BERLIN2ME

Kanske har jag bara en riktigt god vän i Berlin, men gissa om hon är god! Hon lär sig just nu en behandlingsform som heter Psy-K eller Qi. Qi är nog den nya versionen, för de håller på att ändra eller utveckla tekniken. Hur som helst handlar det om att balansera kropp och själ genom att lura hjärnan och lyssna på kroppen.

Den som hört talas om kinesiologi kanske förstås hur man gör. Det är egentligen inte det jag vill prata om, utan det faktum att jag är så glad att jag har en sådan fin vän här, men tekniken fungerar verkligen!

Jag har känt mig rent ut sagt nere, låg, deppig och avslagen ett par dagar. Vi satte oss ner och definierade vad det var jag ville balansera, sedan bestämde vi ett påstående och satte igång. Hon säger före på tyska eller engelska, jag säger efter på engelska, tyska eller svenska. Spelar inte så stor roll. Efter varje påstående testar hon mig genom att försöka pressa min utsträckta arm nedåt. Jag ska hålla emot allt jag kan.

Om min kropp inte håller med om ett påstående är armen svag – hur gärna jag än vill hålla emot. Är påståendet något jag tror på är armen stark. Kroppen ljuger inte. En viktigt faktor för mig, eller klienten, är att hålla blicken fixerad vid en punkt på golvet. Annars är inte hjärnan i neutralt läge och påverkbar. Låter förstås helt galet för vissa, men det är otroligt enkelt och jag har själv känt skillnaden.

Ikväll var det så skönt att träffas, köpa hämtpizza, dricka en öl och snacka. Sedan balanserade vi ett par småsaker, men jag kände att det var något annat som skavde. Något större. När vi hittat rätt och jag nästan var klar kände jag hur livsglädjen bara bubblade upp genom kroppen. Jag skrattade som en galning och hoppade till slut jämfota av glädje.

Vi avslutade balanseringen och kramade om varandra, som man gör för att markera att det är klart. Och jag ville inte släppa taget. Vi skuttade omkring, kramades och skrattade. Underbart! Och jag känner en sådan skillnad. En stor befrielse. Som om jag suttit instängd i en liten låda eller cell och någon har släppt ut mig.

Det är fantastiskt att ha en vän som kan göra detta för mig samtidigt som det förstås är lika viktigt att kunna prata om saker som trycker. Vi är väldigt olika, men ändå ganska lika. Vi har samma knasiga humör och behov av att få stå i centrum, underhålla. Vi är kreativa och konstnärliga, men på olika sätt. Vi har samma åsikter på många områden, men A är mer bestämd och tydlig än jag. Jag är flexibel och ibland lite osäker på vad jag egentligen tycker.

A är utbildad inredningsarkitekt i grunden och kan mycket om design. Det är spännande att få ta del av hennes kunskap och smak. Vänskap ska ju vara på det viset, att man kan berika varandra, få nya impulser och inspiration.

Så jag är väldigt glad att jag träffat A. Inte bara för att hon är min vän i Berlin. Hon är en hjärtevän över huvud taget. Den sorten man ska vara rädd om. En soulsister. Tur det finns plats för fler än en i mitt hjärta <3

Den kräsmagade ska sluta läsa nu, men jag måste bara få nämna några ord om toaletterna i Berlin. Verkar som om mina tankar snurrar väldigt mycket runt dessa. Den uppmärksamme läsaren ser att ämnet varit uppe till diskussion vid flera tillfällen. Jag kan analysera detta faktum senare, men först. Just det. Toaletterna.

Jag har tidigare pratat om hela rummet, men den här gången tänkte jag ringa in så att säga pudelns kärna – toastolen. De förekommer i lite olika utförande.

Min första bekantskap var skapt på motsatt sätt till de svenska, dvs porslinsinsidan sluttade inte mjukt ned mot vattenhålet. Istället stupade det rätt ner i hålet och lite längre bak fanns en fin liten hylla. Som den ”tystkissare” jag är, med knepet att inte kissa rakt ner i vattnet, fick jag nu ändra taktik. Sitta långt bak med rumpan istället.

Den stora överraskningen kom dock när jag utfört ”nr 2” och möttes av en prydlig hög mitt på hyllan! Huvva! Inte ville jag stå öga mot öga med ”resultatet” på det viset. Spolandet fungerade tursamt precis som det skulle.

Däremot gjorde det inte det där jag bodde först, i Prenzlauer Berg. Den toaletten trilskades. Man kunde spolar i många minuter utan att något hände. Till slut brukade jag ta till ”elavbrottsknepet”; spola vatten i en hink och skjutsa ner alltsammans med en rejäl vattenstråle.

Tänk vad lite papper kan göra

Här på nya stället möttes jag av ännu en toalettyp. Konstruerad som de svenska, men med extremt smalt utlopp. Det som sker är att det ofta blir väldigt stiliga fartränder när man spolar. Visserligen lätt avhjälpt med toaborste och go’doftande medel. Ändå började jag tröttna på det där eviga skrubbandet.

Hm, en ingivelse i helgen fick mig att lägga en enda ruta toalettpapper precis där ”högen” brukade landa. Med lite tur så… Ja!! Det funkade! SCHWOSCH! Alltihop försvann – utan minsta anledning till skrubbande kvar.

Haha! Ibland är man glad över det lilla i livet.

Drömläge för (rika) människor?

När jag sitter här i mitt lilla rum i Berlin börjar tankarna rulla igen. Varför är jag här egentligen? En fråga som funnits med hela tiden. Vad är det jag ska passa på att göra medan jag är här? Förutom att utforska staden. Finns det fler drömmar jag inte vågat plocka fram i ljuset?

Jag har insett att jag faktiskt redan i yngre år drömt om att bo i ett annat land. Känna efter hur det känns. För det mesta är allting spännande. Det nya är inspirerande och minsta lilla grej väcker äventyrslustan i mig.

Ibland har jag en sämre dag, som igår, och jag var trött av ingen direkt anledning. Då kändes det tungt att inte hänga med och förstå det som sas. Att liksom släpa efter hela tiden, behöva fråga upp och ofta inte säga någonting alls, för det är så mycket jag missat.

Tröttheten gör att jag inte orkar ta in allt nytt. Längtar efter något som jag känner igen och kan luta mig emot för en stund. Men då minns jag ett kort samtal jag hade med en försäljare på marknaden i lördags.

Lyxinvandrare

Han var invandrad sedan 30 år tillbaka. Troligen från Italien, av brytningen att döma. Han sa att alla Europas länder misslyckats kapitalt med invandringen, Tyskland inget undantag. För tyskar söker sig till tyskar, svenskar till svenskar, turkar till turkar osv.

Jag kände mig lite stolt att jag faktiskt bara har tyska vänner. Det har hänt att jag funderat på att söka upp andra svenskar, t ex genom Svenska kyrkan, men den ligger långt bort på västra sidan. På tok för långt bort för att cykla. Sen har det tagit emot. Svenska vänner har jag ju redan. Istället vill jag ha vänner av andra nationaliteter. Gärna engelskspråkiga, för då har jag en chans att hänga med i samtalet.

Behovet av att kunna knyta an till det man känner till, tryggheten i det svenska, det kan jag förstå. Speciellt om man i övriga delar av livet försöker smälta in i det tyska. Kanske man inte kan eller får komma in heller. St kan de vara för de som kommer från t ex afrikanska eller arabiska länder. Som svensk har jag fortfarande en viss ”status”, inte minst som europé.

Vad är min grej?

Nu var det inte det jag ville skriva om. Utan drömmar. Fick ett mail idag från Kreativ insikt. Uppmaningen var ”Gör din grej – Släpp loss din inre livskonstnär!”. Läser man vidare står det:

”Har du fungerat över vad som är din grej i livet? Det som får
ditt hjärta att ticka lite snabbare, som kan få dig att hamna
i flow och glömma tid och rum, det som ger dig mer energi än
det tar – det som får just dig att lysa som den stjärna vi alla är,
när vi får utlopp för våra talanger och får följa våra innersta
drömmar. Vet du det?”
– Carolina Gårdheim, Kreativ insikt

Drömläge för ankor?

Om det inte var för att hon redan kommit på och utfört den här idén hade jag kunnat tänka mig att jobba med samma sak. Skapa klokkort och uppmuntrande vykort, anteckningsböcker, tavlor, smycken osv. Genialiskt! Jag tycker också om att uppmuntra andra och deras drömmar. Men hur är det med mina egna?

Nä, att ta mig till Berlin är väl första rejäla projektet jag utfört från hjärtat. Jag tycker att Carolina och Underbara Clara är två lysande exempel på människor som tagit sin hobby, sin passion, och skapat ett lönsamt yrke av det. Jag vill också! Och då står jag där. Vad drömmer jag om? Vad får mig att hamna i flow? Skulle möjligtvis vara att skriva blogginlägg här! Hehe.

Skriva har ju ofta kommit upp i olika samtal. Min käre kollega K på museet sa alltid:

”Du ska bo i Berlin och bli författare!”

Tja, kanske det. Fast vad ska jag skriva? Några lösa idéer finns, men ändå är det inte helt enkelt att ta tag i dem. Att sen skapa lönsamhet genom det verkar ännu mer avlägset. Å andra sidan kanske varken Carolina eller Clara såg lönsamheten i sina idéer från början. Önskar att jag kunde komma på något liknande eller en kombination av deras verksamheter.

Plötsligt framkommer nästa fråga. Jag upplever att de här två kvinnorna är så rena och tydliga i vad de står för. Carolina för personlig utveckling, uppmuntran, kreativitet och Clara för det gamla husmordsidealet, återvinning och do-it-yourself. De har tydliga innehållsförteckningar liksom. Vad är min tydlighet? Min grej?

Hjälp att identifiera dessa emottages gärna! Välkommen att kommentera. Ingen belöning utgår dock 😀