Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Rose Garden

rosegarden

Bild från rosegarden.de

Om du söker ett trendigt ställe att äta eller fika på, då är Rose Garden helt rätt. Ljusa fräscha lokaler, modern nyttig mat och hög dunkande musik. Precis vad hipstern inom dig längtar efter!

Jag upptäckte Rose Garden när jag passerade till och från veterinären. Det verkade sällan vara mycket folk där, och inredningen såg modern och trevlig ut. Första besöket gav inte direkt mersmak, men jag kände inte heller att jag avskydde stället. Tvärtom är jag ambivalent.

Anledningen är att det på menyn finns både kött, vegetariska och till och med veganska rätter. Kombinationen känns märklig främst på grund av matosproblemet. Maten är god och vällagad, men som vegetarian har jag svårt att stå ut med lukten av stekt kött. Den kan rent av äckla mig. Därför tycker jag det är konstigt att oset tillåts gå ut i restaurangen.

RoseGarden-location-HighRes-38

Foto från rosegarden.de

Lokalen är dock väldigt stor, så det finns ett hörn för var och en. Kaffet är starkt och gott, urvalet av drycker och godsaker stort. Speciellt turister kan trivas här eftersom personalen ofta föredrar engelska. Som grädde på moset erbjuds gratis wi-fi.

Ett stort plus till de lyxiga och välstädade toaletterna. Damer och herrar delar handfat.

Rose Garden ligger på hörnet av Alte Schönhauser Straße 61 och Torstraße i Mitte. Med U-Bahnstationen Rosa-Luxemburg-Platz alldeles i närheten.

PS. Bilderna kommer från Rose Gardens hemsida. Fotograf okänd. DS.

Stackars lilla isbjörn

djurens_ratt

Idag är det många berlinbor som sörjer. Den lilla isbjörnsungen Fritz är död. Han blev bara fyra månader gammal. En tidigare släkting, isbjörnen Knut, dog för något år sedan vid 4 års ålder. Han var oerhört populär. Nu ifrågasätts djurparkernas existens.

Ja, det är jag som ifrågasätter dem. Berlin har två djurparker: den mindre och centralt belägna Zoo och den större Tierpark i Friedrichsfelde. Jag länkar inte till dem för jag vill inte göra reklam för dem. Även om jag älskar djur så skulle jag aldrig gå dit.

Djurparker kanske kan vara bra i enstaka fall, för att rädda arter som inte kan klara sig annars, men oftast innebär de stort lidande för djuren. Jag har tittat ned hos aporna på Zoo och fått en klump i magen. De såg så sorgsna ut.

Problemet är att djuren har på tok för små ytor att röra sig på. De kan inte leva enligt sina normala instinkter. Och sedan ska folk står där och glo på dem hela dagarna. Det är ovärdigt. Djurparker och djurcirkusar är förlegade institutioner. Djur är inte underhållning!

Vi behöver lägga kraft och energi på att rädda djurens – och därmed vår egen – naturliga miljö. Snart finns inga isbjörnar i Arktis längre. När ska vi fatta att också vi är djur? Om vi dödar art för art med vår livsstil, då står vi själva snart på tur.

Besök aldrig en djurpark, rid aldrig på elefanter, åk aldrig hästskjuts på semestern!

Läs om djurparker på Djurens rätt
Läs om djurvänlig turism

 

Café Franz-Karl

2017-02-12-15-00-50

En liten pistagebakelse

Om du någon gång längtar efter äkta österrikiska läckerheter, då ska du besöka caféet Franz-Karl på Bötzowstraße 15 i Prenzlauer Berg. Sällan har jag smakat så enastående goda bakverk, pajer och kakor.

Själva caféet är enkelt inrett, med inte alltför bekväma bord och stolar, men det spelar ingen roll. Det som dominerar inredningen är nämligen den stora disken med godsaker.

Här kan du njuta en himmelsk Sachertorte, en chokladtårta med aprikosmarmelad mellan lagren; Apfelstrudeln bara smälter i munnen, och kaffet är starkt och välsmakande. Precis som det ska vara!

Om det inte finns plats på caféet rekommenderar jag att köpa med några av de smarrigaste bakverken och mumsa hemmavid istället.

Här kan du se ett bildspel på utbudet. Jag skulle inte ha något emot en bit hallon- och Mascarponetårta just nu…

Du är bättre än du tror

foto-2017-01-26-17-04-24

Det ljusnar, på fler än ett sätt

Responsen kom och gick. Fem intelligenta och fina kommentarer. Handledaren uppmuntrande mina egna tankar om fortsatt sökande och skapande. Filandet på och ihoppusslandet av alla bitar får bli en senare fråga. Och texten flödar – äntligen!

Sedan jag börjat plugga igen säger jag till mig själv: ”Du är bättre än du tror!”. Det är ingen direkt hybris som drabbat mig. Snarare har jag lärt mig att se den kunskap jag faktiskt besitter, och dessutom fått bevis på.

Läraren i filmkritik samt filmens form och berättande gav mig VG på båda kurserna. Jag var speciellt förvånad över betyget i filmkritik. Böckerna vi skulle läsa var ganska tråkiga och innehållet kändes självklart, så jag orkade inte ens igenom dem.

Betyget fick mig att inse hur mycket jag hade lärt mig rent praktiskt under mina år som hobbyrecensent på Norran. Tydligen räckte det gott och väl, även om läraren tyckte jag kunde ha refererat lite mer till böckerna… 😉

Stegen från plugg till praktik har löpt naturligt genom kurserna. I filmkritik gällde det att både hantera teorin och skriva egna recensioner/kåserier. Det blev en smidig övergång till att fokusera helt på det kreativa skrivandet.

Nu fortsätter jag att använda mig av mitt nya mantra. För kanske är det jag skapar själv också bättre än jag tror?

 

Förnuft eller känsla?

Jag sitter med mitt manus och funderar på nästa steg. Imorgon är det inlämning och jag oroar mig givetvis. Något som blivit tydligare med tiden är konflikten mellan förnuft och känsla. Hur bygger man en historia, genom noggrant förarbete eller i kreativt flow? Eller hur kombinerar man dem på bästa sätt?

2017-01-12-19-51-05-1

Kan jag gå på känslan?

Problemet är att inspirationen till min berättelse kommer från något självupplevt. Jag trodde det kunde vara enklare som nybörjare, men det är snarare som om fantasi och verklighet hamnar i konflikt.

Som jag förstått det ska allt manusarbete föregås av en strukturerande fas. Man samlar in material och fakta, man skapar skelettet till storyn, man utforskar karaktärerna. Först när det jobbet är gjort är det dags att börja skriva.

Då ska manuset liksom ”skriva sig självt”, för då vet man vart man ska. Ha! Jag kommer på mig själv att tänka: Vad vill den här figuren i den här scenen? Ger jag ut för mycket eller för lite information? (Säkert det senare.) Och fungerar min huvudkaraktär? Alls!?

Det är förstås till stor del nerverna som dallrar, men jag har återigen hamnat i konflikten mellan struktur/förnuft och fantasi/känsla. Jag är i grund och botten en intuitiv känslomänniska. Jag har förlitat på att den sidan ska föra mig rätt, men kan jag helt lita på min fantasi? Om jag inte gjort ett ordentligt förarbete?

Eller är jag innerst inne bara rädd för att berätta historien för andra? Det är det mest troliga svaret, och varför tvivlet gnager idag. Imorgon kommer 6 personer ta del av mitt ”verk”. Brrr…

Måndagsinspiration med J K Rowling

Inte alla kan – eller behöver – bli så otroligt populär och framgångsrik som J K Rowling är. Hennes böcker om Harry Potter har sålts i mer än 400 miljoner exemplar över hela världen. En bråkdel av det skulle räcka för att kunna leva ett gott liv på sitt skrivande. Men vilken spännande berättelse det är, att veta hur det hela gick till!

För att jämföra så har Astrid Lindgrens böcker sålt i drygt 145 miljoner exemplar. Det är inte kattskit det heller. Snarare en stor bedrift, speciellt under en tid utan internet och moderna marknadsföringskanaler. (Eller kanske just på grund av avsaknaden av desamma?)

I helgen snubblade jag över ett flertal dokumentärer och intervjuer med Joanne Rowling. Eftersom jag är ett stort Harry Potter-fan blev jag alldeles fascinerad av historien.

Visste du att 12 förlag tackade nej till den första boken? Eller att man ville kalla henne ”J K” istället för Joanne, så att pojkar skulle vilja läsa böckerna?

Ingen kunde dock förutspå den enorma popularitet och genomslagskraft som böckerna skulle få. Inte ens Joanne själv. Ändå anade hon något. En röst sa henne att när väl ett förlag nappat – då skulle resten lösa sig. Amen och halleluja!

Samtal med Oprah

Förutom dokumentären nedan (från 2001) kan jag rekommendera samtalet med Oprah. Tänk att det kan ta tid att vänja sig vid att ha mycket pengar! Båda kvinnorna förvånas fortfarande över att de inte behöver välja; om de hittar något de gillar kan de köpa båda. En reflektion som stannade hos mig av någon anledning…

 

Ingen trodde att barnböcker kunde nå dessa höjder innan Harry Potter. Än mindre de som skrivits av en kvinna. Förlaget bad J K Rowling att behålla sitt vanliga jobb som lärare. Idag har varenda unge (och vuxen) läst böckerna.

Så visst sjutton händer det mirakler på vår jord!

Weissensee

2017-02-16-14-57-40

Äntligen kom jag mig ut i friska luften. Vädret har varit exemplariskt i några dagar, men jag har inte tillåtit mig själv att njuta av det. Inte ens en liten promenad har jag unnat mig. Därför var det trevligt att både få se solen och en ny del av Berlin igår.

Stadsdelen Weissensee blev känd i Sverige genom tv-serien med samma namn. Den handlar om främst familjen Kupfer och deras liv i DDR på 1980-talet. Berättelsen rör en period av Berlins och Tysklands historia som jag inte visste så mycket om. Därför var de tre säsongerna lärorika, och jag upplevde allting som väldigt autentiskt. Speciellt de första sex avsnitten var mycket bra.

I tv-serien bor familjen Kupfer i Weissensee. På den tiden hade många av regimens högt uppsatta sina hem här. De fina villorna och husen står kvar, och min känsla är att stadsdelen fortfarande hyser höginkomsttagare. Hur många av dem som är politiker är dock svårt att gissa.

2017-02-16-14-58-32

Sommartid badar folk i sjön. På vintern verkar den mest vara ett tillhåll för sjöfåglar. Ett gäng ”Kalle Ankor” knatade runt på stranden. Men trots att nästan hela sjön var isbelagd var det stora flertalet ankor ute och plaskade där de kom åt.

Tydligen kan man åka skridskor på isen, när det varit kallt tillräckligt länge. De senaste dagarna har termometern visat på nästan +10 grader, så tidningarna har varnat för att ge sig ut på Berlins sjöar. Givetvis finns det dårar som ska testa i alla fall. Weissensee är kanske inte djup, men vem vill ta reda på det – nu? Galningar!

På ena sidan av Weissensee ligger restaurang Milchhäuschen, en krog med anor. I nuvarande skick har den varit i drift sedan 1990-talet. Jag fick mig en bit i magen och en trevlig stund med en annan norrländska. Alltihop gav mersmak. I sommar tar jag nog cykeln hit för ett dopp.

 

Skrivprocessen

2011-02-07-15-55-27

Före…

De somrar jag gick sångkurs i Stormark lärde jag mig hur mina kreativa processer brukar se ut. I början är allt kul och det går lätt. Sedan kommer tvivlet och prestationskraven krypande. Jag måste ner i geggan och vända. Efter det går det uppåt igen för att sluta ”på topp” med konserterna. I skrivandet ser jag samma kurva. Säkert inget unikt, men intressant att upptäcka.

Veckan har känts tungjobbad. När jag insåg att karaktärsporträtten lämnade mycket att önska gick luften ur mig, Det kändes som att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. Jag hade ju sett fram emot att bara få ”ösa på” och – äntligen – skriva berättelsen.

Förarbete är inte min grej. Som när man ska måla om något. Allt det där slipandet, skrapandet och putsandet är så trist. Jag vill ju svepa med penseln i stora schvungiga drag!

Kommer ihåg då jag höll på och sydde mer regelbundet. Jag gjorde förarbetet på en höft; ritade av mönster, klippte, nålade. Oftast slutade det med att jag sydde som en galning för att få se det färdiga resultatet. Ibland blev det bra, men ofta bidde det gräsligt och ”plagget” blev liggande i en låda.

2011-02-04-22-42-10

…och efter

Jag antar att jag är sån; så jäkla nyfiken på att se hur det kommer bli. Gäller för övrigt mitt liv också, inser jag i skrivandets stund. Jag kan vara bra på att njuta av nuet, men så kommer det där suget. Var kommer jag vara då? Vart är jag på väg? Kommer jag att vara där jag vill vara? Kommer jag att nå mina drömmar?

Att längta är väl mänskligt helt enkelt.

Just suget efter att nå mina drömmar blir starkare dag för dag. Antar att det har med tiden att göra. Vem vet hur länge man får stanna på den här jorden? Eller hur länge man vill bli kvar…?

Säkert har det också med längtan efter att skapa något att göra; få manuset klart, skriva ut det och bläddra igenom det. Att kunna säga – det här har jag skrivit!

Ja, till den dagen längtar jag.

Genius

genius

Det förvånar mig att jag inte skrivit om så många filmupplevelser tidigare, men jag har ju låtit bloggandet sova i omgångar. Filmen Genius med Colin Firth och Jude Law i huvudrollerna, var en av Berlinalefilmerna jag såg i fjol. En välgjord film om en förvisso manlig, men ändå annorlunda vänskap.

Jag förtydligar ”manlig”, för det är ett mycket vanligt tema på bio. Manliga vänskaper porträtteras om och om igen. Ändå känns det nytt den här gången. Det beror på att det inte bara handlar om två män, som råkar vara otroligt olika som människor, utan det handlar om relationen mellan en författare och hans redaktör.

Jude Law spelar den passionerade och levnadsglada författaren Thomas Wolfe. Colin Firth är hans motsats, den precisa och försagda förlagsredaktören Max Perkins. Tillsammans tar de sig an Wolfes verk. En av böckerna har ett manus på mer än 5000 sidor! Det är en uppgift av enorma proportioner och ändå fortsätter Wolfe att lägga till sidor under tidens gång.

Det är kontrasten mellan författarens behov av konstnärlig frihet, och vikten av att paketera verket så att läsarna klarar av att ta emot det, som är fascinerande. Vi får följa arbetets förlopp och se Perkins oro över uppgiften. Kommer han förändra och därmed förstöra verket under processen? Denna osäkerhet, samt spänningarna mellan männen, ger historien dess nerv.

De mer framträdande kvinnorna i berättelsen är Perkins fru Louise (Laura Linney) och Wolfes älskarinna, Aline Bernstein (Nicole Kidman). Tyvärr är deras medverkan ganska så perifer. Bernstein är den uppmuntrande musan och mrs Perkins ser till att hålla ihop hem och familj. Det gamla vanliga, men förstås oerhört välspelat.

Jag tycker det är underligt att det varit så tyst om filmen. Den är ett litet mästerverk.

Måste dock fnissa åt att dessa två uramerikanska karaktärer spelas av engelsmän. Kunde inga amerikaner fylla rollerna med liv? Det är något alldeles speciellt med brittiska skådespelare. De har ett djup och en skicklighet som är unik.

Utöver dem är förstås Kidman från Australien, och Guy Pearce (F. Scott Fitzgerald) har också vuxit upp där. Internationellt team minsann.

Om du snubblar över filmen tycker jag du ska titta på den. Jag lovar att du får en fin upplevelse.

. . .

FAKTA:
Genius (2016)
Genre: Drama
Regi: Michael Grandage
Manus: John Logan (efter en bok av A. Scott Berg)
Medverkande: Colin Firth, Jude Law, Nicole Kidman,
Laura Linney, Guy Pierce, Vanessa Kirby m.fl.
Land: USA/Storbritannien
Åldersgräns: Från 15 år
Längd: 104 min
Betyg: 4/5

Berlinale 2017

2016-02-17-15-25-31-1

I måndags släpptes biljetterna till årets Berlinale, Berlins egen filmfestival. Tidigare år har jag och en god vän köat IRL eller vid datorerna för att sedan njuta av fantastiska berättelser i biomörkret. Men i år blev jag besviken på utbudet.

Efter att ha tagit mig igenom hela programmet hittade jag få filmer som kändes spännande. Finns det inga bra filmer som släppts vid årskiftet eller är på gång inom en snar framtid?

Förutom sprillans nya T2 Trainspotting (som kommer på bio hursomhelst) valde jag ut två filmer som jag kunde tänka mig att se: Final Portrait om konstnären Giacometti (Geoffrey Rush) och dramakomedin The Party. Dessutom kommer svenska filmen Sameblod att visas tillsammans med liknande filmer inom klassen ”NATIVe – Indigenous”.

Tidigare år har vi sett fina filmer som Mr Holmes (2015) med sir Ian McKellen i huvudrollen, och Genius (2016) med Colin Firth och en superb Jude Law. Även filmer som Kvinnan i guld (Woman in Gold, 2015) med dame Helen Mirren, och kusliga Ensam i Berlin (Alone in Berlin, 2016) med Emma Thompson och en otroligt stark Brendan Gleeson, lämnade sina spår. Tänker på dem än idag!

Jag tror faktiskt jag hoppar över årets festival och satsar på de vanliga biograferna istället. Finns så mycket som verkar bra: La La Land, Manchester By the Sea, Toni Erdman. För att inte tala om En man som heter Ove (vill dock inte se den dubbad). Alla är de dessutom Oscarsnominerade. Blir intressant att se vilka som vinner.

Gott nytt filmår förresten! 😎