Festival of Lights på Spree

Normalt sett är den riktiga ljusfestivalen, Festival of Lights, i oktober, men det förekommer en annan också. I augusti. Den sker på Spree och innebär ”båtar som dansar”.

Det var alltså den jag skulle titta på ikväll, med M och hans gamla vän S. Kul med ännu en ny bekantskap förresten. Vi hankade oss fram på tyska och engelska. M fick översätta där det behövdes, men vi hade mycket trevligt.

Ljusfesten var dock något av en besvikelse. Det var nästan roligast när båtarna passerade under Oberbaumbrücke, där vi stod, och folket ombord vinkade till oss uppe på bron. Sen tog de jättelika spindlarna stort fokus. Ja, de hängde överallt på broräckena. Brrrr, stora som gräshoppor.

Ännu några bilder av båtar, ljus och Spree.

Dansa? Snarare snurra

Hej på er!

Sånglektionen – så var det!

Jag startade tidigt, redan strax efter klockan 14 åkte jag hemifrån. Skulle vara på plats 15.30. Det gick ett antal S-Bahntåg mot Westhafen, där jag skulle byta till U-Bahn, två stationer, mot Turmstrasse. Min app i mobilen förutspådde en resa på ca 35 minuter, så jag var rädd att komma för sent. Ha! Klockan 14.45 klev jag upp ur tunnelbanan. Tvärs över gatan låg Wilhelmshaverstrasse.

Hm, bäst att slinka in på ett kafé och vänta in tiden. Jag befann mig på hörnet där det stod 31. Jag skulle till nr 70. Jag kunde lugnt sörpla kaffe och äta godbit i cirka 30 minuter. En äldre dam med krulligt vinrött hår började prata med mig. Vi hade det riktigt trevligt. När hon gick tänkte jag det var bäst att jag också rörde på mig.

Jag gick mot nästa huskropp – nr 71?! What? Jaha. Ehrm, och där låg nummer 70. Nästan 30 minuter kvar… Jag strosade gatan upp och ner en stund. Sen tog jag mod till mig och ringde på dörren. En man släppte in mig. Jag knatade uppför trapporna. Där stod dörren öppen. (De gör så här. Först ringer man på dörren vid entrén och de släpper in en. Sen går man uppför X antal trappor tills man hittar en ytterdörr som står öppen.)

Jag klev in och en man sa åt mig, på tyska, att gå in i köket eller nått sånt. Jag hittade ett vardagsrum och satte mig i en soffa. I ett intilliggande rum hörde jag en kvinna sjunga och en energisk pedagog prata. Intressant och lite nervpirrigt att sitta där och vänta. De drog över tiden, men till slut var det min tur.

Nervös var bara förnamnet

Jag hade med mig dåliga noter, men vi hankade oss igenom ”Skönheten och odjuret”, som jag av någon anledning fått med mig från Sverige. Gick så där. Jag ville egentligen sjunga Abbas ”Thank You For The Music”, för den kan jag bra. Tyvärr var mina noter för dåliga. Efter en stund hade hon lyssnat nog på mig och hittade en diagnos. Andningen. Hur var det med den? Mja…

Så fick jag återigen höra hur man ska stå, hur man ska slappna av, men ändå behålla en viss anspänning förstås. Att man jobbar med musklerna när man sjunger och andas ut, men att inandningen ska komma automatiskt. Utan ansträngning. Som en blåsbälg. Vi övade och det gick rätt bra, men det är jobbigt att tänka om. Vi hämmar alla vår andning mer eller mindre. Jag fick hemläxa att jobba med detta. Det är A och O inom sång.

Sen jobbade vi med att få halsens insida att slappna av och vidgas. Jag har länge känt en anspänning i halsen. Speciellt på framsidan, som ett tryck. Mycket kommer från axlarna och den typiska ”gamnacke” som datormänniskor får. Jag fick fler övningar hur jag ska kunna vidga svalget inifrån. Man ser inte klok ut, men det gör under med hållning, andning – och sången.

Roberta förklarade att sång, att sjunga, inte är ett objekt man kan greppa och förflytta som man vill. Nä, det är mer som något man försiktigt måste balansera på en bricka. Människan är ”röret”, cylindern där ljudet och sången skapas. Men vi kan inte greppa sjungandet på något vis. Bara vara en plats, ett hålrum för den. Mycket intressant.

Vi bokade en ny tid om två veckor. Då ska jag ha bättre noter med mig – och jag måste visa att jag övat, övat och övat. Ett dyrt nöje, men så himla skoj!

Ny dag, nya crêpes

Fast jag provade en annan sort, nere på Grünbergerstrasse. Stället jag nämnde sist. Tyvärr lade jag inte namnet på minnet. Får återkomma om det.

Jag kommer inte heller ihåg vad rätten jag åt hette, men det var en sorts crêpes av lite grövre mjöl och med ost, tomat och en rå äggula på. Det sistnämnda tror jag beror på att det normalt sett ska vara skinka på också. Det var ganska gott och passade mer som lunch.

Nästa gång kommer jag dock att återgå till frukt eller bär. Varför inte gå hela vägen och mumsa på en amerikansk pannkaka med lönnsirap? Det är hur gott som helst. Sirapen är inte så söt som man kan tro och det är väldans gott tillsamman med färsk frukt. Det köpte jag ofta hos Glädjekällan i Skellefteå. Ljuva minnen.

Bilden har inget med inlägget att göra. Den visar den kuliga (haha!) fontänen på Petersburgerplatz. Vattnet får klotet att rotera. En mysigt liten oas mitt i den vinande Berlintrafiken.

Sånglektioner

Jag är så oerhört förtjust i att sjunga, men trots att jag gjort det i många år är jag inte säker på noter. Jag är en glad proffsamatör. Mitt gehör kan jag inte klaga på, men det är inte alltid tillräckligt i musiksammanhang.

Hur som helst kände jag sånglusten väckas en kväll. Finns det månne någon bra sånglärare i Berlin? Ja, hur tar man reda på det? Googlade lite löst när jag kom på att jag givetvis kunde fråga mina gamla sångpolare från ”Finn din röst” i Stormark.

Jag skrev ett inlägg i Facebookgruppen och fick snabbt svar. Kontakta Roberta Cunningham! Sagt och gjort. Hittade hennes hemsida och mailade.

Idag får jag svar – du är välkommen på fredag. Shit! Och jag som inte har några noter!! Mailade tillbaka och frågade om det var nödvändigt vid en första träff. Men något måste jag ju sjunga. Hur hittar jag musik som jag kan i Berlin? Hjälp!

Crêpes am Petersburgerplatz

Här stannade jag en stund på min lunchpromenad och beställde en crêpes med ”Apfel, Zimt und Sahne”. Äppelbitar, kanel och grädde. Mumsfillibabba! Dit måste jag gå tillbaka.

Sen finns det ett liknande ställe på Grünbergerstrasse. De säljer även macarons, som A älskar. Själv vet jag inte vad jag ska säga. Tycker macarons är överreklamerade. Nä, då tar jag hellre en smarrig crêpes med färsk frukt eller bär.

Och nä. Det var så gott så jag tog mig inte tid att ta en bild. Sorry. Du måste komma och prova själv 😉

Zeitlos Schön

zeitlos_schoen_2

Fotografiska i Stockholm är ju ett av mina favorittillhåll och i Berlin finns C/O Berlin. Just nu kan man se en helt fantastisk utställning om 100 år av modefotografi, från Man Ray till Mario Testino.

Se bara på den undersköna affischen ovan. Läckert är bara förnamnet. Vernissagen var i lördags och det verkar ha varit packat med folk. Jag ska se om jag kan lyckas klämma mig in där i helgen. Kan tänkas att jag hinner förbi någon kväll efter jobbet också. De har öppet till kl.20.00.

C/O Berlin ligger just nu i ett fantastiskt hus som varit postkontor en gång i världen. De ska dock flytta inom kort. Till Monbijoupark. Vet inte exakt när. Synd, men huvudsaken är att stället finns kvar.

Jag tycker att det är väldigt spännande att titta på foton. I juli var jag på en helt magisk utställning av Diane Arbus på Martin-Gropius-Bau. Älskar hennes knasiga bilder av människor som ingen egentligen ville se. Men hon såg dem; cirkusartister, prostituerade, psykiskt handikappade.

Min favoritbild hette rätt och slätt ”Bild av en feminist”. Vilket foto. Helt underbart. Man kunde se kvinnans själ. Ja, den som kunde ta den typen av bilder… Jag får nöja mig med att njuta av andras hantverk.

Nymodigheter

Jag vill inte påstå att Berlin ligger efter Sverige, men visst har den tekniska utvecklingen i gamla Svedala hunnit väldigt långt. Min uppfattning är att t ex bredband och wifi inte hör till vanligheterna här. Eller så fungerar det inte lika idiotsäkert som ”hemma”.

Pausbild: Red Hot Chili Pepper

Jag ser att väldigt många går omkring med gamla Nokia-mobiler och iPhone är inte alls lika populär. Flera av de jag pratat med förhåller sig mycket skeptiska till Facebook och Twitter och lämnar gärna mobilen hemma.

Det är inte heller självklart att blixtsnabbt få svar på mail heller. Nä, jag tror de har en mer avslappnad attityd till detta med att ständigt vara uppkopplad.

Idag, när jag stod i kassan i matvaruaffären, förstod jag att kassören ivrigt berättade för kunden före mig (en kvinna) om en fantastisk nymodighet. Affären tänker tydligen införa scanningssystemet. (Det som vi haft i flera år på Coop i Skellefteå, där jag oftast handlade.)

Till slut kunde jag inte låta bli att lägga mig i. Sa att det där har vi haft länge i Sverige. Det är väldigt enkelt och snabbt. För det är det ju!

Samtidigt gillar jag på något vis det tyska systemet. Här är kassaköerna aldrig speciellt långa (när jag varit där bör tilläggas!) och ändå är inte rullbandet för varorna det heller. Folk passar på att packa sina påsar medan kassören/kassörskan slår in de andra i kassaapparaten. Svischsvisch är de klara, betalar och går.

Och i stort sett ALLA har med sig egen påse eller annan förvaring (kvinnan idag hade en korg i nylontyg och metall). Det är nästan en dödssynd att köpa en platskasse. Nixanpixan. Vi ska spara naturen och Moder Jord! Klokt.

Det är intressant att bli påmind om det som vi tar för givet i Sverige. Även om Tyskland knappast är ett land i tredje världen. Jag menar de här små eller ibland stora skillnaderna. De som gör det så spännande att leva här. Att möta en annan kultur som i mångt och mycket är lik min egen, men ändå är så ofantligt annorlunda.

Frimärksjakten

I säkert 1-2 vecka har jag gått runt och sökt ett ställe att köpa frimärken på. Det finns en Post i gallerian vid Schönhauser Allee, men de gånger jag varit där har kön varit minst sagt låååång. I gammal svensk anda förväntar jag mig kunna köpa frimärken på kiosker eller sk ”Spätis”, kvällsöppna småbutiker. Tyvärr har jag fått nobben på de flesta ställen. Förra veckan hittade jag en Späti alldeles i närheten och hon som jobbade där nickade när jag frågade efter frimärken. Men vilken valör önskade jag? Eh… Naturligtvis visste jag inte det. Snopen och långnäsad gick jag därifrån.

Idag tog jag nya tag. Gick in på samma ställe och frågade vilka valörer som fanns. Tyckte mig minnas att de jag köpt senast legat på ca 50-60 cent. Hon hade en sort för 55 cent så jag klippte till. Hoppas brevet kommer fram…

Ståkissare undanbedes

Den här skylten sitter ovanför toalettstolen i min nuvarande bostad. Eftersom jag bor i ett rum som normalt innehas av en 27-årig bergsklättrare och hans ena ”sambo” (i eget rum!) råkar vara en annan 27-årig kille som jobbar med tv, blir jag lite impad av denna bruksanvisning. Jag är dock inte enda kvinnan i hushållet. Det bor, som jag säkert redan nämnt, en 20-årig sjuksköterska här också. Jag blir alltså lite rörd av denna regel och att det är killarna själva som infört den. Måste medge att jag uppskattar den mycket. Jag blir faktiskt lite glad varje gång jag ser bilden. Med det sagt förväntar jag mig inte att alla karlar är utanförkissande svin. Nänänä. Men hur många sätter upp en skylt i sitt eget hem?

Inte nog med det finns det en Non smoking-skylt på ytterdörren. De vet hur de vill ha det! Och jag lyder. I allt… Sitt!