Folk som vet hur det är att jobba inom kultur- och/eller marknad vet också att det handlar om mer än heltidsjobb. Ja, på många arbetsplatser idag krävs minst 110–120 procent av de anställda. När jag vikarierade var det alltid en massa nytt att lära på kort tid. Som tur är så lär jag mig ganska snabbt, men det var tärande och stressigt! Det fanns sällan tid att planera och fundera på vad jag höll på med. I Berlin ville jag leva på ett annat sätt. Jag ville ha mer frihet.
Där kommer vi till ett dilemma, för frihet i vårt samhälle hänger nästan alltid ihop med pengar. Vad spelar det för roll om jag har all tid i världen när jag inte har råd att göra något? Jag fick under ganska lång tid erfara hur trist ett sådant liv är. Inte för att jag någonsin varit speciellt rik, men jag har ändå alltid kunnat unna mig att gå på bio, eller fika och äta ute då och då. När inte det är möjligt – eller ens att åka någonstans med lokaltrafiken – då mår man inte bra.
Anställning och frilans – det bästa av två världar
Uppgiften blev då att hitta en gyllene medelväg. Jag ville ha en grundtrygghet så att pengar skulle komma in regelbundet, men sedan ville jag ha frihet att ”göra vad jag ville”. Stressen ville jag också eliminera, eller åtminstone minimera. Min verklighet idag ser faktiskt ut precis så. Jag jobbar deltid 3 dagar i veckan som anställd och (mer eller mindre) 2 dagar som frilansare. Jag har en tämligen fast uppdragsgivare, men behöver hitta 1-2 till varje år för att följa den tyska lagen.
Utan tvekan har jag lyckats sammanlänka det bästa av två världar. Om jag ändå måste jobba för brödfödan så är detta idealiskt för mig. Men så kom coronapandemin…
Under corona fick vi gå ner i arbetstid hos min arbetsgivare, så kallat Kurzarbeit. Staten gick in och finansierade en del av lönebortfallet och min första dag i Home Office inföll i april 2020. Jag var tacksam för att vi kunde jobba hemifrån, för min egen skull, men också för dem som fortsättningsvis måste åka till jobbet. Fast det var en omställning att sitta ensam hemma hela dagarna.
Is that all there is?
Sedan flytten till Berlin har jag lärt mig en väldig massa om ensamhet. Det har varit jättetungt i perioder, men jag har klarat det och hittat sätt att hantera det. Så att bara sitta hemma och jobba blev en ny utmaning att tackla. Jag har kämpat med motivationen, och med saknaden efter familjen och vänner. Jag har frågat mig, är det detta jag ska syssla med i resten av mitt yrkesverksamma liv?
De flesta har säkert ifrågasatt sina liv på ett eller annat sätt – speciellt under pandemin. Och vissa gör det mer än andra. Jag är en person som söker efter glädje och mening, som behöver känna glädje och mening. Tyvärr har det blivit svårare och svårare för mig att uppleva att jag gör nytta. Inte för att mina uppdrag inte är viktiga, utan för att jag undrar om de är viktiga för mig… Det här kan väl ändå inte vara allt?
Alla vill ha uppskattning
Ett inslag i något tv-program fångade mitt intresse. En man förklarade att vi alla upplevt något slags trauma under pandemin, och att det kommer visa sig förr eller senare. Det har jag erfarit. Det har varit dagar då jag bara gråtit och knappt orkat ur sängen. Då har även tankarna på ”något annat” dykt upp. Jag tycker det är dags att ”levla upp” till nästa nivå. Behovet av att hitta något som känns mer meningsfullt för mig måste tas på allvar. Det är på tiden att jag får använda mina gåvor och styrkor. Vore också fint att få uppskattning för dem. Så…
…för att citera Sherlock: ”The Game Is On!”
