Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Dansbandsmusik på tyska

Jag hade fel. Det finns. Min granne här på Hausburgstrasse spelar högt så det ekar på innergården. Låter nästan som religiöst också. Typ ”Han är min sång och min glädje”, om någon minns Jan Sparring.

Jodå. Jag vet vem han är. Eller var. Han torde vara död vid det här laget. Han var gammal redan då, när han låg på svensktoppen. Just nu saknar jag min sjungande granne på Sonnenburgerstrasse. Vilken tur då att jag flyttar tillbaka dit i helgen. Haha. Baj baj Jan Sparring!

Samtidigt måste jag beundra toleransen. Ingen försöker överrösta. Det är helt enkelt den här människans tur att njuta av sin musik, med innergården som förstärkare. Så otroligt generöst och snällt.

Själv har jag lust att slå på vilken dunka-dunka-musik som helst. Kanske är jag inte helt upplyst än…

Stop and smell the roses

Rosor, hörnet Richard Sorge Strasse / Mühsamstrasse

Det gjorde jag idag. Tänkte att jobba kan jag göra senare. Det kommer ju att regna ikväll. Så jag gick ut. Strosade runt. Upptäckte nya gator, nya caféer, nya vyer. Tog en väg jag aldrig tagit förut. Bara för att se vad som fanns bakom hörnet. Ett vemod vilar över mig idag eftersom jag igår fick budskap om en ung människas död.

Bara 37 år. Ingen som helst ålder. Varför tog hennes dagar slut medan mina fortsätter? Ingen vet. Därför ville jag verkligen se till att njuta. Känna den ljumma vinden smeka mina armar, höra lövens rasslande över mitt huvud, trafikens brusande i bakgrunden. Låta all stress och press bara rinna av mig och istället fokusera på det som är viktigt i livet. Att leva!

Jag har förmånen att just nu kunna släppa mitt jobb och gå ut i ett solvarmt Berlin. Jag har förmånen att jag kan gå. Passerade en man som mödosamt, steg för steg, hasade sig fram efter trottoaren. En krycka i varje hand. Så otroligt privilegierad jag är som har båda benen i behåll. Att jag kan se och höra. Alla sinnen fungerar som de ska.

Jag gick längs Strassman Straße och se där, ett mysigt fik. Frau Honig (Fru Honung). Det ska jag lägga på minnet. Ovanför uteserveringen fanns en balkong som fullkomligt dignade av hängpelargoner. En enda stor boll av blommor. Det var så vackert så jag glömde att ta en bild.

Efter hela vägen upptäckte jag sådant jag aldrig sett förut. Människor jag aldrig mött. När jag kom fram till en korsning visste jag inte åt vilket håll jag ville gå. Något sa mig höger, men nja… Stannade och låtsades massera mitt knä. Tittade åt båda hållen. Nä, jag måste gå till höger. Det var bara så.

Utflykt till en kyrkogård

Kom ganska snart fram till en hög tegelmur. Den såg intressant ut. En park? Ett äldre par gick framför mig stödda på varandra. Småpratade. Jag passerade dem och möttes av en annan äldre man på cykel. Han hoppade av cykeln, lyfte upp den och gick snabbt uppför några små trappsteg och in genom muren. Jag blev nyfiken och gjorde en tvär sväng. Följde efter. Bakom mig svängde även det grånande paret in. Vi befann oss på en kyrkogård.

Friedhof Friedrichshain

Friedhof Friedrichshain tror jag den heter. Det är dubbel frid i det namnet. Det såg ut att vara en modernare kyrkogård. Jag såg inga stora pampiga gravar, utan bara låga, ödmjuka stenar, blommor och dekorationer. Precis som på svenska kyrkogårdar.

Människorna som befann sig där, förutom jag, var alla äldre. Änkor som pysslade med blomsterarrangemang på en sörjd makes grav. En ny kvinna dök upp framför mig. Hon var klädd i rosa och vitt, gick i sakta mak på grusgången. Jag valde att se vart hon skulle ta vägen.

Hela området skuggades av gigantiska trädkronor. Det kändes som att vara insvept i änglavingar. Tryggt, svalt och dämpat. Jag gick genom en allé mot en byggnad, som troligtvis var en kyrka. Väl framme tvekade jag igen, men då såg jag den ljust klädda kvinnan.

Hon hade vikit av till vänster. Sakta knappade jag in på henne. Jag hade sett att hon körde något framför sig. Jag tänkte först på en rullstol eller en rullator, men när jag passerade såg jag att det var en barnvagn. Ett barn på 1-2 år sov lugnt där i. Det kändes hoppfullt. Ett tecken på att allting fortsätter.

Tacksamhet och gofika

När jag kom ut i verkligheten kände jag mig yrvaken. Var var jag någonstans? Vilket håll nu då? Intuitionen sa mig att jag borde fortsätta åt höger, då hade jag gått i en cirkel och borde komma fram till en gata jag känner igen. Mycket riktigt. Jag var snart tillbaka på Richard Sorgestrasse, som korsar Strassmanstrasse, där jag började min promenad.

Vid nästa gathörn låg Frau Honig där igen och jag gick in och beställde en bit apelsin-, mandel- och honungskaka samt en kopp te. På deras uteservering hade jag gärna suttit kvar än, men till slut var jag tvungen att återvända till jobbet. Jag är inte mer fokuserad än jag var innan, men jag är uppfylld av en ljus glädje. En tyst tacksamhet. Jag finns.

Vidare inspiration till att stanna upp, lukta på blommorna – och sedan prova något helt nytt. Livet pågår nu: www.thecoolhunter.net/lifestyle

Inflation i kyrkor

Inser ikväll när jag promenerar hem från matvaruaffären, att det verkar vanligt att man i Berlin gör om gamla kyrkor till skolor och daghem. Jag har sett minst tre kyrkor som har skyltar om just den typen av verksamhet. Det är ingen vidare vetenskaplig undersökning, men det är ju ändå inte min grej. Haha. Det känns lite märkligt att dessa gigantiska, ekande byggnader ska ”förvara” barn. Får hoppas man gjort något åt akustiken… Bara en av skolorna hade religiös anknytning (så vitt jag kunnat se) och det var Pingstkyrkan vid Petersburgerplatz.

Det för osökt in tankarna på en berättelse jag fick till mig vid murmuseet vid Bernauerstrasse. Där låg en gång en kyrka, men 1961 när muren byggdes hamnade den på ena sidan och 95% procent av församlingen på den andra. De resterande 5% hittade rätt snart en ny kyrka och den blev stående helt övergiven. Självfallet fanns det människor och familjer som genomled värre öden när de splittrades, men på något sätt tycker jag den här kyrkans historia är symbolisk. På 1980-talet beslutade de i öst, där kyrkan hamnat, att den skulle rivas. När jag besökte platsen fanns det en ny byggnad där. Ett cylinderformat kapell med sädesfält runt om. Försoningskyrkan. Kanske hette den så redan innan muren restes, men jag tycker dess namn är så fantastiskt att jag får rysningar. På platsen finns också en staty av en man och en kvinna som, på knä, omfamnar varandra. Jag kände tydligt av markens vemod, men samtidigt en slags trotsig frihet som jag förknippar så starkt med Berlin. De här människorna kuvar man inte igen.

Besök Berlinmurens utomhusmuseum vid Bernauerstrasse. Vill du hitta stadens själ så hittar du den där. Inte minst vid minnesbilderna över murens offer.

Min väns konst

I helgen gick jag runt hemma hos A och fotograferade hennes tavlor. Tror de flesta är till salu. Jo så att…

Och hon har en webbshop också: www.anjaammon.de/digitalart Ifall du blir köpsugen.

Jag är väldigt förtjust i alla tavlorna. Min tidigare favorit är överst till vänster på bild 2, men jag inser att favoriterna växlar efter dag och humör. Det finns dessutom fler tavlor som jag inte fotograferat.

Jag är väldigt glad och nöjd över den tavla jag redan äger. Undrar hur jag ska få hem den till Sverige…

Tavla i hallen

Väggen i gästrummet

Fin kudde med tryck

Ännu fler tavlor i olika tekniker

En favorittavla med paraply

Fyra små guldkorn

Läckert digitaltryck 1

Digitaltryck 2

Spår efter sommaren

20120909-130957.jpgMålade om tånaglarna igår, ifall nu väderleken stämde. Det gjorde den. Det är varmt och klibbigt idag. Mina tår ser smutsiga ut, men de är faktiskt solbrända. Den mörka randen ovanför borde vittna om det. Det blir alltså sandaler idag igen. Tyvärr är jag lika trött idag som igår. Sov säkert 10 timmar i natt. Undrar vad som pågår. Jag ska inte hitta på något omvälvande. Tror jag gör mig en lunchlåda med sallad, tar med mig vatten och lite annat gott och cyklar upp till en gräsmatta i Volkspark. Där kan jag sova lika väl som på soffan eller sängen. Och njuta av sommarens sista (?) sol och värme!

Fotnot: Jag rörde knappt en fena på hela dagen! Satt på balkongen och när jag blev för trött drog jag fram As mysliggfåtölj i solrutan från dörren och halvslöade. Flyttade bara stolen efter solen. Jisses så skönt!

Den tyska dubbningen

Vi är så privilegierade i Sverige som slipper dubbingen! Vi lär oss engelska i unga år och hör den sedan talas överallt. Både amerikanska och brittiska dialekter kan vi känna igen och särskilja. Inte alltid medvetet, men ändå. De flesta av oss kan säkert skilja en Texasbo från en irländare.

Vi är även bekväma med andra språk: danska, norska, finska, tyska, franska osv. Vi vet hur de olika språken låter. I och med textningen kan vi lyssna till originalspråket och kanske lära oss något den vägen.

Här dubbar de allt! Jag kommer aldrig att vänja mig vid att amerikanska skådespelare plötsligt talar tyska. Tittade en stund på en amerikansk actionrulle igår, Déjà Vu med Denzel Washington. Det var bara så himla knäppt att han pratade tyska!

Däremot såg jag också slutet av När lammen tystnar och konstigt nog funkade det att Clarice Starling (Jody Foster) pratade tyska. Ja, t o m Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) funkade på tyska. Där insåg jag att de säkert dubbar jäkligt bra. För det första matchar orden läpprörelserna och för det andra verkar även översättningen vara okej. Med reservation för min mediokra tyska.

Jag kunde i alla fall urskilja dr Lecters klassiska slutreplik:

”I’m having an old friend for dinner.”

Denna läskiga mördare menar det förstås rent bokstavligt! Brrr. Hopkins är hur bra som helst.

Tillbaka till dubbningen. M hävdar att Tyskland lägger ner mycket tid och pengar på att få till bra dubbning och det vi – lite elakt – hört att samma karl gör rösterna till alla actionhjältar är alltså felaktigt. Tvärtom gör de vad de kan för att hitta passande röster, som låter så likt originalen som möjligt.

För mig, som vill lära mig tyska, är det ett gyllene tillfälle att lyssna och lära. Jag kommer dock aldrig klara av att acceptera något annat än äkta röster – och textning. Det jag är van vid. Tyskarna är van vid dubbningen och tycker självklart att den lösningen är bäst.

Jag drar ändå slutsatsen att deras sämre språkkunskaper delvis beror på detta. Att de gör sig själva en björntjänst. Däremot kan jag inte förstå varför inte svenska ungdomar vill plugga tyska. Jag tycker det är ett väldigt vackert språk. Det är nästan lika mjukt som franskan. Helt i motsats till var de flesta påstår.

Om man sedan betänker att Sverige är till ytan större än Tyskland, men bara har 9 miljoner invånare mot Tysklands 80 miljoner. Det är en viss skillnad. Och ännu ett skäl att plugga tyska i skolan.

Nonsenzzzz…

Vet inte om vädret påverkar eller om det är spänningar som släppt av A:s balansering, och sånglektionen, men jag är trött. Zzzzz… Det har regnat igår kväll och halva dagen idag. Först nu börjar solen komma fram. Det ska bli varmt igen. +28 grader som mest. Vi får väl se.

Det har varit runt 20 grader i veckan, men vinden har varit kall. Jag har frusit. Nu börjas det. Berlins fuktiga klimat gör att kylan är svårare att klara av än uppe i norra Sverige, där kylan är torr. Jag gillar förstås inte kyla oavsett, men det råfuktiga kryper inpå skinnet på ett sätt som är väldigt obehagligt. Jag frös ganska rejält i november ifjol. Jag hade förstås inte så varma kläder med då. När jag reste den här gången klämde jag ner två varma tröjor, en i ull och en annan som bara är stor och fluffig (akryl). Det kan också blåsa rätt bra i den här platta staden.

På tal om platt – jag har inte sett en enda rejäl uppförsbacke än och jag har ändå rört mig (på cykel) i ett hyfsat stort område. Typ tre stadsdelar. Jag är dålig på avstånd, men om man tänker sig en cirkel, med mittpunkt i Friedsrichshain, och en radie på åtminstone 5 km. Ingen uppförsbacke! Cykelhimlen 🙂 Däremot går det fortare att cykla från Prenzlauer Berg till Friedrichshain för att det sluttar svagt nedåt, men ska man tillbaka igen är det bara jobbigt en kort sträcka. Finns ingen Getbergsbacke att bäva inför!

Ja, det var lite nonsensprat. För att jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra. Som jag skrivit om tidigare så jobbar A i helgen, vilket betyder att jag och Stewie får roa oss själva. Han sover så jag passade på att gå hem och packa med mig några saker jag kan behöva ikväll. Nu står det mellan att cykla in till Mitte och gå en shoppingsväng på nya gator eller åka och handla mat. Tror jag kan behöva en cykeltur. Varit väldigt mycket i stillhet och det bidrar säkert till min trötthet.

Äh, solen gick i moln. Nu blev jag så där trött igen. Kanske tar en tupplur istället. Zzzzz…

What are friends for!

Kanske har jag bara en riktigt god vän i Berlin, men gissa om hon är god! Hon lär sig just nu en behandlingsform som heter Psy-K eller Qi. Qi är nog den nya versionen, för de håller på att ändra eller utveckla tekniken. Hur som helst handlar det om att balansera kropp och själ genom att lura hjärnan och lyssna på kroppen.

Den som hört talas om kinesiologi kanske förstås hur man gör. Det är egentligen inte det jag vill prata om, utan det faktum att jag är så glad att jag har en sådan fin vän här, men tekniken fungerar verkligen!

Jag har känt mig rent ut sagt nere, låg, deppig och avslagen ett par dagar. Vi satte oss ner och definierade vad det var jag ville balansera, sedan bestämde vi ett påstående och satte igång. Hon säger före på tyska eller engelska, jag säger efter på engelska, tyska eller svenska. Spelar inte så stor roll. Efter varje påstående testar hon mig genom att försöka pressa min utsträckta arm nedåt. Jag ska hålla emot allt jag kan.

Om min kropp inte håller med om ett påstående är armen svag – hur gärna jag än vill hålla emot. Är påståendet något jag tror på är armen stark. Kroppen ljuger inte. En viktigt faktor för mig, eller klienten, är att hålla blicken fixerad vid en punkt på golvet. Annars är inte hjärnan i neutralt läge och påverkbar. Låter förstås helt galet för vissa, men det är otroligt enkelt och jag har själv känt skillnaden.

Ikväll var det så skönt att träffas, köpa hämtpizza, dricka en öl och snacka. Sedan balanserade vi ett par småsaker, men jag kände att det var något annat som skavde. Något större. När vi hittat rätt och jag nästan var klar kände jag hur livsglädjen bara bubblade upp genom kroppen. Jag skrattade som en galning och hoppade till slut jämfota av glädje.

Vi avslutade balanseringen och kramade om varandra, som man gör för att markera att det är klart. Och jag ville inte släppa taget. Vi skuttade omkring, kramades och skrattade. Underbart! Och jag känner en sådan skillnad. En stor befrielse. Som om jag suttit instängd i en liten låda eller cell och någon har släppt ut mig.

Det är fantastiskt att ha en vän som kan göra detta för mig samtidigt som det förstås är lika viktigt att kunna prata om saker som trycker. Vi är väldigt olika, men ändå ganska lika. Vi har samma knasiga humör och behov av att få stå i centrum, underhålla. Vi är kreativa och konstnärliga, men på olika sätt. Vi har samma åsikter på många områden, men A är mer bestämd och tydlig än jag. Jag är flexibel och ibland lite osäker på vad jag egentligen tycker.

A är utbildad inredningsarkitekt i grunden och kan mycket om design. Det är spännande att få ta del av hennes kunskap och smak. Vänskap ska ju vara på det viset, att man kan berika varandra, få nya impulser och inspiration.

Så jag är väldigt glad att jag träffat A. Inte bara för att hon är min vän i Berlin. Hon är en hjärtevän över huvud taget. Den sorten man ska vara rädd om. En soulsister. Tur det finns plats för fler än en i mitt hjärta <3

Andra bullar

Det händer faktiskt annat här än att jag köper mazariner på mataffären. I helgen ska jag vara kattvakt till fettokatten Stewie. Döpt efter en karaktär i Family Guy. Säger väl en del för de som sett den serien…

Stewie är en katt som aldrig låter svansen vila. Han är konstant på dåligt humör. Smeker med ena tassen och klöser med den andra. Ändå är det mysigt att få fylla på kattdosen. Min söta Spira därhemma saknar jag förstås. Det enda som riktigt kan få hjärtat att svida till. Längtar…

Istället får jag alltså tillbringa ett par dagar med Stewie. Han har ju träffat mig förr och jag känner att jag är accepterad. Ja, ungefär som en av soffkuddarna eller så. Lika betydelsefull. Gissar dock att det kan bli annat ljud i skällan när matskålen är tom. Hämnden är ljuv!

Snart sånglektion igen

På fredag är det dags för sånglektion nummer 2. Jag har inte övat som jag borde, men ibland har jag stannat upp och gjort andningsövningen där jag varit. Idag försökte jag komma över noter utan att involvera skrivare, men det gick inte. Alltså behövde jag be A om hjälp igen. Det blir lite av tjänster och gentjänster på en gång, för jag ska hjälpa en vän till henne i helgen också.

Ska bara finnas på plats och släppa in en kille, men är det inte mitt i natten så gör det inget. Jag tänkte ändå vara på språng dagtid. Funderar på om det inte är dags för att gå på utställningen Zeitlos Schön. Hoppas att värsta folkmassorna redan varit där. Utställningen är kvar ända in i oktober, så jag kan vänta också. Tills E kommer hit. Jippi!! Vi får se. Är den bra kan man ju se den två gånger.

Piff på tillvaron

I övrigt har jag fått nys om ett konst- eller designmuseum som jag måste kolla in vid tillfälle. Kan bli i helgen. Det ska hända något nytt på Postbahnhof också. Nu gällde det konst, och dum som jag var tog jag inte ett foto av affischen den här gången. Hoppas jag ser den igen, men jag tror det skulle vara nu i helgen eller eventuellt nästa vecka.

På något vis har jag tappat fart för utflykter i och med att jag inväntar någon slags halv arbetslöshet. Det blir så att jag får fortsatt jobb 50% under september hos min andra arbetsgivare. Museet har jag nu sagt tack och adjö till för alltid. Ser ingen väg tillbaka i dagsläget i alla fall. Och i tron då att få rå min tid vissa veckodagar har jag inte fått tummen ur att kolla in nått vettigt.

Jo! Idag besökte jag jätteaffären Humana vid Frankfurter Tor. Fyra våningar fullproppade med secondhandkläder m.m. Som Myrorna upphöjt till fyra. Mycket är förstås skit. Sånt man aldrig skulle sätta på sig ens i ensamhet. Ändå kom jag ut därifrån med en jeanskjol med söta blommor och glitterstenar på.

Är jag fem år? Kunde inte motstå den. I sanningens namn är den piffigare än min gamla, som dessutom är lite för stor. Tanken var att den skulle få gå till återvinning i sin tur. Jag hittade en liten bok med klokord på engelska. Den fick också följa med hem.

En bra shoppingrunda för bara €8, ca 70 kr. Fynd!

Rapport från en mazarin

Ifall någon suttit som på nålar och undrat – hur smakade den? Här kommer svaret. Jo, den smakade okej. Inte som en äkta svenska mazarin. Den är ju mjuk, saftig och inte äckelsöt. Den här var för söt, inte så saftig och således ganska torr. Meeeen med min pulverespresso till blev det en hygglig fikapaus.

Jag är fortfarande impad över det där med Schwedenwochen. Jag tror Sverige fortfarande står rätt högt i kurs, åtminstone i norra Tyskland. Jag trodde först att M drev med mig när han sa att tyskar, när något häftigt inträffat eller de tycker något bara är fantastiskt, säger ”Alter Schwede!”. Typ gamle svensk!

Jojo, jag är stolt över att vara svensk jag. Flaggan i topp!