Kategoriarkiv: Potsdamer Platz

Jag 💖 Berlin = 10 år

I dagarna är det 10 år sedan jag besökte Berlin för första gången. Det var i augusti 2011 och jag var full av förväntan. Senast jag varit utomlands var 2009, då jag åkte till London för att fira min 40-årsdag. Innan dess hade jag inte varit utomlands på många år. Berlin var en ny stad med nya möjligheter, men inte trodde jag att jag skulle flytta hit!

Som de engelskspråkiga säger: ”Sometimes life throws you a curveball”. Vad betyder då det? Jo, att inget kan överraska som livet. Jag hade knappt haft en tanke på att resa till Berlin, än mindre att jag skulle bo här.

Om någon hade sagt att jag skulle flytta utomlands då hade jag gissat på England, men mest troligt bara skakat på huvudet. Nej nej, inte jag inte. Men tydligen, just precis jag.

Bilden visar Spree, husen längs stranden och tv-tornet i bakgrunden
Utsikt från min bänk

Första intrycket av staden

Än idag kan jag minnas känslan av att kliva ut från flygterminalen och tas emot av den ljumma Berlinkvällen. Skymningen färgade himlen laxrosa. Det luktade flygplansbränsle, men mest färskt gräs. (En beskrivning som på sätt och vis sammanfattar Berlin.) Jag hittade den bågformade gångvägen och drog min resväska i riktning mot tågstationen.

Från Schönefeld flygplats (idag del av Berlin Brandenburg) tog det 2011 ca 45 minuter med S-Bahn (S9) till Alexanderplatz. Det gick även snabbare regionaltåg och ett av dem skulle ta mig till den västra sidan av stan. Där skulle jag byta till buss på den beryktade Bahnhof Zoo (Zoologischer Garten) och jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag hade ju läst vilket ruffigt ställe det var! 😆

Bussen var inte svår att hitta och på hållplatsen Bleibtreustraße ramlade jag och resväskan ut på trottoaren. Där möttes jag av liv och rörelse. Turister som flanerade längs Kurfürstendamm, gäster som roade sig med god mat och dryck på uteserveringarna, förvånansvärt lite trafik. När klockan närmade sig 23.00 siktade jag tryggheten – hotellets upplysta entré.

Utsikt över Spree och en båt som kommer ut ur slussen
Utsikten med en båt som kommer ut ur slussen

En känsla av frihet

Redan morgonen efter kände jag av dem, frihetens vindar. Jag trodde det berodde på att jag hade semester och befann mig utomlands, men känslan återkom. Det första jag skulle göra var att navigera mig över till stadens östra sida. Planen var att äta glass med en god vän på Häagen-Dazs, som då låg vid torget Hackescher Markt.

Sedan vi svalt glassen gav vi oss av. Vi promenerade ner mot Spree förbi Museumsinsel och Angela Merkels privata bostad, ut på Unten den Linden med tv-tornet och Alexanderplatz i ryggen. Där bjöd paradgatan på en bukett av sevärdheter: Staatsoper, Zeughaus, Neue Wache, Humboldtuniversität, Bebelplatz… och så äntligen – Brandenburger Tor. Bortom den berömda porten bredde Tiergarten ut sig som en grön stadslunga. Vi svängde vänster till minnesmonumentet över de mördade judarna under andra världskriget. Efter ett stopp där fortsatte vi vidare till Potsdamer Platz…

Jag kommer ihåg mycket annat från den dagen också. Hur Berlin kändes, smakade, luktade… Den charmiga blandningen av nytt och ruffigt, något som för övrigt kännetecknar staden. Berlin är som en levande och mångfacetterade organism. Här samsas fult och fint, glatt och sorgligt, aktivism och dekadens i denna motpolernas stad.

Bild på min fina klänning med glittriga skor till
Bar min nya klänning, dagen till ära, och mina fina glittriga skor

Ensam i Berlin en lördag

Igår begav jag mig återigen ut i den ljumma augustiluften. Jag styrde stegen mot Fischerinsel och Alter Hafen. Det är hit jag går när jag vill vara nära vatten. Man kan följa floden om man går strandpromenaden från Jannowitzbrücke. Jag valde den övre vägen förbi Märkisches Museum. Där finns en bred trappa som leder ner till vattnet.

Jag hittade en bänk och satte mig för att betrakta sjöfåglarna, och båtarna som körde in och ut ur slussen. En bit längre bort efter stranden finns en båt man kan gå ombord på. De erbjuder enklare rätter och förstås drycker av många de slag. Eftersom jag inte hade tillräckligt med kontanter sökte jag mig vidare längs Spree tills jag hittade en arabisk restaurang, Cana.

Servicen var långsam, men salladen med stekt halloumi var god. Till det drack jag svart te med kardemumma och unnade mig en baklava till efterrätt. Styrkt av maten fortsatte jag gå in mot Mitte. Passerade den nybyggda kopian av det gamla slottet. Det är öppet för besökare nu. Jag fortsatte samma väg som vi gick den där första dagen, men i motsatt riktning.

Bilden visar det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn
Det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn

The Power of Berlin

Vid Hackescher Markt satte jag mig ner med en flaska öl och njöt av folkvimlet runt omkring mig. En gubbe spelade sin musik högt för alla och The Power of Love med Jennifer Rush ekade mellan husen. På väg därifrån stannade jag och pratade med en hemlös fransman och hans hund. De fick mina sista slantar och vi sa bonne soirée.

Det slår aldrig fel. Om jag går ut och låter staden omfamna mig, då återvänder jag alltid hem styrkt och lugn. Berlin har den inverkan på mig. Ja, fortfarande efter 10 år. I love this place 💖

Ingrid + Berlin = 5 år av kärlek

© Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor

Ibland får jag frågan om varför jag flyttade till Berlin. Svaret är inte längre kort. Tvärtom kan det ta ganska långa tid att förklara hela processen. Jag har svårt att hoppa över något steg, för alla var lika viktiga för mig. Här kommer ett försök att berätta, i någorlunda korthet, hur det egentligen började…

Jag befann mig i något som närmast kan beskrivas som en sömn.

Under flera år hade jag kämpat på, både med att hitta ett fast jobb och att starta eget företag. Inget av det gick speciellt bra och resultatet blev att jag 2009 nästan slog näsan i den berömda väggen.

För att rehabilitera mig själv tog jag en paus från allt, sökte skrivarkurser. Något pockade på inom mig. Kanske att skriva kunde vara min grej?

Så kom våren 2011 då jag äntligen fick ett ”eget” jobb. Jag skulle fylla Skellefteå museums hemsida med innehåll. Det var roligt att samla in material, hitta en gemensam och allmän röst samt lägga ut allting på sajten. När jag fick frågan att gå upp från halv- till heltid kändes det självklart.

Men samtidigt hade jag en skrivarkurs kvar samt att jag skulle delta i ”Det susar i säven” på Västerbottensteatern. Tre gånger försökte jag dra mig ur, men projektledaren vädjade till mitt dåliga samvete.

”Vem skulle kunna fylla dina skor?”

Ja, vem? Men tänk om jag inte varit med…

© Ingrid Carlsson

Berlin – Eastside Gallery

Uppvaknandet

En dag, när vi skulle repetera, klev jag in i köket och snubblade på en tysk – från Berlin! Jag minns att jag skrattade förvånat. ALLA hade pratat om den stan ett tag, och så satt det en äkta berlinare här!

Han skulle praktisera några veckor på teatern. De var ett gäng på 8-9 tyskar (alla från Berlin), som var i Skellefteå för att se något nytt, ha praktik och förbättra sin engelska. Redan där såddes ett frö. Kan man göra så när man är över 40 år?

Mötet med M, som jag kallar honom, skakade om mig på något sätt. Inte nog med att jag blev inspirerad av modet att åka iväg och se något nytt, vi hade så många gemensamma intressen. Han verkade dessutom inställd på att tro på sin förmåga, något jag aldrig egentligen hade gjort.

Vi blev vänner och när han åkte tillbaka till Berlin bytte vi mailadresser och telefonnummer.

© Ingrid Carlsson

Potsdamer Platz: delar av fd muren

Sammanbrottet

Sedan M hade åkt hem började mitt liv att falla ihop. Utmattningen hann ikapp mig och vi hann nästan inte ha premiär på sommarteatern innan jag blev totalt däckad av en tuff förkylning. Jag hade inte ens någon röst längre.

Andra tunga saker på det privata planet hände och det slutade med att jag tillbringade midsommarafton på soffan, ensam hemma med katten. Solen gassade utanför fönstret.

Att jag tyckte synd om mig själv var bara förnamnet 🙂 Samtidigt släppte jag kontrollen över mitt liv. Det fanns inget annat att göra än att jobba på att bli frisk.

Så fick jag ett sms. Ja, M hörde faktiskt av sig! Min nya vän fanns kvar och han var nu tillbaka hemma.

© Ingrid Carlsson

Pariser Platz med Brandenburger Tor

Äventyret lockar

Vi började att skriva mail till varandra, vi delade våra tankar och intressen. Även om vi var olika som personer så var vi samtidigt väldigt lika. Att liksom få ”möta mig själv” var underligt och samtidigt lärorikt. Kanske även jag var konstnärligt begåvad?

I mitt huvud började en idé ta form. ”Tänk om jag skulle…”

Vi kände inte varandra så väl att jag skulle våga fråga om jag fick bo hos honom. Dessutom var det viktigt att detta blev mitt projekt. Jag hade alltid tyckt om att resa, men hade sällan rest ensam. Det skrämde mig, för under flera år hade jag knappt varit ute och rest i Sverige, än mindre i Europa.

Ändå gjorde jag det. Jag bokade resa och hotell, utan en aning om var Kurfürstendamm låg. Jag hade bara läst att nattetid fanns det många prostituerade där, och vid Bahnhof Zoo. ”Hjälp! Klarar jag detta?”

Först då skrev jag till M att jag skulle komma. Vad skulle han svara?

”Men så roligt! Det ser jag fram emot. Herzlich Willkommen!”

_MG_3791

Mötet med staden

Mitt första intryck av Berlin var helt annorlunda än jag föreställt mig. Klockan var nästan elva på kvällen när jag steg av bussen för att söka rätt på hotellet. Kurfürstendamm bredde ut sina armar och välkomnade mig med ett sommarvarmt leende. Det kanske stämmer att ”Berlin är den vänligaste huvudstaden i Europa”?

Dagen efter hade M och jag bestämt träff på Hackescher Markt, vid glasstället Häagen-Dazs. Båda namnen lät väldigt exotiska i mina öron. På väg till S-Bahn drog jag in luften av stad, avgaser och doften av matos och kaffe från restaurangerna. (Redan då anade jag det…)

När jag kontaktade M var det en ren chansning från min sida. Jag kunde ju inte veta om han verkligen ville träffa mig och visa mig stan. Men det ville han – och han var den bästa guide jag någonsin haft!

Så här i efterhand tror jag att M blev den pappa jag alltid saknat. Han berättade intressanta saker om konst, arkitektur och fotografi. Om Tysklands historia och hur den påverkat honom och hans generation.

Det var mycket speciellt att någon tog sig tid att berätta saker för mig. Att han tog guidningen på allvar fick mig att känna mig betydelsefull och respekterad. Och jag älskar att lyssna på berättelser!

Foto: Mark Beyer

Jag poserar vid Eastside Gallery

Att hitta hem

Vi hann med så mycket på mina 6 dagar i staden. Alla de stora sevärdheterna, vi var till och med upp i mitt älskade tv-torn.

Plötsligt kände jag det igen, det jag tidigare bara anat. När vi cyklade längs paradgatan Karl-Marx-Allee, med de ståtliga vita skrytbyggena för arbetarna – husen som kommunisterna lät bygga på 1950-talet – på var sin sida om oss. Då kände jag mig så fri, så fri. Och så oerhört bubblande lycklig.

Det var den näst sista dagen. Då hade M lånat mig sin extracykel och fört mig genom flera stadsdelar: Friedrichshain, Kreuzberg, Mitte. Jag hade ingen aning om var vi befunnit oss och det hade varit länge sedan jag cyklat så långt i värmen.

Att avsluta dagen med att se Berlin från ovan, i den roterande restaurangen i tv-tornets kupol, det var stort.

Ändå väntade något så mycket större.

© Ingrid Carlsson

Ett smärtsamt farväl

Avskedet

Sista dagen verkade även Berlin hänga med huvudet. Det duggregnade och himlen var grå. Jag hade packat väska och gjort mig klar. Staden skulle få så mycket av min tid det bara gick.

M hade föreslagit att vi skulle gå på en konstutställning på hans favoritmuseum, Neue Nationalgalerie. De visade en utställning med konst från 1900-talets början och fram till 1945.

Målningarna chockade mitt redan känslomässigt svajiga system. Ett rum hade tavlor från kriget runt väggarna, och i mitten Käthe Kollwitz staty av en mamma som försöker skydda sina barn från ondskan. Allt jag såg gick rakt in i hjärtat.

Efteråt behövde jag en paus. Tårarna låg och brände under ögonlocken och jag kände mig generad över min reaktion. Men M förstod.

Dagen till ära, och för min skull, hade han på sig sin Skellefteå-tröja. Vi var båda rörda, för vi trodde att vi aldrig skulle ses mer. Att detta var det slutgiltiga avskedet, och tiden tillsammans hade varit viktig för oss.

Till slut måste jag åka och hämta min väska för att sedan ta mig ut till flygplatsen. En sista kram och ett hejdå. Jag trodde hjärtat skulle brista. Vad var det med mig? Tanken på att aldrig återvända till Berlin höll på att trasa sönder mig.

© Ingrid Carlsson

Mig blir du inte av med, Berlin!

Återkomsten

Jag hade inte hunnit vara tillbaka i Skellefteå särskilt länge när sorgen började släppa. En ny idé hade tagit form.

Två kompisar i Stockholm var de Berlinentusiaster som pratat högst om sin passion. I november 2011 planerade de sin nästa resa. ”Vill du hänga med?” hade de kastat ur sig på Facebook. ”Vill jag…? Så klart!!”

Så jag återkom i november 2011 – och i maj, samt juli–oktober 2012, i april och juli 2013. Från och med den 1 oktober 2013 bor jag i Berlin på riktigt. I april 2015 fick jag min fantastiska lägenhet. Givetvis med utsikt mot tv-tornet!

Under den här perioden av mitt liv lärde jag känna A, S & H och F. De bästa vänner man kan ha – plus många fler. Jag tror det var meningen att jag skulle hitta hit hela tiden. Jag visste bara inte om det. Inget har egentligen gjort mig mer förvånad i mitt liv än detta.

Jag bor i Berlin och jag älskar det! <3

_MG_3773

Utställning av William Kentridge

Ett tidigare verk av William Kentridge

Jag hade aldrig hört talas om den sydafrikanske konstnären William Kentridge förut, men blev nyfiken när jag förstod att han bland annat jobbar med film. Hans utställning ”NO IT IS !” på Martin-Gropius-Bau pågår fram till på söndag, den 21 augusti.

Det första vi fick se när vi klev in på utställningen, var Kentridges egen version av den berömda stumfilmen Le Voyage dans la Lune, eller ”Resan till månen”, av Georges Méliès från 1902 (se sist i inlägget). När originalet kom visade det prov på de allra senaste tekniska effekterna. Ja, ingen hade sett eller skapat något liknande förut.

Kentridge tillförde i mitt tycke inte något speciellt med sin version, men kanske att hans budskap gick mig förbi? Det var förstås mörkt i lokalen, så att filmerna kunde visas. Hela 8 kortfilmer projicerades samtidigt – 3 vardera på de längre väggarna, och 2 på kortändorna – men hörde ihop. Huvudfilmen var alltså en egen version av Méliès gamla film, medan de andra visade kortare kompletterande sekvenser.

Jag skulle tro att det stod något om syfte och tanke med verket i programbladet, men som sagt, det var svårt att läsa.

Imponerande hantverk…

Kentridge ställde också ut en samling kortfilmer som var roligare att titta på. Sidorna i olika böcker fladdrade förbi och på dem hade han målat sina egna små berättelser. Enkla små filmer som bara pågick några minuter.

Även saker som teckningar, kalligrafi och skulpturer fanns med på utställningen. Det mesta i svart mot vit bakgrund eller målat på brunt papper. Ibland med ex små röda detaljer. På vissa bilder hade han skrivit citat eller skapat ordlekar.

Själva tillvägagångssättet var imponerande, med kombinationen av teckningar, animationer och riktig spelfilm. Ändå vaknade ingenting inom mig.

…som inte berörde

Ibland går jag på en utställning och kommer ut därifrån med en obeskrivlig känsla. Enklast är det att förklara den med ett Jasså?!

I ett intilliggande rum projicerade Kentridge en enda lång film efter hela väggen, More Sweetly Play the Dance (2015). Flertalet skärmar stod uppställda och visade en lång musiksekvens, där afrikanska människor, med olika attribut eller kläder, rörde sig från vänster sida av rummet till höger. Som en enda lång musikparad.

Tekniken var imponerande och jag gissar att det tagit många timmar att skapa filmerna. Ändå var det med en axelryckning jag lämnade byggnaden.

”Sorry, mr Kentridge. I don’t get it.”


Le Voyage dans la Lune av Georges Méliès, 1902

László Moholy-Nagy

Bara smaka på det namnet. Klingar ganska ovant i åtminstone mina öron. László Moholy-Nagy var en ungersk konstnär som främst förknippats med Bauhausskolan i Dessau, men han var så mycket mer.

Laszlo Moholy-Nagy - photography from NARA - 281845.jpgEnligt Wikipedia var Moholy-Nagy ”skulptör, målare, formgivare och fotograf”, men på utställningen fanns skisser, modeller och dokumentation av teaterscenografier, ljussättningar och högaktuella experiment. Allt gjordes manuellt, men inför utställningen hade man återskapat hans ljus- och färgidéer digitalt. Jag var väldigt imponerad av de invecklade skulpturerna, eller modellerna, som skapade rörelse både för egen maskin, men även i och med ljusets reflektioner. Några skulpturer bestod av plexiglas som belystes med olika färger. Ljuset, rörelsen och färgreflektionerna skapade ett konstverk i sig. Mitt favoritverk var ett slags spindelväv av genomskinliga plastpilar som satt ihop med hjälp av metallringar. Osynliga trådar av fiskelina höll uppe verket i taket och några av trådarna satt fast i hjul som när de snurrade skapade rörelse också i ”pilväven”. Jag tänkte på havets vågor, gnistrande snökristaller som sakta förvandlas till issörja vid vattenbrynet. Dessutom uppstod ett märkligt knarrande, knastrande ljud när de små hjulen svängde runt. Ja, det var magiskt. Hade kunnat stirra på det tills jag fick nackspärr.

Bauhaus Archiv och våga vägra audioguide

2014-12-08 16.29.52-1

Bauhaus Archiv, museishoppen.

Jag gick händelserna i förväg i inledningen. Iförrgår var jag alltså till Bauhaus Archiv i Berlin för att se på utställningen om László Moholy-Nagy. Den var lagom stor, för jag blev inte supertrött av alla intryck. Jag har lärt mig att aldrig, aldrig ta en audioguide på en konstutställning. Finns ingen chans att jag orkar kombinera att lyssna med att ta in på andra sätt. Det visuella är nämligen viktigast för mig, men sedan kommer andra sinnen. Att dessutom behöva aktivera öronen för att ta in information, det fullständigt dränerar mig och det förstör den känsla som jag är ute efter. När jag går runt och tittar på målningar, foton, filmer och ljusprojektioner så vaknar något inom mig. Jag tar in alltihop med varje fiber av min kropp. När jag tittade på foton iförrgår kändes människorna så oerhört levande. Som om vi befann oss på samma plats i tidens ström. Samtidigt betraktade jag alla zombies som gick runt med audioguider. En hel klase av människor hade säckat ihop i ett hörn, alla med mycket koncentrerade och sammanbitna ansiktsuttryck. Själv svävade jag på moln av en märklig frihetskänsla. Jag kan bara inte absorbera mer faktainformation än det som står vid bilderna eller inleder varje ny avdelning. Efteråt vill jag gärna veta mer, men under utställningen är det upplevelsen som gäller. När det fungerar som bäst är det ren magi. Jag blir till en del av verken. Jag följer med i rörelserna, är en del av ljuset och lever mig in i penseldragen. Underbart!

Att känna på konsten

En avdelning älskade jag extra mycket. Den var egentligen till för blinda, men alla var välkomna att röra vid objekt, känna på material och till och med låta fingrarna följa en fysisk modell av en tavla. Det öppnade upp för ännu en dimension och min beundran för denna konstnär djupnade. Att kunna tänka, skapa och fungera i så många olika dimensioner samtidigt! Han hade till och med skapat en bok med dofter och gett dem namn som ”Livets doft”. Vad luktar livet egentligen? Jag önskar att också jag var konstnär på den nivån. Så modig och intelligent László Moholy-Nagy var, på många sätt långt före sin tid. Ja, tänk den som ändå fått studera på Bauhausskolan. Den ska tydligen öppna upp igen, men vilka är dagens László Moholy-Nagy, Paul Klee, Lucia Moholy, Walter Gropius, Vasilij Kandinskij, Johannes Itten, Lyonel Feininger, Marcel Breuer?* Jag tycker verkligen om konsten från den här eran. Bauhaus är funkisens föregångare, vilket syntes i museishoppen, där de exempelvis sålde de fina Margrethe-skålarna av Sigvard Bernadotte. Sen är det förstås inte sakerna i sig som fascinerar mig, utan idéerna, filosofin samt passionen för form, design och konst.

………

Bildtext: ”Laszlo Moholy-Nagy – photography from NARA – 281845” av Okänd – File:Declaration of Intention, Number 134392, for Laszlo Moholy-Nagy – NARA – 281845.tif (National Archives Identifier 281845). Licensierad under Public domain via Wikimedia Commons.

*Det fanns många duktiga kvinnor också. De fick studera på samma villkor som männen, men det fanns förstås inte så många kvinnliga lärare. Därav bristen på namn. Oavsett så var man på Bauhaus för tiden väldigt jämställda och fritänkande, och antalet kvinnliga studenter stort.

Filmfestivalen Berlinale 2014

I förra veckan började Berlins filmfestival, Berlinale 2014. Tack vare min extreeeemt filmintresserade och påstridiga vän kom jag på mig själv att stå i biljettkön på bion International i Friedrichshain kl 09.40 förra torsdagsmorgonen.

Det var intressant att kliva in genom dörrarna. I foajén var det fullt med folk i en till synes kaotisk röra, men en trevlig man förklarade hur det fungerade. Två långa U-formade köer gick till vardera biljettlucka, på motsatta sidor av lokalen. Det var bara att välja. Och där stod jag sen i ca 1 tim och 30 min. Innan jag ens hunnit fram till kröken på U:et var biljetterna till de mest populära filmerna slut, American Hustle och Grand Budapest Hotel. Som tur var hade vi en plan B och slutligen klev jag ut i februarisolen med biljetter till The Docks of New York, amerikansk stumfilm från 1928, och Caravaggio, en film från 1986 av Derek Jarman, om konstnären med samma namn. Det skulle bli en helt annan festival än vi tänkt oss…

I biomörkret

Röda mattan

Röda mattan

Båda filmerna skulle visas samma dag, dvs fredagen den 7 februari. Det hade kunnat bli 3-i-rad, men jag hade en jobbintervju och missade den första. Nummer två blev alltså The Docks of New York på CinemaxX, vid Potsdamer Platz. Det häftigaste med den här filmen var att en kvinna spelade piano under hela föreställning. Och det var hur bra som helst! Människorna under stumfilmstiden kunde absolut få en fullgod filmupplevelse. Jag har egentligen aldrig tvivlat på det, men här fick jag det slutgiltiga beviset. Filmen hade knappt börjat innan jag slutat tänka på damen, som spelade otroligt skickligt. För mig var det bara filmduken som hägrade. Fantastiskt! Filmen var riktigt bra den med, även om skådespelarna poserade på ett för nutida ögon märkligt sätt. Kvinnorna hade ofta händerna på höfterna på ett obekvämt vis och herrarna krokade tummarna innanför byxlinningen. Allt för att se lite tuffare och mer hårdkokt ut.

Haus der Berliner Festspiele

Haus der Berliner Festspiele

Papperslyktor i träden

Papperslyktor i träden

Caravaggio skulle visas på Haus der Berliner Festspiele. Jag är ganska slö när det gäller för långa cykelturer och dessutom kvällstid, så jag hade köpt en dagsbiljett för tunnelbanan. Mitt sällskap är av segare virke, så vi skiljdes åt för att sammanstråla igen i nästa kö. (Givetvis fick man köa till varje film. Det hör ju till!) Vid vårt avsked uppstod förvirring. Jag skickades iväg mot en busshållplats med en smartphone av för mig okänt märke i näven. På skärmen syntes delar av en reserutt, där busshållplatserna var utsatta. Väl ute i den svala kvällsluften kunde jag för mitt liv inte se tillstymmelse till busshållplats och skärmen på mobilen hade slocknat. När jag ”tände” den igen var allting borta och jag visste inte om det rört sig om en app eller en hemsida. Alltid bra att veta var man ska stiga av, men den informationen hade jag inte heller hunnit få. Jag beslutade mig för att gå tillbaka till min ursprungliga idé och hastade iväg mot tunnelbanan.

Slumpartade möten

Ibland tror jag faktiskt att man ska vara på en viss plats av en speciell anledning. När jag kom ut från U-bahnstationen kollade jag min fina kartapp (på min egen kära iPhone), som hjälpt mig så många gånger. Precis då tilltalade en man mig.
– Ursäkta, vet du vägen till bion? I handen höll han en biljett som det stod Caravaggio på. Klart jag gjorde det! Vi slog följe och den svarthårige, skägg- och glasögonbrydde mannen visade sig vara filmskapare från Fortaleza, Brasilien. Han var i Berlin bara för att gå på filmfestivalen. Vi hade en riktigt trevlig promenad. På något vis kändes det som att jag trots allt inte skulle ha tagit bussen, för då hade jag inte befunnit mig på plats för att hjälpa honom. Tror det är så det fungerar när man ber Universum om hjälp. Mänskliga ”änglar” dyker upp från ingenstans. Han hjälpte mig också, för jag kände mig lite nervös över debaclet med bussen och mobilen. Då var det skönt med en ny kompis att prata med.

Caravaggio

Caravaggio råkade också ut för slumpartade möten, men av ett helt annat slag. Filmens triangeldrama mellan honom, Ranuccio (Sean Bean) och Lena (Tilda Swinton) fick det att hetta till på duken. Min sammanfattning är att filmen är vacker och intressant, men inte direkt något som fastnade länge hos mig. Tilda var förstås vansinnigt fager och Sean såg rätt läcker ut han med, unga som de var. Jag är ändå nöjd med filmkvällen. Vi har en sista film att se den 16/2. En dokumentär om shamaner i Nepal. Ja, det kan verkligen överraska och berika en att låta någon annan välja det man ska se.

Snart är filmfestivalen över och jag är nöjd att jag fick vara med på ett hörn. Synd att jag inte fick se några kändisar. Å andra sidan känner jag inte igen så många tyska filmmänniskor än, men George Clooney var tydligen i stan. Paparazzibilder har visat hur han mumsar lyxmiddag i glada vänners lag. Vem vet, nästa år käkar han kanske middag med mig 😎

Gravity

Onsdag kväll gick vi på bio. CineStar IMAX i Sony Center vid Potsdamer Platz visar film på originalspråket. Jag visste inte vad vi skulle se, men tackar aldrig nej till George Clooney 😀 Han spelar en gammal astronaut som är ute på sin sista rymdtur innan han lägger av. Med sig har han en ingenjör, Sandra Bullock, och det är hennes första resa ut i rymden. Givetvis sker katastrofer och de lämnas ensamma ute i tomma intet.

Men jag säger då det. Detta var ingen för åksjuka! Rymdkänslan är total när man även som publik flyter med i det viktlösa. Jag bör nämna att det dessutom var 3d så det fanns inget annat för mig att göra än att stundtals fokusera på en skalle i publiken.

Killen satt på 2:a eller 3:dje raden och jag kan nog beskriva hans bakhuvud i detalj. Skitjobbigt att bli illamående av en film. Och då inte ens pga de vanliga våldsamheterna!

Gravity var bra filmad och en viss verklighetskänsla infann sig ibland. Vår jord är så vacker att det gör ont. Sandra Bullock och mr Clooney är bra skådespelare, men Hollywood ska alltid bre på så förbannat. För mig påminde universum mest om en parkeringsplats för gamla rymdskepp och sen sysslade man med lite parkourflängande mellan dem.

Att vara lost in space är något som skulle ha skrämt skiten ur mig som barn, men nu tyckte jag mest de var dumma i huvudet som ens befann sig därute. Nä, man ska inte ta med mig på actionfilmer. Jag kan inte med dem!

Behållningen var – hör och häpna – en simmande groda. Va? tänker du kanske. En groda i rymden? Jojo. Sug på den!

Johannes Itten & Paul Klee

Photo 2013-07-22 19 08 53 (2)

”Frühling” och ”Sommer” av Johannes Itten.

Ja, i den ordningen. I precis den ordningen. Paul Klee må vara mer berömd och en talangfull konstnär, men Johannes Itten plockade hem flest poäng på deras gemensamma utställning. För tusan – han plockade hem dem alla! Jag skulle kunna nöja mig med att skriva: ”Wow. Wow. Wow! WOW! WOW-WOW-WOW-WOW!!” Fast det blir ju alldeles för tråkigt att läsa. Bäst jag förklarar mina euforiska utrop.

Photo 2013-07-22 19 08 20

Utställningskatalogen

På Martin Gropius Bau visas just nu, de sista skälvande dagarna (stänger 29/7), en samutställning av Johannes Ittens och Paul Klees verk. De hade många gemensamma beröringspunkter, var t ex båda födda i Schweiz, och utställningen tar fasta på deras känsla för färger.

Itten/Klee trodde på att färgerna, i sitt eget slutna kosmos, har en strukturerad ordning som följer förutbestämda och oföränderliga lagar.

Itten och Klee delade också ett andligt intresse och inspirerades av samma källor. Jag köpte utställningskatalogen för att ha möjlighet att fortsätta njuta av bilderna och läsa in mig på konstnärerna och berättelserna om dem, deras idéer och målningar.

Först känslan, sedan fakta

När jag går på en utställning tar jag aldrig en audioguide. Jag går från tavla till tavla och ”känner in” motivet. Jag vill uppleva det med alla sinnen. Inte blanda in en massa fakta och text. Det söker jag ofta upp senare när jag är redo.

På jubileumsutställningen inför Gerhard Richters 80-årsdag på Neue Nationalgalerie försökte jag mig på en audioguide, men det blev för mycket. Först alla människor, sen målningarna plus ett konstant informationsflöde i öronen. Det blev total overload i mitt system. Fick direkt fimpa att lyssna.

Jag föredrar när det inte är så trångt med folk också. Idag var det idealiskt.

Färgernas magi

Sista rummet var ren magi. Som att träda in i ett heligt rum. Mitt i stod en stor skulptur i en slags prismateknik. Den heter Turm des Feuers och originalet Turm des Lichtes finns inte kvar.

Den här kopian är underbar. Så vacker när den snurrar och ljuset silar ner genom de färgade glasbitarna runt om.

I rummet fanns också serien av årstidsmålningar. Överst på sidan syns en bit av våren och sommaren. Sommarens färger är de vackraste jag sett (fotot gör dem inte rättvisa). Tårarna steg i ögonen på mig när jag tittade på den.

Otroligt vad färger kan göra med oss människor. Det påverkar oss djupt. Så viktigt det är att få befinna sig i en vacker miljö.

Till min sällskap sa jag: ”Här inne skulle jag kunna dö och bli begraven.” Och jag menade det verkligen.

Hilma af Klint – och glass

Den här utställningen kändes som en bra uppvärmning inför utställningen av Hilma af Klint på Hamburger Bahnhof. Hon var samma andas barn, men faktiskt före de här killarna på många områden.

Ser verkligen fram emot den utställningen som pågår till den 6 oktober 2013. Ja, just den här sortens konst älskar jag. Tidigt 1900-tal och vackra, klara färger.

Efter utställningen gick vi, som traditionen bjuder, till Potsdamer Platz Arkaden och åt en himmelskt god glass på Caffè e Gelato. Vi tog plats ute i skuggan och bara njöt.

Jag valde laktosfri glass, en kula choklad- och en hallonglass. M åt pistage- och hasselnötsglass. Endast äkta ingredienser.

Man bara döööör… Och en klunk starkt gott kaffe emellan tuggorna. Min värld var fullkomlig.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Det här inlägget blir i längsta laget, men idag har livet befunnit sig på topp: 30-gradig värme, underskön utställning, smaskigaste glassen på jordklotet, trevlig sällskap, djupa samtal och bara ett underbart varande. Tack! Tack! Tack!