Kategoriarkiv: Söka jobb

Jag klarade testet!

leaves

Sedan jag kom till Berlin har jag sökt några så kallade ”riktiga” jobb. I första hand på företag som har engelska som sitt språk. Mailade ett ställe som jag gärna skulle vilja arbeta på, men jag tror inte mina chanser är så värst stora. Istället har jag hittat ett svenskt-tysk företag som erbjuder sina kunder copywriting och översättningar.

Redan för någon månad sedan var jag i kontakt med dem. Då sökte de en person som kunde bli föreståndare eller kontorschef för Berlinkontoret. Inte min grej, men jag lade företagsnamnet på minnet.

I ett mailsvar fick jag sedan i uppdrag att testöversätta en text till engelska. Det är ju lite ovanligt, eftersom man oftast översätter till sitt eget språk. Fast det borde kunna ge en bra bild av mina engelskakunskaper. Idag fick jag svar. Min översättning är godkänd!!

Nu ska jag som nästa test skriva en ”reklamartikel” för ett känt klädmärke – på engelska. Känns väldigt spännande detta!

Nästan som egen

Det jag tycker bäst om med det här sättet att arbeta är att jag nästan är som en frilansare eller egen företagare. För att ta på sig skrivuppdrag loggar man in på deras sajt och väljer det som passar en bäst.

En fara är dock att jobben kan variera. Om man har otur finns bara jobb som ger 250 kr i lön. Finns det istället större jobb, som tar längre tid, borde man kunna tjäna mer.

Frågan är hur många jobb man behöver göra per månad för att få ihop till en stabil inkomst? Måste man göra ett nytt jobb varje dag blir det stressigt. Större jobb kräver ju också längre tid. Det innefattar ju en del research för att det ska bli ordentligt gjort. Ja, vi får se. Till en början är det ett intressant extraknäck jag kan roa mig med på kvällar och helger.

Nivå B2,2

Inte nog med det. Idag fick jag också veta på vilken nivå min tyska ligger.

Jag mailade ett ställe som håller intensivkurser i tyska för att ta reda på när nästa kurs börjar. Svaret blev – idag! Men jag får ju besök den här veckan och kan omöjligt avsätta 3 tim fyra dagar för tyskastudier, hur välbehövligt det än kan vara. Kanske jag får gå en specialare på tre veckor eller så får jag skjuta upp det till december.

Svaret på testet då? Jo, jag låg tydligen på B2,2. Vad den där extra 0,2:an betyder vet jag inte, men enligt förklaringen innebär det att jag hanterar tyskan bättre än genomsnittet. (Bland de som inte har tyska som modersmål alltså.)

Om man ligger på nästa nivå (C1) börjar man komma upp i flytande, men där är jag inte än. Jag kan prata bättre och bättre, men når ofta den där väggen som bara inte går att komma runt.

Hoppas få lära mig den grammatik jag glömt bort och få flyt på snacket. Sen är det bara öva, öva, öva. Tror bestämt jag skrivit detta förut 🙂

Geduld

Ja, vad ska man säga? Ibland undrar jag hur mycket av stressen i dagens samhälle som kommer utifrån. Det är klart att det finns ett yttre tryck; att vi ser och läser hur saker försämras och att människor lider. Men är det sakerna i sig själva som orsakar stressen, eller är det våra tankar om och känslor för dem?

Jag insåg i lördags att de utbetalningar jag fått av min a-kassa varit septemberpengar och under oktober hade noll och intet trillat in. Man kan ju undra över hur dålig koll jag har på min ekonomi, men jag hade en liten buffert innan, och utan wifi och Handelsbankens fina app har jag inte kollat saldot lika ofta som förut.

När jag upptäckte att pengarna frusit inne fick jag panik. Det är en sak att vara medellös i Sverige, men ensam utomlands… Det var läskigt. Trots att jag försökte att lugna mig så fanns ändå en inre oro.

Och sen väntan. Det måste bli måndag för att jag skulle kunna få svar på mina frågor. Vad hade gått fel? Satt felet i Sverige eller i Tyskland? Var det jag som var fel eller hade myndigheterna dabbat sig?

Till slut får jag veta att det berömda dokumentet U009 ännu inte kommit a-kassan till handa. Jahapp.

”Lugn, Frau Carlsson”

"Inget ego, inga bekymmer."

”Inget ego, inga bekymmer.”

Slängde mig på cykeln och rullade mot Arbeitsagentur. Adrenalinet pumpade i takt med pedalerna, medan jag försökte tala mig själv till rätta. Tagga ner, tagga ner!

Kön var obefintlig och jag fick snabbt komma upp i väntrummet. Där övade jag mig på det jag skulle säga. Vilka fraser som funkade bäst med min halvdana tyska.

Till slut kom en man och ropade upp ”Frau Carlsson”. Han var inte så lång, hade skogsgrön skjorta, som matchade ögonen, samt grå byxor. Det korta håret var gråsprängt och han hade fyrkantiga bågar på glasögonen.

Nästan direkt jag öppnade munnen lade han handen på min handled.

– Lugn Frau Carlsson. Lugn. Inte vara upprörd.

Sedan tog han lugnt och metodiskt tag i ärendet, benade ut det, medan han samtidigt berättade om sin polska fru, konstaterade att Sverige kanske inte varit så ”neutralt” under de där onämnbara åren mellan 1939-45 samt att det var synd om spanjorerna som kom till Tyskland utan att kunna ett ord tyska.

– De talat långt ifrån så bra tyska som Ni.

Han nämnde också hur det var att leva under diktatur. Att han haft ögonen på sig och att det funnits en akt om honom i Stasiarkivet.

Samtidigt som han berättade detta hann han också gå igenom datorn, se vad som skrivits om mig och att ett fel var att man glömt lägga till c/o i adressen. Det kunde vara en viktig detalj i sammanhanget. Att det inte gått att registrera mig ordentligt.

Det av mig utskällda dokumentet U009 hade gått iväg. Så sent som den 22/10, men dock.

– Sie müssen ein bisschen Geduld haben.

Ja, jag behövde – återigen – ha tålamod. Myndigheternas kvarnar mala långsamt.

När jag kom ut i blåsten igen kunde jag inte låta bli att le. Jag styrde cykeln längs med Rudi-Dutschke-Strasse och hade svårt att hålla mig från att skratta högt.

Jag tänkte också på vad min tepåse talat om för mig i morse: ”Kein Ego keine Probleme.”

Ja, hur skulle våra liv se ut utan denna ständiga kamp med vårt skräckslagna ego…

Du tar för lång tid!

De brukar himla med ögonen när jag kommer in på AF i Skellefteå för att verifiera mina arbetsintyg. Senaste gången hade jag minst 10 olika papper för tre jobb. Detta beroende på att jag haft korta anställningar med olika förutsättningar. Som exempel kan jag nämna förra sommaren, då jag jobbade för samma arbetsgivare i tre månader, men första månaden 50%, andra 100% (fast bara i två veckor) och tredje månaden 50%. Det blev tre intyg som tog en stund att reda ut.

Så hade det blivit dags att åka tillbaka till Arbeitsagentur för att lösa min inskrivning i det tyska systemet. Igår kände jag mig risig (hade ont i halsen och var tung i skallen), men idag måste jag ge mig iväg.

Kan inte påstå att det var svårt att cykla dessa kilometer. Ute sken solen och det var +20 grader. Virade in halsen i min nya fina rödprickiga sjal, valde en enkel kofta över t-shirten, men jackan fick följa med ifall det plötsligt skulle bli kallt.

Inte då! Önskade jag kunnat kapa bort byxbenen på jeansen.

Michaelkirche i Kreuzberg

Michaelkirche i Kreuzberg

Komplicerat: Steg 1

Först fick jag gå in och anmäla mig på entréplan.

Trots att jag inte hasat mig iväg förrän strax innan lunch var kön obefintlig. Tre personer före mig.

Snabbt fick jag komma fram och fick upplysning om att gå upp en våning till rum 1003 och vänta där. Någon skulle ropa upp mitt namn när det var min tur.

Efter ca 15-20 min kom en mörkhårig dam mig till mötes:

– Frau Carlsson!? ropade hon. Jaha. Det var alltså jag. Sen skrattade hon, för tydligen hade en man bakom mig också rest sig upp. (När slutar man förresten vara Fräulein/Fröken?)

Steg 1 var att hon skulle skriva in alla mina uppgifter i datorn. Vi kastade oss rakt in i rövarkulan.

Abschluss? Ja, vad har jag för Abschluss? Insåg att jag inte riktigt förstod vad ordet betydde, men att det hade med examen att göra. Jag har pluggat ganska mycket, men jag har bara tre examina: 3-årig humanistisk linje, 1-årig teaterlinje och 2-årig KY-multimediautbildning. Såg lite underligt ut utan mina dussinet kortkurser där emellan.

Nästa steg var att knappa in alla mina arbeten. Det var NU det började bli tungjobbat för damen. Stackars kvinna!

Jag var lite svettig eftersom jag cyklat och mitt immunförsvar var ansträngt, men jag tror hon svettades mer. Fingrarna glödde mot tangentbordet när hon skrev. Jag har aldrig platsat i det svenska systemet på grund av dessa oregelbundna anställningar, så att försöka ”översätta” dem till tyska blev inte lätt.

Till slut gav hon upp.

– Det här tar för lång tid! Jag hinner inte lägga in allt. Vi har bara ett visst antal minuter per arbetssökande.

Vad det sedan innebär för mig vet jag inte.

2013-10-22 18.13.06

Engelbecken med Michaelkirche i bakgrunden

Kreuzberg

Vid Engelbecken

Komplicerat: Steg 2

Det fanns inte heller någon ledig arbetsförmedlare för djupare samtal om jobbsökeriet, dvs Steg 2. Istället kommer jag få mail eller sms med en tid. Först då går det eventuellt att komplettera eller korrigera det som skrivits in om mig. Ett steg i taget! Och söka, söka, söka.

Hittills har jag mest hittat sånt som kräver perfekt tyska (önsketänkande?) och för mycket webbvinkel för min smak.

Mailade på vinst och förlust till ett intressant ställe igår, men det är oklart om de ens har pengar till att anställa någon även om de skulle behöva det. Fanns en annons om att de sökte en praktikant under 2014. Jag hatar praktik. Det innebär ju i mitt fall att jag skulle göra det jag tidigare fått lön för alldeles gratis. No way!

Så jag fortsätter att krångla till myndigheters system. Världsturnén har börjat 😉

Bicycle Repairman – uppföljaren

Så är min cykel fit for fight. Det var den inte igår. Då var framdäcket platt. Igen! I tisdags fick jag hjälp att fixa punkteringen och det gick snabbt och enkelt. Om jag haft verktygen hade jag möjligtvis kunnat klara det själv – på tredubbla tiden. Hurra för fina och snälla vänner!

Jag bjöd på fika på Café Sibylle på Karl-Marx-Allee som tack och det var jäkligt billigt tycker jag! I runda slängar 45 kr 😀

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Men tyvärr var inte lyckan långvarig. Troligtvis fanns en mikroskopisk glasbit kvar i däcket, trots att vi kollade, och gummit var torrt, gammalt och slitet.

Därför tog jag stålhästen och övergick till plan A igen, att gå till cykelreparatören Antrieb på Grünbergerstrasse.

Där blev jag glatt överraskad. Inte nog med att han kunde fixa cykeln samma dag – det var ganska billigt också.

Jag valde, det som jag redan tänkt innan, ett däck som var så kallat ”Unplattbar”. Ja, det hörs ju på namnet vad det betyder. Inklusive arbete, byte till nytt däck och slang betalade jag knappt €35, drygt 320 kr. Jag inbillade mig att bara däcket skulle kosta så mycket.

Oavsett så var det värt sitt pris. Utan cykeln är jag rökt. Åtminstone fattigare. Det kostar ju som bekant att nyttja lokaltrafiken också.

Cykeltur

Till sist gick det fint att cykla till Bürgeramt och fixa det där viktiga pappret.

Egentligen är det bara som ett kvitto på att jag anmält att jag finns i landet. Med detta papper kan man sedan skaffa bankkonto, olika sorters abonnemang, hyra lägenhet osv.

Imorgon ska det visst vara bra väder. Kan ju vara läge att cykla bort till Arbeitsagentur och få även det avklarat.

Höstcykel

Höstcykel

Kollade på olika jobb idag och hittade ett som verkar lovande. Jag ska söka det, fast jag tror inte jag är rätt person. De vill säkert ha någon ung och trendig, men det är bra att komma igång på allvar.

På tal om det så hamnade jag mitt i en diskussion på webben. Vissa (ofta själva inflyttade) uttrycker en intressant synvinkel på ”invandringen” och då menar jag inte den vanliga rasismen.

Nä, här är det många som klagar på de sk hipsters som kommer till Berlin, förändrar staden till oigenkännlighet och ser till att hyrorna stiger. Det är nästan lite trendigt att avsky den trendkänsliga hipstern.

Samtidigt måste man inse att allting förändras. Även Berlin. Man behöver inte gilla förändringen, den kommer ändå.

Det är tråkigt om stadens nuvarande popularitet innebär att de ”verkliga” invånarna knuffas ut när stadsdel efter stadsdel höjer hyrorna, men någon skrev att det inte bara är av ondo att byggnader rustas upp till bostäder. Annars hade de bara stått tomma och förfallit.

Berlin behöver pengar! Men visst är det en förändring som främst gynnar de rika och jag hjälper den på traven.

Blåögd idealist?

Jag hade för ett tag sedan ett samtal om detta, där jag vädrade min idealistiska inställning om att inte alla drivs av att tjäna pengar. Då sa killen jag pratade med:

– Men det är ju jobbigt att vara hungrig…

Det har han rätt i. Jag må ha haft liten inkomst större delen av mitt liv, men jag har aldrig – ALDRIG – behövt gå hungrig. Och jag tvivlar på att någon hipster behövt uppleva det heller, om det inte varit självförvållat efter för mycket partajande.

Nä, den typen av upplevelser gör mig ödmjuk och tacksam över hur bra jag fått ha det i det här livet.

Avslutar med en favorit i repris!

Drömfångare

I snart en vecka har nerverna svallat. Orons vågor dunkat mot förtvivlans klippor. Nja, typ. Vad det egentligen handlat om är att jag varit ensam med mina egna tankar. Det är verkligen ofattbart vad mycket skit som simmar omkring i en hjärna; gamla programmeringar, mönster, villfarelser och kritiska omdömen.

Uppåt väggarna

Uppåt väggarna

Jag har varit arbetslös förut, så jag borde veta hur det är. Att vara på en ny plats borde inte spela så stor roll, men jag är ny i Berlin. Ny i Tyskland. Ooouuuuu-huu! Så läskigt då.

Ja, det är en helt annorlunda känsla för jag har ingen kontroll. Det har jag egentligen aldrig haft förut heller – det har ju ingen av oss – men känslan av kontroll är som bortflugen.

Att vara arbetslös är alltid, i motsats till vad vissa tror, stressande. Jag har i den mån det varit möjligt tagit alla jobb jag blivit erbjuden. Jag tycker också att jag jobbat hårt för att visa vad jag går för och gjort vad jag kunnat för att kanske få stanna längre.

Till slut blev jag trött på att stå där med mössan i hand och hoppas på att få några smulor från bordet. Trött på att alltid vara tillgänglig. Därför fick jag för mig att pröva lyckan i Berlin. Inte bara därför, men vad hade jag att förlora?

I radiointervjun jag gjorde innan jag åkte fick jag frågan hur jag kunde ge upp (arbets-)tryggheten i Skellefteå. Det var enkelt – jag hade ju inget jobb! Därmed hade jag inte heller den trygghet hon menade.

Missförstå mig rätt. Jag har haft många trevliga jobb och arbetat med underbara människor. Jag skulle aldrig byta bort det mot en fast anställning. Det jag lärt mig har varit ovärderligt.

Dessutom är jag tveksam över om jag egentligen passar för fasta 8-17-jobb. Jag är så oerhört frihetsberoende.

Digital nomad

Sen ett tag tillbaka har jag varit dragen till de som kallar sig ”digitala nomader”. I praktiken betyder det egna företagare som arbetar via webben och från valfri ort. Det vill säga, de är mobila.

För att ta ett exempel så lever och arbetar författarcoachen Ann Ljungberg på en båt. Hon håller kurser i New York, Las Palmas och London, men det mesta av sin verksamhet bedriver hon via hemsidan, Skype och mail.

Följ drömmen

Följ drömmen

När jag googlade härom dagen hittade jag entusiasten Cody McKibben. Han har verkligen dragit idén till sin spets. Han får det förvisso att låta väldigt tilltalande att leva som en vagabond med företaget i bakfickan och möjligheten att resa jorden runt. Vad han inte nämner något om är hur man bygger upp ett sådant företag.

Andra har vittnat om baksidan av den här livsstilen. Jag måste dock tillstå att hans frågor på hemsidan Digital Nomad Academy slår an något inom mig.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Så för att återgå till min svallande inre stress. Jag har i drygt en veckas tid försökt komma på vad jag vill göra med mitt liv. På allvar. Vad brinner jag för?

Om jag skulle ha ett sådant företag, vad skulle jag då erbjuda för tjänster?

Vem och vad skulle jag vilja jobba för?

Jag var faktiskt förvånad över hur min innersta dröm bara rullade iväg. Försvann från radarn. Som om den inte ville visa sig. Till slut fick jag grepp om den.

Jag blev inte klokare, men jag stirrade mig själv i vitögat en stund. Nu vet jag. Det finns ingenstans att gömma sig längre. Men hur tusan drömmen ska kunna bli verklighet, det är för mig ett mysterium.

Jag tror dock att bara det att jag – äntligen – vågat erkänna den för mig själv kan få dörrar att öppnas. Varför skulle jag annars ha en sådan dröm om inte för att den vill besannas och manifesteras?

Det som jag slås av i Codys frågor är:

Do you feel like society is pushing you in a direction you don’t want to go… but you can’t figure out how to escape from it, and set yourself free?

Amen.

Fredag i Friedrichshain

En låååång sovmorgon blev det idag. Jisses så trött jag var! Fler inlägg kommer som berättar varför. Om någon är nyfiken 🙂

Karl-Marx-Allee

Karl-Marx-Allee

Till en början kände jag mig låg. Det är ju inte bara förträffligt och tjosan hela tiden att skapa ett nytt liv. Finns oro för framtiden som stör nattsömnen och sen insikten om vad man faktiskt lämnar bakom sig.

För det är en hel del band som kapas på något vis. Man tappar kontakten med det som fanns förut i ens liv. Kanske inte efter två veckor, men successivt. Det som var tryggt och ombonat existerar liksom inte längre.

Även om jag inte känner mig otrygg här så finns det många frågetecken. Många insikter. Om jag skulle bo här ”på riktigt” då är det så mycket jag inte har inblick i. Även om jag inte har stenkoll i Sverige så vet jag vad som gäller, vem jag ska fråga och vart jag ska gå. Jag vet hur systemet fungerar. Banker, försäkringar, hyreskontrakt, a-kassa, sjukförsäkring, tandvård osv. För att inte tala om avståndet till vänner och familj.

Man får ju nya referensramar och det ökar till viss del avståndet och känslan av att vara lite utelämnad. Det skakar om ens behov av trygghet helt enkelt och det är både skönt och jobbigt. Men det är ju inte för att jag avskyr Sverige som jag valt att åka hit. Tvärtom! Jag uppskattar Sverige mer, nu då jag ser hur bra vi har det.

Goda råd hos frisören

Syns håret?

Syns håret?

Jag gick och klippte mig på eftermiddagen. Kunde inte vänja mig med den halvlånga ”pottan” jag fick sist. Den må ha varit modern, men det blev för snällt och platt på mig. (Sorry Fredde!)

Killen som klippte mig var dansare egentligen, men tjänade sitt uppehälle som frisör (och det var han förstås också utbildad till!). Han hade varit sjuk ett tag och förlorat dansjobbet. Tror det var Westside Story han varit med i.

Till mig sa han:

– I Berlin måste man vara tuff. Det finns så många andra som är duktiga och de kommer från hela världen. Man måste vilja vara nummer ett.

Det är inte riktigt min mening eller önskan, att vara nummer ett, men jag inser vad han menar.

Kanske gäller det speciellt i Berlin. Människorna här har ju varit med om en del. Ja, de som bott här under murens inflytande. Samtidigt tycker jag att jag träffat många som är väldigt varma och öppna. Visst har de fått kämpa, men det har också jag gjort. På mitt sätt.

Kort sagt, det finns mycket att fundera på när man bor i ett annat land. Mycket som man inte kan förutse innan man testat.

Kom till saken…

Jag kom visst bort från ämnet. Ville ju skriva om min mysiga fredag. Jag tycker om att ta saker som de kommer, gå på infall, men jag började att gå och äta ”brunch” på Goodies. Jag ville åt deras wifi och lägga upp några bilder på Instagram.

Goodies är ett ganska trevligt ställe och jag tycker om att de har veganska kakor etc. Dessvärre hade de visst vanlig mjölk som alternativ när man handlar olika kaffedrycker. Det är inte så veganskt precis. Eftersom jag förstod att jag nog fått riktigt mjölk vågade jag inte dricka upp hela min Latte Macchiato. Nästa gång får jag be om rätt mjölksort direkt.

Innan jag gick och handlade mat tog jag en sväng runt kvarteret. Det resulterade alltså i en klippning och några impulsköp. Ett gäng vykort med roliga citat + en anteckningsbok fick följa med hem. Jag hittade också en kort svart kjol som påminner om en jeanskjol. Jag insåg att det varit dumt att lämna den svarta kjolen i Skellefteå, men nu spelar det ingen roll!

Den här nyare är bättre. Kortare, vilket är bra när jag ska cykla och bära tjockare strumpbyxor. Min lila knälånga kjol fick en märklig in- eller var det kanske en utbuktning? Ja, där sadeln varit. Såg inte fint ut!

Dags att kura ihop sig på sängen, streama lite Sherlock Holmes. Njuta av regnets sövande ljud utanför den öppna balkongdörren, en skål med nötter – eller Studentenfutter (studentfoder?) som det kallas här – nära till hands. Kanske en tekopp?

Snart börjar folk strömma till för att studsa runt på nattklubben Berghain, som ligger en bit ner efter gatan. Brandbilar eller ambulanser, från den närliggande brandstationen, kommer garanterat tuta förbi utanför med blåljuset på.

Kort och gott, det är fredag i Friedrichshain, Berlin.

Arbeitsagentur – Bürgeramt: 1 – 0

I morse slog jag upp ögonen i vettig (?) tid, dvs strax före kl 07.00. Det var dags att tampas ännu en omgång med de tyska myndigheterna…

Igår cyklade jag runt i tre stadsdelar. Först ca 5 km till Arbeitsagentur på Charlottenstrasse i Mitte. Där stod jag sen i kö i drygt 30 min för att få veta att jag var i fel byggnad.

Kort promenad runt kvarteret, in i fel hus och upp 5 våningar (hiss). Ner igen.

Till nästa hus. Upp 4 våningar (hiss).

En blond ung tjej tog hand om mig och förklarade att jag måste registrera mig hos Bürgeramt först för att de ska kunna knappa in mig i systemet på Arbeitsagentur. Jag behövde ett ”personnummer”. Dessutom inom 6 dagar, dagar som i princip var passerade. Bara ligga på och fixa det på en gång.

Alltså cyklade jag till närmaste Bürgeramt på Yorckstrasse (Kreuzberg) och fick ett formulär. I övrigt tog de inte emot någon. Endast tidsbokning.

x-berg

Mehringdamm / Yorckstrasse

Till saken hör att jag har en tid bokad på min ”egen” Bürgeramt i Friedrichshain, men det är inte förrän den 17/10. Så där stod jag med ett tämligen obegripligt papper i handen. Vad nu?

Jag fyllde i det jag kunde medan jag funderade.

”Hm, nästa Bürgeramt ligger på Schlesischestrasse. Det är på vägen hem. Äh, jag stannar till där också.”

Upp på cykeln igen, genom hela Kreuzberg.

Ett gott tecken

När jag var på väg mot trappan till ingången såg jag en handfull människor stanna till utanför. Jag slank förbi bakom ryggen på dem precis när de tog ett foto. Hoppas jag inte kom med! Sen grunnade jag på vad de firade. Nytt medborgarskap kanske?

Även på denna Bürgeramt fick jag samma besked. Bara bokningar, men torsdag morgon kan det finnas möjlighet. Om jag hänger på låset. Suck, ja vad göra?

Lite nedslagen gick jag ut genom dörren. Det låg rosenblad på marken. Inser att två av dem jag mötte måste ha varit ett brudpar. Det var i alla fall ett fint och bra tecken!

Sluta kämpa

IMG_3999

”Stop and smell the roses”

Dagens plan var att åka förbi ”min egen” Bürgeramt kl 8.00 och se om det gick att reda ut begreppen. Icke sa Nicke. Samma visa. Bedrövad gick jag till cykeln igen. Hur gör jag nu? Är jag fast i ett moment 22? Och då händer något underligt. Jag blev alldeles lugn. Innan hade jag varit spänd och stressad, orolig. Hur skulle det gå? Men nu, när jag insåg att jag kanske inte kunde göra något – då släppte jag allt.

Bestämde mig för att cykla till Arbeitsagentur och förklara mitt dilemma. I skallen konstaterade jag att jag hade gott om pengar på banken så om jag nu missade en veckas a-kasseersättning skulle jag klara mig ändå. Allt var bortom min kontroll. Allt var som det skulle. Jag gav upp kampen.

Cyklade längs med Engeldamm och de gula löven lyste som minisolar på träden. Det grådisiga vädret fick färgerna att bli ännu klarare. Inne i skallen sjöng jag på en liten melodi. Ti-di-pom-ti-di-pom.

På Arbeitsagentur var det knappt någon kö, kanske 4-5 personer före mig. Vid disken var det samma kvinna som igår som tog emot mig, och jag förklarade så gott jag kunde hur det låg till.

”Jamen då skriver jag in att du varit här. När du sedan varit på Bürgeramt måste du komma tillbaka till oss innan den 24/10.”

Hepp! Allting löste sig. Åtminstone tillfälligt. Men tänk så skönt att bara ta saker som de kommer. Utan stress eller oro. Det går ju!

Så idag gillar jag Arbeitsagentur. De vann den här matchen 😉