Guten Tag, yxskaft!

Ibland får man skämmas för sin okunnighet. Idag tog vi oss ut i Prenzlauer Berg runt lunchtid. Vi skulle pipa förbi Sisley och shoppa en tröja till mig. På vägen noterar jag att de flesta affärer ser mörklagda och stängda ut.

E påpekar att de förstås har lunchstängt. Det har de väl aldrig haft förut? När vi kommer fram till Schönhauser Allee Arcaden är också den stängd och igenbommad. Vi står utanför och stirrar in, som vilsna får.

På dörren finns ingen särskild information, men min blick faller på ett ord: Feiertage. Helger. Högtider. Men vad kan det vara för högtid den 3 oktober?

E tvingar in mig på ett närbeläget café, som faktiskt är öppet, för att fråga. Svaret får kinderna att hetta. Det är minnesdagen av Tysklands återförening. Med andra ord, det är Tysklands nationaldag. Bo-rom-pom-posh. Trumvirvel. Ridå. Jag spelar rollen som dum turist med bravur. Peinlich. Vi går ut på gatan igen, med långa näsor.

Som tur var hade Veganz öppet så vi kunde slinka in och tröstäta lite, för någon shopping blev det inte tal om. Man lär sig något nytt varje dag. Och jag kommer härmed alltid att minnas den 3 oktober, men möjligtvis av fel anledning… Läs och lär

Underbart är kort

Friends

Så har hon åkt då. Finvännen från Sverige. Och vi har haft en fullmatad vecka med långa promenader runt Friedrichshain, Prenzlauer Berg, Mitte och längs Kurfürstendamm, som jag inte vet om den ligger i Mitte eller Charlottenburg. Jag tror det räknas till Mitte.

Vi har varit på utställningar på c/o Berlin och Neue Nationalgalerie, shoppat, ätit gott, skrattat, pratat och förstås gått, gått och gått. En storfavorit är Veganz, där vi fikat och lunchat flera gånger. Underbart god veganmat. För att inte tala om kakorna! Idag avnjöt jag en latte på mandelmjölk och en rawfoodkaka med nötter och nougat. Jag svär, jag såg och kände himmelen öppna sig.

Så har jag äntligen sett Kadewe. Detta Mammons tempel i sann Harrodsanda. Tiffany’s låg på markplanet och vi svepte in med stil och elegans. Tydligen är det så att de smycken som saknar prislappar inte heller passar för dem som frågar efter priset. Ett slags Moment 22 i lyxformat. Deras egna smycken var jättesnygga. Stilrena saker i silver, guld och något som såg ut som koppar (rosa guld?). Jag såg ingen prislapp och jag frågade inte heller efter priset.

Ny grön favoritjacka!

Så har vi knatat runt på alla shoppinggator: Kastanienallee, Münzstrasse, Kurfürstendamm. Tror den enda vi missat är Friedrichsstrasse. Igår hittade jag en ny jacka i Mitte. Min röda huvjacka har följt med ett par år och den har blivit för stor. Egentligen var den stor redan från början, för jag köpte den i åtanken att jag skulle rymma tjocktröjor under. Åtminstone en. Jag upptäckte att jag fått hål under armen för att ärmhålet var så stort. Låter underligt, men det kan ju faktiskt vara lika lätt att sätta sönder ett plagg som är för stort som ett som är för litet.

Det var inte helt lätt att hitta en tunnare sommarjacka. Utbudet i Berlin är inriktat på vintern, vilket inte är helt underligt. Plötsligt var den bara där. En ny lång huvjacka i mörkgrönt tyg. Snygg och i min rätta storlek. Jag slog till! Sen gav jag bort min svarta huvkofta i ull till E, för den satt inte heller bra på mig. Hon shoppade sina favvoulltröjor på Benetton och jag tror jag ska köpa en ny där jag med. De har hyfsad kvalitet och numera bra priser. Kylan kan mycket väl komma till Berlin, fast den här veckan har det varit runt +20 grader mest hela tiden. Verkligen svårt att förstå att det är oktober!?

Så det har varit en jättemysig vecka. Det känns tomt både i hjärtat och i lägenheten, men ändå är jag till bredden påfylld. Vad skulle vi vara utan vänner?

Börlin wants to be jor frend

Eller något liknande. Så står det på en bricka man kan köpa på en liten mysaffär i Friedrichshain. Jag tycker den är så rolig, för precis så där låter tyskarna när de pratar engelska. Detta har inget med inlägget att göra, mer än att jag nu vallar E runt stan och visar alla sevärdheter. M har också ryckt in så vi är säkra på att få se de viktigaste. Igår hamnade vi – helt oförberedda – mitt i Berlin Marathon. Väldigt otippat, måste jag säga. Vi försökte undvika att bli meddragna in i loppet och det gick hyfsat. Vi hittade till slut en väg till det judiska minnesmonumentet. Omvägen tog väl ett par timmar. Så vi håller flaggan i topp. Går en mil om dagen, trots att vi åker spårvagn/U-bahn/S-bahn också. Bra motion. Hellre det än marathon…

Finbesök

Egogirl x 2

Lägger ut en egobild på mig själv, färdigpiffad för operabesök. Egentligen är det ”min” lägenhet som piffas för ögonblicket, men den har jag ingen bild på. Får besök av ”min soulsister” från Stockholm ikväll och vill visa allting från den bästa sidan.

Som om det behövdes. Berlin är så vacker som hen är! Speciellt idag när termometern visar på +20 grader igen. Helt galet! Måste hinna bege mig ut på en promenad i eftermiddag och njuta.

Jag klantade mig. Hade skrivit ett helt stycke till och lyckades sedan komma åt länken ”Flytta till papperskorgen”. Vad är oddsen? Det är jag och Macen som inte kommer överens. För när jag återställt inlägget igen var förstås inte den texten sparad. Suck.

Så vad skrev jag då? Att jag sopat köksgolvet, för det behövdes inte dammsugas. Toastolen är skrubbad och jag ska dra dammsugaren över golvet i vardagsrummet/sovrummet. Disk ska tas om hand också. Ja, det är inte så spännande att läsa om.

Min tur att guida

Det ska bli så ofattbart roligt att få visa mitt älskade Berlin för en oinvigd, en ”oskuld”. Hoppas hon ska tycka lika mycket om stan som jag. Jag har gått och grunnat på vad jag ska visa henne när hon kommer.

Hur många dagar har vi? Sju. Räcker det? Nä, för jag har fortfarande bara sett en bråkdel efter snart 3 månader här. Man har varken tid, lust, ork eller pengar att se allt. Det går inte ens att greppa. Se allt av den här stan, som till ytan är 9 gånger större än Paris? Nä. Neee.

Men vid mitt första besök hann jag tack vare M få ett bra grepp om Berlin. Jag förutsätter att jag nu ska kunna ge E en likvärdig upplevelse. M var en god lärare och en hel del av det han berättat har faktiskt fastnat i min skalle.

Jag har också Carl Johan Vallengrens bok om Berlin i beredskap. Där finns de flesta fakta man kan behöva. Om man vill följa i historiens fotspår tipsar han om olika märkliga sevärdheter, t ex en lägenhet som är helt inredd i gammal DDR-stil.

I Prenzlauer Berg allena finns mycket att se och uppleva. Imorgon ska det bli +24 grader så det är klokt att planera utflykter i det fria. Det ska bli såååå kuuuul!!

Neeeee…

Jag är otroligt nördig när det gäller Tyskland, Berlin och tyskan. Om du inte redan visste det. Fast då hade du förmodligen aldrig läst den här bloggen 🙂

Jag fascineras av nya saker, men även av samma sak om och om igen. Som att Berlinarna inte säger nein, de säger neee. Det låter så gulligt. Neee… Lite långdraget så där. I vissa fall har jag hört nöööö. Haha! Otroligt roligt! Det är väl troligtvis den speciella dialekt som finns här. Jag har sett ståuppare på tv och inte fattat mycket av snacket, ännu mindre skämten. Läste förresten ett skämt om Berlindialekten i en tidning. Tyvärr kan jag inte återberätta det, men en del är att de inte säger ich utan ick. Jag hörde en gång A, som är uppvuxen här, säga ”ick glåååbe” istället för ”ich glaube”, jag tror. Språkmänniskan i min jublade när jag kunde urskilja detta i en mening. Jag kände mig otroligt stolt. Skämtet i tidningen gick ut på att ett barn kom hem från skolan och pratade bred berlindialekt. Föräldern tillrättavisade och en kortare diskussion uppstod. Till sist tappade föräldern tålamodet och röt till barnet – på samma dialekt – att man måste lära sig prata rätt. Typ. Roligare i tidningen…

Det är väldigt inspirerande för min vänstra hjärnhalva att få bolla med ett nytt språk. Älskar ljuden, meningsbyggnaden, att sakta lyckas lära mig mer och mer. Jag har alltid älskat engelskan av samma anledning. Den bemästrar jag rätt bra numera och då är det ofantligt spännande att ta sig an ett nytt språk. Insåg igår att tyskan pratas väldigt långt fram i munnen. Bara r- och till viss del sch-ljudet ligger längre bak. Svenskan ligger längre bak. Engelskan är rundare. Mycket intressant. Jag och M pratar i stort sett bara engelska med varandra, men när han pratar tyska visslar det verkligen om det. Jo, i dubbel bemärkelse. Han kan prata otroligt fort, men när jag lyssnar på honom hör jag just dessa visslande ljud. Tyskans alla s-, sch-, ch-, z- och ts-ljud. A och A pratar inte riktigt lika fort och mindre energiskt. (Svårt med A&A, vem är vem?) Hon pratar högt och svepande, han mjukt och ihopdraget. Som med alla språk spelar personligheten in. Tyvärr är det väl så att när jag lärt mig förstå ”rikstyskan”, då måste jag ta mig an dialekterna. Puh, det här kan ta några år.

Vad ett litet t kan göra

Det känns som att jag upprepar mig själv hela tiden. Har jag skrivit det här förut? Vet inte. Jag skriver det igen. I helgen kämpade jag ju med tempus i det tyska språket. Eftersom jag är en glömsk person insåg jag att det vore bra att kunna säga att jag glömt något. Eller snarare glömde. Jag har glömt heter ju ich habe vergessen, men glömde? Vad heter det? Jag funderade en stund på lämplig böjning. Vergessen, ver…gass?, vergessen. Kan det heta så? Ich vergass? Uttalas typ fergaas [fer’ga:s]. Jag måste fråga. Så vid ett tillfälle frågade jag A&A vad det heter och fick till svar:

Det heter vergass, men akta dig för att slänga in ett t på slutet. Då blir det vergast.

Jag sög rent kort på den informationen och insåg att med ett t på slutet beskriver man ju många stackars judars bittra öde under andra världskriget. Det betyder nämligen att bli ihjälgasad. Tyskarna har gjort mycket för att försöka sona allt de ställde till med under kriget, så det känns onödigt att påminna om det vid fel tillfälle. Bäst att hålla tungan rätt i mun. Bara jag inte glömmer…

Wir gratulieren!

Konzerthaus Berlin på Gendarmenmarkt

Ja, då har jag sett den. Den var kul och jag förstod ganska mycket av vad de sjöng om och vad det handlade om. Revolution bland tjänarna i ett fint hem. Marx, Moskva, vodka och sex. Skön blandning 🙂 Det var en liten uppsättning och det som gjorde stort intryck på mig var att de hade en levande höna på scenen från början. Jag funderade, lätt oroad, på om den skulle leva föreställningen ut, men den plockades ut innan de satte igång. Puh! Den hann dock skita i ett hörn av scenen. Skoj!

Det var en humoristisk opera och jag tycker de som var med var duktiga. Skönt att vara tillbaka i den här världen. Jag trivs på teatrar och med konstnärliga människor. Jag uppskattade tenoren mest, för han artikulerade så bra när han sjöng. Efteråt fick jag veta att det berodde på att han egentligen var amerikan! Ha! Se där. Det hade inte jag kunnat gissa i alla fall. Tänker på Matthew som spelade i ”Hohaj” på Västerbottensteatern. Han, som kommer från Skottland, pratade oerhört tydlig svenska i den pjäsen. Av samma anledning kan tänkas. Jag tycker dock att det är bra. De som pratar/sjunger på sitt modersmål blir lätt lata. Att artikulera är aldrig fel på en scen. Det är så himla trist att som publik inte höra vad som sägs.

Efteråt fick jag hänga med och ta ett glas med scenografen. S var gammal skolkamrat med honom. Vi pratade om scenografin och föreställningen. Det framstod tydligt och klart för mig att den här mannen varit tvungen att trolla med knäna. Ingen monsterbudget precis. Jag tyckte det funkade. Vi befann oss hela tiden i ett kök, med ett långt arbetsbord som enda möbel. Där bakades, lagades mat, åts, dracks, dansades, sovs och älskades. Nema problema!

Jag uppskattade speciellt tenoren, som jag sa tidigare, men också sopranen. Hon hade en vacker röst. Tillsammans sjöng alla fyra – sopran, alt, tenor och baryton – mycket finstämt vid ett tillfälle. Nä, det var en upplevelse. Skönt också att kunna åka U-bahn nästan från dörr till dörr. Linje U2 går raka spåret. Klev upp vid Stadtmitte och – hepp! – befann mig direkt på Gendarmenmarkt. Jag som trodde jag skulle få gå 450 m, enligt Google map. Mycket smidigt må jag säga. Att sedan kunna köpa biljett för fyra enkelresor istället för en vecka är helt fantastiskt. Här har jag slösat stålar på veckokort som aldrig blivit ”uppåkna”, när det finns fyraresorskort. Där ligger Stockholm före. En remsa med tio resor att utnyttja på ett år – det är fenomenalt.

Inget är som väntans tider…

Väntar på besked. Om jag ska få gå på operapremiär eller inte. En surrealistisk känsla. Det är S&H som återigen försöker få till en träff med mig. Väldigt snällt av dem att lägga ner energi på det. De har väl dåligt samvete sen sist, då de glömde bort mig. Haha. Det gör inget. Jag var trött den dagen. Operapremiär skulle förstås vara roligt att få uppleva, men jag varken står eller faller med upplevelsen. Om det inte blir av slipper jag oroa mig för vad jag ska ha på mig. Blir det av – ja då är det bara att välkomna en ny upplevelse med öppna armar. Jag har sett opera förut, typ Carmen och Tolvskillingsoperan på Norrlandsoperan. Den här heter Wir gratulieren! och det är ett uruppförande. Ojojoj, det smäller högt!

Das Konzerthaus Berlin präsentiert nun die deutsche Erstaufführung von [Mieczyslaw] Weinbergs Oper ”Wir gratulieren!” – ein musikalisches Kammerspiel reich an tragikomischem, russisch-jüdischem Humor.

”Ett musikaliskt kammarspel rikt på tragikomisk ryskjudisk humor”. Låter verkligen spännande. Bäst att jag snyggar till mig och sitter startklar in i det sista. Jag behöver kanske 30 min för att komma på plats. Lite extra tid för den skull jag inte hittar direkt. Jag vet hur det är. Det är inte förrän i sista minuten som biljettkassan vet om folk uteblir. Nämnde jag inte det? Att det var slutsålt och de hade slarvat bort min biljett. Därför måste jag vänta på besked om det finns en till mig trots allt. Gissar att bästa idén är att åka dit på vinst och förlust. Får jag ingen biljett måste jag åka hem med lång näsa. Skickade ett meddelande till S så får vi se vad han säger. Håll tummarna för mig!

Kastanienallee – shoppinghimlen!

Jag vill ha ett litet tv-torn!

Det är helt sjukt. Jag har varit på stan i drygt 5 timmar och vad kommer jag hem med? TVÅ BROSCHER!? Mina medtävlanden släpade på stora påsar. A hade köpt en helt ny outfit: skor, kappa, örhängen, väska. Andra A köpte en jacka och ett par nya jeans. Hepp!

Jag måste gå shoppingskola! Detta är pinsamt. Inte ens en liten påse hade jag att bära. Jag satte ju på mig broscherna direkt. Ja, den ena var en brosch. En blomma (en till!). Den andra var mer en knapp. Vet inte vad det kallas. Badges på engelska. En fågel med ett hjärta. Så töööt.

Sedan provade jag en jacka som jag faktiskt kunde ha. Den var lite trång, men det gick. Och den vara bara storlek 40. Woohooo! Det var länge sen. I storlek 42 hade den varit perfekt, men priset. Hm, typ 2500 kr. Inte riktigt i min prisklass.

Ja, den var fin, rejäl och av bra kvalitet. Men enligt min filosofi måste den för det priset sitta som en smäck, och förbättra min levnadsstandard eller nått sånt. Jag måste bli en lyckligare, mer älskad och framgångsrik människa i den. Ett fett bankkonto och en snygg karl à la Johnny Depp bör ingå i köpet. Annars får det vara. Det fick det.

Från en svunnen tid

Men innan allt detta hann hända hade vi bara strosat igenom ett par affärer. A väntade eventuellt ett samtal om jobb och givetvis, mitt i alltihop ringde det. Hon skulle bli borta ca 1 timme och det tänkte jag och A att vi nog skulle klara av. Så vi fortsatte vårt utforskande av Kastanienallee.

Det måste bara vara stans trendigaste gata! Affär på affär med senaste modet. Det ena plagget dyrare än det andra. Jag såg en hel del fint förstås, men det är riktigt tråkigt att dessa affärer sällan har något större än 40, möjligen 42. Det finns människor som inte råkar vara av ”elefantstorlek”, men ändå vill ha coola kläder. Ja, även de som är i ”elefantstorlek” vill ha det. Hur svårt kan det vara att göra en kollektion som sträcker sig lite längre? Det är klart, snackar vi elefant kontra minimini i XS så kanske modellen måste förändras något, men hur svårt kan det vara? Nä, det är viljan som saknas. Nog om detta.

Övning ger färdighet

Jag hade verkligen trevligt med A. Vi har ju den överenskommelsen att jag pratar bara tyska med honom. Eller jag har den överenskommelsen. Han försöker ibland på engelska och vi hjälps åt. Stundtals undrar jag hur min tyska låter i hans öron, men jag hör själv att den blivit bättre. Jag kan skapa hela meningar och faktiskt prata.

Idag fick jag kämpa med tempus. Alltid lätt att snacka i presens, men när det blir imperfekt och perfekt. Då blir det allt annat än perfekt. Ha-ha… Jag bestämde mig för att jag bara får prata om sånt som händer i nutid. Puh! Det var skoj att känna av något slags flyt efter flera månader i svettig desperation.

Plastsaker från DDR

Fler plastsaker från DDR

Mammas favoriter

Fina koppar

Näringsintag

När A åter dök upp hade vi hunnit ha kaffepaus, under vilken jag hjälpte duvor och gråsparvar att anlägga samma fetma som jag själv.

Jag hade köpt en stor croissant (tyvärr utan innehåll) och ville dela med mig av högt kolesterol och risk för hjärtinfarkt. Skyller på att de inte har kardemumma här på caféerna. Kardemumma är som mjukmedel för magen – om man envisas med att dricka kaffe. Därför tyckte jag en croissant kunde fylla samma syfte.

Var var jag? Jo, shopping. När de andra tömt plånböckerna och var trötta i armarna av allt bärande gick vi på Der Imbiss och käkade. Jag åt något som var som ett indiskt nanbröd med kronärtskockskräm, ruccola, soltorkade tomater och chilisås. Gott! Sköljde ner den med en öl.

Imbiss har ett upp-och-nervänt MacDonalds-M i loggan, men är ett mycket trevligare snabbmatställe. Maten var godare och säkert nyttigare. Märklig kombination av indiskt och italienskt.

Efter maten var det dags att gå hem. Vi blev nästan utslängda från sista affären, men A köpte sina jeans där så de fick lov att hålla god min. Trots att mina inköp är tämligen magra i jämförelse med de andras så känner jag mig rik. Inte så konstigt när det gäller plånboken, men jag tänker mer på de där sakerna som är ovärderliga i livet: vänskap, gemenskap och ett gott skratt.

Gatukonst

Mer gatukonst

En annan typ av gatukonst

Ett gammalt badhus

Hösten är räddad!

Kikade in på H&M i Schönhauser Allee Arcaden. Jag vet, otroligt fantasilöst. Saken är den att alla trendiga designaffärer inte alltid har min storlek. Det är min enda ursäkt. Och att jag får besök nästa vecka. Då lär vi kolla in shoppingstråken på allvar. Jiiiihaaaa! Längtar <3

Idag hittade jag ett par fina byxor. Gröna smala manchesterjeans. Jättefina! Jag är såååå nöjd. Älskar den här ärtgröna färgen. Har ett par vinterkängor i samma nyans sedan tidigare – och en kofta. Annars är den färgen inte så lätt att hitta. Brallorna är mjuka och sköna. Verkligen jag!

Jag köpte också ett par vantar. Eller det är som ett mellanting mellan torgvantar och handledsvärmare. Det finns en liten strut för tummen. Känns mysigt att ha nu då den kyliga luften gör mina fingrar kalla, men det känns ändå fel att ha vantar. Helst skulle jag förstås vilja ha ett par sådana där fina pulsvärmare med pärlor och grejer. Brukar se dem på hantverksmarknader i Skellefteå, till exempel julmarknaden på Nordanå. Skulle jättegärna vilja ha ett par, men har alltid varit för snål. Smakar det så kostar det! Dessutom brukar det vara fokus på julklappar vid den tidpunkten. Nåja.

Sitter och mjukar upp byxorna i soffan. De var lite tajta upptill. H&M-brallor är ofta för lågt skurna för mig så att blir lite snäva just över magen. Manchester är dock väldigt följsamt, så de har redan gått ut lagom mycket. Imorgon ska jag inviga dem på allvar. I och med kronans övertag i förhållande till euron sparade jag också några guldtior på affären. Glad!