Kategoriarkiv: Mitte

Glöm det aldrig!

Mitt i all flärd, shopping och nöjen finns ett allvar. En historia. Lidande, krig, våld och smärta. Om man är uppmärksam finns det där hela tiden. Åtminstone som en slags närvaro, men också på riktigt. I fysisk form. Stolpersteine finns där för att du ska snubbla på dem i vardagen och minnas…

Jag har tidigare skrivit om atmosfären runt utomhusmuseet längs Bernauerstraße, där muren en gång gick. Det är en plats där några människor dog, men väldigt många genomlevde traumat av att bli avskilda från familj och vänner. I många fall på livstid. Regimen gjorde så att folk inte ens skulle kunna få ögonkontakt och vinka åt varandra över muren. Grymt.

Största grymheten skedde förstås under andra världskriget. Mot judarna. Det är här man kan få en rent fysisk påminnelse om vad som hände. I trottoarerna lite här och var finns små plaketter infällda, något jag också skrivit om tidigare.

Den sakliga och kortfattade informationen inbegriper namn, ev efternamn som ogift, födelsedatum, deporteringsdatum, koncentrationsläger och dödsdatum. Ovanför står att läsa ”här bodde” och man kan alltså anta att just dessa personer bodde i den byggnad som står där idag, men mest troligt i en byggnad som förstördes under kriget.

Likafullt gör dessa plaketter att jag stannar upp i vardagen, läser texten och under en kort stund skickar de döda en tanke. Jag känner mig ödmjuk inför det lidande och den död de fick utstå. Jag känner ingen ilska, bara sorg. Att vi människor kan göra varandra så illa. Även om det öde som judarna – och de andra 5 miljoner som nazisterna dödade i konsentrationslägren – gick till mötes är extremt obehagligt i sin brutalitet sker likvärdiga grymheter fortfarande i vår värld. Jag har inte följt med i våldsamheterna i Syrien, men jag är övertygad om att människor där också lider något alldeles förfärligt. År 2012. Ofattbart.

Synagogan

I dagens Berlin påminns man om judarnas fortsatta utsatthet, kanske främst pga Israels behandling av palestinierna, men också av samma anledning detta folk alltid förföljts. Jag tänker på den säkerhetskontroll jag fick gå igenom på Judiska museet ifjol och de vakter som konstant patrullerar utanför synagogan på Oranienburgerstraße, Mitte. Jag vet inte hur ofta någon försökt sig på att utföra sabotage, men säkerhetspådraget är knappast utan grund.

Synagogan är en mycket vacker byggnad. Den är mer än 100 år gammal och sattes i brand under kristallnatten 1938. I och med snabbt ingripande hann den inte bli alltför förstörd. Under andra världskriget skadades tyvärr byggnaden ännu mer, men restaurerades och sedan 1991 förgyller kupolen återigen Berlins stadsbild.

Här följer några bilder av den. Det som träffar mig starkast är texten på skylten utanför: ”Glöm det aldrig!”

Synagogans vackra guldkupol

Guldkupolen igen

Sattes i brand under kristallnatten 1938

Vackra hebreiska bokstäver

Underbart är kort

Friends

Så har hon åkt då. Finvännen från Sverige. Och vi har haft en fullmatad vecka med långa promenader runt Friedrichshain, Prenzlauer Berg, Mitte och längs Kurfürstendamm, som jag inte vet om den ligger i Mitte eller Charlottenburg. Jag tror det räknas till Mitte.

Vi har varit på utställningar på c/o Berlin och Neue Nationalgalerie, shoppat, ätit gott, skrattat, pratat och förstås gått, gått och gått. En storfavorit är Veganz, där vi fikat och lunchat flera gånger. Underbart god veganmat. För att inte tala om kakorna! Idag avnjöt jag en latte på mandelmjölk och en rawfoodkaka med nötter och nougat. Jag svär, jag såg och kände himmelen öppna sig.

Så har jag äntligen sett Kadewe. Detta Mammons tempel i sann Harrodsanda. Tiffany’s låg på markplanet och vi svepte in med stil och elegans. Tydligen är det så att de smycken som saknar prislappar inte heller passar för dem som frågar efter priset. Ett slags Moment 22 i lyxformat. Deras egna smycken var jättesnygga. Stilrena saker i silver, guld och något som såg ut som koppar (rosa guld?). Jag såg ingen prislapp och jag frågade inte heller efter priset.

Ny grön favoritjacka!

Så har vi knatat runt på alla shoppinggator: Kastanienallee, Münzstrasse, Kurfürstendamm. Tror den enda vi missat är Friedrichsstrasse. Igår hittade jag en ny jacka i Mitte. Min röda huvjacka har följt med ett par år och den har blivit för stor. Egentligen var den stor redan från början, för jag köpte den i åtanken att jag skulle rymma tjocktröjor under. Åtminstone en. Jag upptäckte att jag fått hål under armen för att ärmhålet var så stort. Låter underligt, men det kan ju faktiskt vara lika lätt att sätta sönder ett plagg som är för stort som ett som är för litet.

Det var inte helt lätt att hitta en tunnare sommarjacka. Utbudet i Berlin är inriktat på vintern, vilket inte är helt underligt. Plötsligt var den bara där. En ny lång huvjacka i mörkgrönt tyg. Snygg och i min rätta storlek. Jag slog till! Sen gav jag bort min svarta huvkofta i ull till E, för den satt inte heller bra på mig. Hon shoppade sina favvoulltröjor på Benetton och jag tror jag ska köpa en ny där jag med. De har hyfsad kvalitet och numera bra priser. Kylan kan mycket väl komma till Berlin, fast den här veckan har det varit runt +20 grader mest hela tiden. Verkligen svårt att förstå att det är oktober!?

Så det har varit en jättemysig vecka. Det känns tomt både i hjärtat och i lägenheten, men ändå är jag till bredden påfylld. Vad skulle vi vara utan vänner?

Börlin wants to be jor frend

Eller något liknande. Så står det på en bricka man kan köpa på en liten mysaffär i Friedrichshain. Jag tycker den är så rolig, för precis så där låter tyskarna när de pratar engelska. Detta har inget med inlägget att göra, mer än att jag nu vallar E runt stan och visar alla sevärdheter. M har också ryckt in så vi är säkra på att få se de viktigaste. Igår hamnade vi – helt oförberedda – mitt i Berlin Marathon. Väldigt otippat, måste jag säga. Vi försökte undvika att bli meddragna in i loppet och det gick hyfsat. Vi hittade till slut en väg till det judiska minnesmonumentet. Omvägen tog väl ett par timmar. Så vi håller flaggan i topp. Går en mil om dagen, trots att vi åker spårvagn/U-bahn/S-bahn också. Bra motion. Hellre det än marathon…

Wir gratulieren!

Konzerthaus Berlin på Gendarmenmarkt

Ja, då har jag sett den. Den var kul och jag förstod ganska mycket av vad de sjöng om och vad det handlade om. Revolution bland tjänarna i ett fint hem. Marx, Moskva, vodka och sex. Skön blandning 🙂 Det var en liten uppsättning och det som gjorde stort intryck på mig var att de hade en levande höna på scenen från början. Jag funderade, lätt oroad, på om den skulle leva föreställningen ut, men den plockades ut innan de satte igång. Puh! Den hann dock skita i ett hörn av scenen. Skoj!

Det var en humoristisk opera och jag tycker de som var med var duktiga. Skönt att vara tillbaka i den här världen. Jag trivs på teatrar och med konstnärliga människor. Jag uppskattade tenoren mest, för han artikulerade så bra när han sjöng. Efteråt fick jag veta att det berodde på att han egentligen var amerikan! Ha! Se där. Det hade inte jag kunnat gissa i alla fall. Tänker på Matthew som spelade i ”Hohaj” på Västerbottensteatern. Han, som kommer från Skottland, pratade oerhört tydlig svenska i den pjäsen. Av samma anledning kan tänkas. Jag tycker dock att det är bra. De som pratar/sjunger på sitt modersmål blir lätt lata. Att artikulera är aldrig fel på en scen. Det är så himla trist att som publik inte höra vad som sägs.

Efteråt fick jag hänga med och ta ett glas med scenografen. S var gammal skolkamrat med honom. Vi pratade om scenografin och föreställningen. Det framstod tydligt och klart för mig att den här mannen varit tvungen att trolla med knäna. Ingen monsterbudget precis. Jag tyckte det funkade. Vi befann oss hela tiden i ett kök, med ett långt arbetsbord som enda möbel. Där bakades, lagades mat, åts, dracks, dansades, sovs och älskades. Nema problema!

Jag uppskattade speciellt tenoren, som jag sa tidigare, men också sopranen. Hon hade en vacker röst. Tillsammans sjöng alla fyra – sopran, alt, tenor och baryton – mycket finstämt vid ett tillfälle. Nä, det var en upplevelse. Skönt också att kunna åka U-bahn nästan från dörr till dörr. Linje U2 går raka spåret. Klev upp vid Stadtmitte och – hepp! – befann mig direkt på Gendarmenmarkt. Jag som trodde jag skulle få gå 450 m, enligt Google map. Mycket smidigt må jag säga. Att sedan kunna köpa biljett för fyra enkelresor istället för en vecka är helt fantastiskt. Här har jag slösat stålar på veckokort som aldrig blivit ”uppåkna”, när det finns fyraresorskort. Där ligger Stockholm före. En remsa med tio resor att utnyttja på ett år – det är fenomenalt.

Inget är som väntans tider…

Väntar på besked. Om jag ska få gå på operapremiär eller inte. En surrealistisk känsla. Det är S&H som återigen försöker få till en träff med mig. Väldigt snällt av dem att lägga ner energi på det. De har väl dåligt samvete sen sist, då de glömde bort mig. Haha. Det gör inget. Jag var trött den dagen. Operapremiär skulle förstås vara roligt att få uppleva, men jag varken står eller faller med upplevelsen. Om det inte blir av slipper jag oroa mig för vad jag ska ha på mig. Blir det av – ja då är det bara att välkomna en ny upplevelse med öppna armar. Jag har sett opera förut, typ Carmen och Tolvskillingsoperan på Norrlandsoperan. Den här heter Wir gratulieren! och det är ett uruppförande. Ojojoj, det smäller högt!

Das Konzerthaus Berlin präsentiert nun die deutsche Erstaufführung von [Mieczyslaw] Weinbergs Oper ”Wir gratulieren!” – ein musikalisches Kammerspiel reich an tragikomischem, russisch-jüdischem Humor.

”Ett musikaliskt kammarspel rikt på tragikomisk ryskjudisk humor”. Låter verkligen spännande. Bäst att jag snyggar till mig och sitter startklar in i det sista. Jag behöver kanske 30 min för att komma på plats. Lite extra tid för den skull jag inte hittar direkt. Jag vet hur det är. Det är inte förrän i sista minuten som biljettkassan vet om folk uteblir. Nämnde jag inte det? Att det var slutsålt och de hade slarvat bort min biljett. Därför måste jag vänta på besked om det finns en till mig trots allt. Gissar att bästa idén är att åka dit på vinst och förlust. Får jag ingen biljett måste jag åka hem med lång näsa. Skickade ett meddelande till S så får vi se vad han säger. Håll tummarna för mig!

Nonsenzzzz…

Vet inte om vädret påverkar eller om det är spänningar som släppt av A:s balansering, och sånglektionen, men jag är trött. Zzzzz… Det har regnat igår kväll och halva dagen idag. Först nu börjar solen komma fram. Det ska bli varmt igen. +28 grader som mest. Vi får väl se.

Det har varit runt 20 grader i veckan, men vinden har varit kall. Jag har frusit. Nu börjas det. Berlins fuktiga klimat gör att kylan är svårare att klara av än uppe i norra Sverige, där kylan är torr. Jag gillar förstås inte kyla oavsett, men det råfuktiga kryper inpå skinnet på ett sätt som är väldigt obehagligt. Jag frös ganska rejält i november ifjol. Jag hade förstås inte så varma kläder med då. När jag reste den här gången klämde jag ner två varma tröjor, en i ull och en annan som bara är stor och fluffig (akryl). Det kan också blåsa rätt bra i den här platta staden.

På tal om platt – jag har inte sett en enda rejäl uppförsbacke än och jag har ändå rört mig (på cykel) i ett hyfsat stort område. Typ tre stadsdelar. Jag är dålig på avstånd, men om man tänker sig en cirkel, med mittpunkt i Friedsrichshain, och en radie på åtminstone 5 km. Ingen uppförsbacke! Cykelhimlen 🙂 Däremot går det fortare att cykla från Prenzlauer Berg till Friedrichshain för att det sluttar svagt nedåt, men ska man tillbaka igen är det bara jobbigt en kort sträcka. Finns ingen Getbergsbacke att bäva inför!

Ja, det var lite nonsensprat. För att jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra. Som jag skrivit om tidigare så jobbar A i helgen, vilket betyder att jag och Stewie får roa oss själva. Han sover så jag passade på att gå hem och packa med mig några saker jag kan behöva ikväll. Nu står det mellan att cykla in till Mitte och gå en shoppingsväng på nya gator eller åka och handla mat. Tror jag kan behöva en cykeltur. Varit väldigt mycket i stillhet och det bidrar säkert till min trötthet.

Äh, solen gick i moln. Nu blev jag så där trött igen. Kanske tar en tupplur istället. Zzzzz…

Min söndag i bilder

En söndag som började med konstutställning (?) eller Garage Art, dvs gamla garage med skrot i. Ibland fanns där någon slags konst, men inget som direkt tilltalade mig. Väldigt mycket Berlin, förklarade A. Aha…

Konstnärlig vattenpost.

Vattenpost och rulltrappa.

Invalidenpark.

Invalidenpark och A:s arm.

Garage Art, fågel.

Utsikt från tak, Garage Art.

Garagen. Garage Art.

Sedan passerade vi den gamla kyrkogården Invaliden Friedhof. Pampiga gravstenar minsann! En snabb kisspaus i en superdesignad hotellfoajé blev en skarp kontrast. Sen hittade vi andra vackra saker efter vägen. Nyckelpigor, Vespor och gamla hus.

Invaliden Friedhof.

Invaliden Friedhof.

Invaliden Friedhof.

Sovande lejon.

Invaliden Friedhof.

Coolt hotell.

A i designersoffa.

Läcker bar i hotellfoajé.

Snygg Vespa.

A och en nyckelpiga.

Bara nyckelpigan.

Vacker byggnad. Kolla balkongerna!

En prisvärd och mycket god middag avrundade kvällen. Fast toabesöket där fick snudd på toppoäng. Värsta discoupplevelsen! God natt.

God asiatisk mat.

A på Toca Rouge.

Intressant toa, Toca Rouge.

Väggmålning efter Torstrasse.

Schönes Wochenende

Så var det helg igen. Skönt. Men nu börjar en ny tid för mig. Mina svenska anställningar tar slut idag. Jag kommer troligtvis får lite mer jobb via min ena arbetsgivare, fast det är här gränsen går. Mellan det utstakade, det trygga – och ovissheten. Eller äventyret! Det fungerar ju lite som en trestegsraket detta. Först att åka, sen denna gräns och sen…? Ja, the sky is the limit heter det väl. Det är nu allting kan hända. Ekonomiskt klarar jag mig och det är jag glad över. Jag har många tankar. Borde jag inte ta itu med tyskan på allvar? Och det där stället där man kunde testa sin engelska gratis? Är inte det en bra idé? Ska jag fråga om det där caféjobbet finns kvar eller ska jag hålla mig mer öppen? Jag tänker att det är de här två månaderna som återstår som kommer att visa vägen. Kommer den leda tillbaka till Skellefteå eller…?

Innocent Bystander

Igår åt jag låååånglunch med min nya vän D. Det är en strong lady det! Född i Venezuela, men med europeiska föräldrar har hon en fin blandning av temperament, hjärtlighet och praktiskt handlag. Vi träffades vid mitt Berlinbesök i maj då jag inte hittade rätt perrong för Schönefeldexpressen. Kände mig lite som Harry Potter på jakt efter perrong 9 och 3/4, eller hur det nu var… Igår träffades vi på Alexanderplatz (inte jag och Harry Potter då!) och skulle alltså hinna äta och prata innan jag måste tillbaka och jobba igen. Eftersom hon har en förkärlek för det italienska hamnade vi på en dito restaurang och med en skål pasta framför mig lyssnade jag storögt till hennes livs historia. Det här är inte en människa som är rädd för att kasta sig ut och börja om på nytt. Otroligt hur anpassningsbar människan är när hon måste.

Efter maten gick vi vidare och fick i oss en kopp starkt kaffe och några crostiniskorpor mitt emot en Crumplerbutik. Upp till 70% lovade skyltfönstret. Jag hade länge funderat på om jag skulle tillåta mig att köpa en ny handväska. Min gamla hade börjat gå sönder i fästena till axelremmen. I många år har jag kört med handväska av den typ som gör skäl för namnet, dvs den man håller i handen. Sedan jag flyttade till Getberget och började cykla mer hade jag insett hur bra det var med axelrem. Trots allt tyckte jag om mitt gamla loppisfynd, men om jag hittade en liknande väska… Huxflux kom jag ut ur affären med denna rödrandiga godbit. Lagom stor med nästan lika många fack som den gamla. Kraftig axelrem (ser ut och känns som ett säkerhetsbälte!) och bra och rejäl stängning. Dessutom inte en gnutta läder så långt ögat kan se. Det känns bra i själ och hjärta, även om plånboken kanske ömmar en smula. Den smärtan går snart över!

Middag ett stenkast från Mitte


Främre raden: Jesus Alberto, Diana, Gisela. Bakre raden: Natalia, Stefan och Hagen.

Det här glada gänget tillbringade jag söndagskvällen med. Värdparet står längst bak till höger och representerar den tyska delen. Resten av gruppen representerar Venezuela. Själv representerade jag… Ja vilket land tror du? 🙂

Av rubriken att döma befann vi oss nästan på gränsen mellan två stadsdelar. Lägenheten låg i Prenzlauer Berg, men burspråket och kanske också balkongen låg i Mitte. Eller var det tvärtom? Från balkongen hade man i alla fall en ljuvlig utsikt mot tv-tornet. Det vet jag med all säkerhet.

Jag skriver värdparet, men det var faktiskt Diana som stod för maten. Vi hjälpte alla till med något och middagen bestod av pasta med smarrig tomatsås, bröd med kronärtskockspuré och färska örter, olika sorters oliver, grönsallad med olivolja, örter och balsamvinäger. Till det drack vi vitt bubbel.

Det var en verkligt trevlig kväll och det kändes speciellt att få vara med. Många språk talades, men det är tur att engelskan förenar. Det är egentligen magiskt att man kan kommunicera med människor från så olika länder.

Att sedan Stefan kände till Kiruna gjorde mig glad. Då visste han ju nästan var jag kommer ifrån. När jag visade ordentligt på kartan fattade ingen hur man kunde bo så långt norrut. Där finns ju bara skog! Mmm, men lite folk finns det också. Jag ska stolt fortsätta att representera Sverige – och Norrland.