Kategoriarkiv: Kultur

Die Zauberflöte

Staatsoper im Schillertheater

Staatsoper im Schillertheater

Jag har sagt det förr, men det blir så knäppt när jag inte har tid att skriva om en sak direkt det hänt. Ju längre tiden går desto mer tappar jag liksom känslan och smaken i upplevelsen. Det är väl något annat som tar vid, men fräschheten går förlorad. Ändå har jag gett mig den på att jag ska få ut några inlägg i efterhand. Igen…

Förra veckan hade jag besök från Sverige och vi hann uppleva en hel del. Förutom de vanliga sevärdheterna testade vi några nya grejer. Ja, det var nytt för mig med. Jag fick i uppdrag att boka biljetter till en opera.

Tidigare har jag sett tre operor, två på Komische Oper och en på Konzerthaus (jag räknar inte avantgardeoperan jag såg på Kino Delphi), men vad skulle jag välja nu? Av någon anledning visste jag att flera av operahusen i stan skulle sätta upp Trollflöjten. Varför de bestämt att göra det i princip samtidigt vet jag inte, men jag valde den version där det fanns biljetter. Alltså blev det Staatsoper im Schillertheater.

Café Mardröm

Vi kom till området i god tid innan med avsikten att hitta ett mysigt fik att vänta på. Jo tjenare!! Det var det absolut tristaste delen av Berlin jag sett hittills. Vi fick gå en bra bit tills vi hittade ett ställe och snacka om bottennapp. Det var en restaurang med anor från sent 1980-tal.

Ett äldre par verkade driva Café Oper, som det råkade heta. Damen ifråga hade den mörkaste och raspigaste sönderrökta röst jag hört. Det luktade sunkigt askfat i hela lokalen, kakan jag beställde hade ett segt skinn (knappast dagsfärska bakverk!) och kaffet var kallt blaskigt bryggslafs. När jag dessutom kände att kaffekoppens öra inte var rent fick jag rejäl ståpäls.

Något med atmosfären gav mig riktigt dåliga vibbar och jag ångrade direkt att vi gått in där. Men vad hade vi för val? De alternativa caféerna låg ännu längre bort enligt min kartapp. Så jag fick lov att härda ut, men när vi väl gick därifrån drog jag en suck av lättnad. (Bör tilläggas att både mannen och kvinnan var ganska snälla, men jag kände obehag där. Vet inte varför det var så starkt.)

Klassisk opera

Schillertheater var inte så imponerande som de andra operalokalerna jag sett, men helt okej. Innan det började sippade jag på ett glas crèmant eller sekt (eller vad det nu heter). Samtidigt studerade jag människorna. Det fanns både äldre och barn med föräldrar. En intressant och bred mix. Själva operaföreställningen var väldigt klassisk, och nu läser jag att kulisserna var skapade med inspiration av Karl Friedrich Schinkels original från 1816. Stjärnhimmeln som visades när Nattens drottning gjorde sin berömda aria är nästan lika berömd som musiken.

Musiken är förstås fantastisk! Det var därför jag valde Trollflöjten. Jag ville verkligen uppleva den ”live”, och sångarna var otroligt duktiga. Tre småkillar sjöng som änglar och den stora basen, Jan Martiník , mullrade så det kändes i luften. Det var jättehäftigt att höra hur rösten fyllde hela hans bröstkorg och kropp och hur klangen skapades.

Vid paus hade jag mjuknat och när det var slut var jag salig. Applåderade så hårt och länge att en av mina silverringar fått jack av de andra ringarna.

Tyvärr tycker jag de hade rätt dåligt programblad, men det fanns ett större och dyrare. Här kommer i alla fall alla medverkande, samt upphovsmän/-kvinnor:

MUSIKALISCHE LEITUNG Wolfram-Maria Märtig
INSZENIERUNG August Everding
BÜHNENBILD NACH KARL FRIEDRICH SCHINKEL Fred Berndt
KOSTÜME Dorothée Uhrmacher

TAMINO Stephan Rügamer
PAMINA Anna Prohaska 
PAPAGENO Gyula Orendt
PAPAGENA Sónia Grané
KÖNIGIN DER NACHT Anna Siminska
SARASTRO Jan Martiník 
SPRECHER Raimund Nolte
MONOSTATOS Michael Smallwood
1. PRIESTER Jonathan Winell
2. PRIESTER Raimund Nolte
1. DAME Carola Höhn
2. DAME Annika Schlicht
3. DAME Constance Heller
1. GEHARNISCHTER Jonathan Winell
2. GEHARNISCHTER Grigory Shkarupa
DREI KNABEN Aurelius Sängerknaben Calw

Om du har vägarna förbi Berlin se ”Die Zauberflöte”, men fika innan du åker dit. Alternativt kan du hoppa av vid Savignyplatz och mysa där. Det är inte alltför långt att gå till Ernst-Reuter-Platz och Bismarckstrasse – men det är garanterat värt besväret!

______________

PS. Glömde helt att tacka bästa E för biljetten! En annan fick ju glida in gratis på operan. Snacka om lyx. Och jag uppskattade det på alla tänkbara sätt. Tack för upplevelsen! DS.

Reportaget

"Theodor skapar konsten i Berlin" blev titeln.

”Theodor skapar konsten i Berlin” blev rubriken. I min version var den ”Satsar på konsten – i Berlin”. Inte riktigt samma sak, men det funkar.

Ibland måste man få göra ett skrytinlägg. Jag har ju försökt hitta möjligheter att tjäna pengar på skrivandet. Även om jag inte hittat något övergripande sätt ännu, så har jag fått vissa mindre uppdrag. Genom en fin kontakt på Norran i Skellefteå blev jag lovad en plats i tidningen om jag kunde hitta en konstnärlig Skelleftebo i Berlin.

Ja, tanken var förstås att göra ett reportage om henom. ”Vilken tur”, tänkte jag, ”…att jag precis lärt känna Theodor Johansson!” När jag presenterade idén för alla inblandade var det idel tummar upp och jag skred till handling.

Att intervjua någon är spännande, läskigt och roligt. Jag är glad att jag fick öva på tålmodiga Theodor. Många frågor var förstås självklara. Vem är han, var kommer han ifrån och vad vill han göra i framtiden.

Men det fanns också utrymme att bli mer personlig. Jag tyckte det kändes märkligt att ställa den typen av frågor när man inte känner varandra så väl. Fast i rollen som ”reporter” är ju ”det mesta tillåtet”. Så jag frågade!

”Gaykonst” möter heteronormen

Vissa av Theodors motiv visar män, ensamma eller tillsammans, och det finns en spänning mellan dem eller gentemot betraktaren. Det fick mig att undra om det finns en speciell ”gaykonst”, samtidigt som jag kände mig knäpp som ens ställde frågan. Skulle man ställa sådana frågor till exempelvis en man som målade kvinnor på liknande sätt? Nä!

Ändå är det intressant. Det handlar om bildspråk och vad betraktaren tolkar in i motiven. En kommunikation som uppstår. Och detta är väldigt tydligt i Theodors bilder.

När man som jag är en del av den sk ”heteronormen” känns frågan fördomsfull samtidigt som nyfikenheten är stor över hur andra människors verklighet ser ut. Jag hoppas jag lyckades balansera det där på ett bra sätt, även om det bara nämns lite i förbifarten.

Positiva efterverkningar

Det jag känner mig mest stolt över med reportaget är att en läsare visst kontaktade Norran och erbjöd Theodor en utställning. Ja, att få ställa ut i Skellefteå alltså. När jag meddelade honom det svarade han att det länge varit en dröm för honom. Om jag hjälpt till att förverkliga en dröm för en annan människa gör det mig innerligt glad.

Tack till Emilie på Norran som  hjälpte mig att förverkliga mitt första reportage!

Läs reportaget som pdf (2,2 Mb)

Filmtajm

Efter jag-vet-inte-hur många dagar i ensamhet träffade jag äntligen en vän igår. Det var sååå skööönt att träffa en människa som jag känner. Hon håller på att renovera köket så vi började med att kolla in det. Såg finfint ut, tomt förstås. Bara det stora kylskåpet stod mitt på golvet.

När jag kom hade jag köpt med mig en knippe tulpaner och brownies. Tyckte hon behövde uppmuntran, av olika anledning.

I vardagsrummet har hon en, i mina ögon, stor platt-tv och vi har kollat på film på den ganska ofta.

FILM 1 – Brave

När jag kom hade hon precis satt på filmen Brave. Vet inte det svenska namnet (”Modig” verkar det vara), men den är tecknad och handlar om en skotsk prinsessa som är uppfriskande självständig och vägrar att gifta sig. Sen sker en hel del förvecklingar och det var spännande emellanåt.

I det stora hela var det en överraskande modern Disneyfilm, om främst relationen mor-dotter.

FILM 2 – Les Misérables

Under tiden vi tittade på ”Brave” tryckte vi i oss kakor och te i stora lass, men innan nästa film kändes det som att det fanns ett behov av mat.

Vi beställde från en indisk restaurang, som gör hemleveranser. Lyxigt med storstäder!!

Nästa rulle fick, lite otippat, bli musikalfilmen Les Misérables från 2012.

En kavalkad av kända skådespelare, som jag inte visste kunde sjunga, fyllde duken/tvn. (Jag skulle gissa att Baz Luhrmann startade något med sin Moulin Rouge från 2001, där Ewan McGregor och Nicole Kidman sjöng för full hals.) Fast Hugh Jackman verkar ju kunna allt!

Däremot visste jag inte att Russell Crow kunde sjunga – eller Anne Hathaway. Amanda Seyfried som Cosette var inte helt oväntat i och med framgången i Abba-filmen Mamma Mia.

Anne Hathaway gör för övrigt en tårdrypande tolkning av I Dreamed a Dream i filmen. Jag var riktigt berörd och jag förstår faktiskt inte hur man kan sjunga och samtidigt förmedla så där starka känslor. Min hals skulle snöras ihop, men det finns väl en teknik för det också.

Sen måste jag säga att jag också blev berörd av Russel Crows röst. Jag tyckte först att han var en halvdan sångare, men det är något med röstens fyllighet och djup. Han har en klang eller vad det är som suger tag i en.

När en man som normalt har en mörk stämma sjunger högre toner uppstår en slags bräcklighet som blir väldigt rörande. Det Crow saknar tekniskt tar han förstås igen i skådespeleriet. Se bara i detta klippet. (OBS! Spoiler.)

Däremot blev Hugh Jackman faktiskt jobbig att lyssna på till slut. Han har den vanliga musikalbräkande rösten, en smula vass och med ett stundtals påfrestande vibrato. Men han är ändå imponerande.

I det här klippet från Oscarsgalan får man se och höra alla sjunga samtidigt. Maffigt!

FILM 3 – Hawking

När den goda indiska maten var uppäten, valde vi en sista rulle. Det blev Hawking om snillet Stephen Hawking med fantastiske Benedict Cumberbatch i huvudrollen.

En mycket intressant film om en intressant människa. Stephen Hawking har inte bara kommit på hur universum började (eller vad det nu var?) han har även trotsat sin egen död.

När han fick sin ALS-diagnos räknade man med att han hade 2 år att leva. Han var då 21 år. Idag är han 71 år och lever vidare trots att han är i det närmaste totalförlamad. Han kan bara röra musklerna i högra kinden för att på så sätt styra sin dator. Tydligen skrev han sina memoarer på det viset.

Det enda i filmen som var dåligt var den fejkade intervju med Nobelpristagarna Arno Penzias och Robert Wilson. Det kändes så oäkta. De skulle verka lite tafatta och inte direkt mediatränade, men det blev bara styltigt och spelat. För mig förstörde det stämningen i filmen.

Nu får det räcka. Som slutkläm vill jag rekommenderar alla tre filmerna, men av helt olika anledningar. Bara se dem!

Painting Forever!

Ibland längtar jag så efter kaffe att jag tar vad som helst. Hittade en burk, med en gnutta pulverkaffe på botten, i min tillfälliga boning. Normalt sett är pulverkaffe det värsta rävgiftet som finns, men stunden krävde det. Jag måste säga att det smakar inte så illa. Är det möjligtvis beviset på min abstinens?

Jag har faktiskt satt mig på kaffediet. Inte för att jag är en stordrickare. Nä, tvärtom. Jag borde hålla mig borta helt från koffeinet för att det stressar hela mitt system. Men en riktigt fin och välbalanserad kaffekopp kan vara njutningsfullt att dricka.

I Berlin tycker jag de har ruggigt gott kaffe. Köper ofta en Americano som är en dubbel espresso med extra vatten. Mumma!

Sorry! Menade inte att skriva om kaffe. Jag gjorde en utflykt idag och tänkte egentligen berätta om den.

Uppiggande utflykt

Igår kände jag mig torr och konstig i näsan och halsen. Det hade inte utvecklats till någon förkylning under natten, men jag var fortfarande lite låg och seg. Tyckte en utflykt kunde pigga upp mig.

Solen strålade och det var drygt +10 grader ute. Det tog mig en bra bit efter lunch innan jag fick tummarna loss.

2013-10-18 19.58.53

Ett…

2013-10-18 19.56.36

…tu…

2013-10-18 19.59.37

…tre!

Cyklade söderut, mot Kreuzberg och Berlinische Galerie. Jag hade hittat en intressant utställning av konstnären Franz Ackerman. Tyckte att hans färgglada och grafitiliknande konst såg inbjudande ut.

Den var rejält färgstark, men såg tyvärr roligare ut på foto än i verkligheten.

Han hade specialanpassat utställningen för BG och till och med målat väggen bakom verken.

Ackermans teknik gjorde mig dock nyfiken. Han använde sig av flera lager som skapade djup i bilden.

En tavla hade runda hål och dessa såg ut att leda till en enfärgad baksida ca 1 dm bakom tavlan. Sedan byggde han på med färgad plastfilm, fotografier och fick på så vis till en mer tredimensionell bild.

Ser du katten?

Ännu ett av Ackermans verk. Ser du katten?

Mindre modern konst

När jag ändå var där kollade jag in den nya utställningen Kunst in Berlin 1945 bis heute. Så här står det om den på hemsidan:

In der aktuellen Präsentation liegt der Fokus auf Sammlungsbeständen aus den
Bereichen Malerei, Grafik, Skulptur, Fotografie und Architektur vom Ende des Zweiten
Weltkriegs bis heute. /
I den aktuella presentationen ligger fokus på samlingsobjekt inom områdena måleri,
grafik, skulptur, fotografi och arkitektur, från slutet av andra världskriget fram till idag.

Å så namnet då...

Å den här konstnärens namn då…?

Minns inte

Minns jag förstås inte. Buhu.

Behållningen var några konstnärer inom det abstrakta måleriet, samt de fotografier som visade det sargade Berlin från 1949-51 och under murens inflytande.

Det är fortfarande ofattbart för mig att marken jag går på är så oerhört tyngd av historien. Ibland kommer det över mig för att i nästa ögonblick vara som bortblåst.

Läste att efter krigets slut var ungefär 1/3 av staden förstörd. Det går inte att föreställa sig hur det måste ha sett ut. Berlin är dessutom 9 gånger större än Paris, så det blir en hel del man måste sudda ut.

Det händer att jag tänker på judarna och nazisterna. Att de alla trampat runt på samma gator som jag. Idag cyklade jag på både Neue och Alte Jacobstrasse, och namnen klingar judiskt. Inte långt därifrån ligger dessutom Judiska museet. Jag borde gå dit igen och välja att ta en audioguide.

När jag går på konstutställningar vill jag bara ta in det jag ser, men 2000 år av historia kan man inte bara titta på och ta in den vägen. Nä, jag får ge det en ny chans vid tillfälle.

Först måste jag gå på två utställningar till. Min inträdesbiljett gäller för Painting Forever!, som är ett samarbete mellan Berlinische Galerie, Neue Nationalgalerie, Kunst-Werke (Såg den tidigare, men det var inget att ha!) och der Deutsche Bank KunstHalle.

Ser fram emot mer konst på dagordningen!

Sonntag in Berlin

I brist på kära underbara Instagram…

Kunst-Werke i Mitte

Hinterhof, Kunst-Werke i Mitte

Bästa konstverket på utställningen

Bästa konstverket på utställningen…

Höstfärger

Höstfärger i Friedrichshain

Karl-Marx-Allee

Tjoho Karl-Marx-Allee! Och en busig gatlykta

O så vacker hösten kan vara!

Hösten är så vacker!

Huskroppar i solsken

Huskroppar i solsken

Ännu mera löv

Ännu mera löv

Intressant fasad

Intressant fasad

Strausberger Platz

Strausberger Platz

Skönt med regnuppehåll

Skönt med regnuppehåll

Löv i massor

Löv i massor

Dahliorna blommar än

Dahliorna blommar än

Studie i grönt

Studie i grönt

Hello!

Hello!

Rostangrepp

Rostangrepp stort som Afrika

Karl-Marx-Allee / Strausberger Platz

Karl-Marx-Allee / Strausberger Platz

Theater ohne Probe im Sinn von Brecht

Tisdag den 8 oktober gjorde jag ett nytt försök att få se Theater ohne Probe im Sinn von Brecht. Och vad betyder det då? Jo, Probe betyder repetition, så det gäller teater utan repetition. Alltså improviserad teater, i Brechtstil.

Brot-Fabrik vid Caligariplatz

Brot-Fabrik vid Caligariplatz

I somras, en riktigt svettig kväll, skulle jag se dem för första gången, men tydligen var vi för få i publiken. Ja, vi var lika många som de på scenen, det vill säga fem personer.

Istället för teater blev den en öl i glatt sällskap med skådespelarna och deras vänner. Inget jag ångrar, för vi hade mycket trevligt.

Nästa tillfälle kom någon vecka senare. Det var hiskeligt varmt ute, drygt +30 grader, och jag orkade helt enkelt inte cykla över halva stan för att se dem.

Troligtvis blev även den föreställningen inställd.

Improviserad teater

Så var det äntligen dags! Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig. Skulle de vara bra eller dåliga? Av egen erfarenhet vet jag att improvisation kan gå åt vilket håll som helst.

Jag tyckte alltid det var väldigt svårt. Mest för att jag inte vågade slappna av. I tjugoårsåldern var jag ännu mer präglad av behovet att alltid göra rätt. Inga misstag.

Dessutom sas det att det inte behövde bli en rolig improvisation, men mina då kollegor/vänner var så skickliga. De fick alltid folk att skratta, och improviserade med lätthet.

Jag stod där mest och var stel av skräck. Självklart blev det ännu tuffare då. Men jag kunde aldrig riktigt vänja mig vid att improvisera. Idag tror jag det skulle gå bättre, för nu vet jag att fokus ska ligga på berättelsen som växer fram, på karaktärerna. Är man för självmedveten missar man alla osynliga bollar.

Omöjlig uppgift?

Theater ohne Probe är bra. De fick inte världens enklaste uppdrag. I början av föreställningen bad de om tre saker av publiken:

  1. En plats – I ”punklandet”
  2. En genre – Film Noir
  3. Ett ordspråk/motto – Jag är den sämsta Jesus jag vet

Sen skulle alltihop spelas i stark Brechtanda.

Bertold Brecht var en berömd tysk dramatiker, poet och teaterteoretiker. Mest känd för Tolvskillingsoperan och den sk Verfremdungseffekten. Märkligt nog fanns ingen info om den på Wikipedia, men det betyder att man i känsliga ögonblick bryter av spelet med att t ex skådespelare går ur karaktär och pratar direkt med publiken, någon går förbi med en skylt med ett politiskt budskap, en berättare dyker upp och så vidare.

Meningen är att publiken aldrig ska hinna bli emotionellt engagerad. Brecht hade ofta politiska budskap och han ville att människor skulle tänka själva.

Ja, det var lite kort teaterhistoria.

Efter en trevande start blev gruppen snabbt varma i kläderna, och trots att min tyska inte alltid räckte till hade jag en rolig kväll. Jag vågar påstå att jag är rätt van teaterpublik. Således tror jag mig uppfatta mycket även utan orden, för när de saknas ser jag sådant som kanske inte andra ser.

Skådespelarna var skickliga och behärskade verkligen Brechts principer. Det blev absurda avbrott i en ännu mer absurd berättelse.

Mycket intressant att få ta del av anarkin och kampen för frihet i Punkland, där en Messiasperson ledde det ideologiska arbetet. Givetvis med en femme fatale som spion.

En fantastisk musiker var också med och lekte. Han spelade klarinett, saxofon och fiol. Geni!

Jag rekommenderar alla att titta på Theater ohne Probe. Jag känner att min saknad efter Sälteatern mattades något. Det finns likasinnade även ute i Europa 🙂

Sandra Juto

2013-10-11 12.15.52

Fotot har jag tagit själv

Måste bara tipsa om Sandra Jutos blogg. Hon är designer, illustratör, fotograf – mångsysslare helt enkelt (som så många andra i Berlin).

Hon säljer dessutom de egentillverkade handledsvärmarna ”Wrist Worms” (handledsmaskar?). Sen fotograferar hon helt galet fantastiska bilder och gör små minireportage på sin blogg: sandrajuto.blogspot.se

Och på Instagram, instagram.com/sandrajuto, kan man se fler bilder.

Sandra visar verkligen upp Berlins allra vackraste sidor. Lite shabby chic så där, men ack så läckert.

Sandra har på allmän begäran satt ihop en Berlinguide över främst mysiga caféer eller ställen man kan äta god frukost/brunch på. Jag blir inspirerad att testa hennes cafétips. Får väl beta av ett ställe i taget. Hehe…

Mycket nöje!

Des Kaisers neue Kleider

Från Komische Opers pressbilder © dpa

Måste bara lägga in den för att min vän M är med. Stående till vänster. Från Komische Opers pressbilder © dpa

Torsdag morgon kl 10.00 var jag på opera. Komische Opers genrep av Des Kaisers neue Kleider. Komische Oper, för att vara mer exakt. De har faktiskt alldeles precis blivit utnämnda till 2013 års bästa operahus – i världen. Det är inte kattskit precis!

Det här var min andra barnopera där. I våras såg jag Hänsel und Gretel (klicka och titta gärna på filmen). Säga vad man vill, men jäklar vilka maffiga uppsättningar!!

I Kejsarens nya kläder av HC Andersen har de verkligen brakat på med udda figurer, tramsiga kläder – och vilka skor!! Underbara! I en scen är det som att vara på besök på ett modehus eller en modevisning.

Sprakande och magiskt. Roliga karaktärer och ungarna i publiken var helt lyriska. Sångarna pratade ibland direkt med publiken, ställde frågor och barnen svarade.

– Han är i viiintuuuunnaaaaan!!! Däääär!!!

Snart går ridån upp

Snart går ridån upp

Balkongraderna till höger om scenen

Balkongraderna till höger om scenen

Som i en hönsgård

Synd bara att jag inte sovit tillräckligt i och med den sena filmkvällen dagen innan. (Verkar som om bloggen handlar mycket om sömn för tillfället. Ber om ursäkt för det.) Filmen slutade ca 01 och sen tog det en stund att ta sig hem och komma ner i varv för att sova.

Jaja, jag överlevde. Fast jag var inte på alerten under föreställningen. Hängde inte med i tyskan, men det gick bra att bara njuta av fluffiga kostymer, yviga gester – och en liten söt vovve. Stackars liten. Den fattade nog inte mycket av sin roll i det hela. Såg mest väldigt förvirrad ut och sökte matte/husse i kulisserna.

Den magnifika kristallkronan

Den magnifika kristallkronan

Men det bästa var ändå de grymt härliga låtsashönorna.

Vi började fnissa åt dessa vimsiga skapelser, som tack vare någon slags motor mekaniskt stod och headbangade i bakgrunden.

Vid ett tillfälle bar en man fram två av hönorna och ställde dem till vänster på scenen. Just där sluttade det ner mot publiken, så hönorna rörde sig långsamt ned mot scenkanten.

Både F och jag började skratta och kunde knappt sluta. F grät och pressade handen mot munnen. Ojojojoj, vi var så trötta och fnissiga.

M, den stackaren, försökte ta allt på allvar. Han skulle ju spela med vid senare tillfälle. Och där satt vi och flamsade sönder början på andra akten.

Seriöst. Jag skulle älska att ha en sån höna. Hoppas de börjar sälja dem. Hehehe.

Hönorna i sig var en stor behållning, men också resten av opera var sevärd. Storyn är ju klassisk och den var skickligt regisserad. Verkligen mycket bättre än Hänsel und Gretel. Jag verkar inte hunnit skriva om den. Där var häxan rätt häftig, men storyn var tam och blek. Kändes som om den regissören inte riktigt kunde sin sak.

Des Kaisers neue Kleider var regisserad av en kvinna, Lydia Steier, och det med bravur. Om du har vägarna förbi Berlin tycker jag du ska boka en biljett. Jag garanterar en härlig upplevelse. Ba-BAAAK!!

Här kan du se fler bilder från föreställningen

Gravity

Onsdag kväll gick vi på bio. CineStar IMAX i Sony Center vid Potsdamer Platz visar film på originalspråket. Jag visste inte vad vi skulle se, men tackar aldrig nej till George Clooney 😀 Han spelar en gammal astronaut som är ute på sin sista rymdtur innan han lägger av. Med sig har han en ingenjör, Sandra Bullock, och det är hennes första resa ut i rymden. Givetvis sker katastrofer och de lämnas ensamma ute i tomma intet.

Men jag säger då det. Detta var ingen för åksjuka! Rymdkänslan är total när man även som publik flyter med i det viktlösa. Jag bör nämna att det dessutom var 3d så det fanns inget annat för mig att göra än att stundtals fokusera på en skalle i publiken.

Killen satt på 2:a eller 3:dje raden och jag kan nog beskriva hans bakhuvud i detalj. Skitjobbigt att bli illamående av en film. Och då inte ens pga de vanliga våldsamheterna!

Gravity var bra filmad och en viss verklighetskänsla infann sig ibland. Vår jord är så vacker att det gör ont. Sandra Bullock och mr Clooney är bra skådespelare, men Hollywood ska alltid bre på så förbannat. För mig påminde universum mest om en parkeringsplats för gamla rymdskepp och sen sysslade man med lite parkourflängande mellan dem.

Att vara lost in space är något som skulle ha skrämt skiten ur mig som barn, men nu tyckte jag mest de var dumma i huvudet som ens befann sig därute. Nä, man ska inte ta med mig på actionfilmer. Jag kan inte med dem!

Behållningen var – hör och häpna – en simmande groda. Va? tänker du kanske. En groda i rymden? Jojo. Sug på den!

STROKE / Berlin Art Fair 2013

Tur att man inte behöver vara sysslolös i en stor stad. Ifjol var jag på Stroke Art Fair på Postbahnhof i Friedrichshain, men i år var den flyttad till Alte Münze i Mitte. Dubbeltur att jag har en kompis med Vespa! 😀 Det är skitkul att trycka på sig störtkrukan, kräla upp på bönpallen och sen njuta av iskall vind i ansiktet. Yiiiihaaaaa-ha-ha-ha!!

2013-10-06 21.29.30

Finn DAC var med ifjol också

What goes up must come down heter det ju. Efter solsken kommer regn. Eller grått väder i alla fall. Det är runt +15 grader som bäst så jag klagar inte. Okej. Själv har jag också gått i moln en aning.

När man blir så entusiastisk som jag kan bli i Berlin är det svårt att komma till ro. Natten till igår insåg jag kl 03.00 att jag inte kunde sova. Alltså slog jag igång datorn och började snygga till en text jag länge tänkt utforska och färdigställa.

Vid fem-tiden insåg jag att sova kanske inte är så dumt i alla fall… Gissa om jag får sota för det idag! Gääääsp! Jaja, det lär mig.

Tillbaka till utställningen

2013-10-06 21.53.54

Läcker grön tavla i bakgrunden

Det är både mer etablerade konstnärer och amatörer som ställer ut och det rör sig om sk Street Art i graffitistil, men det finns allt möjligt.

Anja konstaterade dock med viss ironi att de sämsta verken också var de dyraste.

Vi såg en ”Andy Warhol-tavla” som bestod av en jätteutskrift (man såg pixlarna) och var bestruken med vit färg här och var. Den ville man ha €10 000 för, alltså ca 92 000 kr. Hahaha! Rena skämtet!

Sen måste jag säga att Postbahnhof var en bättre lokal. Idag blev det trafikstockning av alla människor. Det fanns också små rum att gå in och titta i, vilket ytterligare stoppade upp flödet

Feed me cake, please!

2013-10-06 21.51.10

Anjas kaka

Jag kroknade ganska snart och längtade efter frisk luft, kaffe och go’kaka. Så vi slängde oss upp på Vespan igen. Ja, inte alla tre förstås. Mark föredrar vanlig cykel.

Anja körde kanske inte helt lagligt, men det märkte jag inget av. Fick knipa med benen så att jag inte skulle falla av när hon gasade. Hehehe. Det är så kuuul!!

Till slut hamnade vi på ett fik som heter Olivia. Jag köpte en latte på sojamjölk och den var faktiskt varm när jag fick den. Så ofta som jag druckit pissljummen latte i mina dagar. Och till det en nötpaj, typ pecannötspaj. Sliskig, men underbar. Det stället kommer jag att återvända till. Großartig!

Det blev en bra dag. Imorgon börjar allvaret. Jag ska försöka få kontakt med Arbeitsagentur, som är tyska AF. Behöver få tag på rätt person som kan skriva in mig i det tyska systemet, samt fylla i rätt blankett som ska skickas tillbaka till Sverige.

Känner mig lite skeptisk till att det ska gå lätt. Jag har nämligen mailat för att boka en tid, men det gick inget vidare. Mailade till ett annat ställe igår. Hoppas det går bättre. Jag tycker nämligen det vore enklare för alla inblandade om jag fick en tid hos rätt person på en gång. Onödigt om de måste slösa tid på att bolla runt mig, men som sagt. Tysk byråkrati känns avskräckande. Ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Dags att kliva ur ”the comfort zone”…

2013-10-06 21.50.07

Anjas coola Vespa

2013-10-06 21.46.35

Mark och Anja

2013-10-06 21.55.36

Skateboardåkare råkar illa ut?

2013-10-06 21.41.46

Ser ut som ett foto, men målat

2013-10-06 21.45.06

Exteriör Alte Münze

2013-10-06 21.34.13

Jaaa, man ser tornet!