Kategoriarkiv: Mitte

Des Kaisers neue Kleider

Från Komische Opers pressbilder © dpa

Måste bara lägga in den för att min vän M är med. Stående till vänster. Från Komische Opers pressbilder © dpa

Torsdag morgon kl 10.00 var jag på opera. Komische Opers genrep av Des Kaisers neue Kleider. Komische Oper, för att vara mer exakt. De har faktiskt alldeles precis blivit utnämnda till 2013 års bästa operahus – i världen. Det är inte kattskit precis!

Det här var min andra barnopera där. I våras såg jag Hänsel und Gretel (klicka och titta gärna på filmen). Säga vad man vill, men jäklar vilka maffiga uppsättningar!!

I Kejsarens nya kläder av HC Andersen har de verkligen brakat på med udda figurer, tramsiga kläder – och vilka skor!! Underbara! I en scen är det som att vara på besök på ett modehus eller en modevisning.

Sprakande och magiskt. Roliga karaktärer och ungarna i publiken var helt lyriska. Sångarna pratade ibland direkt med publiken, ställde frågor och barnen svarade.

– Han är i viiintuuuunnaaaaan!!! Däääär!!!

Snart går ridån upp

Snart går ridån upp

Balkongraderna till höger om scenen

Balkongraderna till höger om scenen

Som i en hönsgård

Synd bara att jag inte sovit tillräckligt i och med den sena filmkvällen dagen innan. (Verkar som om bloggen handlar mycket om sömn för tillfället. Ber om ursäkt för det.) Filmen slutade ca 01 och sen tog det en stund att ta sig hem och komma ner i varv för att sova.

Jaja, jag överlevde. Fast jag var inte på alerten under föreställningen. Hängde inte med i tyskan, men det gick bra att bara njuta av fluffiga kostymer, yviga gester – och en liten söt vovve. Stackars liten. Den fattade nog inte mycket av sin roll i det hela. Såg mest väldigt förvirrad ut och sökte matte/husse i kulisserna.

Den magnifika kristallkronan

Den magnifika kristallkronan

Men det bästa var ändå de grymt härliga låtsashönorna.

Vi började fnissa åt dessa vimsiga skapelser, som tack vare någon slags motor mekaniskt stod och headbangade i bakgrunden.

Vid ett tillfälle bar en man fram två av hönorna och ställde dem till vänster på scenen. Just där sluttade det ner mot publiken, så hönorna rörde sig långsamt ned mot scenkanten.

Både F och jag började skratta och kunde knappt sluta. F grät och pressade handen mot munnen. Ojojojoj, vi var så trötta och fnissiga.

M, den stackaren, försökte ta allt på allvar. Han skulle ju spela med vid senare tillfälle. Och där satt vi och flamsade sönder början på andra akten.

Seriöst. Jag skulle älska att ha en sån höna. Hoppas de börjar sälja dem. Hehehe.

Hönorna i sig var en stor behållning, men också resten av opera var sevärd. Storyn är ju klassisk och den var skickligt regisserad. Verkligen mycket bättre än Hänsel und Gretel. Jag verkar inte hunnit skriva om den. Där var häxan rätt häftig, men storyn var tam och blek. Kändes som om den regissören inte riktigt kunde sin sak.

Des Kaisers neue Kleider var regisserad av en kvinna, Lydia Steier, och det med bravur. Om du har vägarna förbi Berlin tycker jag du ska boka en biljett. Jag garanterar en härlig upplevelse. Ba-BAAAK!!

Här kan du se fler bilder från föreställningen

Arbeitsagentur – Bürgeramt: 1 – 0

I morse slog jag upp ögonen i vettig (?) tid, dvs strax före kl 07.00. Det var dags att tampas ännu en omgång med de tyska myndigheterna…

Igår cyklade jag runt i tre stadsdelar. Först ca 5 km till Arbeitsagentur på Charlottenstrasse i Mitte. Där stod jag sen i kö i drygt 30 min för att få veta att jag var i fel byggnad.

Kort promenad runt kvarteret, in i fel hus och upp 5 våningar (hiss). Ner igen.

Till nästa hus. Upp 4 våningar (hiss).

En blond ung tjej tog hand om mig och förklarade att jag måste registrera mig hos Bürgeramt först för att de ska kunna knappa in mig i systemet på Arbeitsagentur. Jag behövde ett ”personnummer”. Dessutom inom 6 dagar, dagar som i princip var passerade. Bara ligga på och fixa det på en gång.

Alltså cyklade jag till närmaste Bürgeramt på Yorckstrasse (Kreuzberg) och fick ett formulär. I övrigt tog de inte emot någon. Endast tidsbokning.

x-berg

Mehringdamm / Yorckstrasse

Till saken hör att jag har en tid bokad på min ”egen” Bürgeramt i Friedrichshain, men det är inte förrän den 17/10. Så där stod jag med ett tämligen obegripligt papper i handen. Vad nu?

Jag fyllde i det jag kunde medan jag funderade.

”Hm, nästa Bürgeramt ligger på Schlesischestrasse. Det är på vägen hem. Äh, jag stannar till där också.”

Upp på cykeln igen, genom hela Kreuzberg.

Ett gott tecken

När jag var på väg mot trappan till ingången såg jag en handfull människor stanna till utanför. Jag slank förbi bakom ryggen på dem precis när de tog ett foto. Hoppas jag inte kom med! Sen grunnade jag på vad de firade. Nytt medborgarskap kanske?

Även på denna Bürgeramt fick jag samma besked. Bara bokningar, men torsdag morgon kan det finnas möjlighet. Om jag hänger på låset. Suck, ja vad göra?

Lite nedslagen gick jag ut genom dörren. Det låg rosenblad på marken. Inser att två av dem jag mötte måste ha varit ett brudpar. Det var i alla fall ett fint och bra tecken!

Sluta kämpa

IMG_3999

”Stop and smell the roses”

Dagens plan var att åka förbi ”min egen” Bürgeramt kl 8.00 och se om det gick att reda ut begreppen. Icke sa Nicke. Samma visa. Bedrövad gick jag till cykeln igen. Hur gör jag nu? Är jag fast i ett moment 22? Och då händer något underligt. Jag blev alldeles lugn. Innan hade jag varit spänd och stressad, orolig. Hur skulle det gå? Men nu, när jag insåg att jag kanske inte kunde göra något – då släppte jag allt.

Bestämde mig för att cykla till Arbeitsagentur och förklara mitt dilemma. I skallen konstaterade jag att jag hade gott om pengar på banken så om jag nu missade en veckas a-kasseersättning skulle jag klara mig ändå. Allt var bortom min kontroll. Allt var som det skulle. Jag gav upp kampen.

Cyklade längs med Engeldamm och de gula löven lyste som minisolar på träden. Det grådisiga vädret fick färgerna att bli ännu klarare. Inne i skallen sjöng jag på en liten melodi. Ti-di-pom-ti-di-pom.

På Arbeitsagentur var det knappt någon kö, kanske 4-5 personer före mig. Vid disken var det samma kvinna som igår som tog emot mig, och jag förklarade så gott jag kunde hur det låg till.

”Jamen då skriver jag in att du varit här. När du sedan varit på Bürgeramt måste du komma tillbaka till oss innan den 24/10.”

Hepp! Allting löste sig. Åtminstone tillfälligt. Men tänk så skönt att bara ta saker som de kommer. Utan stress eller oro. Det går ju!

Så idag gillar jag Arbeitsagentur. De vann den här matchen 😉

STROKE / Berlin Art Fair 2013

Tur att man inte behöver vara sysslolös i en stor stad. Ifjol var jag på Stroke Art Fair på Postbahnhof i Friedrichshain, men i år var den flyttad till Alte Münze i Mitte. Dubbeltur att jag har en kompis med Vespa! 😀 Det är skitkul att trycka på sig störtkrukan, kräla upp på bönpallen och sen njuta av iskall vind i ansiktet. Yiiiihaaaaa-ha-ha-ha!!

2013-10-06 21.29.30

Finn DAC var med ifjol också

What goes up must come down heter det ju. Efter solsken kommer regn. Eller grått väder i alla fall. Det är runt +15 grader som bäst så jag klagar inte. Okej. Själv har jag också gått i moln en aning.

När man blir så entusiastisk som jag kan bli i Berlin är det svårt att komma till ro. Natten till igår insåg jag kl 03.00 att jag inte kunde sova. Alltså slog jag igång datorn och började snygga till en text jag länge tänkt utforska och färdigställa.

Vid fem-tiden insåg jag att sova kanske inte är så dumt i alla fall… Gissa om jag får sota för det idag! Gääääsp! Jaja, det lär mig.

Tillbaka till utställningen

2013-10-06 21.53.54

Läcker grön tavla i bakgrunden

Det är både mer etablerade konstnärer och amatörer som ställer ut och det rör sig om sk Street Art i graffitistil, men det finns allt möjligt.

Anja konstaterade dock med viss ironi att de sämsta verken också var de dyraste.

Vi såg en ”Andy Warhol-tavla” som bestod av en jätteutskrift (man såg pixlarna) och var bestruken med vit färg här och var. Den ville man ha €10 000 för, alltså ca 92 000 kr. Hahaha! Rena skämtet!

Sen måste jag säga att Postbahnhof var en bättre lokal. Idag blev det trafikstockning av alla människor. Det fanns också små rum att gå in och titta i, vilket ytterligare stoppade upp flödet

Feed me cake, please!

2013-10-06 21.51.10

Anjas kaka

Jag kroknade ganska snart och längtade efter frisk luft, kaffe och go’kaka. Så vi slängde oss upp på Vespan igen. Ja, inte alla tre förstås. Mark föredrar vanlig cykel.

Anja körde kanske inte helt lagligt, men det märkte jag inget av. Fick knipa med benen så att jag inte skulle falla av när hon gasade. Hehehe. Det är så kuuul!!

Till slut hamnade vi på ett fik som heter Olivia. Jag köpte en latte på sojamjölk och den var faktiskt varm när jag fick den. Så ofta som jag druckit pissljummen latte i mina dagar. Och till det en nötpaj, typ pecannötspaj. Sliskig, men underbar. Det stället kommer jag att återvända till. Großartig!

Det blev en bra dag. Imorgon börjar allvaret. Jag ska försöka få kontakt med Arbeitsagentur, som är tyska AF. Behöver få tag på rätt person som kan skriva in mig i det tyska systemet, samt fylla i rätt blankett som ska skickas tillbaka till Sverige.

Känner mig lite skeptisk till att det ska gå lätt. Jag har nämligen mailat för att boka en tid, men det gick inget vidare. Mailade till ett annat ställe igår. Hoppas det går bättre. Jag tycker nämligen det vore enklare för alla inblandade om jag fick en tid hos rätt person på en gång. Onödigt om de måste slösa tid på att bolla runt mig, men som sagt. Tysk byråkrati känns avskräckande. Ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Dags att kliva ur ”the comfort zone”…

2013-10-06 21.50.07

Anjas coola Vespa

2013-10-06 21.46.35

Mark och Anja

2013-10-06 21.55.36

Skateboardåkare råkar illa ut?

2013-10-06 21.41.46

Ser ut som ett foto, men målat

2013-10-06 21.45.06

Exteriör Alte Münze

2013-10-06 21.34.13

Jaaa, man ser tornet!

Låt orden regna

Under en av mina resor till Berlin köpte jag ett vykort. Det visar en kvinna iklädd en svart klänning dansandes över en sandstrand. I handen har hon ett paraply och vinden sliter i hennes kläder. I ena hörnet står det:

”Was machen Sie jetzt? Ich lasse das Leben über mich regnen.”
Ung. Vad gör ni nu? Jag låter livet regna över mig.

Ikväll har jag nästan upplevt det. Fast istället – eller utöver – livet har jag låtit Orden regna över mig. De tyska orden.

Gina Pietsch

Gina Pietsch

Jag blev inbjuden att hänga med på en kväll till DDR-författarnas ära. Närmare bestämt till ett speciellt inslag under denna långa kväll. Ett sång- och poesiuppträdande med Gina Pietsch. Hon är en tysk sångerska och skådespelare. (Dessutom är hon mamma till en av mina vänner.)

På Ginas repertoar finns många för oss svenskar mer eller mindre kända författare. En av de kanske mindre kända, åtminstone för mig, är Volker Braun. Jag visste inte vem han var och nu har jag inte bara fått höra hans texter – jag fick träffa honom! Han var där, mitt i publiken.

Nåväl. Där satt jag och lyssnade till det tyska språket. Vissa ord förstod jag, andra inte. För det mesta lät jag orden regna över mig och på något vis förstod jag ändå. Tonfallet, utspelet, känslan och tajmingen. Och jag älskar orden! Oavsett om det är svenska, engelska eller tyska. Det underlättar förstås att jag förstår något sånär, men det är framförandet och det sceniska uttrycket som gör mig lycklig.

Kärleken till orden

Egentligen har det nog alltid varit så. Jag minns när jag var med i MOD-föreställningen på Västerbottensteatern. I början av pjäsen skulle vi bolla korta textsnuttar mellan varandra. Vi stod utspridda över scenen och idén var att publiken skulle uppfatta det som just ett regn av ord, från olika håll. Tajmingen var viktig. Man skulle vänta lagom länge innan man yttrade sin text.

Jag älskade det! Jag älskade hur orden formades i munhålan och sedan rullade ut över tungan, ut i rummet. Hur ljudet studsade. Först inne i mitt huvud, sedan ut mot publiken för att sedan klinga bort. Och då svarade någon i andra änden av scenen. Underbart.

Ja, jag älskar språk. Ord. Kommunikation. Att låta tyskan rulla runt i munnen innan jag släpper ut den. Jämföra språken. Hitta ett favoritord för dagen och tugga på det. Suga och smaska. Kiez. Die Wende. Versicherung. Umweltforschung. Det är så fantastiskt att lära sig ett nytt språk, testa det och se att folk förstår. Att kommunikation uppstår. Kontakt.

Hej, här är jag. Vem är du?

Ikväll lät jag orden regna över mig.

En smula franskt i allt det tyska

Fortsättning på mina äventyr i sommar-Berlin 2013.

Till slut kom (tis-)dagen då det var dags att ta farväl av min sköna tillvaro på Torstrasse. Jag fick förstås stanna trots att lägenhetens rättmätiga invånare kom hem, men då väntade nästa lägenhet – och en katt som heter Stewie – på sin väktare.

Jag hade städat och snyggat till efter mig. Flyttat över mina sängkläder till soffan inför den sista natten och bäddat rent i sängen. När dörren öppnades satt jag inte ont anande på soffan och surfade. Plötsligt var rummen fyllda av ivriga röster, väskor, kramar, kartor och berättelser från La France.

Photo 2013-08-01 20 53 08

Le Chef

Photo 2013-08-01 20 55 24

Salut!

Resan hade gått till Marseille och sedan vidare i området runt Medelhavet. Jag fick veta att det finns en tågstation mitt i ingenstans, men i närheten av Aix-en-Provence. Den heter Gare TGV Aix-en-Provence. Tydligen finns ingen annan bebyggelse i området. Märkligt. Att en flygplats hamnar så avsides är inte konstigt i och med oljudet från motorerna, men en tågstation???

Innan jag hann fundera djupare på detta trycktes en gåva i min hand. En påse franskt gourmetsalt. Å! Jag som är en rätt simpel matvarelse känner bara till ungefär fyra sorters salt: vanligt, flingsalt, havs- och örtsalt. På kökshyllan i min tillfälliga boning trängdes minst 30 olika sorter. Jag hade ingen aning om vilka de var och när man skulle använda dem, men i denna värme behövdes en extra nypa salt till maten för att uppväga de mängder vatten man måste dricka. Jag kände mig glad och liksom upptagen i den rätta ”saltkretsen”.

Un petit soaré

På köksbänken radades upp delikatess efter delikatess. De här grabbarna vet vad ordet vardagslyx innebär!

I en påse fanns ett antal kronärtskockor.
– De här måste ätas upp, sa Le Chef, och DU ska hjälpa oss!! När passar det? På torsdag?

Jag sa ja direkt. Jag hade väl bara ätit kronärtskockor från konservburk tidigare? Ett svagt minne av att mamma kokade färska kronärtskockor någon gång på 80-talet flöt upp i skallen. Däremot kunde jag inte minnas vad det smakade. Om jag ens åt dem! Jag såg fram emot att få prova igen.

Tänk vilken tur jag har med dessa sköna Berlinvänner och deras generösa läggning.

Slit å släp med belöning

Photo 2013-08-01 21 08 24

Kronärtskockorna

Under onsdagen flyttade jag mödosamt mina grejer (en fet resväska på hjul, en tung datorväska med axelrem samt en papperskasse med matvaror) från Torstrasse till Petersburgerstrasse: en promenad på ca 10 min till Alexanderplatz, en U-bahnresa på nästan lika länge, ännu en promenad på fem minuter – och sedan ett förjävla stretande upp till fjärde våningen. Kändes som minst 30 minuter, men det rörde sig väl om cirka 5. Gummiarmar var bara förnamnet! Stewie, det kattkräket, kände inte det minsta medlidande med mig.

På torsdag var jag återigen i gammal vanlig halvsunkig form och tog U-bahn tillbaka till utgångspunkten. Min cykel stod kvar så det passade bra att äta mysmiddag och sedan cykla hem genom den ljumma Berlinnatten.

Le Chef gjorde ingen besviken. Förutom nykokta kronärtskockor fanns det tre olika dipsåser, ugnsstekta potatisklyftor och oliver. Vilken himmelsk måltid!

Jag måste dock säga att det påminde starkt om en kräftskiva, för så mycket skräp det blev! Jag tog ett blad från ”kockan”, doppade det i dipsås och sedan liksom skalade av den halva teskeden ”kött” som fanns på bladet, med tänderna. Ett mycket långsamt sätt att uppnå mättnadskänsla. Fast vem klagar!? Det var en mycket mycket trevlig kväll.

St. Hedwigs-Katedrale

© ingrid carlsson

Här finns verkligen en märklig stillhet

Eftersom min tidigare ”guide” inte visat något större intresse för kyrkor (om den inte heter Friedrichswerdersche Kirche och är omvandlad till museum över arkitekten Karl Friedrich Schinkel) så har jag missat något helt fantastiskt. På Bebelplatz, där SA och nazistiska ungdomsorganisationer den 10 maj 1933 brände runt 20 000 böcker, ligger en kyrka med kupolformat tak.

Jag visste att den var katolsk, men jag hade inte haft någon önskan om att gå in i den. Visst har jag besökt kyrkor i mina dagar, inte minst Peterskyrkan i Rom, men jag upplever att ”organiserad religion” är för trång för mig. Alltså söker jag mig inte till ”Guds hus”. Det är liksom inte riktigt naturligt för mig.

Om jag inte har sällskap…

När jag och H skulle besöka just Friedrichswerdersche Kirche, för att se den permanenta utställningen om Berlins favoritarkitekt, var den stängd. Lappen utanför dörren förklarade att byggnaden skulle renoveras och vi kände oss omtumlade av besvikelsen.

Vad skulle vi nu hitta på?

Efter en stunds funderande valde vi att gå i motsatt riktning, in bland de officiella byggnaderna, till Jägerstrasse. Där tipsade jag för övrigt om restaurangen Chipps, som är ett fräscht och trendigt ställe med god mat. En sväng förbi Gendarmenmarkt och plötsligt stod vi på nytt utanför St. Hedwigs-Katedrale.

– Ska vi gå in? frågade H.
– Okej, gärna för mig, svarade jag.

© ingrid carlsson

Älskar de runda lamporna och fönsterglasen

Fantastisk design

St. Hedwigs-Katedrale är en av de vackraste kyrkor jag varit in i. Den blev förstörd i kriget och byggdes sedan upp igen mellan 1952-1963. Istället för att återge kyrkan samma interiör som förut valde man att ändra designen efter tidens ideal.

Genom att motverka kupolens och fönstrens svulstiga välvningar med raka linjer undvek man den tidigare bulligheten.

De blyinfattade glasfönstren har rut- och figurmönster i diskreta färger.

Runda lampor hänger på tråd längs pelarna på var sin sida.

Enkla ekbänkar med metallben bildar en sexkantig ram längs efter de rundade väggarna.

Trappräckena runt om och ner till undervåningen består av tjocka snedställda glasbitar mellan svarta metallstänger.

Och sen kupolen… Inifrån ser det ut som att taket är en enda stor iris. Guds öga, där pupillen inte är svart utan vit av ljus.

© ingrid carlsson

Kupolen har en öppning upp mot ljuset

Pietà

Det fanns en undervåning också. Ja, den låg under våningen ovanför. Vet inte om det normalt sker under här. Höhöhö.

Men jag ska inte skoja. Det fanns en mycket speciell energi där nere. Från det stora runda rummet kunde man gå in i små rum på sidorna. Vi kikade in i ett och där stod den. Statyn av Maria med den döde Jesus i famnen.

I Peterskyrkan i Rom finns det välkända ”originalet”, Pietà, av Michelangelo. Det är en vacker och fridfull staty. Jesus är förvisso död i sin moders famn, men i det lilla rummet var det friden vi kände.

På andra sidan fanns ett rum med ett krucifix och det kändes verkligen som ”Dödens rum”. Tungt, sorgset och svart. Vi betalade 50 cents var och tände ett ljus hos Jungfru Maria. Det kändes som att det var det världen behövde. Inte mer svärta.

© ingrid carlsson

Två våningar, två altare

Rekommenderas!

Oavsett om du är religiös eller ej, intresserad av arkitektur, konst eller bara en speciell upplevelse – gå in i Hedwigskirche och se dig omkring.

Viktigt dock att visa respekt!

Gå inte in för lättklädd och prata inte för högt.

Det är trots allt en andlig och helig plats.

Redan innan det ens fanns en kyrka användes området för andligt utövande.

Jag kunde känna det klart och tydligt. En vilsam, lugnande atmosfär. Perfekt för den som vill varva ner från sol, trafik och storstadsbrus.

Tragedi på Alexanderplatz

Jonny KHemska saker händer på alla möjliga ställen, så även i Berlin. För inte så länge sedan blev 20-årige vietnamesen Jonny K ihjälslagen på Alexanderplatz. Angriparna, för de tros ha varit flera, misshandlade Jonny så svårt att han avled dagen efter av skadorna. Idag ordnades en minnesstund för honom (han kommer begravas senare i kretsen av sina närmaste) och bland annat Berlins borgmästare Klaus Wowereit fanns med. Människor är upprörda och chockade över det inträffade, men ingen har ännu anhållits för brottet. Ett minnesaltare har uppstått på platsen där Jonny misshandlades. Jag passerade blommorna, ljusen och breven den kväll jag var ute för att fotografera The Festival of Lights. Ofattbart att något sådant kan hända, men Alexanderplatz är stort och ett tillhåll för alla möjliga typer på kvällar och helger. Inte bästa stället att tillbringa fritiden på. Samtidigt ska ingen behöva bli angripen och ihjälslagen. Polisen verkar inte veta något om bakgrunden till misshandeln. Om det fanns t ex rasistiska motiv.

I Berlin finns många vietnameser. Jag har hört berättas att det var kommunistregimen som bjöd hit dem för att erbjuda utbildning som de kunde ha nytta av vid återvändandet till hemlandet. En slags vänskaplig gest kommunistländer emellan. Väldigt många valde dock att stanna kvar och det är inte sällan de äger restauranger eller jobbar oändliga timmar på Spätis (kvälls- och nattöppna småbutiker). Min uppfattning är att de är respekterade för just detta samt för att de gjort allt de kunnat för att smälta in i det tyska samhället.

Jag hoppas att de som dödade Jonny hittas och ställs till svars för det de gjort, men jag är rädd för att det är en dubbeltragedi. Att förövarna också är unga killar som på detta vis slänger bort sin framtid. Jag kan inte veta säkert vem som ligger bakom, men tänk så mycket tragik en sådan här händelse sprider. Och tänk så mycket gott en positiv handling sprider. Så se till att sprida kärlek och inte hat!

The Festival of Lights

Brandenburger Tor

Brandenburger Tor

Ja, nu har jag sett det och det var inte speciellt imponerande. Inser att min tid inom Skellefteås webbyråvärld faktiskt har gett mig vissa förväntningar på ljus- och bildinstallationer. Jag har sett filmer på bildprojiceringar i andra länder och de har varit avancerade. I rättvisans namn var det dock två byggnader som gjorde mig nöjd.

Tv-tornet gör mig aldrig besviken. Punkt. Jag såg bara ett långsamt skiftande av ljus riktat upp mot tornet. Mest rött, blått och en blandning från lila till magenta. På filmer på internet har jag sett att det även kunde förekomma smålarviga och amatörmässiga blomstänglar och prickar, som växte upp från marken, mot tornets kula. Det såg inte så märkvärdigt ut. Saknar inte att jag inte fick se det på riktigt. Tornet är nog läckert i sig självt. Vi passerade sedan Berliner Dom och den såg ännu värre ut än normalt, i något som påminde om kamouflagemönster. Humboldt Box var upplyst av ett rödrosa sken, precis som ifjol. Det har jag sett foton på och de var finare än verkligheten.

Gendarmemarkt

Tyska – eller franska? – kyrkan på Gendarmenmarkt.

På väg mot Brandenburger Torg gjorde vi ett kort stopp på Gendarmenmarkt . Jag tyckte om belysningen på en av domerna där. Svårt att veta om det är den tyska eller den franska. M trodde det var den franska. Det finns alltså två, en på varsin sida om konserthuset. Ljusshowen på konserthuset skämde den fina arkitekturen av Berlins stora arkitekt Karl Friedrich Schinkel. Byggnaden såg ut som om den vore klädd i en storblommig 80-talsklänning. Tyvärr måste jag motvilligt medge att det blev bra på bild. (Inget bildbevis till hands.)

Den andra byggnaden som gjorde mig nöjd var Brandenburger Tor. Här hade de slagit på stora trumman med en betydligt mer avancerad bildprojektion. Jag tycker om när det ser ut som att delar av själva byggnaden faller sönder eller flyttas om. De använde alla dessa knep. Att bara enkelt belysa ”porten” med regnbågens färger var nog så effektfullt. Jag fick en känsla av Pridefestival. De belyste den också med blå himmel och vita moln. Fint. Det var maffigt och pampigt att stå nedanför och beskåda bildspelet. Hotell Adlon bredvid hade en egen imponerande projektion. Mindre imponerande var att Volkswagen sponsrat, så hela grejen visade sig vara en enda reklamfilm. Jag måste dock erkänna att pengar gör sitt till. Det var en häftig ljusshow de bjöd på.

Vi cyklade vidare till Potsdamer Platz, men där fanns inget att se. Området är så upplyst av andra lampor att ljusshower icke göre sig besvär. Fast Mr Bond blickade faktiskt ut över trafiken från en av byggnaderna. Han rörde inte på sig, vilket var trist. Och där slutade rundturen. Det är fascinerande att man kan avverka en dryg mil per cykel i Berlin utan att det bekommer en det minsta. Vi trampade inte direkt gasen i botten, men jag är förvånad över hur lätt det gick. Vi hämtade energi inför hemvägen genom att ta en ”hembrygd” öl på Brauerei Marcus Bräu, som ägs av Ms vän, självaste Marcus. Kvällen slutade till sist på Wohnzimmer, men sen var det skönt att krypa till sängs. Licht aus!

Kolla in dessa gif-animationer, som nästan är roligare än att se festivalen IRL! : )

Nedräkningen har börjat…

Mitt nya jag, bor hon i Skellefteå eller Berlin?

Bara två veckor kvar innan jag åker tillbaka till Skellefteå. Många tankar snurrar i skallen, men inte på ett kacklande cirkusartat vis. Snarare är det en stilla dinglande mobil eller ett pinglande änglaspel. Nåja, sanning med modifikation. Jag håller på med någon slags summering. Vad har jag lärt mig under dessa 3,5 månader?

  • Jag kan ta mig fram hjälpligt med min tyska. Jag kan beställa mat, fråga om vägen, prata om vädret och ingå korta samtal. Däremot kan jag inte undslippa mig målande utvikningar om världsläget, konsten eller skillnaden mellan den indiska och den afrikanska elefanten. Men jag vågar påstå att jag blivit bättre.
    …
  • Jag hittar rätt så bra i flera stadsdelar. Främst då Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte. Jag vet var den obskyra (?) klubben Cookies Cream ligger och jag tror äntligen jag lärt mig vägen till Boxhagener Platz. Dessutom vet jag vad Zalando är! Det står så på huset mitt emot, på en stor banderoll efter hela husväggen, och jag har länge undrat vad det är. Till slut fick jag svar och det är ett internationellt webbhandelsföretag, som bland annat säljer kläder på internet. De finns även i Sverige och igår åkte jag t-bana med en av de anställdas föräldrar. Kanske vara han till och med den chef som anställer folk. Jag vet inte om jag uppfattade rätt. Tyvärr fick jag heller inget namn…
    …
  • Jag hittar till Hoppegarten eller åtminstone till tågstationen i Rehfelde. Jag klarar av att cykla i stadstrafiken och jag vet vilken tysk öl jag föredrar att dricka (Köstritzer Schwartzbier). Jag vet också vilket mitt absoluta favoritcafé är, Veganz med sina goda mjölkfria kakorna och sin fantastiska latte på mandelmjölk. Jag har varit på operapremiär och även själv deltagit i en teaterpjäs. Jag har tjuvåkt både pendeltåg, U-bahn och spårvagn. Och jag vet vad ”Gut unterwegs” betyder. Jag har haft äventyr, trista dagar, djupa dalar och höga soliga sommartoppar. Tyska vänner, svenska vänner och vänner av blandade nationaliteter. För att inte tala om all mat jag ätit och upptäckt: mandelsmör, vegetariska chorizokorvar, amaranth, Flammkuchen och Pflaumkuchen, nougatcrème, zucchiniplättar och drycken Bionade. Nyttigt och mindre nyttigt.
    …
  • Och alla utställningar jag sett. Konst, foto och grafitti. Det ena mer makalöst än det andra. Diane Arbus, Dennis Hopper, Ernst Goldberg, Arnold Newman, Gerhard Richter, Paul Klee, Man Ray, Finn DAC, Anja Ammon, Mark Rothko. Mindblowing, som det heter. Tyvärr vet jag också var nazisterna brände böcker och jag har fått utpekat var Hitlers bunker fanns, men glömde det lika fort. Det är inget jag vill minnas. Jag vet var tunnlarna under Berlinmuren gick och vem Käte Kollwitz var. Jag är också bekant med varför en gata i Friedrichshain bär Richard Sorges namn, han som ju spionerade för japanerna. Jag har lärt mig att Karl-Marx-Allee hette Stalin Allee en gång, men vid korsningen Peterburger Straße övergår den till att kallas Frankfurter Allee.

Jag har levt ett liv i en liten bubbla mellan två världar, mellan det svenska och det tyska samhället. Snart är det dags att ta ställning. Vilket ben vill jag stå på? Vilken riktning vill jag gå i? Kan jag gå tillbaka, vill jag gå tillbaka? Ja, frågorna hopar sig.

Jag har kommit en god bit på väg in i något nytt och spännande. Något inspirerande och levande som hela tiden överraskar och kittlar min nyfikenhet. Ska jag satsa och gå ”all in” eller har Skellefteå fortfarande något att erbjuda?

Det är inte säkert att jag kan upptäcka det innan jag är tillbaka i mitt gamla liv igen. Oavsett vart vingarna bär så måste de bära hemåt, till Getberget. Där finns min bas, mina ägodelar. Min katt bor inte där just för tillfället, men henne längtar jag efter, att få gosa med. Köra ner näsan i den burriga pälsen och pussa det lilla mjuka huvudet.

Två veckor kvar. 14 dagar. 336 timmar.

Neue Nationalgalerie

Ett av mina favoritställen i Berlin är Neue Nationalgalerie. Deras lokaler är precis lagom stora för att jag ska orka igenom utställningen utan att vara helt utmattad efteråt. Så många intryck!

Själva byggnaden är ritat av den tyske Bauhausarkitekten Ludwig Mies van der Rohe och är helt makalös. Minst lika makalös är den zenliknande trädgården på husets ena sida. Tyvärr får man inte gå ut där av någon anledning, men jag brukar stå och titta ner i den från ovan.

Här har jag tagit foton genom fönstren på nedre botten, själva utställningsvåningen. Vet inte vad träden heter, men för mig ser de väldigt asiatiska ut. Klätterväxternas färgrika prakt skapar en vacker bakgrund till de enkla skulpturerna. I min fantasi finns det karpar simmandes i bassängen/fontänen. Det tror jag dock inte det gör i verkligheten.

Platsen utstrålar en oerhört vilsam och lugnande atmosfär och jag blir lugn bara av att titta på den. Första gången jag såg den började jag nästan grina. Det var den sista dagen på mitt allra första besök i Berlin och jag visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Hade jag varit lika rörd om jag vetat att jag skulle hinna resa tillbaka tre gånger till inom ett år?

Starka upplevelser

Favoriten från utställningen  ”Der geteilte Himmel”

Jag har besökt galleriet fyra gånger, en gång vid varje Berlinresa. Första gången såg jag utställningen ”Moderne Zeiten. Die Sammlung. 1900-1945”. Det var många otäcka bilder från båda världskrigen och det var första gången jag fick en stark reaktion på konst.

I ett rum hade de satt upp riktigt grymma krigsbilder och i mitten stod Käte Kollwitz berömda skulptur av en mamma som försöker beskydda sina två barn genom att omsluta dem i sina armar. Just kombinationen av tavlorna och skulpturen gav mig en rent fysisk reaktion i mage och bröstkorg. Det knöt sig och jag var nära tårarna.

stolAndra gången hade jag turen att få se del 2 av utställningen, ”Der geteilte Himmel. Die Sammlung. 1945-1968”. Den såg jag om häromdagen med E och i maj såg jag en specialutställning av Gerhard Richters konst till firandet av hans 80-årsdag. Tyvärr var det så mycket folk då att jag inte fick samma upplevelse som jag haft turen att få tidigare.

Att få möjlighet att i ensamhet betrakta konst är en lugnande och mycket inspirerande upplevelse. När jag istället måste trängas framför en tavla och hela tiden ha andra människor runt omkring får det snarare min stressnivå att öka än minska. Synd, för Richter har skapat en hel del riktigt häftiga verk.

Oavsett vad jag tittar på gillar jag det här stället väldigt mycket. I foajén och här och var i utställningslokalerna står dessutom rent ut sagt skitsnygga möbler. Trots att jag tror att sitsarna är gjorda i svart läder skulle jag inte ha något emot ett par av de här stolarna. Det finns även soffor, pallar och bänkar i samma design. Otroligt stilrent och vackert. De är sköna att sitta på också.

Tillsammans ger ett besök på Neue Nationalgalerie en helhetsupplevelse som jag inte varit med om någon annanstans. Jag gillar Fotografiska i Stockholm, men det är så nytt och har inte riktigt samma känsla som den här byggnaden.

Nästa år visar de den tredje och sista utställningen från/med samlingen. Rimligtvis sträcker den sig från 1968 till nutid. Efter det stänger galleriet för renovering. Hur länge vet jag inte, men det känns trist om det rör sig om år. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att få se sista delen 2013. Längtar redan nu!