Kategoriarkiv: Kultur

Underbar musik

Jag genade genom Mauerpark, efter att jag vinkat av tjejerna, på väg till favoritfiket Veganz. Parken är full av människor på helgerna, bland annat på grund av loppmarknaden.

Olika musiker uppträdde och spelade. Människor stod i klungor och lyssnade. Jag passerade de första två utan att stanna, men sedan såg jag en ung kille sitta och spela hang.

Det är ett så läckert instrument. Jag blir helt förhäxad av musiken och sjunker in i mig själv. Det är skönt meditativt och bjuder in till något de flesta av oss kan behöva i denna stressade värld, en stunds avkoppling – och nedkoppling – av hjärnans konstanta arbete.

Så jag blev stående. Han sålde cd-skivor för bara €5 och jag ville ha en. I börsen fanns bara €10-sedlar. Stod och tvekade, men valde att vänta och fortsätta njuta. Efter en fantastisk stund var låten slut och då frågade jag om han hade växel. Som tur var hade han det och just nu, medan jag sitter och skriver detta, lyssnar jag på Mattis låt ”Landwehrkanal” på skivan ”Stadtgeräusche”. Gåshudsvarning!

Här kan du köpa, ladda hem och lyssna på Mattis musik

Geschlossene Gesellschaft

Interiör från Berlinische Galerie. Copyright © 2011 Berlinische Galerie.

Berlinische Galerie är ett nytt ställe för mig. Jag har aldrig varit där förut, även om jag varit till Judiska museet, som ligger nästan vägg i vägg. Det här är en kåk med en spännande arkitektur. Läser att byggnaden varit ett lager för glas. Om det då är fönsterglas vet jag inte, men det byggdes om till museum för modern konst och invigdes för ganska precis åtta år sedan (2004). Vi hann bara gå igenom en utställning, men det var tillräckligt. Den var nog så stark. Geschlossene Gesellschaft, Künstlerische Fotografie in der DDR 1949–1989 hette den och visade foton från Östtyskland, en diktatur och ett land belagt med munkavle. Bilderna berättade om det på olika sätt, t ex suddiga ensamma personer, tomma betonglandskap eller grupper av människor som ändå verkade isolerade från varandra. Så kom vi fram till ett litet rum där fotografierna fullständigt grep tag i mig.

Fotografen Ernst Goldberg hade tagit svartvita bilder på sin egen nakna kropp. I mörkrummet hade han sedan sammansmält negativen på sig själv med motiv av utbrända och förkolnade träbitar. Resultatet blev närmast anatomiska bilder av hans kropp med det förkolnade träet som inälvor. Vackert, hemskt och oerhört fascinerande foton. När jag tittade på dem kände jag hur alla sinnen öppnades upp mot en ny och okänd horisont. Detta magiska som kan hända ibland när jag ställs inför något som verkligen intresserar och inspirerar mig. Jag sög i mig varje detalj, varje kroppsdel och träbit. På ett synbart enkelt vis berättade Goldberg om något mycket svårt. En ofrihet. Ett försök till intrång i hans liv, ja i hans kropp. Samtidigt visar han att hur ”de” än försöker kan ”de” inte läsa tankar. ”De” kommer aldrig åt hans själ. Tyvärr finns inga av hans verk på internet och jag glömde kolla om man fick fotografera. Kanske måste jag gå tillbaka för att se dem igen. Jag kan inte släppa upplevelsen.

Jens Rötzsch, Berlin (East) 1989 – Whitsun Rally of the FDJ (Free German Youth) – Stadium of the World Youth (detail) © Jens Rötzsch

En upplevelse jag gjorde allt för att slippa var en annan konstnärs tolkning av ofriheten. Hen hade byggt upp en slags labyrint av upphängda metallplåtar. När jag gick in anade jag inte direkt oråd, men snart insåg jag att fotona verkade visa scener från ett slakteri. Det började försiktigt med svartvita foton på kakelklädda rum, rökande män i vita rockar, skymten av en gris i en gallerförsedd betongcell. Ju längre in i labyrinten vi kom desto värre scener. Redan tidigt valde jag att titta ner i golvet. Det här skulle jag aldrig palla med. Jag VILLE inte se. Vid nästa krök hörde jag: ”Å nej, nu är de i färg!” Då började paniken komma. Precis samtidigt som labyrinten tog slut. Det fanns ingen utgång! Vi var tvungna att vända och gå samma väg tillbaka.

Trots att jag inte egentligen sett något kände jag illamåendet ligga på lut. Jag vet att jag troligtvis skulle ha spytt om jag tittat på färgfotona. Samtidigt fattade jag verkligen konstnärens idé. Precis så där måste det kännas att vara fast i ett omänskligt system. Den ena hemskare händelsen efter det andra sker och man är fast i en labyrint utan utväg. Just det budskapet var så tydligt för mig att jag inte kan förfasa mig. Men nog är jag innerligt glad att jag inte äter kött längre – och att jag kunde välja att blunda. Titta bort. Andra fotografer har jobbat hårt för att dokumentera ännu värre saker, som inbördeskriget i Rwanda för några år sedan. Människor slaktade som djur. Jag vet inte hur man klarar av att hantera sådana bilder – än mindre verkligheten! Där kan konsten vara en liten hjälp. Fast jag föredrar det som öppnar upp mig mot en ny horisont snarare än det som ställer mig inför världens grymhet. Utan konsten skulle dock livet te sig betydligt gråare och tristare. Jag tror också att konsten fick de här fotograferna att stå ut. Möjligheten till ventil, uttryck och någon slags kommunikation utan ord manifesterade sig i dessa verk. Människan är förunderlig. Kapabel till så mycket vackert och så mycket fasansfullt på samma gång.

Ändring: Läste om Ernst Goldbergs foton och inser att jag missförstått. Han hade inte alls tagit bilder på sig själv, utan på en annan konstnär som hette Manfred Küster. Denne var en slags performancekonstnär som iscensatte en aktion med måltavlor, sådana man övar att skjuta på. Han satte eld på dem och rullade runt i askan. Goldberg fotograferade och byggde sedan ihop flera bilder i dubbelexponeringar, som gav aktionen en annan dimension. Läs mer på bilden till höger.

Neue Nationalgalerie

Ett av mina favoritställen i Berlin är Neue Nationalgalerie. Deras lokaler är precis lagom stora för att jag ska orka igenom utställningen utan att vara helt utmattad efteråt. Så många intryck!

Själva byggnaden är ritat av den tyske Bauhausarkitekten Ludwig Mies van der Rohe och är helt makalös. Minst lika makalös är den zenliknande trädgården på husets ena sida. Tyvärr får man inte gå ut där av någon anledning, men jag brukar stå och titta ner i den från ovan.

Här har jag tagit foton genom fönstren på nedre botten, själva utställningsvåningen. Vet inte vad träden heter, men för mig ser de väldigt asiatiska ut. Klätterväxternas färgrika prakt skapar en vacker bakgrund till de enkla skulpturerna. I min fantasi finns det karpar simmandes i bassängen/fontänen. Det tror jag dock inte det gör i verkligheten.

Platsen utstrålar en oerhört vilsam och lugnande atmosfär och jag blir lugn bara av att titta på den. Första gången jag såg den började jag nästan grina. Det var den sista dagen på mitt allra första besök i Berlin och jag visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Hade jag varit lika rörd om jag vetat att jag skulle hinna resa tillbaka tre gånger till inom ett år?

Starka upplevelser

Favoriten från utställningen  ”Der geteilte Himmel”

Jag har besökt galleriet fyra gånger, en gång vid varje Berlinresa. Första gången såg jag utställningen ”Moderne Zeiten. Die Sammlung. 1900-1945”. Det var många otäcka bilder från båda världskrigen och det var första gången jag fick en stark reaktion på konst.

I ett rum hade de satt upp riktigt grymma krigsbilder och i mitten stod Käte Kollwitz berömda skulptur av en mamma som försöker beskydda sina två barn genom att omsluta dem i sina armar. Just kombinationen av tavlorna och skulpturen gav mig en rent fysisk reaktion i mage och bröstkorg. Det knöt sig och jag var nära tårarna.

stolAndra gången hade jag turen att få se del 2 av utställningen, ”Der geteilte Himmel. Die Sammlung. 1945-1968”. Den såg jag om häromdagen med E och i maj såg jag en specialutställning av Gerhard Richters konst till firandet av hans 80-årsdag. Tyvärr var det så mycket folk då att jag inte fick samma upplevelse som jag haft turen att få tidigare.

Att få möjlighet att i ensamhet betrakta konst är en lugnande och mycket inspirerande upplevelse. När jag istället måste trängas framför en tavla och hela tiden ha andra människor runt omkring får det snarare min stressnivå att öka än minska. Synd, för Richter har skapat en hel del riktigt häftiga verk.

Oavsett vad jag tittar på gillar jag det här stället väldigt mycket. I foajén och här och var i utställningslokalerna står dessutom rent ut sagt skitsnygga möbler. Trots att jag tror att sitsarna är gjorda i svart läder skulle jag inte ha något emot ett par av de här stolarna. Det finns även soffor, pallar och bänkar i samma design. Otroligt stilrent och vackert. De är sköna att sitta på också.

Tillsammans ger ett besök på Neue Nationalgalerie en helhetsupplevelse som jag inte varit med om någon annanstans. Jag gillar Fotografiska i Stockholm, men det är så nytt och har inte riktigt samma känsla som den här byggnaden.

Nästa år visar de den tredje och sista utställningen från/med samlingen. Rimligtvis sträcker den sig från 1968 till nutid. Efter det stänger galleriet för renovering. Hur länge vet jag inte, men det känns trist om det rör sig om år. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att få se sista delen 2013. Längtar redan nu!

Underbart är kort

Friends

Så har hon åkt då. Finvännen från Sverige. Och vi har haft en fullmatad vecka med långa promenader runt Friedrichshain, Prenzlauer Berg, Mitte och längs Kurfürstendamm, som jag inte vet om den ligger i Mitte eller Charlottenburg. Jag tror det räknas till Mitte.

Vi har varit på utställningar på c/o Berlin och Neue Nationalgalerie, shoppat, ätit gott, skrattat, pratat och förstås gått, gått och gått. En storfavorit är Veganz, där vi fikat och lunchat flera gånger. Underbart god veganmat. För att inte tala om kakorna! Idag avnjöt jag en latte på mandelmjölk och en rawfoodkaka med nötter och nougat. Jag svär, jag såg och kände himmelen öppna sig.

Så har jag äntligen sett Kadewe. Detta Mammons tempel i sann Harrodsanda. Tiffany’s låg på markplanet och vi svepte in med stil och elegans. Tydligen är det så att de smycken som saknar prislappar inte heller passar för dem som frågar efter priset. Ett slags Moment 22 i lyxformat. Deras egna smycken var jättesnygga. Stilrena saker i silver, guld och något som såg ut som koppar (rosa guld?). Jag såg ingen prislapp och jag frågade inte heller efter priset.

Ny grön favoritjacka!

Så har vi knatat runt på alla shoppinggator: Kastanienallee, Münzstrasse, Kurfürstendamm. Tror den enda vi missat är Friedrichsstrasse. Igår hittade jag en ny jacka i Mitte. Min röda huvjacka har följt med ett par år och den har blivit för stor. Egentligen var den stor redan från början, för jag köpte den i åtanken att jag skulle rymma tjocktröjor under. Åtminstone en. Jag upptäckte att jag fått hål under armen för att ärmhålet var så stort. Låter underligt, men det kan ju faktiskt vara lika lätt att sätta sönder ett plagg som är för stort som ett som är för litet.

Det var inte helt lätt att hitta en tunnare sommarjacka. Utbudet i Berlin är inriktat på vintern, vilket inte är helt underligt. Plötsligt var den bara där. En ny lång huvjacka i mörkgrönt tyg. Snygg och i min rätta storlek. Jag slog till! Sen gav jag bort min svarta huvkofta i ull till E, för den satt inte heller bra på mig. Hon shoppade sina favvoulltröjor på Benetton och jag tror jag ska köpa en ny där jag med. De har hyfsad kvalitet och numera bra priser. Kylan kan mycket väl komma till Berlin, fast den här veckan har det varit runt +20 grader mest hela tiden. Verkligen svårt att förstå att det är oktober!?

Så det har varit en jättemysig vecka. Det känns tomt både i hjärtat och i lägenheten, men ändå är jag till bredden påfylld. Vad skulle vi vara utan vänner?

Wir gratulieren!

Konzerthaus Berlin på Gendarmenmarkt

Ja, då har jag sett den. Den var kul och jag förstod ganska mycket av vad de sjöng om och vad det handlade om. Revolution bland tjänarna i ett fint hem. Marx, Moskva, vodka och sex. Skön blandning 🙂 Det var en liten uppsättning och det som gjorde stort intryck på mig var att de hade en levande höna på scenen från början. Jag funderade, lätt oroad, på om den skulle leva föreställningen ut, men den plockades ut innan de satte igång. Puh! Den hann dock skita i ett hörn av scenen. Skoj!

Det var en humoristisk opera och jag tycker de som var med var duktiga. Skönt att vara tillbaka i den här världen. Jag trivs på teatrar och med konstnärliga människor. Jag uppskattade tenoren mest, för han artikulerade så bra när han sjöng. Efteråt fick jag veta att det berodde på att han egentligen var amerikan! Ha! Se där. Det hade inte jag kunnat gissa i alla fall. Tänker på Matthew som spelade i ”Hohaj” på Västerbottensteatern. Han, som kommer från Skottland, pratade oerhört tydlig svenska i den pjäsen. Av samma anledning kan tänkas. Jag tycker dock att det är bra. De som pratar/sjunger på sitt modersmål blir lätt lata. Att artikulera är aldrig fel på en scen. Det är så himla trist att som publik inte höra vad som sägs.

Efteråt fick jag hänga med och ta ett glas med scenografen. S var gammal skolkamrat med honom. Vi pratade om scenografin och föreställningen. Det framstod tydligt och klart för mig att den här mannen varit tvungen att trolla med knäna. Ingen monsterbudget precis. Jag tyckte det funkade. Vi befann oss hela tiden i ett kök, med ett långt arbetsbord som enda möbel. Där bakades, lagades mat, åts, dracks, dansades, sovs och älskades. Nema problema!

Jag uppskattade speciellt tenoren, som jag sa tidigare, men också sopranen. Hon hade en vacker röst. Tillsammans sjöng alla fyra – sopran, alt, tenor och baryton – mycket finstämt vid ett tillfälle. Nä, det var en upplevelse. Skönt också att kunna åka U-bahn nästan från dörr till dörr. Linje U2 går raka spåret. Klev upp vid Stadtmitte och – hepp! – befann mig direkt på Gendarmenmarkt. Jag som trodde jag skulle få gå 450 m, enligt Google map. Mycket smidigt må jag säga. Att sedan kunna köpa biljett för fyra enkelresor istället för en vecka är helt fantastiskt. Här har jag slösat stålar på veckokort som aldrig blivit ”uppåkna”, när det finns fyraresorskort. Där ligger Stockholm före. En remsa med tio resor att utnyttja på ett år – det är fenomenalt.

Inget är som väntans tider…

Väntar på besked. Om jag ska få gå på operapremiär eller inte. En surrealistisk känsla. Det är S&H som återigen försöker få till en träff med mig. Väldigt snällt av dem att lägga ner energi på det. De har väl dåligt samvete sen sist, då de glömde bort mig. Haha. Det gör inget. Jag var trött den dagen. Operapremiär skulle förstås vara roligt att få uppleva, men jag varken står eller faller med upplevelsen. Om det inte blir av slipper jag oroa mig för vad jag ska ha på mig. Blir det av – ja då är det bara att välkomna en ny upplevelse med öppna armar. Jag har sett opera förut, typ Carmen och Tolvskillingsoperan på Norrlandsoperan. Den här heter Wir gratulieren! och det är ett uruppförande. Ojojoj, det smäller högt!

Das Konzerthaus Berlin präsentiert nun die deutsche Erstaufführung von [Mieczyslaw] Weinbergs Oper ”Wir gratulieren!” – ein musikalisches Kammerspiel reich an tragikomischem, russisch-jüdischem Humor.

”Ett musikaliskt kammarspel rikt på tragikomisk ryskjudisk humor”. Låter verkligen spännande. Bäst att jag snyggar till mig och sitter startklar in i det sista. Jag behöver kanske 30 min för att komma på plats. Lite extra tid för den skull jag inte hittar direkt. Jag vet hur det är. Det är inte förrän i sista minuten som biljettkassan vet om folk uteblir. Nämnde jag inte det? Att det var slutsålt och de hade slarvat bort min biljett. Därför måste jag vänta på besked om det finns en till mig trots allt. Gissar att bästa idén är att åka dit på vinst och förlust. Får jag ingen biljett måste jag åka hem med lång näsa. Skickade ett meddelande till S så får vi se vad han säger. Håll tummarna för mig!

STROKE / Berlin Art Fair 2012

Morten Andersen, Danmark

Besökte Postbahnhof igen som utlovat. Jag gillar det stället som det är. En gammal post med, vad jag antar, garage för olika fordon på markplan och en stor sorteringshall på ovanvåningen. Eller kanske fanns där postkontor? Svårt att veta, för idag är det tomma lokaler perfekta för mässor, utställningar, loppmarknader osv.

Jag blev glad att jag fick med mig M. Han är en person som jag verkligen gillar att gå på utställning med. Vi har ungefär samma fart, går ibland för oss själva, ibland tillsammans. Vi gillar ungefär samma saker och vi delar alltid våra intryck med varandra. Jag tycker det är rent ut sagt skitkul med en sådan vän! Att stå och småmumla med viktig min och armarna i typiska förstå-sig-på-poser är också kul. En del personer runt omkring blir så nervösa då och tror att vi ska recensera. Haha. Ja, det är humor.

Morten Andersen, Danmark

På ovanvåningen fanns det som väl egentligen var utställningen Berlin Art Fair, men i markplan fanns de riktigt duktiga konstnärerna. Den utställningen var faktiskt fristående och kallades STROKE. Otroligt coola målningar med mer eller mindre anknytning till grafittin. Vi gick först en sväng där nere och tog sedan en kort dryckespaus. Efter det gick vi upp, men när vi sett de tavlorna måste vi gå ner igen för att jämföra och det var stor skillnad! Jag uppskattade nästan målningarna ännu mer andra gången. Jag tog förstås foton med min kära iPhone. Varför har jag egentligen släpat med mig båda mina kameror från Sverige? Jag använder ingen av dem. Suck…

Ingången, en av dem

Konstnärer?

Finn DAC, UK.

Finn DAC, UK.

Finn DAC, UK.

Finn DAC, UK.

Hjärtat i glasburk

Läckra blommor

Dan23, Frankrike

Dan23, Frankrike

Shaka, Frankrike

Shaka, staty

Snyggt!

Coolt, men okänt

Das Beet, Berlin

Intoxicated Demons, München

En kul grej…?

Jag är visst med här

Till sist, en smula kubism

Tilsiter Lichtspiele och Pompeji

Tilsiter Lichtspiele

Jag skulle gärna vilja gå på stumfilm. Ja, du läste rätt. Jag har alltid velat se hela Doktor Caligaris kabinett och jag missade den härom sist på Brotfabrik. Nu ska den visas igen – med livemusik – på utomhusbion Pompeji. Dagen efter visas Nosferatu. Det vore ju toppen att se dem båda två!

Tyvärr är jag aningens oroad över elementens krafter. Det blir sakta kallare på kvällarna. Kan man frysa häcken av sig? Det står faktiskt att om det är dåligt väder visas filmen på Tilsiter Lichtspiele istället. Det är ett ställe som ligger mig varmt om hjärtat. En mysig pub med intilliggande liten biograf. Eller så är det tvärtom 🙂 Stället har i vart fall anor från hundra år tillbaka. Alltså Berlins äldsta bio.

Stumfilmsaffischer

Tilsiter Lichtspiele (Lichtspiele betyder biograf) visar ofta film på originalspråket, nu senaste The Rum Diary med Johnny Depp, och jag skulle gärna se film där också.

Baske mig! Det ska jag göra! Det ligger inte alls långt bort från där jag bor, i typ två dagar till. På lördag flyttar jag tillbaka till Prenzlauer Berg. Apropå ingenting.

Jag har varit på puben två gånger och druckit min specialare, Kristallweißen mit Zitrone, ljust veteöl med en skiva citron. Jag är ingen större fantast av veteöl, men detta är gott. Påminner om Corona med lime, som ju är gott en varm sommardag.

Tilsiter brygger också sig egen öl, vilket jag tror är betydligt vanligare här än i Sverige. Jag menar, att varje pub brygger minst en egen ölsort. Mina vänner beställde den lokala ölen på en pub i Stockholm och höll på att svimma när de skulle betala. Hos oss är ju det lokalbryggda en dyr delikatess! Borde kanske berättat det för dem… Men då fattade jag inte att det var på det här viset. Nåja. Lätt att vara efterklok.

Ja, ytterligare punkter på att-göra-listan. Börjar känna av någon slags stress. Att jag måste hinna med så mycket innan det är dags att åka hem igen. Tiden verkar aldrig riktigt räcka till för allt jag vill göra i Berlin. Man måste ju orka också. Dessutom är det roligt att få sällskap ibland och inte behöva göra allt ensam.

Därför ska det bli extra skoj när jag får Sverigebesök runt månadsskiftet. Då kommer två omgångar vänner till stan. Härligt! Fast jag ska inte klaga. Imorgon får jag sällskap till Postbahnhof och på söndag ska jag träffa en förhoppningsvis ny vän för frukost.

Japp, kl.10.00 ska Ingrid befinna sig på café Rita i Kreuzberg. Det ser jag fram emot. S verkar vara en härlig kvinna som har nära till skratt. Vi får se hur vi klarar språkbarriären. Jag behöver verkligen lära mig mer tyska.

Å, när ska jag hinna allt!!??

Bryska tyskar

Den allmänna åsikten verkar vara att tyskar är otrevliga. Åtminstone i min lilla amatörundersökning bland de människor jag mött, svenskar som tyskar faktiskt. Och visst finns det riktiga sura och argsinta typer.

Speciellt vakter och personal med någon slags kontrollerande uppgift. De är sällan speciellt tillmötesgående och gladlynta i Sverige heller, men det är troligen den gamla fördomen från nazi- och Stasitiden som vilar tungt över tyskarna. ”Bara de får på sig uniform så sitter takterna i.” Ja, det har jag hört folk säga.

Oavsett hur man blir bemött är det viktigaste faktiskt hur man själv reagerar. En intressant iakttagelse, som jag gjorde under ölfestivalen när jag blev utskälld av en vakt, var just detta. Att kraften i attacken avgörs i hur jag tar emot.

Jag och M hade hämtat våra cyklar och skulle köra en sväng i sakta mak genom stan. Precis där vi skulle cykla hade festivalorganisationen satt upp hindrande staket och en stor turistbuss var på väg att masa sig ut genom den enda öppningen. M, som är en van och tränad cyklist, slank förbi snabbt och smidigt som en katt.

Jag insåg att det var ganska trångt mellan bussen och staketet. Bussen skulle dessutom svänga åt höger, mot mig, men jag gjorde ett halvdant försök. Det skulle jag inte ha gjort. Vakten, som hade öppnat upp för bussen, såg mig och en svada av tyska kom forsande åt mitt håll.

Jag fattade ju intuitivt vad han ville säga, att det var farligt och att jag var dum i huvudet om jag försökte klämma mig mellan, men jag förstod inte ett ord. Istället stannade jag upp och lät bussen passera. När den gjort det blev argsinta mannen synlig igen och nu uppfattade jag en del av vad han sa:

– Hörde du inte att jag sa åt dig att stanna? Va? Såg du inte bussen? Du kunde ju inte cykla där! Det måste du väl fatta!? 
– Jag är svensk och jag förstår inte tyska så bra, svarade jag lugn som en filbunke och log mot honom.
– Men jag sa ju åt dig att stanna!?!
– Jag hörde inte vad du sa.
– Så där får man inte göra!
– Det gick ju bra.
Jag såg honom rakt i ögonen. Han var ungefär samma längd som jag fast rätt bred och stadig. Långsamt lade jag en hand på hans bröstkorg.
– Är vi vänner nu? Han tvekade en sekund.
– Jaja, sa han med antydan till ett leende och viftade i väg mig med handen.
– Trevlig kväll!
– Ja trevlig kväll, mumlade han tillbaka.

Finns bättre metoder

En annan gång gick det inte fullt lika bra. Då hade vaktens bryskhet kunnat utlösa det han ville förhindra. Jag och M var på Neue Nationalgalerie och skulle se andra delen av tre om tysk och modern konst från 1945-1968, Der geteilte Himmel (som för övrigt fortfarande pågår).

Vid dessa utställningar får man fotografera, men utan blixt, så jag hade kameran med mig. Med stor iver gick jag runt och insöp alla fantastiska tavlor och en och annan staty. Plötsligt såg jag en tavla som var så otroligt läcker. Röd med stora svepande svarta fält. Nästan som korpvingar mot en eldig solnedgång.

Jag såg mig om efter M. Han måste ta en bild av mig vid denna tavla. Jag måste få med mig det hem som ett minne av detta berusande ögonblick. Jag hittade M i en annan del av lokalen och nästan släpade bort honom till ”min” tavla. När jag stod där och poserade intet ont anande hojtade en vakt till.

Jag blev så rädd att jag nästan slängde ut med armarna. Jag vände mig mot honom med undrande blick. Han sa något med hård och hög stämma. M tolkade. ”Du får inte stå så nära tavlan.” Jag tittade och uppfattade att jag stod ungefär en halvmeter ifrån tavlan. Däremot stod jag kanske 30 cm från väggen.

Efteråt funderade jag på om de har larm i väggen? Inte helt omöjligt, men om vakten varit orolig för det eller för att jag skulle peta ner tavlan från väggen – då skulle han ha valt en annan taktik! Hade han vänligt, men bestämt, närmat sig mig och lugnt och sansat förklarat situationen hade han uppnått bästa resultatet. Hans bryska utfall skrämde mig så att jag mycket väl hade kunnat svepa ner tavlan och startat larmet.

Ja, jag var nära att svimma på kuppen. Det är ingen underdrift, för jag var verkligen inte beredd på det plötsliga ljudet. Sen är det något med energin från en arg människa. Den sticks. Om vi fått ta bilden i fred hade ingenting hänt.

Jag förstår dock dessa vakter på museer. Vilket ofantligt tråkigt jobb att bara stå och hålla koll på folk och tavlor hela dagarna. Det måste pigga upp att skrämma en turist eller två.

Hm. Jag hade många fler exempel, men texten är redan väldigt lång. Anar jag en följetong? Bryska tyskar, del 2. Coming up! Vilken cliffhanger…

Berlin Art Week 2012

Berlin Art Week, affisch

Om man vill kan man vara på språng jämt i den här byn. Alltid något på gång. Denna vecka är det Berlin Art Week och jag var tvungen att ta en bild på affischen för att minnas alla tider och datum. Det blev genast lättare när jag hittade hemsidan. Eller blev det egentligen det?

Så svårt att välja mellan alla programpunkterna. Dessutom passar Postbahnhof på att öppna dörrarna för the Urban Art Fair och det vill jag inte missa! Det låter intressant bara av att läsa citatet av Banksy på deras startsida:

”I’ve wandered around a lot of art galleries thinking:
I could have done that, so it seemed only right that
I should try. These galleries are just trophy cabinets
for a handful of millionaires. The public never has
any real say in what art they see.”
– Banksy

Ibland tycker jag att design och konst i Berlin är för influerad av graffitin. Jag menar, hur många konstnärer orkar man möta på en gång om de alla har denna spretiga, skitiga storstadsstil? Det fiffiga är förstås att de har olika sätt att tolka den.

Som A, hennes konst bär också spår av graffiti och storstad, men med stundtals väldigt mjuka färger, blommor och guld. Därför tänker jag passa på att smaka på en hel mässa av Berlinsk konst. I sanningens namn kommer inte alla konstnärer härifrån. Nä, de kommer från andra länder också. Ordet ”urban” signalerar ändå stadskonst och inget annat. Jag är olidligt nyfiken!

Art As Activism

På tal om det (ja, både konst och nyfikenhet) så hittade jag ytterligare en affisch idag. ”Revolutions – Art As Activism”. Jag har inte riktigt lyckats klura ut vad den egentligen gör reklam för. Verkar vara en serie föredrag, men jag tänker utställning när jag ser affischen.

Så här är det ofta för mig. Jag ser en affisch, försöker förstå vad den vill förmedla. Är det konst, musik, party, film, dans, teater… vad? Vad? VAD? Möjligtvis kan platsen för evenemanget ge en ledtråd, men som ny och dessutom utländsk är det inte alltid lätt att veta.

Mjukiskonst?

Samtidigt tänker jag, en sådan här affisch ska väl signalera detta? Man ska väl direkt kunna förstå vad det är och var det är? Fast det är inte alltid självklart. Eller så är det så att de redan invigda fattar. Men hur kul är det? Vill man inte locka nytt folk? I en storstad behöver man troligtvis inte det. Det finns tillräckligt många människor. Antagligen. Nåja.

Till sist lite mjukiskonst som verkligen kan behövas i en tuff storstad. Vad är det det kallas? Gerillahandarbete? Nä, jag vet inte. Men fint är det!