Författararkiv: Ingrid

Gutes neues Jahr!

2014-12-31 22.41.56-1Nytt år och jag överl… upplevde min första nyårsafton i Berlin. Ja, sedan länge har jag hört att nyårsafton här är som att kriget kommer. Det började redan dagarna innan, men när jag gick hem från affären vid 14-tiden igår höll smågrabbarna på för fullt att smälla smällare i lekparken. På andra sidan gatan vallade en hundägaren sin jycke (eller om det var tvärtom). Vovven stannade och stirrade ängsligt på pojkarna och mitt hjärta snörptes åt en aning.
”Du skulle bara veta voffsingen”, tänkte jag. Massor av djur hade en fasansfull tid framför sig. Precis som i Sverige satte ju några igång att fyra av raketerna långt före tolvslaget. Barnfamiljerna ville ha sitt nöje förstås och när jag gick till min vän flög det raketer till höger och vänster. I en samlingslokal rustades det för fest och en skock människor stod utanför och hängde när jag gick förbi. Alla kastade vi ett öga på fyrverkerierna några hus bort. Men ingenting hade förberett mig på den enorma mängd raketer som skulle komma att skjutas upp vid midnatt. Herre guuuuud!!?? Det bara pumpades upp färgkaskad efter färgkaskad av sprakande ljusexplosioner, utan slut. Jag såg hundratals, tusentals Euro gå upp i rök. Och på tal om rök! Igår låg molnen lågt över staden, vilket hjälpte till att stänga inne all krutrök och bättra på dimman ytterligare. Det luktade verkligen krut utomhus och även om jag uppskattade fyrverkerierna på avstånd var jag glad att jag inte var en av de 1 miljon människor som samlats runt Brandenburger Tor. Tänk dig – 1 miljon människor!! På samma plats!?! Puh… Och sedan raketavfyrningar på det. Nä, jag hade det bra i vardagsrummet hos min vän och vi sjöng sånger tillsammans till långt in på småtimmarna. Underbart, jag älskar verkligen att sjunga.

Gott nytt fantastiskt år på dig! <3

Kort och blekt filmexempel på gårdagskvällens ljusinferno:

Dags för julmarknad igen…

2014-12-07 15.24.49-12014-12-07 15.57.29-1

Berlin är en stad med många julmarknader. Så många att man till och med skapat en karta synkroniserad med t-banekartan för att man ska hitta dem alla. Jag tror man får ligga i rätt rejält om man ska hinna med samtliga.

I år har jag inte varit så aktiv, men i söndags gick jag och en kompis för att titta på den japanska marknaden vid Urban Spree, ett populärt partyområde med kultstatus. Dessvärre gjorde denna kombinationen att hela stan stod och köade (!) för att få komma in. Att det finns marknader med inträde fick jag erfara vid Svenska kyrkan, men en flera hundra meter lång kö!?! Nä, vi sket högaktningsfullt i den och gick åt andra hållet. Där ligger ett annat tillhåll som kallas Neue Heimat, det nya hemlandet, med en egen marknad med betydligt kortare kö.

2014-12-07 15.57.34-1 2014-12-07 15.57.25-1

Hög hippfaktor

Det första som mötte oss var en massa matstånd, så många att vi trodde det var en matmarknad. I mitten längst in hittade vi till slut en ”vanlig” marknad med fina saker, smycken, kläder, hudvårdsprodukter. Mycket var ekologiskt och med hållbarhetsprofil. En tjej sålde smycken gjorda av använda Nespressoförpackningar. Du vet, de små metallpatronerna som finns i olika färger beroende på kaffesort. Jag gillade den idén, men inte priset. Ibland funderar jag på om folk vill sälja eller bara visa upp sina saker. Visst förstår jag sådant som materialkostnad och tidsåtgång samt att man vill gå med vinst, men är priset för högt får man ju behålla alltihop. Vad har man då vunnit? Materialet hade den här kvinnan troligen fått gratis, eller hade hon verkligen druckit allt kaffe själv? Jag frågade inte.

Kanske är detta baksidan med ”nya hippa Berlin”, att man vill pumpa turister på pengar. Saken är bara den att de som kommer till den här typen av marknader oftast är ungdomar som inte tjänar storkovan. Det hade varit kul att ha ett Nespressohalsband för 20-40 Euro, men inte 60-80. Och vem vågar gå på marknad med flera hundra Euro på fickan? Vi vet ju att ”Cash is King” och stöldrisken i folksamlingar är större.

Tjejen i ståndet bredvid ville ha runt 120 Euro (drygt 1000 kr) för sina halsband och de var riktigt snygga; hon hade fixerat moderna knypplade spetselement mellan två silverkedjor. Halsbanden såg ut som små tjusiga haklappar för vuxna. Lovar att det var finare än det låter på min beskrivning. Men över 100 Euro? Undrar om hon fick sälja många… Jag kanske låter negativ och tråkig, men jag tycker det finns bra och dåliga tillfällen att ta överpriser. Sitter man på marknad vid lyxiga Kurfürstendamm, där turister och höginkomsttagare trängs, bör man absolut sätta en hög prislapp på sina produkter. (Tillgången på bankomater för eventuella impulsköp är också större.) Målgruppsanpassning kallas det väl? Nåväl.

2014-12-07 15.20.09-12013-11-28 18.03.28-1

Glühwein och loppisfynd

Dagen medförde i alla fall att jag fick det jag kom för: jag fick äntligen dricka Glühwein och jag fyndade en julklapp till syrran på loppmarknaden ute på området. Men allt det där med att vara ”Hip hip cool and groovy”, för att citera Eddie Izzard, det bryr jag mig inte om. På söndag tror jag att jag ska försöka komma iväg till min favoritmarknad, den så kallade ”nordiska marknaden” i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Det är en mindre marknad med hög mysfaktor. Den ligger på innergården till i ett gammalt bryggeri och det är inte på grund av den nordiska profilen som jag går dit. Nä, den känns som en härlig gammaldags marknad, varken hip, superhypad eller särskilt cool. Den är bara julig.

………

PS. Sorry, nu bidde det långt igen. Hoppas du orkade igenom. DS.

 

László Moholy-Nagy

Bara smaka på det namnet. Klingar ganska ovant i åtminstone mina öron. László Moholy-Nagy var en ungersk konstnär som främst förknippats med Bauhausskolan i Dessau, men han var så mycket mer.

Laszlo Moholy-Nagy - photography from NARA - 281845.jpgEnligt Wikipedia var Moholy-Nagy ”skulptör, målare, formgivare och fotograf”, men på utställningen fanns skisser, modeller och dokumentation av teaterscenografier, ljussättningar och högaktuella experiment. Allt gjordes manuellt, men inför utställningen hade man återskapat hans ljus- och färgidéer digitalt. Jag var väldigt imponerad av de invecklade skulpturerna, eller modellerna, som skapade rörelse både för egen maskin, men även i och med ljusets reflektioner. Några skulpturer bestod av plexiglas som belystes med olika färger. Ljuset, rörelsen och färgreflektionerna skapade ett konstverk i sig. Mitt favoritverk var ett slags spindelväv av genomskinliga plastpilar som satt ihop med hjälp av metallringar. Osynliga trådar av fiskelina höll uppe verket i taket och några av trådarna satt fast i hjul som när de snurrade skapade rörelse också i ”pilväven”. Jag tänkte på havets vågor, gnistrande snökristaller som sakta förvandlas till issörja vid vattenbrynet. Dessutom uppstod ett märkligt knarrande, knastrande ljud när de små hjulen svängde runt. Ja, det var magiskt. Hade kunnat stirra på det tills jag fick nackspärr.

Bauhaus Archiv och våga vägra audioguide

2014-12-08 16.29.52-1

Bauhaus Archiv, museishoppen.

Jag gick händelserna i förväg i inledningen. Iförrgår var jag alltså till Bauhaus Archiv i Berlin för att se på utställningen om László Moholy-Nagy. Den var lagom stor, för jag blev inte supertrött av alla intryck. Jag har lärt mig att aldrig, aldrig ta en audioguide på en konstutställning. Finns ingen chans att jag orkar kombinera att lyssna med att ta in på andra sätt. Det visuella är nämligen viktigast för mig, men sedan kommer andra sinnen. Att dessutom behöva aktivera öronen för att ta in information, det fullständigt dränerar mig och det förstör den känsla som jag är ute efter. När jag går runt och tittar på målningar, foton, filmer och ljusprojektioner så vaknar något inom mig. Jag tar in alltihop med varje fiber av min kropp. När jag tittade på foton iförrgår kändes människorna så oerhört levande. Som om vi befann oss på samma plats i tidens ström. Samtidigt betraktade jag alla zombies som gick runt med audioguider. En hel klase av människor hade säckat ihop i ett hörn, alla med mycket koncentrerade och sammanbitna ansiktsuttryck. Själv svävade jag på moln av en märklig frihetskänsla. Jag kan bara inte absorbera mer faktainformation än det som står vid bilderna eller inleder varje ny avdelning. Efteråt vill jag gärna veta mer, men under utställningen är det upplevelsen som gäller. När det fungerar som bäst är det ren magi. Jag blir till en del av verken. Jag följer med i rörelserna, är en del av ljuset och lever mig in i penseldragen. Underbart!

Att känna på konsten

En avdelning älskade jag extra mycket. Den var egentligen till för blinda, men alla var välkomna att röra vid objekt, känna på material och till och med låta fingrarna följa en fysisk modell av en tavla. Det öppnade upp för ännu en dimension och min beundran för denna konstnär djupnade. Att kunna tänka, skapa och fungera i så många olika dimensioner samtidigt! Han hade till och med skapat en bok med dofter och gett dem namn som ”Livets doft”. Vad luktar livet egentligen? Jag önskar att också jag var konstnär på den nivån. Så modig och intelligent László Moholy-Nagy var, på många sätt långt före sin tid. Ja, tänk den som ändå fått studera på Bauhausskolan. Den ska tydligen öppna upp igen, men vilka är dagens László Moholy-Nagy, Paul Klee, Lucia Moholy, Walter Gropius, Vasilij Kandinskij, Johannes Itten, Lyonel Feininger, Marcel Breuer?* Jag tycker verkligen om konsten från den här eran. Bauhaus är funkisens föregångare, vilket syntes i museishoppen, där de exempelvis sålde de fina Margrethe-skålarna av Sigvard Bernadotte. Sen är det förstås inte sakerna i sig som fascinerar mig, utan idéerna, filosofin samt passionen för form, design och konst.

………

Bildtext: ”Laszlo Moholy-Nagy – photography from NARA – 281845” av Okänd – File:Declaration of Intention, Number 134392, for Laszlo Moholy-Nagy – NARA – 281845.tif (National Archives Identifier 281845). Licensierad under Public domain via Wikimedia Commons.

*Det fanns många duktiga kvinnor också. De fick studera på samma villkor som männen, men det fanns förstås inte så många kvinnliga lärare. Därav bristen på namn. Oavsett så var man på Bauhaus för tiden väldigt jämställda och fritänkande, och antalet kvinnliga studenter stort.

Svensk präktighet

2014-11-11 13.10.15-1Att ha brandvarnare, oftast mer än en, och cykelhjälm, det är en självklarhet i Sverige (läs: Skellefteå). I Berlin är det inte lika vanligt. Så fort jag bara kom ihåg det tog jag med mig min brandvarnare hit. (I gammal trygg svensk anda hade jag två i Skellefteålägenheten och det är dumt att köpa nytt i onödan. Fast den som satt fasttejpad i taket lämnade jag till nya ägaren.) Först då sov jag bättre om nätterna. Kan ha berott på att närmsta grannarna är en brand- och en polisstation. Ljudet av sirener gjorde mig nervös. Hoppades förstås på att kissen skulle vara alarm. Sånt har man ju läst om. Djur som väcker folk när olyckan är framme, men det vet man inte förrän man upplevt det. Inget jag ville chansa på om jag så säger…

Ge mig mina majspåsar!

Och så riktig kompostering med brun tunna och biopåsar. Det ska man ju också ha! I våras fick vi i mitt hus ett erbjudande om att köpa (!) majspåsar. Jag inser ju att det är en kostnadsfråga och hyresvärden inte har råd att förse alla hyresgäster med gratis påsar. Ändå kändes det konstigt. Det står en stor komposttunna i soprummet, men många lägger matresterna i vanliga plastpåsar och slänger dem däri, vilket ju liksom förtar idé med komposthantering eller? Jag har löst det, och fler med mig, genom att tömma ut innehållet direkt i tunnan och sedan slänga påsen i vanliga soporna.

Ibland är det värt att synas

Muenchner Brezn.jpgNog om sopor. En annan sak som jag gör och som känns så svenskt präktigt, det är att bära reflex. Staden är full av belysning, men trots det försvinner man lätt i vintermörkret. När jag cyklar sätter jag reflexband runt fotleder och midja, förutom de vanliga cykellysena och reflexerna. Om jag inte känt mig så übertöntig hade jag dragit på mig reflexvästen, men det törs jag inte riktigt än. Om 1 på 10 bär hjälm så är västbärarna försvinnande få.

Späckhuggare

Ja, nu börjar det bli kallare här också, med risk för isfläckar kanske. Termometern visar på -2 grader eller runt nollan, och sedan isande vind på det. Brrrr… Känns som -10, så för att motverka präktigheten och kylan sitter jag inne och jobbar på späcket: julchoklad, chips, vin och Brezels. Ja, de är så mysko. De smakar som salta pinnar, men är mjuka och mycket godare. Säkert livsfarligt onyttiga med vetemjöl och salt, men nu får det vara nog salladsätande för ett tag. Kroppen kräver tuffare bränsle för att kunna alstra värme. Nu trycker jag en chokladbit till…

…..

Bildtext: „Muenchner Brezn“ von Sochin EN – Eigenes Werk. Lizenziert unter CC-BY-SA 4.0 über Wikimedia Commons.

Julmarknad på Svenska kyrkan

2014-10-22 20.52.53-1Jamen typiskt. Inte tog jag några bilder inte. Så vad pyntar man då ett julinlägg med? Får bli de fina glasen jag hittade i soprummet. Med röda bordsduken förbättras julstämningen betydligt. Kajsa Warg…

För första gången har jag korsat nästan hela staden för att komma till Svenska kyrkan i Charlottenburg-Wilmersdorf. De kör julmarknad, eller julbasar, första adventshelgen varje år. Det är hit många berlinsvenskar åker för att shoppa pepparkakor, godis, ansjovis, senap, kardemummaskorpor, knäckebröd, julmust och mycket annat. Jag blev full i skratt när jag såg att de sålde ärtsoppa och punsch vid första ståndet. Inte direkt någon nationalrätt och den har aldrig, så vitt jag vet, varit särskilt populär heller. Kan ju vara så att smaken (ja, inte på soppan!) förändras när man inte bott i Sverige på länge. Jag köpte mig en plastmugg med glögg istället, och knaprade havreflarn till. En lika otippad kombination som det faktum att glöggen innehöll alkohol. Annars kallas den ”Kinderpunsch”, typ barnglögg. Procenten var jag dock glad över, för det var kallt och blåsigt ute. Skulle tro man kan likställa det med 5-10 minusgrader i Norrland, men det var runt nollan. Jag var glad att jag inte sagt ja till att hjälpa till med försäljningen. Alla mina varma kläder, inklusive täckbyxorna, är ju magasinerade.

För att inte gå ifrån ämnet så ska jag nämna att det skulle kunna bli en fin tradition att gå på julmarknaden varje år. Tomtar, hantverk, Dalahästar, ljus, textilier. De hade förresten sålt Västerbottensost också. Det hade varit gott, men som vegetarian har jag den fördelen att jag inte saknar speciellt många svenska rätter eller råvaror. Fast jag tvekade ett tag angående julmusten. Och jag hade så gärna satt tänderna i en lussebulle. I det stora hela var det mysigt att förena det svenska och Berlin. Blir en finfin blandning det <3

…och muren flög sin kos

2014-11-09 19.16.08_2 2014-11-09 19.35.53-1 2014-11-09 19.35.54-1Jepp, ikväll bar det av. Strax efter kl 19.30 släpptes ballongerna vid Engelbecken fria, en efter en eller några i grupp. Fast lite besviken var jag allt. Trodde ju att de skulle lysa hela vägen där de flöt upp över himlavalvet, men så fort det tappade kontakten med själva ”lampfoten” slocknade de snabbt. Dessutom försvann de nästan direkt in i diset som rådde kvällen till ära. Dessa små detaljer till trots var det ändå lite speciellt att stå och vänta på begivelsen och det var några spännande minuter innan allt var förbi. Synd bara att vi inte hittade mina fina killkompisar i folkmassan. Det gick knappt att urskilja ansiktena i dunklet. Berlinarna hade gått man ur huse för att fira och även om vi förstås skulle ha befunnit oss vid Brandenburger Tor eller riksdagen så var jag nöjd med kvällen.

Efteråt utbröt ett ännu värre kaos än innan när alla tusentals människor skulle bege sig hemåt igen. Varför ens komma på tanken att ta bilen??? Fast de flesta gjorde nog som jag och min vän, vi sökte upp ett ställe att äta på. Sjön suger heter det ju och tja… Vi hade ju stått en stund vid vatten. Det bidde en stadig falafel och sedan en präktig våffla med chokladsås, frukt och flagad mandel ovanpå det. Innan vi gick hem tittade vi förbi Eastside Gallery där de hade efterfest. På en banderoll förklarade de att i kväll firade de, men frågade sig om denna minnesvärda delen av muren skulle rivas i morgon: Heute feiern, morgen abreißen? Och det är en bra fråga nu när man vill bygga – och bygger – lyxhotell på platsen där människor dött för friheten. Så ironiskt nog är det fler än jag som vill bevara den här delen av muren. Inte helt omöjligt att kapitalismen vinner den kampen, men i dag är det fest. Och med det återstår bara att säga – grattis Berlin på frihetsdagen!

2014-11-09 21.27.54-1 2014-11-09 21.28.25-1 2014-11-09 21.38.03-1

25 år sedan muren föll

På söndag den 9 november, för exakt 25 år sedan, föll berlinmuren. Muren byggdes i princip över en natt 1961 och försvann nästan på en natt också. En del av dess forna sträckning är just nu markerad med lysande heliumballonger. Imorgon släpps de upp i luften i en manifestation för friheten. Jag säger bara – wow! <3

2014-11-08 17.38.58-1Ja, det är en speciell känsla i stan. Jag tog en kvällspromenad ned till Oberbaumbrücke och Eastside Gallery för att fotografera ”ballongmuren”, men det var så fantastiskt mycket folk ute! Dessutom hade förstås klåfingriga personer (läs: idioter) inte kunnat låta bli att sätta sönder många ballonger. Det gör mig så arg och ledsen, för den här idén är så vacker. Det är väldigt högtidligt att se ballongerna och jag hörde lösryckta meningar i folkmassan, människor som berättade om sina egna erfarenheter av muren. Äldre par gick arm i arm och betraktade lyskloten, familjer med barn, ungdomar, turister, ja kort sagt alla möjliga fanns på plats. De fotograferade, småpratade, stannade upp för att fundera och försöka förstå hur regimen kunde vara så grym att de valde att skilja familjer och vänner åt med en mur.

Jag gick vidare över bron till Kreuzbergsidan för att se om kloten fortsatte lysa upp mörkret där, men nu läser jag på hemsidan fallofthewall25.com att den istället går vid ett av mina favorittillhåll Engelbecken. Där eller vid Schillingbrücke ska jag vara på plats imorgon kväll när ballongerna släpps fria. Om jag ryms, vill säga! Tror det hade varit mäktigast vid murmuseet Bernauerstraße, där man fortfarande kan känna av murens närvaro, och vid Brandenburger Tor lär det bli trångt. Politiker som Michael Gorbachev, Lech Walesa, Tysklands president Joachim Gauck och Berlins regerande borgmästare Klaus Wowereit kommer vara på plats. Sen ska det visst bli party när berömda DJ Paul Kalkbrenner ska få folk att dansa. Shake it! Shake it!

Fredlig revolution

2014-11-08 17.14.49-1Jag har sett att SVT visat en dokumentär i två delar om murens ”uppgång och fall”, men tyvärr kan jag inte se den. Tycker ibland det är så korkat att man inte får se vissa program utomlands. Känns så godtyckligt vilka som är fria och vilka som spärras. Nåväl. Tur det finns YouTube, för jag hittade dokumentären där istället. Väldigt intressant – och vilket mod människorna som flydde hade. Jag tror aldrig jag hade vågat fly, men folk hittade verkligen på de mest underliga och otroliga lösningar. Passa på att titta på ”Berlinmurens fall”, del 1 av 2, och lär dig lite om vår samtidshistoria. Det är rätt så häftigt att ha fått vara med om en fredlig revolution under sin livstid. Fast jag minns inte så mycket av händelsen. Jag var 20 år 1989 och det var väl en massa annat som pockade på uppmärksamhet, men jag minns att jag såg inslag på nyheterna och fattade att det var en stor grej. Tack och lov att muren är borta och friheten härskar i Berlin igen. Det är ju en av anledningarna till att staden är så omåttlig populär. Här kommer det aldrig att finnas några gränser mer!

C/O Berlin är tillbaka!

Tjohoooo! Jag är så glad för att de äntligen öppnat upp dörrarna igen. C/O Berlin är Berlins svar på Fotografiska i Stockholm. Här ställer de ut både för mig kända och okända fotografers verk. Alltid en upplevelse för en bildälskare – och jag älskar verkligen bilder!

_MG_3660

Förut höll C/O Berlin till i fantastiska Postfuhramt på Oranienburger Straße i Mitte, men där kunde de tyvärr inte stanna. Där skulle det ju bli lyxhotell istället. Så himla synd, för den byggnaden hade en patina att dö för (se bilden till höger). Perfekt miljö för fotoutställningar. Minns speciellt när Gregory Crewdsons bilder tog upp hela den före detta gymnastiksalen. Både märkena på golvet (typ parkettgolv) och basketkorgarna var intakta – och jag kastades tillbaka till gympalektionerna på låg- och mellanstadiet på Östra skolan i Kalix. Vi brukade också ha skolavslutningar och allsång i gympasalen, däremot minns jag inte om ribbstolarna fanns kvar. Ja på Postfuhramt alltså. Skulle väl tro att det var där fotona hängde istället. Det var i alla fall väldigt speciellt att stå där och titta på Crewdsons iscensatta bilder med alla detaljer och underliggande storylines. Jag lekte detektiv och försökte lista ut vad han ville berätta. Väldigt amerikanska och filmiska bilder. Kolla gärna in dem online eller om han dyker upp på Fotografiska.

Amerika Haus

Fast det var ju inte det jag ville berätta om! Nä, nu gällde det ju det nya stället, Amerika Haus. Det är en ganska rolig byggnad, uppförd i slutet av 50-talet (se bilder nedan). Osar funkis, om du frågar mig. Inredning och design är inte alls så flådigt som Fotografiska, men nog så fint. Stenmosaikgolv i entrén, enkla metallräcken i trapphusen och utställningslokaler med ofta ljusgrå väggar. Tror de använt sig av crowdfunding för att ha råd att fixa allt. Och caféet var precis rätt: inte för tjusigt och inte för sunkigt, utan precis lagom. Inte så chockerande priser som på Fotografiska, HERRE GUD!!? Nä, rätt överkomliga faktiskt. Jag fikade någon slags mjuk nötkaka och drack den obligatoriska sojalatten till. Atmosfären var lugn och eftertänksam, perfekt efter att man varit på utställning och behöver smälta det man sett – och gofikat. Mums!

2014-11-01 13.27.39-1 2014-11-01 13.28.50-1 2014-11-01 13.26.54-1

På gång i november!

Utställningarna som finns där nu är exempelvis en som visar både kontaktkartor och berömda foton tagna av – vad säger man, nyhetsfotografer? – ordet är som bortblåst… Hur som helst, jag kände igen många av fotona för de har varit i tidningar världen över. Det var bilder på iranska kvinnor som övar pistolskytte, Che Guevara, Martin Luther King, president Kennedy, mannen som stoppar stridsvagnarna vid Himmelska fridens torg, D-dagen i Normandie, barn i slumkvarter i olika delar av världen. Ja du fattar. Dessutom ganska tunga bilder. Sedan förstås många foton av ett Berlin under återuppbyggnad. Kvinnorna som städade upp och staplade tegelsten i en totalförstörd stad. Vardagshjältar, minst sagt.

Så nu är ordningen återställd. C/O är öppet igen. Bara att kasta sig på S-Bahn (när de slutat strejka…) och åka dit. Visst låg det bättre till förut, men jag är inte den som är den. Bjussa mig på härliga fotoutställningar så kommer jag. Lovar!!

Hallöchen!

Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev här på Berlinbloggen, men det har varit så många tankar och funderingar i omlopp. Vad ska bloggen tillföra? Vem ska läsa? Varför skriver jag och hur? För det är ju så med bloggar och bloggare, utan läsare är det inte så himla spännande. Insåg för en tid sedan att en bloggare är lite som en skådespelare. Man vill interagera med en publik på något sätt. Veta att någon lyssnar/läser och mest av allt få igång någon slags kommunikation. Det är det jag brinner för. Samtalet. 

2014-09-18 15.06.34-1Under en tid har jag gått en kurs som heter Gör din grej. En 10 veckors upptäcktsfärd inom mig själv för att hitta de där godbitarna som jag inte sett förut. Jag har frågat vänner och före detta kollegor vad de tycker och tänker om mig. Jag har gjort personlighetstester och listat mina intressen och passioner. En sak som då – äntligen! – hände var att jag insåg en stor betydande sak om mig själv. Jag är en berättare! Jag älskar att berätta om saker jag varit med om, saker jag sett och upplevt. Inte för att jag vill skryta om mitt fantastiska liv eller stå i rampljuset. Nä, av den enkla anledningen att jag vill dela med mig av mina glädjeämnen. Kanske kan mina upplevelser, tankar och drömmar inspirera någon annan också. Kanske vill du som läser detta också uppfylla dina drömmar, men känner dig lite ensam. Ibland vet man ju inte heller var man ska börja. Ofta säger folk ”Följ ditt hjärta”, men om man inte är van att göra det är det svårt att förstå hur man gör och vad det innebär. Där hoppas jag kunna inspirera.

Nu har jag bott i Berlin i drygt 1 år. För 3 år sedan hade tanken aldrig ens slagit mig. ”Bo i Berlin!? Är du galen??” hade jag nog sagt till den som påstått något så befängt. Men här är jag nu och tar mig steg för steg mot nästa dröm. Följ gärna med mig om du vill. Jag har mycket att berätta 😉

Muse spoke to me

You English speaking readers (if there are any) may not have understood much of my earlier texts about Leipzig. I felt like telling this little story in English anyway.

Sometimes I ask the Universe for a sign. It may be just about anything, but something that will answer a question I have. At the time of the trip to Leipzig I had been in doubt whether staying in Berlin was the right move for me. I felt insecure and a bit shaky. That is what it’s sometimes like when leaving one’s comfort zone…

Tiergarten. Foto: Ingrid Carlsson
Back in B. Gold-Else says Hello

Anyway, in the car on our way home I asked the Universe if Berlin was indeed right for me. Then I forgot the question. My friend and driver loves Muse and she was playing their music loud and clear.

I don’t know them that well and didn’t really think they were that special. I prefer Radiohead and even Coldplay, but suddenly something caught my attention and these words came through:

Draw another picture
Of the life you could have had
Follow your instincts
And choose the other path*

Yeah, draw a dream picture and choose the other path. Follow your instincts. I get it. Thanks Universe for answering. And thank you, Muse. You really have a great name.

Brandenburger Tor. Foto: Ingrid Carlsson
Brandenburger Tor. Almost home…
Berlin. Foto: Ingrid Carlsson
Oh, a profile in the midst of traffic

…

* The song is called ”Hoodoo” from the album ”Black Holes & Revelations” by Muse, 2006.