Kategoriarkiv: Söka jobb

10 år i Berlin

Idag är det 10 år sedan jag på darriga ben påbörjade min resa från Skellefteå till Berlin. Året var 2013 och jag hade övertygat AF om att jag kunde hitta jobb i den tyska huvudstaden. Jag tänker tillbaka och sammanfattar mina 10 år, som – från och med idag – gjort mig till en ”tvättäkta” berlinare*.

Tiden flyger iväg, det är allmänt känt, men att det skulle vara 10 år sedan jag flyttade till Berlin!? Nä, det är svårt att begripa. Hur sammanfattar jag allt jag varit med om? Kommer jag ens ihåg allt?

Det började egentligen redan 2011, då jag först fick idén att besöka stan. På många sätt kändes det som att det var ”meningen” att jag skulle flytta hit, för det var många märkliga sammanträffanden som inspirerade och hjälpte mig på vägen.

Ingrid i Umeå
På väg mot äventyret (”Tapas” i Umeå, 2013). Foto: Sofia Lindblom

Att hitta hem

Jag ska inte berätta om hur det startade, för det tror jag att jag redan gjort. Bättre då att titta på vad som hänt på dessa 10 år. Att hitta boende i Berlin blir svårare och svårare, men via vänner fick jag tag på en andrahandslägenhet – mitt emot ökända nattklubben Berghain. I 1,5 år hade jag turen att få bo där tills jag lyckades hitta min fina etta med utsikt över tv-tornet.

När jag flyttade in hade jag en madrass och ett begagnat kylskåp. En skranglig garderob fick jag helt gratis, och en granne skänkte mig sitt köksbord och två stolar. Sedan droppade de in, en efter en, grejerna som gör att hemmet är fullt möblerat.

Det är mest bara böcker, kläder och några foton som jag haft med mig från Sverige. Resten är magasinerat. (Troligtvis ”för evigt”.)

Berlins tv-torn: utsikt från min balkong
Solnedgången från min balkong

På jobbfronten intet nytt

Det första jobbet jag fick var ett frilansuppdrag. I Tyskland är det, tycker jag, enklare att frilansa än i Sverige. Du behöver ett skattenummer och måste tjäna under 22 500 euro/år, men du slipper tjafsa med momsen. Företaget hette TripsByTips och jag var redaktör för svenska texter.

Tyvärr var uppdragen för få och 2014 sökte jag och fick anställning på K New Media inom SEO, något jag hade dålig koll på. Där stannade jag bara i knappa 6 månader. Istället skulle jag ”fånga dagen” och frilansa på heltid.

Jojo. Om det är något jag lärt mig i Berlin så är det att ”fejsa” verkligheten. Det går bra att drömma, men det går inte lika bra att leva på luftslott. Jag hankade mig fram på småsmulor tills jag en dag insåg att jag var pank. Det var något av det mest skrämmande jag upplevt i hela mitt liv.

Att leva på existensminimum

Den som aldrig har levt på försörjningsstöd har ingen aning om hur det är. När pengarna inte räcker till, och det aldrig går att tjäna något extra, då känner man sig liten på jorden. Ändå är jag tacksam för den hjälp jag fick på Jobcenter. De var faktiskt oväntat vänliga.

Något som dock är ännu värre än försörjningsstöd, det är paniken när alla ens pengarna tagit slut. Rädslan, skammen, oron som äter upp en. Ända var jag aldrig i någon fara att bli hemlös.

Jag hade den oerhörda turen att en sprillans ny (!) vän lånade mig pengar till hyran. Och det var inte enda gången! Jag har fått ta emot flera generösa gåvor från underbara människor. En generositet som jag inte vet om jag någonsin kan återgälda. Tack Åsa, Carro och Thomas, Marlene, med flera ❤️❤️❤️

Berliner Fernsehturm, Bodemuseum och Spree
Det där tornet igen…

Ett jobb är ett jobb är ett jobb

Redan innan pengarna tog slut hade jag snålat och oroat mig. När jag fick jobbet på SIXT fick jag äntligen en stabil inkomst, och uppdragen för MTM gav tillvaron guldkant. Jag fick ihop tillräckligt för att klara mig och jag kunde spara en slant då och då.

Säg den lycka som varar. I mars i år blev vi uppsagda från SIXT, något jag egentligen inte sörjer, men a-kassan räcker inte ens till hyran. Då ställde min uppdragsgivare upp. De ville inte förlora mig så nu är jag frilansare på heltid igen. Vi får se om det går bättre den här gången…

Vänskap och självrespekt

Tak över huvudet och mat på bordet är det viktigaste, men man behöver också människor att luta sig mot. Där har flytten varit omtumlande då den medfört att gamla vänskaper gått i kras. Inte mindre än tre av mina bästa vänner är inte längre delaktiga i mitt liv.

En fjärde vän, här i Berlin, bröt jag också med efter ett tag. Anledningarna har varit olika och det har inte bara hängt på mig. Ändå är det en sorg varje gång det händer.

Det är förstås inte konstigt om människor förändras på 10 år. Jag har lärt mig så mycket och blivit så omskakad att jag inte vet om jag alls är samma person som förr. Det sägs att det är i stormiga vatten man utvecklas och Berlin har gjort mig tuffare. Jag är ingen dörrmatta längre. Jag vågar stå på mig och säga vad jag tycker. Med tiden hoppas jag hitta nya nära vänner som tycker om mig för den jag är idag.

Karl-Marx-Allee och tv-tornet, Berlin
Hemma på min gata i stan

Att leva med ensamheten

Jag har vänner, men ingen som står mig riktigt lika nära som de jag förlorat gjorde. De är hjärtevänner, javisst. Önskar bara att man sågs oftare. Det är en annan sorg i mig, att inte längre ha mer kontinuerlig kontakt med vänner. Å andra sidan är det också en lärdom. Jag har blivit oerhört självständig.

Det jag saknar mest är att ha någon att dela tankar och upplevelser med, gärna dagligen, men minst en gång i veckan. En partner känns inte lika viktigt just nu, men dyker rätt person upp är jag inte den som är den. Nä, en ”bästis” att hänga med är något jag längtar efter.

När man delar upp sitt liv mellan två länder blir man lite splittrad, kluven. Ändå kan jag besöka familj och vänner i Sverige. Många har inte den förmånen och det gör mig ödmjuk. Jag har det bästa av två världar.

Har jag då blivit tysk?

Knappast. Det är ännu en lärdom, man är den man är. Berlin är mångkulturellt och en smältdegel. Det är det som gör staden fascinerande. Jag är en laglydig person, men inte kollar jag på tysk tv, läser tyska böcker eller lyssnar på tysk musik. Jag är öppen och nyfiken, och talar flytande tyska. Det jag gör bakom stängda dörrar är däremot ingen annans business.

Såsom saker utvecklar sig politiskt i Sverige så finns tanken på ett tyskt medborgarskap. Inte minst för att kunna rösta och påverka så att inte samma sak händer här. Jag uppfyller alla kriterier, men processen är långdragen och kostar pengar. Just nu känns inte ett dubbelt medborgarskap nödvändigt och framtiden får utvisa hur länge jag blir kvar här. Kanske 10 år till… Ich liebe dich, Berlin! ❤️

* Det sägs att man blir en ”äkta” berlinare först efter 10 år, om man inte är född här.

Stressen över uppehället

Semestern är över. Ja, den har varit över i en vecka nu – och genast är min stressnivå på topp. Fattar inte riktigt vad som hände, men så slår det mig. Jag har så lite att göra på jobbet och då får jag tiden att gå genom att surfa. Sociala medier är något i grunden bra tycker jag, men det finns förstås en väldigt påtaglig baksida som jag ”loggar in på” utan att märka det.

Jag dras in i negativitetscentrifugen på grund av ängslighet. Just nu är det lågsäsong som frilansare och det får pulsen att stiga för mig. Inga uppdrag, inga pengar på banken. Det stämmer tack och lov inte. Jag har pengar på banken, men har man en gång varit helt pank… Rädslan lever kvar inom en. Och så en sjuk katt på det.

Sedan har jag känt en press på mig att hitta fler uppdragsgivare. Det finns en massa mer eller mindre konstiga regler i Tyskland och att inte ha full koll på dem ökar på den inre stressen. Som jag förstått saken får jag inte ha bara en uppdragsgivare som frilansare. Då räknas den som arbetsgivare och blir tvungen att stå för sociala avgifter osv. Det kan man ju tycka är bra, men då jag redan har en arbetsgivare som står för dessa kostnader, samt att jag betalar själv, ja då behövs det liksom inte.

Vy från solstolen på balkongen I
Utsikt från ”solstolen” på balkongen

Att deklarera i Tyskland

Under de första åren i Berlin såg jag till att skaffa mig en revisor. Då visste jag inte att anställda egentligen inte behöver deklarera. Bara om de t.ex. sålt ett hus eller gjort något utöver det vanliga. Som frilansare förstod jag dock att jag aldrig skulle klara mig själv i deklarationstider, så jag bad om tips på en bra bokföringsbyrå. Tror inte min ekonomi innebar mycket jobb för dem, men det gick på drygt 3000 kr varje år.

Efter ett tag hade jag inte råd med det, trots att man får göra avdrag i deklarationen. Pengarna måste ju betalas först. Då vågade jag mig på att deklarera själv med hjälp av onlineverktyget Elster. Som tur var så hade jag de gamla deklarationshandlingarna som stöd. Svårt ändå att veta om det blir rätt, men jag gör mitt bästa och är sjukt ärlig.

Vy från solstolen på balkongen II
Jag latar mig i solen och laddar batterierna under semestern

Dyrköpt rådgivning om uppdragsgivare

I våras var jag osäker på en grej och mailade den förra revisorn och bad om råd. Hen svarade, men det kostade mig €35. Okej, fair enough. I veckan kände jag att jag måste fråga om det där med uppdragsgivare. Visst, men det kostade ytterligare €35. Svaret gjorde mig dock inte klokare så jag frågade upp. Nope, kalla handen. Inga följdfrågor tydligen. Men så dimper det ändå ner ett svar! Och jag tror det är okej. Typ…?

I Tyskland kan du vara Kleinunternehmer (typ småföretagare), vilket betyder att du är egenföretagare, men du får inte tjäna mer än €17.500 per år. Du har inte heller momsplikt, vilket är en stor befrielse. Däremot finns det regler som skyddar dig från att bli utnyttjad. Om du jobbar mycket för en enda uppdragsgivare, och det i praktiken skulle kunna räknas som anställning – då kan lagen träda in. Om du däremot har fler uppdragsgivare, eller inte tjänar fullt så mycket hos den enda du har, då är det lugnt.

Och DÄR rasslade det in nya uppdrag! Puh, vilken underbar känsla. Tusen tack ❤️

…

Läs gärna om mitt första möte med Finanzamt, den tyska skattemyndigheten 😆

Längtar efter uppskattning

Det låter säkert tramsigt och barnsligt. Uppskattning? Vilken vuxen människa behöver det? När man är tillräckligt gammal ska det räcka med att bekräfta sig själv. Fast det tycker inte jag. Jag vill känna att jag gör ett bra jobb och att jag är uppskattad av arbetsgivare och kollegor. Idag är sista dagen innan semestern, och jag har ingenting att göra. Det finns tid till eftertanke…

Sommaren är här och då är det inte så konstigt att mängden uppgifter på jobbet minskar. I mitt fall så har pandemin visserligen inte gjort mig arbetslös, men jag får inte jobba med det jag är anställd för. Det har gått bra fram tills nu. Det har funnits lagom med uppgifter, men nu finns det ingenting. Sysslolösheten gör att jag förstås börjar fundera. Det är inte alltid bra, men jag undrar när senast jag kände att jag fick riktig uppskattning på min arbetsplats?

I brist på uppskattning, var är utgången? Eller vägen mot semester...
I brist på uppskattning, var är utgången? Eller vägen mot semester…

Jag slipper i alla fall stressa…

Missförstå mig rätt. Jag har absolut fått uppskattning genom åren, speciellt under tiden som vikarie, men det är just den där känslan av att inte ha ”något eget”, att inte känna någon mening med det jag gör. Vem som helst kan lära sig beställa texter på ett annat språk och ladda upp dem på en sajt. Det är en del att tänka på, fast när man lärt sig kan man nästan göra det i sömnen. Det har jag gjort, många gånger.

Just det där att sova, att känna sig avtrubbad och trög, det är ingen skön känsla. Jag är en liten kugge i ett stort hjul och man skulle visserligen märka om jag helt slutade göra mitt jobb, men det skulle nog ta en stund. Och jag ville ju slippa stressa. Tyvärr blir det också en stress, att inte ha saker att göra. Man blir förslöad och det blir jobbigare om det plötsligt ställs krav.

Take a chance on me

Så jag är tillbaka där jag alltid hamnar. Hur hittar jag ett jobb som ger mig en känsla av tillfredsställelse och där jag skulle få uppskattning? Vad skulle jag kunna göra som känns meningsfullt för mig? Och framför allt, hur får jag ”rätt” arbetsgivare att vilja satsa på mig?

Igår skickade jag in en ansökan som jag gissar är dödsdömd. Ett tyskt bokförlag som söker grafiker, någon med ”perfekt tyska”. Jobbet vore som klippt och skuret för mig, och jag vet att jag skulle klara det! Om jag bara kunde få chansen någon gång att visa vad jag kan, men när min portfolio inte innehåller några aktuella projekt och jag inte arbetat i InDesign på flera år… JAG skulle inte satsa på mig! Jag sökte förstås ändå, utan några större förväntningar.

Usch. Jag behöver verkligen semester nu. Kom igen då klockan… ticka på!

Vill mer än bara jobba

Folk som vet hur det är att jobba inom kultur- och/eller marknad vet också att det handlar om mer än heltidsjobb. Ja, på många arbetsplatser idag krävs minst 110–120 procent av de anställda. När jag vikarierade var det alltid en massa nytt att lära på kort tid. Som tur är så lär jag mig ganska snabbt, men det var tärande och stressigt! Det fanns sällan tid att planera och fundera på vad jag höll på med. I Berlin ville jag leva på ett annat sätt. Jag ville ha mer frihet.

Där kommer vi till ett dilemma, för frihet i vårt samhälle hänger nästan alltid ihop med pengar. Vad spelar det för roll om jag har all tid i världen när jag inte har råd att göra något? Jag fick under ganska lång tid erfara hur trist ett sådant liv är. Inte för att jag någonsin varit speciellt rik, men jag har ändå alltid kunnat unna mig att gå på bio, eller fika och äta ute då och då. När inte det är möjligt – eller ens att åka någonstans med lokaltrafiken – då mår man inte bra.

Byggarbetsplats med kran och skylt
Det finns en tanke om att bygga något nytt, men vad?

Anställning och frilans – det bästa av två världar

Uppgiften blev då att hitta en gyllene medelväg. Jag ville ha en grundtrygghet så att pengar skulle komma in regelbundet, men sedan ville jag ha frihet att ”göra vad jag ville”. Stressen ville jag också eliminera, eller åtminstone minimera. Min verklighet idag ser faktiskt ut precis så. Jag jobbar deltid 3 dagar i veckan som anställd och (mer eller mindre) 2 dagar som frilansare. Jag har en tämligen fast uppdragsgivare, men behöver hitta 1-2 till varje år för att följa den tyska lagen.

Utan tvekan har jag lyckats sammanlänka det bästa av två världar. Om jag ändå måste jobba för brödfödan så är detta idealiskt för mig. Men så kom coronapandemin…

Under corona fick vi gå ner i arbetstid hos min arbetsgivare, så kallat Kurzarbeit. Staten gick in och finansierade en del av lönebortfallet och min första dag i Home Office inföll i april 2020. Jag var tacksam för att vi kunde jobba hemifrån, för min egen skull, men också för dem som fortsättningsvis måste åka till jobbet. Fast det var en omställning att sitta ensam hemma hela dagarna.

Is that all there is?

Sedan flytten till Berlin har jag lärt mig en väldig massa om ensamhet. Det har varit jättetungt i perioder, men jag har klarat det och hittat sätt att hantera det. Så att bara sitta hemma och jobba blev en ny utmaning att tackla. Jag har kämpat med motivationen, och med saknaden efter familjen och vänner. Jag har frågat mig, är det detta jag ska syssla med i resten av mitt yrkesverksamma liv?

De flesta har säkert ifrågasatt sina liv på ett eller annat sätt – speciellt under pandemin. Och vissa gör det mer än andra. Jag är en person som söker efter glädje och mening, som behöver känna glädje och mening. Tyvärr har det blivit svårare och svårare för mig att uppleva att jag gör nytta. Inte för att mina uppdrag inte är viktiga, utan för att jag undrar om de är viktiga för mig… Det här kan väl ändå inte vara allt?

Alla vill ha uppskattning

Ett inslag i något tv-program fångade mitt intresse. En man förklarade att vi alla upplevt något slags trauma under pandemin, och att det kommer visa sig förr eller senare. Det har jag erfarit. Det har varit dagar då jag bara gråtit och knappt orkat ur sängen. Då har även tankarna på ”något annat” dykt upp. Jag tycker det är dags att ”levla upp” till nästa nivå. Behovet av att hitta något som känns mer meningsfullt för mig måste tas på allvar. Det är på tiden att jag får använda mina gåvor och styrkor. Vore också fint att få uppskattning för dem. Så…

…för att citera Sherlock: ”The Game Is On!”

Andra regler för jobbsökande

Det gör mig så förbannad att det liksom gäller ”andra regler” för folk som jobbar på Jobcenter (AF) än för dem som är jobbsökande. Av en ren slump fick jag veta idag att det ”saknades” uppgifter på min ansökan. Inget mail, inget brev (de skickar alltid ut brev!), inget telefonsamtal. Ingen har hört av sig och jag trodde förstås att tystnaden betydde att ansökan var under behandling. På torsdag är det den sista i månaden. Hur blir det med hyran? Stressnivån sköt i höjden på 5 sekunder!

Med gråten i halsen cyklar jag till mitt Jobcenter och blir så småningom emottagen av en sval och pipinette kvinna i åldern 55 plus. Jag svettas som en gris och känner mig allmänt som om jag håller på att tappa förståndet. Då säger fanskapet:

”Jag kunde inte läsa Era dokument – de är ju på svenska!”

Jag satt bara och gapade. Det saknades alltså ingenting. Hon hade inte ens försökt att översätta de papper hon redan hade.

Arbetssökande = Supermensch

Ur minnet steg den långa föreläsningen jag fick av en Jobcenter-anställd då jag var ny i Berlin 2013 (och sämre på tyska):

”En annan utlänning, en kinesiska, hon översatte minsann alla dokument själv. Hon tillbringade timmar på att översätta och förstå. Dessutom sökte hon alla jobb hon hittade och fick napp efter bara några veckor.”

Ja, det är förstås en sådan supermänniska man måste vara som arbetssökande!

Det jag hade i min hand den gången var en rejäl bunt papper, med sida upp och sidan ner av komplicerad information om jobbsök – på tyska. (Inte fanns det något på engelska inte.) Tanten idag behövde bara öppna Google Translate och översätta ordet ”kontoutdrag” till ”Kontoauszug”. Det gällde ca 10 ord på just ett kontoutdrag. Siffrorna borde väl ändå vara desamma!?

Eftersom hon är ekonom borde hon dessutom förstå informationen bättre än jag. Hur förklarar man räntefonder och svenska pensionssystemet på ett annat språk? Jag förstår det ju inte ens på svenska!

Idag vill jag bara ge upp och åka ”hem” till Sverige. Jag hoppades på en nystart i Berlin, men jag orkar inte mer. Det är för svårt.

 

Arbeitsagentur – Jobcenter: 1 – 1

2016-03-17 08.39.39-2

Som ny i de tyska sociala systemen får man vackert börja om från början. I Sverige hade jag en hyfsad a-kasseersättning, och mina ”meriter” överfördes 2013 när jag flyttade till Berlin. För att få a-kasseersättning här gäller dock samma regler som i Sverige, minst 12 månaders heltidsjobb under 2 år.

Jag har haft det knapert i kassan. Fick för mig att jag ville vara fri och oberoende (läs: pank och fågelfri). Berlin är full av konstnärliga och coola människor. Klart jag ville vara en av dem! Fast på mitt eget lilla vis.

Det finns många sorters frilansuppdrag, och de har ofta en sak gemensamt – de ger inga pengar. Jag tycker det är hårresande hur dåligt betalt arbetet är. De allra flesta kunder vill dessutom ha ett professionellt resultat, men betalar amatörer för att utföra jobbet. Helt galet!

Men nu kom jag ifrån ämnet.

Har de gått på charmkurs?

Igår gick jag igenom både Arbeitsagentur och Jobcenter.

Kvinnan på Arbeitsagentur var helt fantastisk. Vilket tålamod! Hon kvittrade som en fågel hela tiden jag var där. Jag fick knappa in några av mina uppgifter i deras databas, men det blir att fortsätta hemma. (Jag har ju tokmycket som måste läggas in.)

På Jobcenter var killen som tog hand om mig lugn och sansad. Visst finns det saker jag behöver göra – som att fylla i tusen miljoner papper – men hjälp kommer jag att få. Frågan är hur stort belopp, men det bestäms av hur mycket eller lite jag tjänar på egen hand.

Det känns oerhört skönt att det finns ett skyddsnät. Förhoppningsvis kommer kurvan att peka uppåt för mig i år, men nu behöver den inte göra det lika fort.

Jag kan andas ut innan jag tar ny sats.

New Germans

Tanya and I met while learning German at Kapitel Zwei in December 2013. She seemed to be a down to earth kind of person and I liked her. During the short brakes we started to sneak off for coffee in the canteen on the 8th floor. There we tried our best to communicate and use our somewhat limited German vocabulary. Since we attended the same level, B2.2, it didn’t matter if we made mistakes. We both made them and the important thing was to understand one another. Not to make perfect sentences.

Me and Tanya

Me and Tanya earlier this year.

When we saw each other some weeks ago (Wow, time really does fly!) I suggested a new café I’d found in Linienstraße, Atelier Cacao. It’s actually not just a café, but a chocolate manufacturer and they sell their own delicious eco friendly ice-cream too. I’ve tried Marzipan-Mohn and it’s heavenly. Mohn, or poppy seeds, are very popular here. Mostly in cakes. Don’t know why, because I don’t think they taste much. Luckily marzipan alone makes my day.
However, this time I chose jasmine tea and a simple chocolate cookie. Tanya tried a cake that looked more like a pie. Forgot to ask if it was any good, because we had so much to talk about and share.

Being new to a country is something you can’t imagine what it will be like until you are actually there. Learning a new language can be very tricky, even though you have studied it before. And most importantly, you have to build a whole new network of friends, colleagues and acquaintances. Tanya, being a pianist and piano teacher, has realized this at an early stage, but it’s still difficult when nobody calls anymore. I’ve had the same thought. Not so much work wise as to this network of people who somehow knows who I am. Maybe they even help to define me. Who am I in this new world? I have the freedom to find a new self, but before I can do that I have spent time thinking about what I am ”losing”. Not being part of a certain community anymore makes you lose contact with it. Not every person, but the context. I have a new context. Going through these stages of ”becoming German” it feels good to have someone to talk to. Someone who is going through the same things.

2014-02-25 15.31.08

A view of the river Spree early this year.

Although both of us are Berliners by choice not every day is filled with sunshine and daisies. No, we have our dark moments as well. I found work thanks to my nationality, but Tanya being Moldavian has not yet been so lucky. Not only because of her nationality of course. I could use my writing skills in combination with my Swedish nationality to find work and she wants to find something through her piano playing skills. The best thing about seeing each other isn’t just practicing German and talking about our lives. It’s actually sharing. We share hopes, dreams and ideas. She is still learning German at Kapitel Zwei, I learn it through everyday life. She helps me understand grammar and I talk about new expressions I’ve learnt. Last time we met I realised I am almost fluent in German now! At least when I talk to someone I like and feel comfortable with. I still have a long way to go.

Tomorrow we will see each other again and I’m really looking forward to it. What has happened since last time? I am so curious.

Finanzamt borgar för överraskning

Så blev det äntligen av till slut. Jag har varit till Finanzamt, tyska Skatteverket. Passande nog ligger Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg i en byggnad som starkt påminner om en borg eller fästning. Den ser inte heller speciellt äkta ut. Mer som om den skulle vara byggd av Disney. Garde-Dragoner-Kaserne, som stället heter, stod klar 1854 och hyste manskap och hästar under ett antal år, men 1923 flyttade Finanzamt in. Jag har passerat den några gånger och förundrats, men tydligen aldrig förstått att någon verkligen huserar därinne.

Berlin, Kreuzberg, Mehringdamm 20-30, Finanzamt

Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg, Mehringdamm. Foto: Beak 100, Wikipedia

Min bävan har varit stor inför besöket på Finanzamt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ger mig in på. Häften av min tid jobbar jag ju som frilans och som sådan måste jag kunna fakturera. En god vän har hjälpt mig fylla i ett formulär som jag fortfarande inte riktigt förstår innehållet i, men jag har lärt mig att Einkommensteuer betyder vanlig skatt (av inkomst) och Umsatzsteuer betyder moms. Det senare tror jag att jag som sk Kleinunternehmer ska vara befriad från. Såvida jag håller mig under en viss gräns för det jag drar in. Närmare bestämt 17 500 Euro per år, ca 160 000 kr. Jag tror jag skrivit om det här förut. Hur som helst, anledning till att jag först nu tog mig iväg till Finanzamt var att jag väntat på mitt nya bankkontonummer. När det väl kom behövde jag en vecka till för att samla mod, men också hinna få med mig papper angående min anställning. Den 3 mars börjar jag mitt andra jobb, som också det är 50% eller 20 timmar/vecka. Jag är fan ett geni på att pussla ihop anställningar! Bra att jag övat så mycket i Sverige innan icon_razz

Noll hål

Förarbetet var alltså väl utfört, men skulle de ändå sakna någon uppgift? Jag klev in genom dörrarna, gick genom en lång korridor, som mynnade ut i ett rum med stolar efter väggarna, tog en kölapp och satte mig för att vänta. Det var två nummer eller personer före mig och jag var glad att jag fick en stund på mig att lugna nerverna. Många påstår att det är bäst att hänga på låset på morgnarna, gärna i början av veckan. Det har jag aldrig tyckt varit en god idé – då är ju alla andra där också! Om det så gäller AF i Skellefteå, Arbeitsagentur, Bürgeramt eller som nu Finanzamt. Torsdag eftermiddag och väntrummet innehöll en handfull personer. En stolt pappa som strosade runt med ett sovande barn i sina armar, några ungdomar som febrilt fyllde i olika blanketter, två unga kvinnor med nästan likadana sladdriga tygpåsar hängande över axeln, en ung hipster som knappade på sin mobiltelefon.
Pling! Så var det min tur att gå in igenom de grumliga glasdörrarna. Disk nummer 4 (snarare skrivbord). En man i min egen ålder tog emot mig, jag stammade fram mitt ärende, men han verkade vara van att folk ville samma saker som jag. På 1 minut hade han ögnat igenom min ansökan och krafsat ner ett bortglömt datum. Sen tittade han på mig och sa:
– Det saknas bara en sak…
Skiiiiit! hann jag tänka och höll andan. Sen räckte han fram en stor glasburk.
– Varsågod. Ta en karamell!
Förbluffad tog jag emot en, vecklade av pappret och stoppade honungsgodisen i munnen. Då förstod jag att det var den han menat. Det var bara karamellen som saknades. Jag kände mig som ett barn, vars tandläkare precis förklarat att jag borstat tänderna bra och hade noll hål.

När molnen skingrats

2013-10-29 13.52.35

Engelbecken och Café Engelbecken med Michaelskirche i bakgrunden.

Väl ute på gatan igen var det nära att jag fick ett fnissanfall på övergångsstället. Det här är andra gången som en man inom någon tysk myndighet förvånar mig så totalt. Jag måste ha sett oerhört förvirrad och komisk ut när jag samlade ihop mina saker, tackade och snubblade ut genom glasdörrarna igen. Det enda jag egentligen förstod var att det skulle ta max 2 veckor för mig att få mitt nya skattenummer och därmed kunna fakturera. Bilden av hur mannen behandlat godisskålen på samma torra och effektiva sätt som min ansökan fick mig att tvinga ner mungiporna med stor svårighet. Hade han gått på charmkurs? Bjöd alla de andra också på godis eller bara han? Frågorna var många, men jag valde att låta lättnaden ta över. Jag trampade iväg på cykeln, bort från sagoborgen, och hittade ett litet café i gatukorsningen Linden Strasse/Oranien Strasse, köpte en macka och sjönk ner i total avslappning. Fortsatte färden hemåt och hamnade till slut vid Engelbeckens vatten. Här sken solen och folk hade vågat sig ut på caféets uteservering. Jag beställde en kaffe och satte mig ner för att betrakta några svanar som gled runt på vattenytan. Några ungdomar lekte med en minihund på gräsmattan, damerna i bordet intill smattrade entusiastiskt på tyska och vitt lurv från kaveldunet i strandkanten seglade i slowmotion genom luften. Tänk så mycket tid och ork jag kan lägga ner på att oroa mig! ”Ta en karamell”. Hahaha…

Wie geht’s?

Rubriken är en hälsningsfras, som utseendet till trots betyder ”Hur är det?”, och den nyfikne undrar kanske hur det egentligen går för mig i Berlin. Ja nu är det allvar! Broar är brända, navelsträngar klippta och sedan slutet av januari har jag guppat runt på ett slags ingenmanshav mellan det svenska och det tyska. Vågorna har skvalpat från lugn och totalt coolhet till stormande panik och oro. Precis som vanligt med andra ord 🙂

2014-02-01 15.39.07

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Jag har jobbat en del på mitt första jobb. Företaget heter TripsByTips och min uppgift är att ta hand om de svenska skribenterna. Navet i sammanhanget är hemsidan och plattformen tripsbytips.de, där våra ressugna skribenter författar texter med tips och rekommendationer om olika länder, städer, sevärdheter, restauranger osv. Än så länge har den svenska avdelningen precis sparkat igång, så de flesta skrivuppdragen har varit översättningar av färdiga engelska förlagor. Min titel är Lektorin, eller redaktör, för de svenska skribenterna. Jag har en manlig kollega med samma uppgift, men annars är det bara jag som har koll på svenskan. Det är ett fritt och flexibelt arbete som jag gör som frilans. För det mesta har jag suttit hemma, men vissa dagar i veckan har jag åkt ut till kontoret i Treptower. Min handledare är världens goaste tjej och några av medarbetarna – jag har träffat långt ifrån alla – är hur trevliga som helst. Många har samma uppdrag som jag, fast på sitt språk, så människor med flera olika nationaliteter jobbar här. Jag trivs jättebra!

Kleinunternehmer

Att bli frilans i Tyskland är minst sagt intressant. Det finns något som kallas Kleinunternehmer och som sådan behöver man inte betala moms på sin inkomst och minimalt med skatt (tjänar man väldigt lite betalar man ingen skatt alls), så länge man inte tjänar mer än €17 500/år i mer än 5 år. I Sverige kör man ju med full moms och skatt från första dagen som egen och det är en omöjlig ekvation, om man inte kan dra in sin egen lön x 2-3 från dag ett. En god vän har hjälpt mig fylla i de mest vedervärdiga papper till Skattemyndigheten, eller Finanzamt som det heter här. Det enda som saknats var mitt bankkontonummer. Jojo. Ett sådant försökte jag fixa så snart jag kunde, men först skulle min identitet styrkas via Posten och sedan ville de ha ytterligare dokument, dessvärre inte samtidigt. I måndags fick jag besked om att allt var klart, men ännu inget i brevlådan. När jag väl fått mitt kontonummer kan jag äntligen (?) fylla i blanketten klart och bege mig till Finanzamt. Min förhoppning är att allt ska gå lätt och enkelt när jag väl är där. Mmm…

I postorderbranschen

2014-02-01 16.06.29

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Mitt andra jobb då? Ja, idag fick jag ett nytt positivt besked. I fredags var jag på en jobbintervju, med en man och en kvinna, och trots rätt flummig hjärna och konversation på två språk kändes det bra. När kvinnan plötsligt utbrister:
– Jag gillar dig! Du skulle pass in jättebra i vårt team.
Då insåg jag att jag med all säkerhet gjort något rätt i alla fall. Lite överentusiastiskt utbrast jag:
– Så då har jag fått jobbet?!
Mannen såg generad ut. Vet inte om det var min pinsamma fråga eller det faktum att han inte kunde svara. Givetvis måste de högre cheferna få säga sitt. Och givetvis måste jag göra ett textprov så att de vet att jag verkligen kan skriva. Ja, jag sa ju att jag kände mig flummig. Tydligen lyckades jag skrapa ihop en bra text ändå. Om underkläder. Nu snackar vi postorderföretaget Klingel.se. Sätt igång och shoppa. Du kommer inte kunna motstå det om du läser mina texter. Woohoooo! Ja, det ingår lite annat i tjänsten också. Vi tar det pö om pö.

Det roliga är att det är en riktig anställning, vilket borde ge mig rätt till sjukförsäkring, betalda sociala avgifter och pension. Som frilans måste man ju stå för allt sådant själv och det kan bli dyrt! Vissa Sozialkasse kräver upp emot 2000 kr i månaden. Jag skulle kanske kunna komma undan genom att gå med i Künstlersozialkasse, men då måste jag kunna styrka att jag är skribent eller författare och inte bara redaktör. Det är väl nu jag ska påbörja den där romanen eller knåpa ihop det där manuset…

Långrandigt

Oj! Blev visst ett långt och utförligt inlägg om min situation, men det går som inte att berätta historien utan att förklara hur det ser ut här. Så som jag uppfattat det. Mycket kan hända än. Samtidigt är det oerhört spännande att se hur bitarna faller på plats. En efter en kommer de. Nästa bit måste bli att hitta ett eget boende och fatta beslut om Getberget. Dags att packa, flytta, sälja? Men ingen brådska. Jag har en hel månad på mig innan jag måste bestämma mig. Haha. Först ser jag fram emot att sätta mig in i det nya jobbet som börjar i mars. Fram till dess finns det ännu tid till att ladda batterierna, kolla lägenheter och drömma fram nästa pusselbit.

Reportaget

"Theodor skapar konsten i Berlin" blev titeln.

”Theodor skapar konsten i Berlin” blev rubriken. I min version var den ”Satsar på konsten – i Berlin”. Inte riktigt samma sak, men det funkar.

Ibland måste man få göra ett skrytinlägg. Jag har ju försökt hitta möjligheter att tjäna pengar på skrivandet. Även om jag inte hittat något övergripande sätt ännu, så har jag fått vissa mindre uppdrag. Genom en fin kontakt på Norran i Skellefteå blev jag lovad en plats i tidningen om jag kunde hitta en konstnärlig Skelleftebo i Berlin.

Ja, tanken var förstås att göra ett reportage om henom. ”Vilken tur”, tänkte jag, ”…att jag precis lärt känna Theodor Johansson!” När jag presenterade idén för alla inblandade var det idel tummar upp och jag skred till handling.

Att intervjua någon är spännande, läskigt och roligt. Jag är glad att jag fick öva på tålmodiga Theodor. Många frågor var förstås självklara. Vem är han, var kommer han ifrån och vad vill han göra i framtiden.

Men det fanns också utrymme att bli mer personlig. Jag tyckte det kändes märkligt att ställa den typen av frågor när man inte känner varandra så väl. Fast i rollen som ”reporter” är ju ”det mesta tillåtet”. Så jag frågade!

”Gaykonst” möter heteronormen

Vissa av Theodors motiv visar män, ensamma eller tillsammans, och det finns en spänning mellan dem eller gentemot betraktaren. Det fick mig att undra om det finns en speciell ”gaykonst”, samtidigt som jag kände mig knäpp som ens ställde frågan. Skulle man ställa sådana frågor till exempelvis en man som målade kvinnor på liknande sätt? Nä!

Ändå är det intressant. Det handlar om bildspråk och vad betraktaren tolkar in i motiven. En kommunikation som uppstår. Och detta är väldigt tydligt i Theodors bilder.

När man som jag är en del av den sk ”heteronormen” känns frågan fördomsfull samtidigt som nyfikenheten är stor över hur andra människors verklighet ser ut. Jag hoppas jag lyckades balansera det där på ett bra sätt, även om det bara nämns lite i förbifarten.

Positiva efterverkningar

Det jag känner mig mest stolt över med reportaget är att en läsare visst kontaktade Norran och erbjöd Theodor en utställning. Ja, att få ställa ut i Skellefteå alltså. När jag meddelade honom det svarade han att det länge varit en dröm för honom. Om jag hjälpt till att förverkliga en dröm för en annan människa gör det mig innerligt glad.

Tack till Emilie på Norran som  hjälpte mig att förverkliga mitt första reportage!

Läs reportaget som pdf (2,2 Mb)