Kategoriarkiv: Kultur

Leipzig By Night

Ibland har jag varken tid eller lust att skriva och då hamnar inlägg på hög. Samtidigt som det är trist att publicera texter om gamla upplevelser är det ju synd att de ska bli liggande. Alltså kommer här fortsättningen på berättelsen om Leipziger Buchmesse. Vi hade strosat runt på mässan i 4-5 timmar när vi runt 17-tiden bestämde oss för att åka in till centrum av Leipzig. Så här var det…

Nu är vi i Leipzig!

Vi lämnade alltså Leipziger Buchmesse för att ta oss en titt på själva staden Leipzig. Med hjälp av GPS-guiden hittade vi in till centrum lätt som en plätt. Vi parkerade ”Silverpilen” i garaget och knatade upp till marknivån. Ojojoj! Vilken vacker stad! Så mycket att titta på. Jag försökte fotografera, men skymningen suddade ut konturerna mer och mer på husen. De bästa bilderna får komma med i inlägget. När vi stod där på torget kunde vi se en hög byggnad till vänster och rakt fram låg en märklig blåfärgad kyrka i stil med Sydney Opera House. Den förra ska visst likna en bok (?) och den andra är en fd kyrka som byggts om för att bli en del av universitetet. Den var verkligen häftig att skåda, men bilderna blev inte så lysande. Därför fick den nedan duga. Vi fortsatte in efter gågatan. Den såg väl egentligen ut som de flesta gågator i större städer. Samma affärer och glittrande skyltfönster. Lite längre fram skymtade dock byggnader med intressanta krusiduller och annat som bara finns på gamla stenhus. Inget man ser i norrländska städer som mestadels består av träkåkar. Möjligt att det är därför dessa intresserar mig, för de är så exotiska för norrlänningen i mig.

Universitetet ligger delvis i en gammal kyrka.

Ett hus i form av en bok (?)

Intressanta byggnader i skymning.

Månen är nästan full.

En staty med en intressant berättelse.

Människorna satt ute och åt i marskvällen.

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Det var när vi kom fram till Thomaskirche som det började bli riktigt intressant. Kyrkan är berömd för att Johann Sebastian Bach verkade här från 1723 fram till sin död 1750. Mitt ressällskap är ett stort ”fan” så vi började promenera runt byggnaden. Plötsligt såg jag ljus innanför de höga kyrkfönstren. Kanske kyrkan var öppen, trots att klockan vid det laget var efter kl. 18.00. Försiktigt drog vi i handtaget och mycket riktigt, dörren gick upp. Tysta som möss smög vi oss in och möttes av en äldre dam som förklarade att det var fullt nere i kyrkorummet, men att det fortfarande fanns lediga platser uppe på sidoläktarna. F och jag tittade på varandra och sen tassade vi uppför trappan på höger sida. Där fanns mycket riktigt mycket plats. Precis just då skulle gosskören sjunga, vi sjönk ner och försvann bort i det blå. Det var som att lyssna på en änglakör. Fantastiskt så duktiga de var. Fast ärligt talat fattar jag inte varför det ska vara pojkar rakt igenom. Alla har ju pipiga röster innan puberteten. Är väl ännu en gammal tradition att flickorna minsann inte ska sjunga i kyrkan. Låt oss inte fördjupa oss i detta. Vi hann under ca 45 minuter njuta av flera körstycken och som slutkläm brakade förstås kantorn igång på Bachs gamla kyrkorgel. Otroligt pampig avslutning.

Thomaskirche, där Bach var aktiv.

Närbild på kyrktornen i skymningen.

Ornament ovanför porten.

När vi kom ut på gatan efteråt var vi allt lite omtumlade. Då hade vi hunnit kika in på läktaren och smygfotografera orgeln. Nere i koret fick vi se Bachs grav med blommor på och runt om. Han skulle ha fyllt 329 år nästan på dagen om han levat. Den 21 mars 1685 var hans födelsedag. Vi poserade vid hans staty ute i mörkret för att sedan glida in på en intilliggande restaurang. Tänk, nu minns jag inte vad jag åt. Tror det var en restaurang som serverade tysk husmanskost, men jag hittade något vegetariskt ändå. Det var skönt att sitta där i värmen och njuta av god mat och trevligt sällskap. Tänk vilken rolig dag det blev ändå. Ibland har man tur och halkar, som på bananskal, in på saker man inte räknat med. Älskar att få plötsliga infall, agera på dem och sedan bli serverad en kvällsmässa i Bachs kyrka. Kan det bli bättre än så här?

Bachs berömda orgel.

Taket inne i kyrkan.

Bachs grav med blommor.

Der Jahrhundertschritt

Som avslutning måste jag bara nämna den staty som vi passerade på väg tillbaka till bilen (se sista bilden). Jag tyckte den såg märklig och obehaglig ut. En hopkrympt mansgestalt, med långa spinkiga ben, ser ut att vara på marsch; ena handen är knuten i en nazisthälsning och den andra viftar argsint knuten i luften. Den bakre foten bär en stövel, medan den främre är bar. Runt armen med den knutna näven sitter en röd armbindel. Mina tankar gick till kamp och krig. Andra världskriget och nazismen förstås, men sen då?

En vän förklarade för mig att statyn heter ”Der Jahrhundertschritt” och är skapad av konstnären Wolfgang Mattheuer för Zeitgeschichtliches Forum Leipzig. Det betyder ungefär Tidshistoriskt Forum och är ett museum om Tysklands delning, vardagen inom den kommunistiska diktaturen samt återföreningsprocessen. Statyns höjda högerarm symboliserar verkligen nazismens frammarsch och den knutna näven står för arbetarklassens kamp. Att huvudet är så nedtryckt kan anspela på rädslan att säga sin mening, för att tänka och handla fritt. Massan före individen, som ju är det viktigaste inom kommunismen såväl som de fascistiska rörelserna. Ja, detta är alltså min vän Hs förklaringar, men jag köper varenda en. Konst är verkligen spännande och den här statyn är ju tyvärr fortfarande aktuell. För hur individuella är vi i vårt tänkande? Vågar vi säga det vi tycker högt? Vi ser hur vissa tiger om mobbing, men samtidigt använder andra sin makt genom att gå samman för en god sak, som i Kärrtorpsdemonstrationen. De högerextrema ideologierna lever också kvar, men förhoppningsvis har vi ett större civilkurage idag. Det är svårt att veta hur man själv skulle ha agerat under andra världskriget, men jag hoppas att jag idag vågar stå för det jag tycker, även i en tuff situation. Det återstår att se. Men Leipzig har jag i alla fall fått en glimt av och jag tyckte om det jag såg. Fast inget slår ju Berlin förstås! 😉

Syns han? Bach himself.

Tror det här är det gamla rådhuset.

En staty som visar ett århundrades historia.

Jag vill vara som Underbara Clara!

Nåja. Kanske inte exakt som hon, men jag tycker hon har många kloka åsikter. Clara Lidström, som är mest känd som bloggaren Underbara Clara, vågar sticka ut hakan och stå för saker. Hon får ofta kritik för sin präktighet eller felaktigt för att förespråka 50-talets hemmafruideal. Jag anser att hon är betydligt modernare än så. En ung kvinnlig entreprenör och en sund förebild för kvinnor i alla åldrar. Gillar t ex hur hon tänker om ett bättre och mer hållbart samhälle. Såg alldeles nyss programmet De Obekväma på SVT. Där pratade Clara en hel del om den svenska arbetslinjen och jag tror hon är något viktigt på spåren.

Att dagens system – inte bara i Sverige – går ut på att alla ska jobba så mycket som möjligt för att kunna hålla uppe konsumtionen. Men det funkar ju inte eftersom fortfarande många går utan jobb och vi kan inte fortsätta konsumera på dagens nivå om vi vill rädda miljön och framtiden. För vår egen skull. Jorden lär skaka av sig oss, som en hund skakar av sig vatten. Vi gräver vår egen grav som vi håller på och skövlar, dödar och förstör. Läste nyligen på Care2 Petition Site att gas- och oljebolag vill söka olja med en ny slags ”seismologisk air gun”. Man tänkte använda den ”24 hours a day, 7 days a week, for weeks and months on end”, vilket skulle innebära att de samtidigt skadar eller tar livet av mer än 138 000 sjölevande däggdjur. Inte helt otroligt att en hel del fisk och andra varelser stryker med också. Jag menar, vad tänker folk med egentligen? Måste vara plånboken, förhoppningsvis inte hjärnan – med med hjärtat är det definitivt inte. Så sjukt!

Att leva alternativt

Även om Clara kanske inte har alla svar så ställer hon många bra frågor. För att kunna leva som hon lär har hon flyttat ut på landet, skaffat höns och vill helst inte jobba mer än 6 timmar per dag. Det har förstås blivit mer, men hon säger att när hon jobbat för mycket tappar hon också lusten. Precis så känner jag med! Jag har haft heltidsjobb med hög arbetsbelastning och till slut dödas min lust när det inte finns tid för reflektion och planering. Det är liksom bara plattan i mattan som gäller. Ofta skulle två eller åtminstone 1,5 person behövts för att jobbet skulle bli ordentligt utfört. För det är just det – inget får ta tid längre. Man måste liksom löpande-band-jobba. Åtminstone är det min erfarenhet och jag vill inte leva så längre. Jag ville hitta ett alternativ. Därför har jag två deltidsjobb, varav det ena kan utföras när som helst och var som helst (så länge det finns internet). Det innebär att jag inte tjänar särskilt bra, men jag behöver bara ”anpassa mig” till en arbetsgivare 2,5 dagar i veckan. Resten av tiden är jag fri att disponera som jag vill. I och med att det är billigare att leva i Berlin så fungerar det. Så här i början gäller det att mätta mun efter matsäck, men det går.

Att hjälpas åt

Därför har jag alltså flyttat till Berlin. För att ett annat liv är möjligt här. En intressant kombination av småstads- och storstadsliv, skulle man kunna säga. Hyrorna är inte superhöga (än), man kan äta en hyfsad lunch för ca 35-40 kr (i vissa stadsdelar) och människor kommer hela tiden med nya idéer (sant!). Läste nyss om några som ska öppna ett mataffär. Deras grej är att sälja varorna med så lite förpackningsmaterial som möjligt. Var annars än i Berlin skulle någon komma på den idén? Hur som helst är det just här folk tänker i de här banorna. Man kämpar emot gentrifieringen och konsumtionen. Istället startar man kooperativ med grannarna, som Polly&Bob gjort. I helgen anordnar de ”Vardagsrumskonserter” överallt i Friedrichshain. Folk får anmäla till gruppen att de ska ha konsert och sen syr Polly&Bob ihop ett program som de går ut med på Facebook, med affischer med mera. Jag är inte helt insatt i saken, men det är toppen att de engagerar sig på det här viset. De har andra projekt igång också. (Den intresserade får läsa mer här.) Annars bor många i minikollektiv, säljer egen konst, spelar i band eller hittar på de mest kuliga grejer. En kreativ smältdegel. Den bilden av stan stämmer, men eftersom samhället inte riktigt är byggt efter de här idéerna kan det innebära ett otryggt liv. Jag tror däremot att det är framtiden. Att hjälpas åt, gå ihop, fixa själva. Ingen ny tanke. Vi såg det t ex på 1960-talet, så hippiekulturen har en hel del att lära oss…

I veckan har jag redan fått tre exempel på detta med att hjälpas åt. Jag kommer själv att behöva be om en hel del hjälp längre fram. Under påsk mailade jag med en vän i behov av hjälp och jag ska göra vad jag kan för att bidra. Idag träffades jag och T igen och hon erbjöd sig att baka till min födelsedag och jag att göra flyers och affischer till henne vid behov. Tjänster och gentjänster. Att hjälpa från hjärtat. Så vill jag ha det. Hur vill du leva?

Sprechen Sie Englisch?

For some time now I have been thinking about writing something in English. A friend of mine highly recommended me to do so in order to find new readers. Well, I wish it was that simple. Regardless of language I strongly suspect the ”Inhalt”, as the Germans call it, or the topics are quite important as well. If I only write about things other people find boring it doesn’t matter whether it is in English, German – or Chinese! Anyhow, here it goes. My first attempt.

Photo: Mark Beyer

Now I feel a bit confused. Should I consider it business as usual and write about one of my recent activities or should I start with some sort of summary? Why I am in Berlin in the first place etc. Like they say on TV – for new viewers you are now watching… Or something. Maybe I should. Okay. I fell in love with Berlin in 2011 and I must say the city did everything it could to show me nothing but positive sides. The weather was warm and sunny, I accidentally ended up in wonderful situations, met fantastic new people and basically came to life in this city. I was also moved and intrigued by it’s past. Coming from a country, which hasn’t been involved in war or conflict in 200 years (on our own soil I might add) the signs of suffering still visible in Berlin fascinated me. The two world wars, the cold war and the wall. They all have left their mark on the city and it’s inhabitants. Even though so many years have passed since the second world war ended I can still feel a frustration bubbling underneath the both rough and neat exterior. (Yes, I think it’s possible to have both.) Especially in men. Maybe I am interpreting this incorrectly, but I sometimes think there is a deep humiliation and guilt still buried within the German soul and it’s difficult to shake it off and feel proud of being German. And rightfully so! The war was no Sunday picnic in the park and the Germans did cause a lot of damage to the world at that time. I suppose this cross is heavier on the men’s shoulders. However not many responsible for the tragic events are alive today. They might have raised their children in the same spirit, but like my favorite comedian Eddie Izzard says: ”There’s a very strong green party there and there’s kids with beards. It’s getting okay.” Germany, Germans and Berlin of course have a lot to offer. I am not the first to discover that.

Hip hip hippety hip

For some time Berlin has been the place to go. The hippest of the hip hip cities in Europe and probably the world. As always I’m slow to catch on new trends. Because I don’t care and because I’m a bit sceptic to things a large number of people like. (Maybe that is how the aftermaths of WW2 has affected me? ”Mass hysteria” and group mentality are just not my cup of tea.) So when friends started to visit Berlin, papers, magazines and websites began writing page upon page about the German capital I was completely deaf and blind. Well, not completely. In the autumn of 2010 some good friends went to Berlin and when I read their ecstatic Facebook reviews something started to stir inside of me. To make a long story short, it was a big step for me to find myself in Berlin about one year later. The sadness I felt when I had to leave again was genuine and deep. It almost felt like ripping the heart from my chest. But why? Until this day I don’t understand it and the separation didn’t last long. In November the same year my enthusiastic friends aimed to return and I joined them. Woohooo! Not so warm this time, but the charm was still there.

With every new visit I kept on meeting interesting people with whom I felt a deep inner connection, slowly creating the social group of friends I have in Berlin today. And with them came the experiences. Art exhibitions, operas, concerts, cinema, cafés, food, beer and much more. I saw and experienced things I’d never dreamed of. At one point at an art exhibition showing German art from 1900-1945, I had a very strong emotional reaction, because of the expressive and dramatic art. That had only happened through music, film and theatre before. My passion for art was born. (Well, it did see the light of day in Tate Modern 2009, but whatever.) I’ve seen many photo exhibitions as well and keep letting the world of pictures surprise and inspire me. I hardly think it has escaped anyone that Berlin is considered the unofficial cultural capital of the world. But maybe not for long! Perhaps the trend is over soon. I hear Kraków is catching in.

Brandenburger Tor

City of duality

Without much further ado I will try and explain why Berlin is so fascinating to a stranger like me. The city is still very much divided, but not necessarily into an Eastern and a Western section. It is a city of duality. The East and West sides are both similar and totally different. In the West tourism and capitalism have taken over. Here you’ll find all the big fashion brands, exclusive restaurants and posh hotels. On the other hand you see many beggars and poor people, presumably from Eastern Europe. Seeing someone kneeling on the pavement holding a cup in front of them always gives me the chills. Not that I look down on poor people, but seeing them begging in the streets is so disturbing to me. Never saw people doing that in Sweden during my childhood. It shouldn’t be necessary today, but that is a different story. The Western sides of Berlin are beautiful and used to be highly influential on creative people back in the 70’s. Bowie, Nick Cave and many other musicians spent time here. I like the brightly lit Kurfürstendamm before Christmas and Berlin’s own Harrod’s, KaDeWe, is always a pleasure to visit. I’m sure there are much more to see, but my favorite part of the city is the former East.

The combination of anarchistic graffiti and renovated or even restored buildings of the early 20th century makes my heart sing. The large choice of cafés with more or less personally designed and built patios is thrilling to see. There is a lovely do-it-yourself-mentality flourishing here. I am a cookie monster and enjoy a dark chocolate cake any day! I’ve tasted heavenly Sachertorte in several cafés. Simply delicious. The number of restaurants with reasonable priced high quality food is something I value. I believe the Germans in general are looking for and expecting high quality. Even beer should be high quality and everyone have their own favourite brand. The annual beer festival is considered a tourist attraction as well as a dito trap, but I find it to be one huge beer quality testing event, like they test wine in France. Okay. Few spit it out again. I’ll give you that, but I like the opportunity to stroll along the stalls, beer glass in hand, and try any beer I find interesting. Life’s a box of chocolate to Forest Gump. To me life might as well be the Biermeile in Berlin…

There is more where this came from. Berlin has much to tell and so have I, but this will have to be all. For now.

Dorotheenstädtischer Friedhof

Gul och lila krokus.

En dag på lunchen fick jag för mig att gå ut och lapa lite sol. Det blir lätt trist att sitta inne på ett kontor en hel dag när våren sprakar utanför fönstret. Ja, den kommer tidigt i år. För mig är det som i maj-juni och inte mars. Det är inte så ofta jag sett krokus uppe i norr. Möjligtvis i rabatter, men inte liksom fritt växande här och var. Och det är underbart! Nåväl. Precis runt knuten på jobbet ligger det en kyrkogård. Inte vilken kyrkogård som helst. Nej nej. Har du hört talas om Père Lachaise i Paris? Den kyrkogården där alla författare, konstnärer, musiker, poeter, vetenskapsmän och så vidare ligger begravda? Dorotheenstädtischer Friedhof i Berlin har samma status. Här finns många av de stora tyska namnen. De jag hittar under mitt långsamma och planlösa strövande var förstås makarna Bertold och Helene Weigel Brecht. Alldeles intill kyrkogården ligger för övrigt Brecht Haus, makarnas hem, som numera är ett museum och det finns en lokal för Litteraturforum im Brecht-Haus, där läsningar och litteraturkvällar anordnas. Troligtvis till Brechts ära och i hans anda.

En fin primula.

Makarna Brechts grav. Foto: Ingrid Carlsson

Här vilar makarna Brecht.

Kända och okända namn, sida vid sida

Som en svensk björkallé.

Det var varmt i solen, men vinden och luften var kylig. Strosade ändå vidare mellan gravarna. På den här kyrkogården är det rörigt för ögat. Inga tydliga rader, knappt gångar ibland, och en salig blandning av gravar trängs på en ganska liten yta (om jag såg allt vill säga). Jag känner att min kunskap om tyska kulturmänniskor inte är speciellt god. Levande som döda. Hittade trots det en grav för en man vid namn Paul Dessau. Trodde han hade något med Bauhausrörelsen att göra, men han råkar visst bara ha haft samma efternamn som staden Bauhaus hade sin upprinnelse i. Istället var han tonsättare och dirigent. Jag tror man ska ha mer tid på sig att gå runt och läsa på gravstenarna för att hitta de berömda namnen. Intressant också vilka oerhört vräkiga gravplatser det kan finnas! Stora mausoleer över familjer som troligtvis haft en högre ställning i samhället – eller mycket pengar. Det är häftigt att se, men inte alltid snyggt. Samtidigt gillar jag att det inte är så likriktat som många svenska kyrkogårdar är. Tanken att alla ska vara lika inför döden är okej, men det är onekligen mer spännande med variation.

Avslutar inlägget med fler bilder av blomstrande fägring. Blommor är så vackra!

Rhododendron? Blommar de nu?

Lilavit krokus

Vit krokus.

Och bara lila krokus.

Leipziger Buchmesse

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Vindkraftverk är vackra, tycker jag.

Jag kunde inte låta bli att jämföra med att åka sträckan Skellefteå–Umeå. Ungefär lika långt, 15 mil, men nu snackar vi autobahn. Två timmar? Tog det verkligen så lång tid? (Haha!) Det svåraste var att krångla sig ut ur Berlin, men sedan fanns inga begränsningar! Trefilig väg i båda riktningarna. Mitträcke. Vi blåste på. Låg mest i vänsterfilen där det också går fortast. Vid ett tillfälle svischade vi förbi en Porsche!? Ja, det gick fort. Upp emot en 180 knyck, men jag var inte rädd. Klart som korvspad att det skulle kunna hända otäcka saker snabbt, men på något vis var det som en väloljad maskin. Bilarna gled hit och dit mellan filerna, men den som ville trycka lättare på gasen kunde lugnt ”puttra på” i 120 km/tim i högerfilen. Försökte fotografera från bilfönstret och det lyckades med varierat resultat. Oftast hade vi hunnit brassa förbi mitt motiv innan mobilkameran vaknat till liv.

Den säkra chauffören.

Utsikt från bilfönstret.

På väg/Unterwegs.

Inget vidare svenskt utbud

Det verkar som att de flesta större tyska städer har ett speciellt mässområde utanför de centrala delarna. Uppenbarligen även så i Leipzig. Vi hittade en parkeringsplats och sedan tog vi oss an den första utställningshallen. Min vän hade några jobbrelaterade uppdrag som vi tog oss an först. Jag sökte efter svenska inslag. Mässan ska vara internationell och bara den dag vi var där skulle det hållas massvis av boksigneringar, samtal och föreläsningar. Det största svenska författarnamnet på plats var Håkan Nesser, som är stor i Tyskland. Jag såg inte skymten av honom. Däremot promenerade vi förbi flertalet uppläsningar, dramatiseringar, radio- och tv-inspelningar. Besviket tittade jag på det svenska utbudet, när jag till slut fann montern. De skandinaviska länderna delade på utrymmet och där fanns egentligen mest böcker. Inte så konstigt, men inget såg ut att hända när vi var där och inredningen var varken inbjudande eller kul. Tur det fanns annat att upptäcka istället.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Nervös författare läste ur sin bok.

Schweiz var ”värdland” i år.

Många nya ansikten.

Det bortglömda hantverket

Den grafiska avdelningen var intressant. Där fanns en tryckpress av den modell som användes för Gutenbergs bibel på 1400-talet. Den som ville kunde trycka något eget på plats. Jag valde att istället beundra de vackra pappersark som redan fanns klara. De hade, liksom på Gutenbergs tid, vissa handmålade element. Bladguldet lades på efteråt och även blomsterslingor och fåglar kunde målas på sidorna. Trots att jag tyckte mycket om de färgglada bladen var det något speciellt med de tryckta, de som ännu bara bestod av svart text med något enstaka stycke i rött. En enda sida kunde kosta runt 1500 kr, i de flesta fall upp emot 7500 kr om de var målade.
Förutom tryckpressen kunde man titta på en gammal sättmaskin med blytyper. Med den satte man tidningarna förr i världen. Imponerande att sidorna måste sättas spegelvända, från höger till vänster. Folk flockades för att lära sig mer om det gamla hantverket. Ja, hur fungerade den egentligen? Vi från dataåldern fattar inte hur en vanliga maskin kan funka så bra…

Ett moln eller en hjärna?

Ett vackert tryck.

Näring för kropp och själ

Innan vi åkte hem ville mitt sällskap förstås shoppa loss på musikavdelningen. Här stod förlagen på rad i montrar som svällde av noter, notböcker, musikböcker och en massa annat musikrelaterat. Jag fick nästan hålla min vän i koppel, som den musikmänniska hon är, och det shoppades en hel del pianorelaterat kan jag säga. Bach och hans gelikar landade i plastpåsar som var tunga att bära. Jag hittade en bok som blir en bra födelsedagspresent till en annan vän och när vi frossat loss kände vi oss mätta på mässan. I ärlighetens namn hade de flesta slantarna i min börs gått till mat och snacks, om vi ska fortsätta på temat mättnad. För att stilla värsta hungern runt 14-snåret slank en crèpes med ost ned, men sedan hittade jag ett thailändskt stånd. Ner med ett gäng nudlar och grönsaker. Delade systerligt med mig av maten. Sen fattades bara en kopp kaffe – och chokladkaka! Joho. Det fanns det också. Inte alls något jag räknat med, men den var så himla god! Vi satt i en monter med mesta delen medicinska skrifter och fikade. Haha! Ja, det kändes lite underligt. När kakan var uppäten och kaffet urdrucket valde vi att ställa kosan in mot centrala stan. Nu ville vi se Leipzig!

En sättmaskin för blytyper.

Musikavdelningen.

Der feurige Engel

Jag har sådan tur att en vän brukar jobba som statist på Komische Oper och då får jag dels veta vad jag ska se, men också ibland hjälp med biljetter. I söndags blev jag faktiskt bjuden, eftersom jag haft det lite kärvt innan löningen äntligen fyllde mitt tomma tyska konto (för första gången). Fantastiskt snällt. Den här föreställningen har ingen lättuggad handling. Nä, nu snackar vi rysk opera av Prokofjev, baserad på en berättelse som utspelar sig på medeltiden.

Den brinnande ängeln eller Eldängeln av Valerij Brjusov ligger till grund för historien. En kvinna, Renata, träffar en man, (riddaren) Ruprecht, och av någon märklig anledning slår de följe. Tydligen blir han förälskad i henne, men hon har bara ögon för en man, (furst) Heinrich. Heinrich sägs vara inkarnationen av den ängel som Renata haft vid sin sida sedan barndomen, men när hon i tonåren förklarade att hon var förälskad och dessutom ville inleda ”en köttslig relation” med honom fick hon kalla handen. Där gick gränsen för eldängeln och han lämnade henne åt sitt öde. Innan han försvann, förklarade han att han skulle återvända till henne, i mänsklig gestalt, när hon var vuxen nog att klara av relationen hon längtade efter. Från den stunden blir Renata som besatt. Hon vill till varje pris hitta sin ängel igen. När hon träffar Heinrich tror hon det är han, men efter en natt tillsammans (eller längre tid, svårt att veta) överger han henne. I det läget kan hon inte tänka på något annat. Hon måste bara hitta honom och blir så pass tossig att hon ger sig på magiska riter och dras djupare och djupare in i demonernas värld. Tills sist korsas deras vägar igen. Heinrich/ängeln avvisar henne och hon ber Ruprecht döda honom. De möts i en duell, men Ruprecht blir allvarligt skadad. Renata går i kloster, där hon förvrider huvudet på sina medsystrar och döms till slut av inkvisitionen till att brännas på bål. End of story.

Komische Opers version

(Renata) Svetlana Sozdateleva, (Ruprecht, Ritter) Evez Abdulla Foto: Iko Freese/drama-berlin.de

Ju mer jag funderar på den här historien desto mer förvirrad blir jag. Jag blev uppmanad att läsa på om handlingen innan, men det glömde jag förstås bort. Turligt nog kom jag över ett program och skummade den kortfattade introduktionen. Strax innan det började klev dramaturgen ut på scenen och beklagade att textmaskinen var trasig. Jaha. Kanske lika bra. Jag är ju van att inte förstå allt, så jag hetsade inte upp mig över det. Rysk text och tysk översättning hade ändå bara stört och stoppat upp flödet. Eller? Så här i efterhand inser jag att jag faktiskt missade en hel del. När man inte förstår orden tittar man efter andra saker för att kunna bygga sin egen bild och det jag såg roade mig föga. Återigen en historia om en kvinna, som halvnaken raglar omkring på scenen i något slags rus eller psykos, medan alla männen är ordentligt klädda i kostym, skjorta och slips. När Renata och Ruprecht träffas första gången river han ner en vägg mellan deras hotellrum för att han tror hon är i behov av akut hjälp. Min första tanke blir förstås, varför testade han inte dörren istället? Nästa fråga uppstår när han tydligen blir ”förälskad” i henne, men det mer ser ut som att han försöker våldta en förvirrad kvinna. Varför hon väljer att stanna hos honom är för mig en gåta. Dock inte den enda under kvällens gång.

Exorcisten som opera?

Regissören har valt att förlägga handlingen till vad som ser ut som nutid. För att förklara (?) kvinnans besatthet och märkliga syn på kärlek och sexualitet blandar han in en katolsk präst och någon slags underlig beskrivning om hur Renatas barndom sett ut. Ja, barnet var ensamt och umgicks med en ängel. Eller var hon kanske sexuellt utnyttjad av prästen? Och skapade en drömvärld? Jomen det är ju en mycket bättre idé. Not! Alltså har vi en halvnaken kvinna, en präst, en våldtäcktsbenägen ”riddare” och en ”eldängel”/demon som mer och mer drar ner kvinnan i fördärvet. Bara för att hon vill uppleva sexuell passion med den man hon är tokförälskad i. Här får jag plötsligt minnesbilder av en hysterisk Jonas Gardell som gör sig rolig över skräckfilmer, där jungfruliga kvinnor dras till övergivna hus och bara hålls vid liv så länge de vägrar ha sex med pojkvännen (före äktenskapet). Jag tycker det handlar om samma sak, att tygla kvinnans lustar. Passande nog går Renata ju i kloster och bränns på bål som den sköka hon är. För visst har hon väl ändå legat med Ruprecht? Ja, jag vette tusan vad som skedde på scenen. Inte heller förstod jag att den egentliga anledning till att verket så sällan uppförts beror på den virtuosa vokala prestation som krävs av främst sopranen Renata. Så min tolkning är att jag inte är den kulturella finsmakare jag tror mig vara ibland…

Perpetuum mobile

Musiken sa mig inte så mycket. Det var första gången jag hörde den och det sceniska uttrycket tog all min tolkningskraft i anspråk. Scenografiskt hade man inte sparat på krutet. Den runda, vridbara scenytan utnyttjades till max och dekor bars ut och in konstant under föreställningens gång. Till en början trodde jag att jag skulle bli knäpp, så störande var det, men mot slutet hade jag ändå gett upp hoppet om berättelsen, så jag roade mig med att söka efter min vän bland statisterna. Han fick minsann bära och klagade över ryggont efteråt. Haha. Måste bara le åt alltihop. Att sedan höra av en annan vän – som råkade vara där samma kväll – att det var en enastående uppsättning gör att jag verkligen ifrågasätter min intelligens. Undrar hur annorlunda min upplevelse varit om jag förstått orden. Hade det spelat någon roll? Jag tror inte det. Hela spektaklet påminner mig om Westside Story i Umeå. Hur de totalt misslyckades med att förlägga handlingen till nutid när allt så uppenbart andades 50-talets ideal. Prokofjev och regissören får ursäkta, men min uppfattning är att denna eldfängda ängel aldrig skulle ha lämnat medeltiden.

Eddie Izzard – på tyska

Force Majeure, men på tyska

Det är helt galet egentligen. Att jag sett min gamla ”hjälte” Eddie Izzard på Imperial här i Berlin och att han körde hela showen på tyska. Jävligt knäppt, för varken han eller jag är några ljus på det språket. Därför fick han gå emot sin natur och köra efter manus. Han var bra, men tveksamheten märktes. Att han kände sig osäker.

I hans äldre shower har han snarare gett ett kaxigt intryck. Som om inget skulle kunna få honom att tappa greppet. Glömmer han var han är frågar han publiken eller babblar på om något annat tills han hittar tråden. Det är något som jag djupt beundrar hos honom. Den där nonchalanta förmågan till improvisation. Alltid beundrat människor som behärskar den tekniken. Om man nu kan kalla det teknik…

Jag är så glad att jag till slut fick med mig en vän. Och att hon gillade honom! De andra har mest viftat bort idén om att se Eddie med ursäkten att hans engelska är för snabb och obegriplig. Lite långa i synen blev de allt när de fick veta att han snackat tyska. ”Men jag har ju sagt det!” beklagade jag mig. Smaken är som baken och finns inget intresse är det bara släppa tjatet. De hade sex veckor på sig att se honom. Så länge har han varit i Berlin. Showen är väl något av ett experiment, men han tänker göra om äventyret på spanska, ryska, arabiska och något fler språk som jag inte minns. För min del så tycker jag han var som bäst runt millenieskiftet. Han har en tendens att återanvända sina skämt nuförtiden och det var bra när jag såg honom. I vissa sekvenser var tyskan för avancerad för mig, men då kände jag igen sketchen och mindes poängerna. Praktiskt!

Hoppas att Eddie kommer tillbaka till Berlin, men att han då släpper loss på sitt modersmål. Då är han i sitt rätta element. ”Ich bin ein Berliner!” Take it away, Eddie.

Filmfestivalen Berlinale 2014

I förra veckan började Berlins filmfestival, Berlinale 2014. Tack vare min extreeeemt filmintresserade och påstridiga vän kom jag på mig själv att stå i biljettkön på bion International i Friedrichshain kl 09.40 förra torsdagsmorgonen.

Det var intressant att kliva in genom dörrarna. I foajén var det fullt med folk i en till synes kaotisk röra, men en trevlig man förklarade hur det fungerade. Två långa U-formade köer gick till vardera biljettlucka, på motsatta sidor av lokalen. Det var bara att välja. Och där stod jag sen i ca 1 tim och 30 min. Innan jag ens hunnit fram till kröken på U:et var biljetterna till de mest populära filmerna slut, American Hustle och Grand Budapest Hotel. Som tur var hade vi en plan B och slutligen klev jag ut i februarisolen med biljetter till The Docks of New York, amerikansk stumfilm från 1928, och Caravaggio, en film från 1986 av Derek Jarman, om konstnären med samma namn. Det skulle bli en helt annan festival än vi tänkt oss…

I biomörkret

Röda mattan

Båda filmerna skulle visas samma dag, dvs fredagen den 7 februari. Det hade kunnat bli 3-i-rad, men jag hade en jobbintervju och missade den första. Nummer två blev alltså The Docks of New York på CinemaxX, vid Potsdamer Platz. Det häftigaste med den här filmen var att en kvinna spelade piano under hela föreställning. Och det var hur bra som helst! Människorna under stumfilmstiden kunde absolut få en fullgod filmupplevelse. Jag har egentligen aldrig tvivlat på det, men här fick jag det slutgiltiga beviset. Filmen hade knappt börjat innan jag slutat tänka på damen, som spelade otroligt skickligt. För mig var det bara filmduken som hägrade. Fantastiskt! Filmen var riktigt bra den med, även om skådespelarna poserade på ett för nutida ögon märkligt sätt. Kvinnorna hade ofta händerna på höfterna på ett obekvämt vis och herrarna krokade tummarna innanför byxlinningen. Allt för att se lite tuffare och mer hårdkokt ut.

Haus der Berliner Festspiele

Papperslyktor i träden

Caravaggio skulle visas på Haus der Berliner Festspiele. Jag är ganska slö när det gäller för långa cykelturer och dessutom kvällstid, så jag hade köpt en dagsbiljett för tunnelbanan. Mitt sällskap är av segare virke, så vi skiljdes åt för att sammanstråla igen i nästa kö. (Givetvis fick man köa till varje film. Det hör ju till!) Vid vårt avsked uppstod förvirring. Jag skickades iväg mot en busshållplats med en smartphone av för mig okänt märke i näven. På skärmen syntes delar av en reserutt, där busshållplatserna var utsatta. Väl ute i den svala kvällsluften kunde jag för mitt liv inte se tillstymmelse till busshållplats och skärmen på mobilen hade slocknat. När jag ”tände” den igen var allting borta och jag visste inte om det rört sig om en app eller en hemsida. Alltid bra att veta var man ska stiga av, men den informationen hade jag inte heller hunnit få. Jag beslutade mig för att gå tillbaka till min ursprungliga idé och hastade iväg mot tunnelbanan.

Slumpartade möten

Ibland tror jag faktiskt att man ska vara på en viss plats av en speciell anledning. När jag kom ut från U-bahnstationen kollade jag min fina kartapp (på min egen kära iPhone), som hjälpt mig så många gånger. Precis då tilltalade en man mig.
– Ursäkta, vet du vägen till bion? I handen höll han en biljett som det stod Caravaggio på. Klart jag gjorde det! Vi slog följe och den svarthårige, skägg- och glasögonbrydde mannen visade sig vara filmskapare från Fortaleza, Brasilien. Han var i Berlin bara för att gå på filmfestivalen. Vi hade en riktigt trevlig promenad. På något vis kändes det som att jag trots allt inte skulle ha tagit bussen, för då hade jag inte befunnit mig på plats för att hjälpa honom. Tror det är så det fungerar när man ber Universum om hjälp. Mänskliga ”änglar” dyker upp från ingenstans. Han hjälpte mig också, för jag kände mig lite nervös över debaclet med bussen och mobilen. Då var det skönt med en ny kompis att prata med.

Caravaggio

Caravaggio råkade också ut för slumpartade möten, men av ett helt annat slag. Filmens triangeldrama mellan honom, Ranuccio (Sean Bean) och Lena (Tilda Swinton) fick det att hetta till på duken. Min sammanfattning är att filmen är vacker och intressant, men inte direkt något som fastnade länge hos mig. Tilda var förstås vansinnigt fager och Sean såg rätt läcker ut han med, unga som de var. Jag är ändå nöjd med filmkvällen. Vi har en sista film att se den 16/2. En dokumentär om shamaner i Nepal. Ja, det kan verkligen överraska och berika en att låta någon annan välja det man ska se.

Snart är filmfestivalen över och jag är nöjd att jag fick vara med på ett hörn. Synd att jag inte fick se några kändisar. Å andra sidan känner jag inte igen så många tyska filmmänniskor än, men George Clooney var tydligen i stan. Paparazzibilder har visat hur han mumsar lyxmiddag i glada vänners lag. Vem vet, nästa år käkar han kanske middag med mig 😎

Jul i Berlin

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Att bo med en vän är trevligt, men inte alltid helt enkelt. Mina rutiner rubbades och nya skapades. Det var inte lika lätt att hitta lugnet som jag tydligen behöver för att kunna skriva. Eller snarare avsaknaden av distraktioner.

Tysk julgran

Nåväl. Adventstiden har gjort sitt intåg i Berlin. Även om adventsstakarna och -stjärnorna inte syns i alla fönster, så lyser stan upp som bara den. Tydligen har Berlin den längsta ”julbelysningen” i världen. Sammanlagt 4,3 kilometer av ljusslingor och annan slags belysning. Hupp! Jag har sett när de hängde upp allihop i träden längs Unter den Linden. Kurfürstendamm är rejält upplyst den med, så jag tror absolut beräkningen stämmer. Och det är maffigt!

Jag tycker också om alla julmarknader som vuxit upp som svampar ur jorden. Min favorit so far är den i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Igår skulle jag ha besökt åtminstone en till, men det kom saker emellan. På Lucia ska jag tillbaka till Kulturbrauerei för då utlovas det äkta svenskt Luciatåg. När jag var där häromsist köpte jag förresten svensk glögg av ett gäng glada killar från Umeå. Världen är liten…

Glühwein mit Schuss

Kurfürstendamm

Något som höjer mysfaktorn rejält är att folk älskar att stå ute och äta korv, crêpes, olika typer av mackor, grillat kött och sötsaker. För att hålla värmen dricker man Glühwein med eller utan Schuss. Vilken sort och hur mycket alkohol en Schuss innebär vette tusan, men gott är det. På julmarknaden vid Gedächtniskirche drack jag passande nog Glühwein med körsbär (Kirche = kyrka, Kirsche = körsbär). Och en liten Schuss på det. Värmde gott! Sen gick jag och mitt sällskap förbi legendariska och nyinvigda Zoo Palast, lyxbion som hon hjälpt till att förse med bland annat sammetsridåer, -draperier och andra typer av gardiner. Jodå. Kändes som att stiga rakt in i Hollywoodglamour à la 50-tal. Förväntade mig nästan att snubbla på Marilyn Monroe.

Äkta gran som doftar

Slurp sluuuurp

Ja, nu lackar det mot jul! Jag kommer stanna i Berlin och jag ser fram emot det med blandade känslor. På ett sätt är inte julen speciell för mig, men samtidigt finns det ju traditioner där i ryggmärgen. Som någon slags vegetarian har jag nästan helt tappat kopplingen till maten, men jag saknar min julgran, alla ljus och stjärnor – och så katten förstås. Mitt hjärta värker av längtan efter min luddiga fyrbenta älskling. Det är förstås inte bara för att det är jul. Nä, hon fattas mig. Faktiskt är hon det enda jag riktigt, riktigt saknar. Men återigen rinner tiden iväg. Strax innan nyår återvänder jag till Skellefteå. Hur länge jag stannar vet jag inte, men jag kommer alltid återvända till mitt älskade Berlin!

Potsdam

sanssouci

Så har jag äntligen varit där, i Potsdam. Det första jag insåg var att man förstås ska åka dit på sommaren. Alla fantastiska byggnader och grönområden är fina en regnig novemberdag, men jag kan tänka mig prakten en sommardag i strålande sol. Hela grejen går ju liksom ut på att man ska kolla trädgårdar och parker. Dessutom råkade vi missa säsongen med ett par veckor. Den slutar i oktober. Tyvärr var därför flera av byggnaderna och caféerna stängda.

I Potsdam finns det löjligt många slott. Verkar som om varenda liten kung, furste eller kejsare ville ha sin egen lya och inte bo i någon gammal släktings boning. Mest känt är slottet Sanssouci som byggdes av Fredrik den store som hans sommarbostad. Ja, jag tror det är det mest berömda. Det finns som sagt en uppsjö: Schloss Charlottenburg, Schloss Schönhausen, Jagdschloss Grünewald, Neues Palais, för att bara nämna några av dem. Vi blev erbjudan att hoppa på en turistbuss och göra en rundtur på 2,5 timmar. Det skulle ge oss tillfälle att se dem allihop. Vi tackade nej. Jag orkade inte se allt och vi tyckte att 2,5 timmar var lite saftigt. Så vi tog till apostlahästarna istället.

Glada i hågen knatade vi över bron till centrum i småpissigt novemberregn. Till min besvikelse var det filmmuseum vi först snubblade över inte invigt ännu. Det vill jag besöka nästa år! Huset det ska ligga i var en lång korallrosa byggnad med fantastiska krusiduller och ornament runt fönstren. Kan mycket väl ha varit ett slott det med…

Baksidan eller är det kanske framsidan?

Sansouci eller kanske Sans Souci?

Mullvadarnas domän?

Målmedvetet traskade vi vidare och betydligt tidigare än reseförsäljaren sa kom vi till parken, där ett flertal av slotten är belägna. På något sätt missade vi det kinesiska huset. Egentligen kallas det tehus och det är en paviljong. Skulle tro att det dracks en hel del kinesiskt te där. Därav namnet. Istället hamnade vi vid orangeriet. Givetvis heter det Orangerieschloss. I den byggnaden ligger en restaurang och/eller ett café som vanligtvis har öppet, men inte nu. Genom fönstren såg jag inte så många apelsiner, men väl växter av olika slag. Stora palmer och buskar. De flesta i stora terrakottakrukor. Möjligt att dessa står ute sommarhalvåret eller så befinner de sig där inne för jämnan.

En äldre herre försökte få oss att följa med mot andra hållet, där det visst fanns mer att se, men vid det laget var vi hungriga. Han berättade en del om platsen, verkar ha bott i Potsdam hela livet, men jag hade bara en fråga:

”Fanns mullvadarna även på Fredrik den stores tid?”
”Det vet jag inte”, svarade mannen. ”Jag levde inte då.”

Nä-häpp. Och det var i så fall knappast samma mullvadar som grävde sönder gräsmattan då som nu.

Potatiskungens sista viloplats

Potatiskungens grav, som synes.

Jag tycker förresten det är intressant att tyskan använder samma ord för slott och lås, Schloss. Undrar hur det kan komma sig? Skulle tro att de var tvungna att ha maffiga lås på slotten (så kallat Schlosschloss?). Fanns säkert många stöldbegärliga prylar innanför de där väggarna. Man kunde kika in genom ett fönster på baksidan av Sanssouci. Det hängde en tunn vit gardin för, men man kunde se ett av de inre rummen, där ett bord stod dukat med silver och porslin. Såg riktigt mysigt ut. Jag kunde föreställa mig kungligheterna svepa förbi därinne på väg till en måltid i stil med Historieätarnas kulinariska äventyr.

Vi avslutade med att gå förbi och hälsa på ”kung Potatis”. Fredrik den store var tydligen den som introducerade potatisen i Tyskland och därmed förhindrade att folket svalt. För det är de tacksamma än idag. Vid och på hans gravsten ligger alltid en och annan potatis för att hedra hans gärning. Rart, tycker jag.

Utsikt

ÖL!

Kompis!

Smörja kråset

För att hedra vår gärning att vara ute i höstfukten – fast solen faktiskt tittade fram ett tag och värmde bra – uppsökte vi Mövenpicks restaurang Zur Historische Mühle. Aaaah… Jag åt en fantastisk risotto med svamp och annat mumsigt. Sköljde ner den med en Schwartzbier från Hasseröder. Gott-gott-gott! Försökte trycka ner en blåbärskaka och kaffe därpå, men det gick tungt. Det var fantastiskt att sitta i restaurangen som var byggd som ett stort växthus. Det fanns palmer och höga växter där så rummet var som en slags vinterträdgård. Det var inte så förfärligt dyrt heller. Jag minns inte ens vad vi betalade, men det kändes inte överväldigande.

Nä, seriöst. Jag återvänder gärna till Potsdam. Det var läckert att gå runt och se denna gamla miljö, som förresten skyddas av UNESCO. Jag tyckte det var lätt att föreställa mig hur det kunde ha varit att bo och leva där på 1700- och 1800-talen. Det kan ha berott på de få turisterna som strosade runt. På sommaren lär det vara betydligt fler människor i omlopp och det kan störa illusionen. Hur det ligger till med antalet mullvadar får vara osagt, men jag tror det finns åtskilliga – oavsett tid på året.

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Der Jahrhundertschritt

Dela:

Gilla detta:

Att leva alternativt

Att hjälpas åt

Dela:

Gilla detta:

Hip hip hippety hip

City of duality

Dela:

Gilla detta:

Kända och okända namn, sida vid sida

Dela:

Gilla detta:

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Inget vidare svenskt utbud

Det bortglömda hantverket

Näring för kropp och själ

Dela:

Gilla detta:

Komische Opers version

Exorcisten som opera?

Perpetuum mobile

Dela:

Gilla detta:

Dela:

Gilla detta:

I förra veckan började Berlins filmfestival, Berlinale 2014. Tack vare min extreeeemt filmintresserade och påstridiga vän kom jag på mig själv att stå i biljettkön på bion International i Friedrichshain kl 09.40 förra torsdagsmorgonen.

I biomörkret

Slumpartade möten

Caravaggio

Dela:

Gilla detta:

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Glühwein mit Schuss

Dela:

Gilla detta:

Mullvadarnas domän?

Potatiskungens sista viloplats

Smörja kråset

Dela:

Gilla detta: