jag såg roade mig föga. Återigen en historia om en kvinna, som halvnaken raglar omkring på scenen i något slags rus eller psykos, medan alla männen är ordentligt klädda i kostym, skjorta och slips. När Renata och Ruprecht träffas första gången river han ner en vägg mellan deras hotellrum för att han tror hon är i behov av akut hjälp. Min första tanke blir förstås, varför testade han inte dörren istället? Nästa fråga uppstår när han tydligen blir ”förälskad” i henne, men det mer ser ut som att han försöker våldta en förvirrad kvinna. Varför hon väljer att stanna hos honom är för mig en gåta. Dock inte den enda under kvällens gång.

Exorcisten som opera?

Regissören har valt att förlägga handlingen till vad som ser ut som nutid. För att förklara (?) kvinnans besatthet och märkliga syn på kärlek och sexualitet blandar han in en katolsk präst och någon slags underlig beskrivning om hur Renatas barndom sett ut. Ja, barnet var ensamt och umgicks med en ängel. Eller var hon kanske sexuellt utnyttjad av prästen? Och skapade en drömvärld? Jomen det är ju en mycket bättre idé. Not! Alltså har vi en halvnaken kvinna, en präst, en våldtäcktsbenägen ”riddare” och en ”eldängel”/demon som mer och mer drar ner kvinnan i fördärvet. Bara för att hon vill uppleva sexuell passion med den man hon är tokförälskad i. Här får jag plötsligt minnesbilder av en hysterisk Jonas Gardell som gör sig rolig över skräckfilmer, där jungfruliga kvinnor dras till övergivna hus och bara hålls vid liv så länge de vägrar ha sex med pojkvännen (före äktenskapet). Jag tycker det handlar om samma sak, att tygla kvinnans lustar. Passande nog går Renata ju i kloster och bränns på bål som den sköka hon är. För visst har hon väl ändå legat med Ruprecht? Ja, jag vette tusan vad som skedde på scenen. Inte heller förstod jag att den egentliga anledning till att verket så sällan uppförts beror på den virtuosa vokala prestation som krävs av främst sopranen Renata. Så min tolkning är att jag inte är den kulturella finsmakare jag tror mig vara ibland…

Perpetuum mobile

Musiken sa mig inte så mycket. Det var första gången jag hörde den och det sceniska uttrycket tog all min tolkningskraft i anspråk. Scenografiskt hade man inte sparat på krutet. Den runda, vridbara scenytan utnyttjades till max och dekor bars ut och in konstant under föreställningens gång. Till en början trodde jag att jag skulle bli knäpp, så störande var det, men mot slutet hade jag ändå gett upp hoppet om berättelsen, så jag roade mig med att söka efter min vän bland statisterna. Han fick minsann bära och klagade över ryggont efteråt. Haha. Måste bara le åt alltihop. Att sedan höra av en annan vän – som råkade vara där samma kväll – att det var en enastående uppsättning gör att jag verkligen ifrågasätter min intelligens. Undrar hur annorlunda min upplevelse varit om jag förstått orden. Hade det spelat någon roll? Jag tror inte det. Hela spektaklet påminner mig om Westside Story i Umeå. Hur de totalt misslyckades med att förlägga handlingen till nutid när allt så uppenbart andades 50-talets ideal. Prokofjev och regissören får ursäkta, men min uppfattning är att denna eldfängda ängel aldrig skulle ha lämnat medeltiden.

Eddie Izzard – på tyska

Eddie-Izzard-650X370

Force Majeure, men på tyska

Det är helt galet egentligen. Att jag sett min gamla ”hjälte” Eddie Izzard på Imperial här i Berlin och att han körde hela showen på tyska. Jävligt knäppt, för varken han eller jag är några ljus på det språket. Därför fick han gå emot sin natur och köra efter manus. Han var bra, men tveksamheten märktes. Att han kände sig osäker.

I hans äldre shower har han snarare gett ett kaxigt intryck. Som om inget skulle kunna få honom att tappa greppet. Glömmer han var han är frågar han publiken eller babblar på om något annat tills han hittar tråden. Det är något som jag djupt beundrar hos honom. Den där nonchalanta förmågan till improvisation. Alltid beundrat människor som behärskar den tekniken. Om man nu kan kalla det teknik…

Jag är så glad att jag till slut fick med mig en vän. Och att hon gillade honom! De andra har mest viftat bort idén om att se Eddie med ursäkten att hans engelska är för snabb och obegriplig. Lite långa i synen blev de allt när de fick veta att han snackat tyska. ”Men jag har ju sagt det!” beklagade jag mig. Smaken är som baken och finns inget intresse är det bara släppa tjatet. De hade sex veckor på sig att se honom. Så länge har han varit i Berlin. Showen är väl något av ett experiment, men han tänker göra om äventyret på spanska, ryska, arabiska och något fler språk som jag inte minns. För min del så tycker jag han var som bäst runt millenieskiftet. Han har en tendens att återanvända sina skämt nuförtiden och det var bra när jag såg honom. I vissa sekvenser var tyskan för avancerad för mig, men då kände jag igen sketchen och mindes poängerna. Praktiskt!

Hoppas att Eddie kommer tillbaka till Berlin, men att han då släpper loss på sitt modersmål. Då är han i sitt rätta element. ”Ich bin ein Berliner!” Take it away, Eddie.

Samaris, Berghain och en nostalgitripp

En helt vanlig tisdag kände jag att jag befann mig i det förgångna och nuet på samma gång. Jag stod inne på Kantine am Berghain, berömda klubben Berghains alternativa konsertlokal, och väntade på att isländska Samaris skulle inta scenen. I den bunkerliknande huvudbyggnaden, som är klubb idag, låg tidigare ett kraftverk och det är alltså i den före detta personalmatsalen man numera kan gå och lyssna på band. Fast det var inte det som kastade mig tillbaka i tiden.

Berghain

Berghain ligger i ett gammalt kraftverk. Foto: Nicor, Wikimedia

Nä, jag kom att tänka på mina första år i Skellefteå. Då man kollade band på Trästocksfestivalen förstås, men också på Urkraft eller Magasinet, som långt senare blev Pinkerton. Den där välbekanta, mysruffiga och intima känslan infann sig på nytt, 20 år senare och i en storstad. Kanske är det för att jag saknar den tiden, det som Skellefteå var då, som gör att jag dras till Berlin? Här lever fortfarande den där stämningen kvar. Det finns en slags underground- och småstadskänsla samtidigt som storstadspulsen och den ettriga trafiken brusar på i bakgrunden. Och Skellefteå var annorlunda i mitten av 1990-talet! Inte bara för att jag var yngre, utan Urkraft och den spirande musikscenen gjorde ”staaan” till en spännande plats. Under 2000-talet kämpade Pinkerton för att hålla den alternativa motorn igång, men när de stängde upplevde jag att hockey- och melodifestivalhysterin tog över helt. Det fanns liksom inget annat längre. Ska villigt erkänna att jag inte direkt var stammis på Pinkerton, men jag uppskattade klubbens existens och att de jobbade på att försöka bredda utbudet. Föra in nya vindar från den större världen eller åtminstone resten av Sverige. Jag vande mig aldrig med tomheten som uppstod när de stängde.

Igenkänning

Jag inser att jag låter gnällig eller bara medelålders sentimental, men det som skapar sammanhållning för en majoritet kan samtidigt hjälpa till att stöta bort de som är i minoritet. De som söker just alternativ. Ärligt talat är nog Skellefteå för litet och det har jag insett. Möjligtvis är det jag som förändrats och inte stan… Så plötslig, mitt i folkhopen på Berghain Kantine – där målarfärgen hängde som stora konstnärliga sjok från taket, discobollarna snurrade i ultrarapid och förväntansfulla ungdomar i jeans och basketskor satt utspridda på golvet – blev jag alldeles varm i magen. Jag kände igen någonting. Längtar inte efter att vara 20 år igen, men avklippta trådar inom mig knöts ihop på nytt. En upplevelse av tillhörighet mitt i allt det okända, nya och ovana. När Samaris äntligen gick upp för att spela såg jag tre ungdomar släntra fram mot scenen. En ung tjej i glittrig, lätt vadderad morgonrock, i stil med dem min mamma bar på 60/70-talet, slängde förläget med armarna innan hon grep tag om mikrofonen. Enda killen i bandet ställde sig i mitten, bakom datorn och mixerbordet. Till sist dök en annan tjej upp. Hon hade julgransglitter på huvudet och en klarinett i handen. Sångerskan tittade blygt ut över publiken, sa ”Hello Berlin” och sen körde de igång.

Samaris

Isländska Samaris. Foto: Inga uppgifter.

Samaris är duktiga. Deras musik är svävande och förtrollande. Sångerskan låter som en ung Björk, klarinetten passar märkligt bra in i ljudbilden och publiken vaggas in i en sagobubbla. Suddiga bilder av människor som simmar under vatten spelas upp på en vit duk bakom bandet. Videokanonen på en platta hängande från taket åker på sniskan och två killar hastar fram med en barstol. Den längre ställer sig på pallen och rättar till projektorn. Han hinner knappt ner igen så åker den snett igen. De rycker ut med pallen. Samma resultat. Tredje gången gillt tar de med silvertejp och fäster kanonen på plats. Tyvärr tejpas också powerknappen fast i OFF-läge, vilket innebär en sista insats av grabbarna med barstolen. Hela förloppet blir till en del av showen och vi ler liksom drömskt och ofokuserat mot varandra killarna och jag. Samaris spelar låtar från sin enda utgivna cd, som också heter Samaris, samt nya sånger från ett album som kommer senare i år. När de går av scenen är de glada och stolta över den fina responsen, men kan tyvärr bara spela ett extranummer. Applåderna fortsätter långt efter att de gått av för andra gången. Människor ser inte ut att vilja bege sig hemåt, men en efter en droppar de av.

Återvinning

Det är något speciellt med att stå i en lokal med avskavd målarfärg i taket, svarta sammetsdraperier, discokulor och betonggolv. Stället signalerar rock’n’roll, men inte nödvändigtvis på ett aggressivt sätt. Ibland glömmer man vad patinering kan göra för atmosfären. Nytt och fräscht är inte alltid det bästa. I Berlin är man experter på återanvändning. Inser att jag aldrig kommer bli en person som klarar av det sparsmakade och minimalistiska. Jag gillar starka färger och ett mångfald av stolar, svartvitrutigt golv och konservburkar till blomkrukor. Önskar att Skellefteås framtida kulturhus kommer ha en musiklokal med färgflagor i taket och bjuda in band, konstnärer och skådespelare som vågar utmana majoriteten. Inte mycket. Räcker med bara lite, lite. Så att den alternativa vinden får fläkta igen. Några aktörer utmanar förstås fortfarande, men egentligen spelar det ingen roll för mig. Jag befinner mig ju i Berlin och hittar nya saker som fyller mig. Även om de påminner om det som fyllde mig förr. Samaris väcker nostalgin inom mig och jag minns band som Portishead, Bel Canto och The Knife. Och inte minst Björk. Det var ju hon och Sugarcubes som först introducerade mig till isländsk musik. Det sägs att historien upprepar sig. Är det bara ett större och bättre Skellefteå jag hittat i Berlin…?

Några av Samaris låtar:
Samaris – Ég Vildi Fegin Verda
Samaris – Góða tungl

Finanzamt borgar för överraskning

Så blev det äntligen av till slut. Jag har varit till Finanzamt, tyska Skatteverket. Passande nog ligger Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg i en byggnad som starkt påminner om en borg eller fästning. Den ser inte heller speciellt äkta ut. Mer som om den skulle vara byggd av Disney. Garde-Dragoner-Kaserne, som stället heter, stod klar 1854 och hyste manskap och hästar under ett antal år, men 1923 flyttade Finanzamt in. Jag har passerat den några gånger och förundrats, men tydligen aldrig förstått att någon verkligen huserar därinne.

Berlin, Kreuzberg, Mehringdamm 20-30, Finanzamt

Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg, Mehringdamm. Foto: Beak 100, Wikipedia

Min bävan har varit stor inför besöket på Finanzamt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ger mig in på. Häften av min tid jobbar jag ju som frilans och som sådan måste jag kunna fakturera. En god vän har hjälpt mig fylla i ett formulär som jag fortfarande inte riktigt förstår innehållet i, men jag har lärt mig att Einkommensteuer betyder vanlig skatt (av inkomst) och Umsatzsteuer betyder moms. Det senare tror jag att jag som sk Kleinunternehmer ska vara befriad från. Såvida jag håller mig under en viss gräns för det jag drar in. Närmare bestämt 17 500 Euro per år, ca 160 000 kr. Jag tror jag skrivit om det här förut. Hur som helst, anledning till att jag först nu tog mig iväg till Finanzamt var att jag väntat på mitt nya bankkontonummer. När det väl kom behövde jag en vecka till för att samla mod, men också hinna få med mig papper angående min anställning. Den 3 mars börjar jag mitt andra jobb, som också det är 50% eller 20 timmar/vecka. Jag är fan ett geni på att pussla ihop anställningar! Bra att jag övat så mycket i Sverige innan icon_razz

Noll hål

Förarbetet var alltså väl utfört, men skulle de ändå sakna någon uppgift? Jag klev in genom dörrarna, gick genom en lång korridor, som mynnade ut i ett rum med stolar efter väggarna, tog en kölapp och satte mig för att vänta. Det var två nummer eller personer före mig och jag var glad att jag fick en stund på mig att lugna nerverna. Många påstår att det är bäst att hänga på låset på morgnarna, gärna i början av veckan. Det har jag aldrig tyckt varit en god idé – då är ju alla andra där också! Om det så gäller AF i Skellefteå, Arbeitsagentur, Bürgeramt eller som nu Finanzamt. Torsdag eftermiddag och väntrummet innehöll en handfull personer. En stolt pappa som strosade runt med ett sovande barn i sina armar, några ungdomar som febrilt fyllde i olika blanketter, två unga kvinnor med nästan likadana sladdriga tygpåsar hängande över axeln, en ung hipster som knappade på sin mobiltelefon.
Pling! Så var det min tur att gå in igenom de grumliga glasdörrarna. Disk nummer 4 (snarare skrivbord). En man i min egen ålder tog emot mig, jag stammade fram mitt ärende, men han verkade vara van att folk ville samma saker som jag. På 1 minut hade han ögnat igenom min ansökan och krafsat ner ett bortglömt datum. Sen tittade han på mig och sa:
– Det saknas bara en sak…
Skiiiiit! hann jag tänka och höll andan. Sen räckte han fram en stor glasburk.
– Varsågod. Ta en karamell!
Förbluffad tog jag emot en, vecklade av pappret och stoppade honungsgodisen i munnen. Då förstod jag att det var den han menat. Det var bara karamellen som saknades. Jag kände mig som ett barn, vars tandläkare precis förklarat att jag borstat tänderna bra och hade noll hål.

När molnen skingrats

2013-10-29 13.52.35

Engelbecken och Café Engelbecken med Michaelskirche i bakgrunden.

Väl ute på gatan igen var det nära att jag fick ett fnissanfall på övergångsstället. Det här är andra gången som en man inom någon tysk myndighet förvånar mig så totalt. Jag måste ha sett oerhört förvirrad och komisk ut när jag samlade ihop mina saker, tackade och snubblade ut genom glasdörrarna igen. Det enda jag egentligen förstod var att det skulle ta max 2 veckor för mig att få mitt nya skattenummer och därmed kunna fakturera. Bilden av hur mannen behandlat godisskålen på samma torra och effektiva sätt som min ansökan fick mig att tvinga ner mungiporna med stor svårighet. Hade han gått på charmkurs? Bjöd alla de andra också på godis eller bara han? Frågorna var många, men jag valde att låta lättnaden ta över. Jag trampade iväg på cykeln, bort från sagoborgen, och hittade ett litet café i gatukorsningen Linden Strasse/Oranien Strasse, köpte en macka och sjönk ner i total avslappning. Fortsatte färden hemåt och hamnade till slut vid Engelbeckens vatten. Här sken solen och folk hade vågat sig ut på caféets uteservering. Jag beställde en kaffe och satte mig ner för att betrakta några svanar som gled runt på vattenytan. Några ungdomar lekte med en minihund på gräsmattan, damerna i bordet intill smattrade entusiastiskt på tyska och vitt lurv från kaveldunet i strandkanten seglade i slowmotion genom luften. Tänk så mycket tid och ork jag kan lägga ner på att oroa mig! ”Ta en karamell”. Hahaha…

Filmfestivalen Berlinale 2014

I förra veckan började Berlins filmfestival, Berlinale 2014. Tack vare min extreeeemt filmintresserade och påstridiga vän kom jag på mig själv att stå i biljettkön på bion International i Friedrichshain kl 09.40 förra torsdagsmorgonen.

Det var intressant att kliva in genom dörrarna. I foajén var det fullt med folk i en till synes kaotisk röra, men en trevlig man förklarade hur det fungerade. Två långa U-formade köer gick till vardera biljettlucka, på motsatta sidor av lokalen. Det var bara att välja. Och där stod jag sen i ca 1 tim och 30 min. Innan jag ens hunnit fram till kröken på U:et var biljetterna till de mest populära filmerna slut, American Hustle och Grand Budapest Hotel. Som tur var hade vi en plan B och slutligen klev jag ut i februarisolen med biljetter till The Docks of New York, amerikansk stumfilm från 1928, och Caravaggio, en film från 1986 av Derek Jarman, om konstnären med samma namn. Det skulle bli en helt annan festival än vi tänkt oss…

I biomörkret

Röda mattan

Röda mattan

Båda filmerna skulle visas samma dag, dvs fredagen den 7 februari. Det hade kunnat bli 3-i-rad, men jag hade en jobbintervju och missade den första. Nummer två blev alltså The Docks of New York på CinemaxX, vid Potsdamer Platz. Det häftigaste med den här filmen var att en kvinna spelade piano under hela föreställning. Och det var hur bra som helst! Människorna under stumfilmstiden kunde absolut få en fullgod filmupplevelse. Jag har egentligen aldrig tvivlat på det, men här fick jag det slutgiltiga beviset. Filmen hade knappt börjat innan jag slutat tänka på damen, som spelade otroligt skickligt. För mig var det bara filmduken som hägrade. Fantastiskt! Filmen var riktigt bra den med, även om skådespelarna poserade på ett för nutida ögon märkligt sätt. Kvinnorna hade ofta händerna på höfterna på ett obekvämt vis och herrarna krokade tummarna innanför byxlinningen. Allt för att se lite tuffare och mer hårdkokt ut.

Haus der Berliner Festspiele

Haus der Berliner Festspiele

Papperslyktor i träden

Papperslyktor i träden

Caravaggio skulle visas på Haus der Berliner Festspiele. Jag är ganska slö när det gäller för långa cykelturer och dessutom kvällstid, så jag hade köpt en dagsbiljett för tunnelbanan. Mitt sällskap är av segare virke, så vi skiljdes åt för att sammanstråla igen i nästa kö. (Givetvis fick man köa till varje film. Det hör ju till!) Vid vårt avsked uppstod förvirring. Jag skickades iväg mot en busshållplats med en smartphone av för mig okänt märke i näven. På skärmen syntes delar av en reserutt, där busshållplatserna var utsatta. Väl ute i den svala kvällsluften kunde jag för mitt liv inte se tillstymmelse till busshållplats och skärmen på mobilen hade slocknat. När jag ”tände” den igen var allting borta och jag visste inte om det rört sig om en app eller en hemsida. Alltid bra att veta var man ska stiga av, men den informationen hade jag inte heller hunnit få. Jag beslutade mig för att gå tillbaka till min ursprungliga idé och hastade iväg mot tunnelbanan.

Slumpartade möten

Ibland tror jag faktiskt att man ska vara på en viss plats av en speciell anledning. När jag kom ut från U-bahnstationen kollade jag min fina kartapp (på min egen kära iPhone), som hjälpt mig så många gånger. Precis då tilltalade en man mig.
– Ursäkta, vet du vägen till bion? I handen höll han en biljett som det stod Caravaggio på. Klart jag gjorde det! Vi slog följe och den svarthårige, skägg- och glasögonbrydde mannen visade sig vara filmskapare från Fortaleza, Brasilien. Han var i Berlin bara för att gå på filmfestivalen. Vi hade en riktigt trevlig promenad. På något vis kändes det som att jag trots allt inte skulle ha tagit bussen, för då hade jag inte befunnit mig på plats för att hjälpa honom. Tror det är så det fungerar när man ber Universum om hjälp. Mänskliga ”änglar” dyker upp från ingenstans. Han hjälpte mig också, för jag kände mig lite nervös över debaclet med bussen och mobilen. Då var det skönt med en ny kompis att prata med.

Caravaggio

Caravaggio råkade också ut för slumpartade möten, men av ett helt annat slag. Filmens triangeldrama mellan honom, Ranuccio (Sean Bean) och Lena (Tilda Swinton) fick det att hetta till på duken. Min sammanfattning är att filmen är vacker och intressant, men inte direkt något som fastnade länge hos mig. Tilda var förstås vansinnigt fager och Sean såg rätt läcker ut han med, unga som de var. Jag är ändå nöjd med filmkvällen. Vi har en sista film att se den 16/2. En dokumentär om shamaner i Nepal. Ja, det kan verkligen överraska och berika en att låta någon annan välja det man ska se.

Snart är filmfestivalen över och jag är nöjd att jag fick vara med på ett hörn. Synd att jag inte fick se några kändisar. Å andra sidan känner jag inte igen så många tyska filmmänniskor än, men George Clooney var tydligen i stan. Paparazzibilder har visat hur han mumsar lyxmiddag i glada vänners lag. Vem vet, nästa år käkar han kanske middag med mig 😎

Wie geht’s?

Rubriken är en hälsningsfras, som utseendet till trots betyder ”Hur är det?”, och den nyfikne undrar kanske hur det egentligen går för mig i Berlin. Ja nu är det allvar! Broar är brända, navelsträngar klippta och sedan slutet av januari har jag guppat runt på ett slags ingenmanshav mellan det svenska och det tyska. Vågorna har skvalpat från lugn och totalt coolhet till stormande panik och oro. Precis som vanligt med andra ord 🙂

2014-02-01 15.39.07

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Jag har jobbat en del på mitt första jobb. Företaget heter TripsByTips och min uppgift är att ta hand om de svenska skribenterna. Navet i sammanhanget är hemsidan och plattformen tripsbytips.de, där våra ressugna skribenter författar texter med tips och rekommendationer om olika länder, städer, sevärdheter, restauranger osv. Än så länge har den svenska avdelningen precis sparkat igång, så de flesta skrivuppdragen har varit översättningar av färdiga engelska förlagor. Min titel är Lektorin, eller redaktör, för de svenska skribenterna. Jag har en manlig kollega med samma uppgift, men annars är det bara jag som har koll på svenskan. Det är ett fritt och flexibelt arbete som jag gör som frilans. För det mesta har jag suttit hemma, men vissa dagar i veckan har jag åkt ut till kontoret i Treptower. Min handledare är världens goaste tjej och några av medarbetarna – jag har träffat långt ifrån alla – är hur trevliga som helst. Många har samma uppdrag som jag, fast på sitt språk, så människor med flera olika nationaliteter jobbar här. Jag trivs jättebra!

Kleinunternehmer

Att bli frilans i Tyskland är minst sagt intressant. Det finns något som kallas Kleinunternehmer och som sådan behöver man inte betala moms på sin inkomst och minimalt med skatt (tjänar man väldigt lite betalar man ingen skatt alls), så länge man inte tjänar mer än €17 500/år i mer än 5 år. I Sverige kör man ju med full moms och skatt från första dagen som egen och det är en omöjlig ekvation, om man inte kan dra in sin egen lön x 2-3 från dag ett. En god vän har hjälpt mig fylla i de mest vedervärdiga papper till Skattemyndigheten, eller Finanzamt som det heter här. Det enda som saknats var mitt bankkontonummer. Jojo. Ett sådant försökte jag fixa så snart jag kunde, men först skulle min identitet styrkas via Posten och sedan ville de ha ytterligare dokument, dessvärre inte samtidigt. I måndags fick jag besked om att allt var klart, men ännu inget i brevlådan. När jag väl fått mitt kontonummer kan jag äntligen (?) fylla i blanketten klart och bege mig till Finanzamt. Min förhoppning är att allt ska gå lätt och enkelt när jag väl är där. Mmm…

I postorderbranschen

2014-02-01 16.06.29

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Mitt andra jobb då? Ja, idag fick jag ett nytt positivt besked. I fredags var jag på en jobbintervju, med en man och en kvinna, och trots rätt flummig hjärna och konversation på två språk kändes det bra. När kvinnan plötsligt utbrister:
– Jag gillar dig! Du skulle pass in jättebra i vårt team.
Då insåg jag att jag med all säkerhet gjort något rätt i alla fall. Lite överentusiastiskt utbrast jag:
– Så då har jag fått jobbet?!
Mannen såg generad ut. Vet inte om det var min pinsamma fråga eller det faktum att han inte kunde svara. Givetvis måste de högre cheferna få säga sitt. Och givetvis måste jag göra ett textprov så att de vet att jag verkligen kan skriva. Ja, jag sa ju att jag kände mig flummig. Tydligen lyckades jag skrapa ihop en bra text ändå. Om underkläder. Nu snackar vi postorderföretaget Klingel.se. Sätt igång och shoppa. Du kommer inte kunna motstå det om du läser mina texter. Woohoooo! Ja, det ingår lite annat i tjänsten också. Vi tar det pö om pö.

Det roliga är att det är en riktig anställning, vilket borde ge mig rätt till sjukförsäkring, betalda sociala avgifter och pension. Som frilans måste man ju stå för allt sådant själv och det kan bli dyrt! Vissa Sozialkasse kräver upp emot 2000 kr i månaden. Jag skulle kanske kunna komma undan genom att gå med i Künstlersozialkasse, men då måste jag kunna styrka att jag är skribent eller författare och inte bara redaktör. Det är väl nu jag ska påbörja den där romanen eller knåpa ihop det där manuset…

Långrandigt

Oj! Blev visst ett långt och utförligt inlägg om min situation, men det går som inte att berätta historien utan att förklara hur det ser ut här. Så som jag uppfattat det. Mycket kan hända än. Samtidigt är det oerhört spännande att se hur bitarna faller på plats. En efter en kommer de. Nästa bit måste bli att hitta ett eget boende och fatta beslut om Getberget. Dags att packa, flytta, sälja? Men ingen brådska. Jag har en hel månad på mig innan jag måste bestämma mig. Haha. Först ser jag fram emot att sätta mig in i det nya jobbet som börjar i mars. Fram till dess finns det ännu tid till att ladda batterierna, kolla lägenheter och drömma fram nästa pusselbit.

Jul i Berlin

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Att bo med en vän är trevligt, men inte alltid helt enkelt. Mina rutiner rubbades och nya skapades. Det var inte lika lätt att hitta lugnet som jag tydligen behöver för att kunna skriva. Eller snarare avsaknaden av distraktioner.

Tysk julgran

Tysk julgran

Nåväl. Adventstiden har gjort sitt intåg i Berlin. Även om adventsstakarna och -stjärnorna inte syns i alla fönster, så lyser stan upp som bara den. Tydligen har Berlin den längsta ”julbelysningen” i världen. Sammanlagt 4,3 kilometer av ljusslingor och annan slags belysning. Hupp! Jag har sett när de hängde upp allihop i träden längs Unter den Linden. Kurfürstendamm är rejält upplyst den med, så jag tror absolut beräkningen stämmer. Och det är maffigt!

Jag tycker också om alla julmarknader som vuxit upp som svampar ur jorden. Min favorit so far är den i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Igår skulle jag ha besökt åtminstone en till, men det kom saker emellan. På Lucia ska jag tillbaka till Kulturbrauerei för då utlovas det äkta svenskt Luciatåg. När jag var där häromsist köpte jag förresten svensk glögg av ett gäng glada killar från Umeå. Världen är liten…

Glühwein mit Schuss

Kurfürstendamm

Kurfürstendamm

Något som höjer mysfaktorn rejält är att folk älskar att stå ute och äta korv, crêpes, olika typer av mackor, grillat kött och sötsaker. För att hålla värmen dricker man Glühwein med eller utan Schuss. Vilken sort och hur mycket alkohol en Schuss innebär vette tusan, men gott är det. På julmarknaden vid Gedächtniskirche drack jag passande nog Glühwein med körsbär (Kirche = kyrka, Kirsche = körsbär). Och en liten Schuss på det. Värmde gott! Sen gick jag och mitt sällskap förbi legendariska och nyinvigda Zoo Palast, lyxbion som hon hjälpt till att förse med bland annat sammetsridåer, -draperier och andra typer av gardiner. Jodå. Kändes som att stiga rakt in i Hollywoodglamour à la 50-tal. Förväntade mig nästan att snubbla på Marilyn Monroe.

Äkta gran som doftar

Äkta gran som doftar

Slurp sluuuurp

Slurp sluuuurp

Ja, nu lackar det mot jul! Jag kommer stanna i Berlin och jag ser fram emot det med blandade känslor. På ett sätt är inte julen speciell för mig, men samtidigt finns det ju traditioner där i ryggmärgen. Som någon slags vegetarian har jag nästan helt tappat kopplingen till maten, men jag saknar min julgran, alla ljus och stjärnor – och så katten förstås. Mitt hjärta värker av längtan efter min luddiga fyrbenta älskling. Det är förstås inte bara för att det är jul. Nä, hon fattas mig. Faktiskt är hon det enda jag riktigt, riktigt saknar. Men återigen rinner tiden iväg. Strax innan nyår återvänder jag till Skellefteå. Hur länge jag stannar vet jag inte, men jag kommer alltid återvända till mitt älskade Berlin!

Bortom språket

ljus

Jag har funderat ett tag på det där med språk och vad som händer när man inte förstår det som sägs. För ett tag sedan såg jag en teaterföreställning som väl inte var världens bästa, men jag fick intressanta inblickar i just denna frågeställning. När språket inte går att luta sig emot, vad uppfattar man istället?

Jo, jag började titta väldigt ingående på skådespelarnas kroppsspråk. Verkade det trovärdigt? Underströk de med kroppen de ord som de yttrade? Ofta fick jag det förvånande svaret – nej. Väldigt få av skådespelarna hade – i mitt tycke – förankrat orden i sina kroppar. Och hur kan jag då veta det? Det kan jag förstås inte, men jag kände det. Speciellt när jag jämförde med de gånger jag tyckte det fungerade. En man hoppade, skuttade, kutade och flängde. Han viftade med armarna och svettades. Men vad förmedlade han egentligen? Tja, något som jag uppfattade som krampaktigt. Ändå var han inte dålig, men det fanns ett glapp. När sedan min väns mamma intog scenen, då hände det grejer.

Gammal är äldst

Först var jag tveksam även till henne. Det är ju lätt att man favoriserar någon man känner lite grand och vill bli vän med. Man vill vara snäll. När hon klev in på scenen fanns det en självklarhet i rörelserna. Hon grävde i väskan efter ett läppstift, målade läpparna, pratade med sin ”son” – och allt som hon gjorde kändes genuint. När jag försöker komma åt skillnaden är det förbannat svårt. Hur beskriver man det ordlösa med ord? Jag landar i förklaringen om närvaro. Det måste handla om närvaro och avslappning. Att inte gå handlingen i förväg utan vänta in motspelarens repliker i nuet. Inte anta eller veta vad som ska komma. Och är det inte så vi lever livet som bäst? När vi inte förekommer eller antar vad som ska ske.

Mycket snack och lite verkstad

Igår var jag på en annorlunda yogaworkshop. Vi gjorde uppvärmning och sk krias, övningar. Vi mediterade och sjöng mantran. Men sen pratade vi väldigt mycket också. Som enda utlänning den här dagen förhöll jag mig tyst. Inte för att jag inte ville delta, men min hjärna klarar inte alltid av att snabbt gå från lyssna till tala. Så jag lyssnade. Vi pratade om livet och om hur vi hanterar det. Om cirkusen som kan pågå i våra huvuden och stressen det skapar. Det var speciellt två kvinnor som pratade mycket. Jag menar inte att nedvärdera dem – jag har samma tendenser själv – men jag måste konstatera hur mycket onödigt vi ibland häver ur oss. För att jag skulle förstå vad de pratade om fick jag skala bort säkert 30%, kanske mer. Vad är det som gör att vi rullar in ett ämne i så mycket lullull? Givetvis kan det vara svårt att framföra en tanke och förklara den. Det är typiskt mig att ”tänka” medan jag pratar. Då kanske jag uttrycker mig onödigt krångligt. Samtidigt säger detta beteende något om oss som människor. Min uppfattning eller tolkning av dessa två kvinnorna blev att de är vana att ta plats, att bli lyssnade till. De uttryckte också ett starkt behov att förstå allting. Ville gärna ifrågasätta och ha kontroll på det som skulle komma. När ledaren gav oss frågor att fundera på hann jag aldrig ta in det hon sa innan ifrågasättandet drog igång. Oerhört förvirrande.

Tala ur skägget

Så vad menar jag med detta? Jag vet inte. Bara det att när språket inte är det viktigaste börjar man läsa mellan raderna. Jag ser kroppsspråket, behoven. De här två kvinnornas grundbehov, enligt min högst privata tolkning, var ju det som vi alla vill ha. Se mig! Lyssna på mig! Jag är viktig. Jag är värdefull. Fast vi uttrycker aldrig de behoven fullt ut. Vi maskerar dem med ord istället. För inte kan man väl uttrycka sina behov så direkt? Tja, kanske…

Det som jag fick med mig av dagens övningar och samtal var återigen en pusselbit till hur jag fungerar. Varför jag blir skräckslagen av att ”göra upp en plan”, ”sätta upp mål”. För då måste jag vara där borta i framtiden med tankarna. Det jag fick med mig idag var ”make a commitment”, sätt intentionen eller bestäm dig för vad som driver dig. Med drivkraft menar jag t ex ”Jag vill ha kärlek, det är kärlek som driver mig”. Eller kreativitet. Eller trygghet. För min del glädje. Jag vill leva i glädje och låta glädje leda mig i livet. Kan låta enkelt, men tanken är att när jag sedan ställs inför valmöjligheter bör jag ställa frågan till mig själv: Vad skulle ge mig den största glädjen? Att göra detta avtal med mig själv skulle innebära att jag kan stanna i nuet. Jag behöver inte bry mig om framtiden just nu, för börjar jag göra val utifrån glädje så borde rimligtvis framtiden se ganska ljus ut. Vissa skulle förstås hävda att man behöver veta vart man är på väg, vart man siktar. Jo, förvisso. Men om jag siktar mot glädje borde jag ju komma rätt på något vis. Eller hur?

Potsdam

sanssouci

Så har jag äntligen varit där, i Potsdam. Det första jag insåg var att man förstås ska åka dit på sommaren. Alla fantastiska byggnader och grönområden är fina en regnig novemberdag, men jag kan tänka mig prakten en sommardag i strålande sol. Hela grejen går ju liksom ut på att man ska kolla trädgårdar och parker. Dessutom råkade vi missa säsongen med ett par veckor. Den slutar i oktober. Tyvärr var därför flera av byggnaderna och caféerna stängda.

I Potsdam finns det löjligt många slott. Verkar som om varenda liten kung, furste eller kejsare ville ha sin egen lya och inte bo i någon gammal släktings boning. Mest känt är slottet Sanssouci som byggdes av Fredrik den store som hans sommarbostad. Ja, jag tror det är det mest berömda. Det finns som sagt en uppsjö: Schloss Charlottenburg, Schloss Schönhausen, Jagdschloss Grünewald, Neues Palais, för att bara nämna några av dem. Vi blev erbjudan att hoppa på en turistbuss och göra en rundtur på 2,5 timmar. Det skulle ge oss tillfälle att se dem allihop. Vi tackade nej. Jag orkade inte se allt och vi tyckte att 2,5 timmar var lite saftigt. Så vi tog till apostlahästarna istället.

Glada i hågen knatade vi över bron till centrum i småpissigt novemberregn. Till min besvikelse var det filmmuseum vi först snubblade över inte invigt ännu. Det vill jag besöka nästa år! Huset det ska ligga i var en lång korallrosa byggnad med fantastiska krusiduller och ornament runt fönstren. Kan mycket väl ha varit ett slott det med…

schloss

Baksidan eller är det kanske framsidan?

sanssouci_n

Sansouci eller kanske Sans Souci?

Mullvadarnas domän?

Målmedvetet traskade vi vidare och betydligt tidigare än reseförsäljaren sa kom vi till parken, där ett flertal av slotten är belägna. På något sätt missade vi det kinesiska huset. Egentligen kallas det tehus och det är en paviljong. Skulle tro att det dracks en hel del kinesiskt te där. Därav namnet. Istället hamnade vi vid orangeriet. Givetvis heter det Orangerieschloss. I den byggnaden ligger en restaurang och/eller ett café som vanligtvis har öppet, men inte nu. Genom fönstren såg jag inte så många apelsiner, men väl växter av olika slag. Stora palmer och buskar. De flesta i stora terrakottakrukor. Möjligt att dessa står ute sommarhalvåret eller så befinner de sig där inne för jämnan.

En äldre herre försökte få oss att följa med mot andra hållet, där det visst fanns mer att se, men vid det laget var vi hungriga. Han berättade en del om platsen, verkar ha bott i Potsdam hela livet, men jag hade bara en fråga:

”Fanns mullvadarna även på Fredrik den stores tid?”
”Det vet jag inte”, svarade mannen. ”Jag levde inte då.”

Nä-häpp. Och det var i så fall knappast samma mullvadar som grävde sönder gräsmattan då som nu.

Potatiskungens sista viloplats

friedrich

Potatiskungens grav, som synes.

Jag tycker förresten det är intressant att tyskan använder samma ord för slott och lås, Schloss. Undrar hur det kan komma sig? Skulle tro att de var tvungna att ha maffiga lås på slotten (så kallat Schlosschloss?). Fanns säkert många stöldbegärliga prylar innanför de där väggarna. Man kunde kika in genom ett fönster på baksidan av Sanssouci. Det hängde en tunn vit gardin för, men man kunde se ett av de inre rummen, där ett bord stod dukat med silver och porslin. Såg riktigt mysigt ut. Jag kunde föreställa mig kungligheterna svepa förbi därinne på väg till en måltid i stil med Historieätarnas kulinariska äventyr.

Vi avslutade med att gå förbi och hälsa på ”kung Potatis”. Fredrik den store var tydligen den som introducerade potatisen i Tyskland och därmed förhindrade att folket svalt. För det är de tacksamma än idag. Vid och på hans gravsten ligger alltid en och annan potatis för att hedra hans gärning. Rart, tycker jag.

restaurang

Utsikt

bier

ÖL!

elisabet

Kompis!

Smörja kråset

För att hedra vår gärning att vara ute i höstfukten – fast solen faktiskt tittade fram ett tag och värmde bra – uppsökte vi Mövenpicks restaurang Zur Historische Mühle. Aaaah… Jag åt en fantastisk risotto med svamp och annat mumsigt. Sköljde ner den med en Schwartzbier från Hasseröder. Gott-gott-gott! Försökte trycka ner en blåbärskaka och kaffe därpå, men det gick tungt. Det var fantastiskt att sitta i restaurangen som var byggd som ett stort växthus. Det fanns palmer och höga växter där så rummet var som en slags vinterträdgård. Det var inte så förfärligt dyrt heller. Jag minns inte ens vad vi betalade, men det kändes inte överväldigande.

Nä, seriöst. Jag återvänder gärna till Potsdam. Det var läckert att gå runt och se denna gamla miljö, som förresten skyddas av UNESCO. Jag tyckte det var lätt att föreställa mig hur det kunde ha varit att bo och leva där på 1700- och 1800-talen. Det kan ha berott på de få turisterna som strosade runt. På sommaren lär det vara betydligt fler människor i omlopp och det kan störa illusionen. Hur det ligger till med antalet mullvadar får vara osagt, men jag tror det finns åtskilliga – oavsett tid på året.

Glühwein

Häromdagen blev jag så himla lycklig när en vän hörde av sig och vi planerade att julbaka, gå på julmarknader och dricka Glühwein. Inte nödvändigtvis samtidigt – eller tillsammans – men jag blev så himla förväntansfull. Jag tycker om adventstiden, när ljus kommer upp i träd, fönster och på balkonger.

Julbil?

Julbil?

Vi svenskar verkar ganska ensamma om allt pyssel i fönstren. Här är det ovanligt med fönsterlampor eller ens blommor. Upplever det som om fönster bara är fönster. Antingen är de öppna eller fördragna. Något annat är ointressant.

Sen är ljuset annorlunda också. Tack och lov! November är ju beckmörkt uppe i norr. Här blir det aldrig så mörkt på dagen. Dagsljuset är fortfarande dagsljus. Trots förkylningen känner jag stor skillnad i pigghet. Att det sen är höst fortfarande i mina ögon gör saken lättare förstås. Och att det knappt regnat på länge. Skvättregn, men inget direkt skyfall.

När E var här gled vi in på Dachkammer på Simon-Dach-Strasse en kväll. Vi var egentligen småtrötta, men jag fick ett infall. Hon måste ju får dricka Glühwein!

Så vad är då skillnaden mellan det och glögg? Tja, vad ska jag säga…? Glühwein känns hemgjort, på ett positivt sätt alltså. Det är inte så sött och alla kryddor kommer fram väldigt väl. På Dachkammer serverades det i glasmuggar med en apelsinskiva på kanten. Den som vill kan söta själv, men jag lät bli.

Jag tror också att Glühwein kan vara starkare, men det har jag inga bevis för. Det säljs överallt och jag har sett folk gå runt med höga och smala glasmuggar på stan. Några ungdomar tog till och med in det på t-banetåget. Jag är fortfarande ovan att man får dricka alkohol fritt på offentliga platser. Än så länge tycker jag alltid det går städat till och ger en gemytlig känsla. Fast det är klart att det måste påverka folk även på ett negativt sätt.

Såg en karta idag som visade alkoholkonsumtionen i världen. Finland och österut samt Europa, Australien och några fler länder drack absolut mest. Sverige kom i kategorin strax under, men de här är de områden där folk dricker allra mest i hela världen. Skrämmande. 

http://twistedsifter.files.wordpress.com/2013/08/map-of-alocohol-consumption-around-the-world.jpg
Kartan kommer härifrån.)

En Irish Coffee på det?

Men nu hamnade jag i något tungsint igen. Vet inte hur jag lyckas, men jag blir fascinerad av fakta och sådant jag läser. När det bär iväg finns ingen hejd. Haha.

Åter till Glühwein. Det var gott, men E och jag är inga mesproppar. Nästa drink fick bli en Irish Coffee. Rätt blandad är den så jäkla god. Jag har spanat in en speciell bartender på Bishop’s i Skellefteå och han är en klippa. Levererar varje gång. En kväll var det en tjej som gjorde den och det blev bara pannkaka. Fick be om mer farinsocker så den blev drickbar, men sen dess håller jag koll på min bartender.

Turligt nog så levererade även Dachkammer. Jag var mycket nöjd. Gillar också att det bara var en tvåa. För mycket whisky och balansen rubbas. Jaha, där gick jag igång igen. Värdelöst information. Det man kan säga är att jag verkar vara väldigt passionerat intresserad av ämnet.

Skål!