Kategoriarkiv: Historia

Exposure Berlin

Ridån

Snart går ridån upp!

Jag vet inte om någon undrar hur den avantgardistiska operan var. Oavsett intresset därute så tänker jag berätta om den. Och den var både cool och lite seg på samma gång, för det var inte en rak historia. De flirtade ju med surrealisterna Breton och Dali också, plus 20-talet och stumfilmen. Jag tänkte på en musikvideo, med fragmentariska berättelser som vävdes in i varandra. Två komiker skapade övergångar och mellanspel i Helan & Halvan-stil och de var duktiga. Mim kan se enkelt ut, men enligt min egen begränsade erfarenhet är det minst lika tufft som dans. Tajming är A och O.

Korta stiliserade spelscener varvades med sångnummer, som förstärktes med väggprojektioner i svart mot vitt tegel. Enda operasångerskan i denna påstådda opera bar magnifika kreationer och gled in på scenen som en nattens drottning ur Mozarts ”Trollflöjten”. Hon var lika otäck och häftig som sina huvudbonader. På väggen bakom henne växte hennes skugga till olycksbådande storlek och militäriska klockvisare marscherade taktfast i bästa Pink Floydanda. Trots att inte Hitler kom till makten förrän 1933 vilade hans skugga redan tung över framtiden. Explosioner och flyglarm förekom på två ställen, en gång i vardera akt.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

Mitt i ovan beskrivna miljö förekommer en historia om en man, som spelas av en kvinna, som är gift med en sångerska, som spelas av en man. Efter ett hysteriskt och smått obegripligt gräl (på franska) byter de plötsligt kön med varandra. Eller kvinnan (mannen) tvingar mannen (kvinnan) att byta kön med henne (honom). Alltså var ÄR hendebatten när man behöver den! Jag roades mest av att mannen, som spelade kvinna, var så himla söt i klänningen och peruken. Temat minns jag bäst från filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs bok, där en man vaknar en dag och har blivit kvinna. Kort förklarat. Orlando var fantastisk. Exposure Berlin kunde inte mäta sig med den.

Gamla stumfilmsbiografen Delphi undgick att förstöras under andra världskriget, men hade stått tom länge innan Exposure Berlin flyttade in med den här uppsättningen. Lokalen var bildligt och bokstavligt talat helt enorm! Taket, som var välvt, hade en höjd som nästan tog andan ur mig. Väggarna var dock ganska slitna och jag hade svårt att se vad som varit ursprungsfärgen. Såg mest betonggrått ut i halvmörkret. På det glada 20-talet fanns en blomstrande filmindustri i Weißensee, med biografen som en slags marsipanros mitt i tårtan. Det är den som hyllas i uppsättningen. Bion naturligtvis. Inte rosen.

Hur sammanfattar jag då upplevelsen? Hm… Tack vare mina glada vänner S&H – de bjöd på bubbelvatten spetsat med Absinth(!) – kan jag ge föreställningen en 3:a plus. Möjligen en svag 4:a för påhittigheten och det visuella uttrycket. Men mina kinder glödde varnande redan innan ridån gick upp. Jag behöver så lite alkohol nuförtiden. Den kan ha spelat in för att få mig på bra publikhumör. I sin helhet var det en mycket trevlig kväll. Jag är väldigt tacksam att S&H liksom tagit mig under sina vingar, även om jag vet att gemensamma vännen D säkert pushat dem! Hon är sån. Hahaha. Jag hoppas i alla fall att de trivdes lika bra som jag och det vore roligt om vi sågs igen. Det är spännande att uppleva nya kulturfenomen med likasinnade eller åtminstone ”likaintresserade”. Återigen, tack för denna gången. Auf Wiedersehen!

Nedräkningen har börjat…

Mitt nya jag, bor hon i Skellefteå eller Berlin?

Bara två veckor kvar innan jag åker tillbaka till Skellefteå. Många tankar snurrar i skallen, men inte på ett kacklande cirkusartat vis. Snarare är det en stilla dinglande mobil eller ett pinglande änglaspel. Nåja, sanning med modifikation. Jag håller på med någon slags summering. Vad har jag lärt mig under dessa 3,5 månader?

  • Jag kan ta mig fram hjälpligt med min tyska. Jag kan beställa mat, fråga om vägen, prata om vädret och ingå korta samtal. Däremot kan jag inte undslippa mig målande utvikningar om världsläget, konsten eller skillnaden mellan den indiska och den afrikanska elefanten. Men jag vågar påstå att jag blivit bättre.
    …
  • Jag hittar rätt så bra i flera stadsdelar. Främst då Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte. Jag vet var den obskyra (?) klubben Cookies Cream ligger och jag tror äntligen jag lärt mig vägen till Boxhagener Platz. Dessutom vet jag vad Zalando är! Det står så på huset mitt emot, på en stor banderoll efter hela husväggen, och jag har länge undrat vad det är. Till slut fick jag svar och det är ett internationellt webbhandelsföretag, som bland annat säljer kläder på internet. De finns även i Sverige och igår åkte jag t-bana med en av de anställdas föräldrar. Kanske vara han till och med den chef som anställer folk. Jag vet inte om jag uppfattade rätt. Tyvärr fick jag heller inget namn…
    …
  • Jag hittar till Hoppegarten eller åtminstone till tågstationen i Rehfelde. Jag klarar av att cykla i stadstrafiken och jag vet vilken tysk öl jag föredrar att dricka (Köstritzer Schwartzbier). Jag vet också vilket mitt absoluta favoritcafé är, Veganz med sina goda mjölkfria kakorna och sin fantastiska latte på mandelmjölk. Jag har varit på operapremiär och även själv deltagit i en teaterpjäs. Jag har tjuvåkt både pendeltåg, U-bahn och spårvagn. Och jag vet vad ”Gut unterwegs” betyder. Jag har haft äventyr, trista dagar, djupa dalar och höga soliga sommartoppar. Tyska vänner, svenska vänner och vänner av blandade nationaliteter. För att inte tala om all mat jag ätit och upptäckt: mandelsmör, vegetariska chorizokorvar, amaranth, Flammkuchen och Pflaumkuchen, nougatcrème, zucchiniplättar och drycken Bionade. Nyttigt och mindre nyttigt.
    …
  • Och alla utställningar jag sett. Konst, foto och grafitti. Det ena mer makalöst än det andra. Diane Arbus, Dennis Hopper, Ernst Goldberg, Arnold Newman, Gerhard Richter, Paul Klee, Man Ray, Finn DAC, Anja Ammon, Mark Rothko. Mindblowing, som det heter. Tyvärr vet jag också var nazisterna brände böcker och jag har fått utpekat var Hitlers bunker fanns, men glömde det lika fort. Det är inget jag vill minnas. Jag vet var tunnlarna under Berlinmuren gick och vem Käte Kollwitz var. Jag är också bekant med varför en gata i Friedrichshain bär Richard Sorges namn, han som ju spionerade för japanerna. Jag har lärt mig att Karl-Marx-Allee hette Stalin Allee en gång, men vid korsningen Peterburger Straße övergår den till att kallas Frankfurter Allee.

Jag har levt ett liv i en liten bubbla mellan två världar, mellan det svenska och det tyska samhället. Snart är det dags att ta ställning. Vilket ben vill jag stå på? Vilken riktning vill jag gå i? Kan jag gå tillbaka, vill jag gå tillbaka? Ja, frågorna hopar sig.

Jag har kommit en god bit på väg in i något nytt och spännande. Något inspirerande och levande som hela tiden överraskar och kittlar min nyfikenhet. Ska jag satsa och gå ”all in” eller har Skellefteå fortfarande något att erbjuda?

Det är inte säkert att jag kan upptäcka det innan jag är tillbaka i mitt gamla liv igen. Oavsett vart vingarna bär så måste de bära hemåt, till Getberget. Där finns min bas, mina ägodelar. Min katt bor inte där just för tillfället, men henne längtar jag efter, att få gosa med. Köra ner näsan i den burriga pälsen och pussa det lilla mjuka huvudet.

Två veckor kvar. 14 dagar. 336 timmar.

Ännu mer besök

Min tystnad på bloggen beror återigen på besök från Sverige. L&B har varit här och upplevt Berlin för fjärde gången. Det finns fler fanatiker än jag! 😀 Jag har hängt med ut på shoppingrundor på nya gator.

Häromdagen åkte vi till Kreuzberg och tog en promenad upp på ”berget” Kreuzberg i Victoriapark, där man har en rätt okej utsikt över stan. Dessvärre finns många trädkronor i vägen, men de är ju också vackra att titta på! Speciellt nu med alla höstfärger.

Vänster: Jonglör mitt i gatan

Höger: Ännu en kyrka

Besökte också Bergmannstraße, som är en riktigt fin liten shoppinggata. Vi åt goda veghamburgare på Yellow Sunshine, ett helt vegetarisk snabbmatsställe. Jag tog halloumiburgare, L en ostburgare och B åt en supergod spenatburgare. Även om det var snabbmat kändes det förhållandevis fräscht.

De har många sorters bioläsk här, t ex BioZisch, ekologiska drycker med naturliga råvaror. Jag drack en flaska med ingefärs- och limesmak och Bs rabarberläsk fullkomligt slet mig tillbaks i tiden, till mormors kök och hemkokt rabarbersaft. Mums! Måste köpa en till så snart jag hittar dem igen. Finns säkert på alla matvaruaffärer.

Vattenfallet på Kreuzberg

Blommande träd och Spree

En annan dag besökte vi East Side Gallery. Den del av muren, som 1990 målades av olika konstnärer till minne av murens fall den 9 november 1989. Såg att motiven snyggades till 2009, men tyvärr finns det personer som inte kan hålla fingrarna borta utan klottrar skitsaker mitt på konstverken. Gärna snoppar och/eller bröst. Så tråkigt.

Jag tycker grafitti kan vara snyggt, coolt och intressant, men vanligt klotter är bara trist och känns smutsigt. Samtidigt hör det till Berlins stadsbild. Denna konstanta civila olydnad. Det som jag till viss del ser som frihetens baksida. Att man tror och tycker man har rätt att göra precis vad som helst. Självklart, men man kanske ska visa hänsyn ibland. Vi har också skyldigheter gentemot varandra. Slut på föreläsningen.

Världen måste förändras

Välkänd rysskyssmålning

Färgrik dam med drake

Ser du tv-tornet? 🙂

Nytt försök

Det här inlägget vill inte skrivas klart. Jag har hållit på i flera dagar vid det här laget. Så vad återstår att nämna?

Jo, att det var kolossalt roligt att återigen ha besök från gamla Svedala. Jag tycker det är fantastiskt att få dela min älsklingsstad med goda vänner.

De här två hade ju dessutom ett och annat tips att ge mig, sådant som jag inte hunnit se eller visste fanns. Jag har tagit en öl på Wohnzimmer med dem och en drink (som var för stark – trots att jag blandade ut den med ett halvt glas vatten!) på Scotch&Sofa. Jag kom så långt att jag stod i kö till club/bar/restaurang White Trash Bar, men ångrade mig i sista ögonblicket. Kändes inte rätt just då. Tydligen missade jag inget speciellt.

B kollar kameran

Det vackra vattenfallet uppifrån

Ja, jag trivs i Berlin!

Överexponerad L

Vi hade inte så tur med middagarna fredag och lördag. Tapasrestaurangens mat var lite smaklös och vi fick vänta nästan en timme på vår pasta på det andra stället.

Ett ställe som inte gjort mig besviken ännu är falafelstället på Kastanienallee, Habba Habba. Det ligger till höger om Falafel Ufo. Haha. Jo, det heter så. Är ganska säker på att de har bättre mat på ”mitt” ställe.

Rekommenderar Falafel Salat och wrapen Grün Halloumi. Maten serveras minst lika tjusigt upplagd som på ”finrestaurang”. Gott, fräscht och nyttigt. Killen som jobbar där är väldigt trevlig och gav mig massor av bra argument för att flytta till Berlin. Mjo, vi får se…

Men nu har tjejerna varit och farit. Jag är åter ensam med min härliga stad. Om två veckor åker jag tillbaka till Sverige. Underbart är kort.

Tillbaka till 1990-talet

Jag fick nyss en flashback från 1990-talet. (Eller när var det Posten i Sverige lades ned?) Jag skulle köpa vadderade kuvert och plocka på mig en pristabell för brev till utlandet. Detta föranledde ett besök på postkontoret i Schönhauser Allee Arkaden.

Alltid tidigare när jag passerat, eller varit på bankomaten, har kön ringlat sig långt ut genom dörrarna. Så även ikväll. Minst tjugo personer i varierande ålder fanns på plats när jag kom. Det var tyst som i graven, förutom pappan som diskuterade grisar med sin lille son, men inte heller de pratade hela tiden. (Nä, jag menar inte grisarna!)

Jag valde ut mina kuvert, ställde mig sist i kön och väntade. Sakta men säkert kom jag närmare skylten, som bad oss visa hänsyn och diskretion till våra medmänniskor genom att stanna där. Fyra kassor var öppna och det satt kvinnor i samtliga. När damen längst till höger ropade ”Bitte!” med hög röst förstod jag att det var min tur. Jag framförde mitt ärende och allt gick bra, men det är nog bara på KaDeWe, Galleria Kaufhof och på Posten som jag välkomnats med ”Guten Abend”. Annars säger alla ”Hallo”.

Jag vet inte vad jag tycker om den här upplevelsen. Posten i Sverige var jättebra på sin tid, men numera känns det så gammaldags att behöva gå till ett visst ställe bara för att köpa kuvert, postpaket och porto.

När det gäller alkohol är det ju precis tvärtom i Tyskland. Öl, vin och sprit finns på alla matvaruaffärer och Spätis, men sällan frimärken. Visst är det väl ändå bättre tvärtom?

Geschlossene Gesellschaft

Interiör från Berlinische Galerie. Copyright © 2011 Berlinische Galerie.

Berlinische Galerie är ett nytt ställe för mig. Jag har aldrig varit där förut, även om jag varit till Judiska museet, som ligger nästan vägg i vägg. Det här är en kåk med en spännande arkitektur. Läser att byggnaden varit ett lager för glas. Om det då är fönsterglas vet jag inte, men det byggdes om till museum för modern konst och invigdes för ganska precis åtta år sedan (2004). Vi hann bara gå igenom en utställning, men det var tillräckligt. Den var nog så stark. Geschlossene Gesellschaft, Künstlerische Fotografie in der DDR 1949–1989 hette den och visade foton från Östtyskland, en diktatur och ett land belagt med munkavle. Bilderna berättade om det på olika sätt, t ex suddiga ensamma personer, tomma betonglandskap eller grupper av människor som ändå verkade isolerade från varandra. Så kom vi fram till ett litet rum där fotografierna fullständigt grep tag i mig.

Fotografen Ernst Goldberg hade tagit svartvita bilder på sin egen nakna kropp. I mörkrummet hade han sedan sammansmält negativen på sig själv med motiv av utbrända och förkolnade träbitar. Resultatet blev närmast anatomiska bilder av hans kropp med det förkolnade träet som inälvor. Vackert, hemskt och oerhört fascinerande foton. När jag tittade på dem kände jag hur alla sinnen öppnades upp mot en ny och okänd horisont. Detta magiska som kan hända ibland när jag ställs inför något som verkligen intresserar och inspirerar mig. Jag sög i mig varje detalj, varje kroppsdel och träbit. På ett synbart enkelt vis berättade Goldberg om något mycket svårt. En ofrihet. Ett försök till intrång i hans liv, ja i hans kropp. Samtidigt visar han att hur ”de” än försöker kan ”de” inte läsa tankar. ”De” kommer aldrig åt hans själ. Tyvärr finns inga av hans verk på internet och jag glömde kolla om man fick fotografera. Kanske måste jag gå tillbaka för att se dem igen. Jag kan inte släppa upplevelsen.

Jens Rötzsch, Berlin (East) 1989 – Whitsun Rally of the FDJ (Free German Youth) – Stadium of the World Youth (detail) © Jens Rötzsch

En upplevelse jag gjorde allt för att slippa var en annan konstnärs tolkning av ofriheten. Hen hade byggt upp en slags labyrint av upphängda metallplåtar. När jag gick in anade jag inte direkt oråd, men snart insåg jag att fotona verkade visa scener från ett slakteri. Det började försiktigt med svartvita foton på kakelklädda rum, rökande män i vita rockar, skymten av en gris i en gallerförsedd betongcell. Ju längre in i labyrinten vi kom desto värre scener. Redan tidigt valde jag att titta ner i golvet. Det här skulle jag aldrig palla med. Jag VILLE inte se. Vid nästa krök hörde jag: ”Å nej, nu är de i färg!” Då började paniken komma. Precis samtidigt som labyrinten tog slut. Det fanns ingen utgång! Vi var tvungna att vända och gå samma väg tillbaka.

Trots att jag inte egentligen sett något kände jag illamåendet ligga på lut. Jag vet att jag troligtvis skulle ha spytt om jag tittat på färgfotona. Samtidigt fattade jag verkligen konstnärens idé. Precis så där måste det kännas att vara fast i ett omänskligt system. Den ena hemskare händelsen efter det andra sker och man är fast i en labyrint utan utväg. Just det budskapet var så tydligt för mig att jag inte kan förfasa mig. Men nog är jag innerligt glad att jag inte äter kött längre – och att jag kunde välja att blunda. Titta bort. Andra fotografer har jobbat hårt för att dokumentera ännu värre saker, som inbördeskriget i Rwanda för några år sedan. Människor slaktade som djur. Jag vet inte hur man klarar av att hantera sådana bilder – än mindre verkligheten! Där kan konsten vara en liten hjälp. Fast jag föredrar det som öppnar upp mig mot en ny horisont snarare än det som ställer mig inför världens grymhet. Utan konsten skulle dock livet te sig betydligt gråare och tristare. Jag tror också att konsten fick de här fotograferna att stå ut. Möjligheten till ventil, uttryck och någon slags kommunikation utan ord manifesterade sig i dessa verk. Människan är förunderlig. Kapabel till så mycket vackert och så mycket fasansfullt på samma gång.

Ändring: Läste om Ernst Goldbergs foton och inser att jag missförstått. Han hade inte alls tagit bilder på sig själv, utan på en annan konstnär som hette Manfred Küster. Denne var en slags performancekonstnär som iscensatte en aktion med måltavlor, sådana man övar att skjuta på. Han satte eld på dem och rullade runt i askan. Goldberg fotograferade och byggde sedan ihop flera bilder i dubbelexponeringar, som gav aktionen en annan dimension. Läs mer på bilden till höger.

Neue Nationalgalerie

Ett av mina favoritställen i Berlin är Neue Nationalgalerie. Deras lokaler är precis lagom stora för att jag ska orka igenom utställningen utan att vara helt utmattad efteråt. Så många intryck!

Själva byggnaden är ritat av den tyske Bauhausarkitekten Ludwig Mies van der Rohe och är helt makalös. Minst lika makalös är den zenliknande trädgården på husets ena sida. Tyvärr får man inte gå ut där av någon anledning, men jag brukar stå och titta ner i den från ovan.

Här har jag tagit foton genom fönstren på nedre botten, själva utställningsvåningen. Vet inte vad träden heter, men för mig ser de väldigt asiatiska ut. Klätterväxternas färgrika prakt skapar en vacker bakgrund till de enkla skulpturerna. I min fantasi finns det karpar simmandes i bassängen/fontänen. Det tror jag dock inte det gör i verkligheten.

Platsen utstrålar en oerhört vilsam och lugnande atmosfär och jag blir lugn bara av att titta på den. Första gången jag såg den började jag nästan grina. Det var den sista dagen på mitt allra första besök i Berlin och jag visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Hade jag varit lika rörd om jag vetat att jag skulle hinna resa tillbaka tre gånger till inom ett år?

Starka upplevelser

Favoriten från utställningen  ”Der geteilte Himmel”

Jag har besökt galleriet fyra gånger, en gång vid varje Berlinresa. Första gången såg jag utställningen ”Moderne Zeiten. Die Sammlung. 1900-1945”. Det var många otäcka bilder från båda världskrigen och det var första gången jag fick en stark reaktion på konst.

I ett rum hade de satt upp riktigt grymma krigsbilder och i mitten stod Käte Kollwitz berömda skulptur av en mamma som försöker beskydda sina två barn genom att omsluta dem i sina armar. Just kombinationen av tavlorna och skulpturen gav mig en rent fysisk reaktion i mage och bröstkorg. Det knöt sig och jag var nära tårarna.

stolAndra gången hade jag turen att få se del 2 av utställningen, ”Der geteilte Himmel. Die Sammlung. 1945-1968”. Den såg jag om häromdagen med E och i maj såg jag en specialutställning av Gerhard Richters konst till firandet av hans 80-årsdag. Tyvärr var det så mycket folk då att jag inte fick samma upplevelse som jag haft turen att få tidigare.

Att få möjlighet att i ensamhet betrakta konst är en lugnande och mycket inspirerande upplevelse. När jag istället måste trängas framför en tavla och hela tiden ha andra människor runt omkring får det snarare min stressnivå att öka än minska. Synd, för Richter har skapat en hel del riktigt häftiga verk.

Oavsett vad jag tittar på gillar jag det här stället väldigt mycket. I foajén och här och var i utställningslokalerna står dessutom rent ut sagt skitsnygga möbler. Trots att jag tror att sitsarna är gjorda i svart läder skulle jag inte ha något emot ett par av de här stolarna. Det finns även soffor, pallar och bänkar i samma design. Otroligt stilrent och vackert. De är sköna att sitta på också.

Tillsammans ger ett besök på Neue Nationalgalerie en helhetsupplevelse som jag inte varit med om någon annanstans. Jag gillar Fotografiska i Stockholm, men det är så nytt och har inte riktigt samma känsla som den här byggnaden.

Nästa år visar de den tredje och sista utställningen från/med samlingen. Rimligtvis sträcker den sig från 1968 till nutid. Efter det stänger galleriet för renovering. Hur länge vet jag inte, men det känns trist om det rör sig om år. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att få se sista delen 2013. Längtar redan nu!

Glöm det aldrig!

Mitt i all flärd, shopping och nöjen finns ett allvar. En historia. Lidande, krig, våld och smärta. Om man är uppmärksam finns det där hela tiden. Åtminstone som en slags närvaro, men också på riktigt. I fysisk form. Stolpersteine finns där för att du ska snubbla på dem i vardagen och minnas…

Jag har tidigare skrivit om atmosfären runt utomhusmuseet längs Bernauerstraße, där muren en gång gick. Det är en plats där några människor dog, men väldigt många genomlevde traumat av att bli avskilda från familj och vänner. I många fall på livstid. Regimen gjorde så att folk inte ens skulle kunna få ögonkontakt och vinka åt varandra över muren. Grymt.

Största grymheten skedde förstås under andra världskriget. Mot judarna. Det är här man kan få en rent fysisk påminnelse om vad som hände. I trottoarerna lite här och var finns små plaketter infällda, något jag också skrivit om tidigare.

Den sakliga och kortfattade informationen inbegriper namn, ev efternamn som ogift, födelsedatum, deporteringsdatum, koncentrationsläger och dödsdatum. Ovanför står att läsa ”här bodde” och man kan alltså anta att just dessa personer bodde i den byggnad som står där idag, men mest troligt i en byggnad som förstördes under kriget.

Likafullt gör dessa plaketter att jag stannar upp i vardagen, läser texten och under en kort stund skickar de döda en tanke. Jag känner mig ödmjuk inför det lidande och den död de fick utstå. Jag känner ingen ilska, bara sorg. Att vi människor kan göra varandra så illa. Även om det öde som judarna – och de andra 5 miljoner som nazisterna dödade i konsentrationslägren – gick till mötes är extremt obehagligt i sin brutalitet sker likvärdiga grymheter fortfarande i vår värld. Jag har inte följt med i våldsamheterna i Syrien, men jag är övertygad om att människor där också lider något alldeles förfärligt. År 2012. Ofattbart.

Synagogan

I dagens Berlin påminns man om judarnas fortsatta utsatthet, kanske främst pga Israels behandling av palestinierna, men också av samma anledning detta folk alltid förföljts. Jag tänker på den säkerhetskontroll jag fick gå igenom på Judiska museet ifjol och de vakter som konstant patrullerar utanför synagogan på Oranienburgerstraße, Mitte. Jag vet inte hur ofta någon försökt sig på att utföra sabotage, men säkerhetspådraget är knappast utan grund.

Synagogan är en mycket vacker byggnad. Den är mer än 100 år gammal och sattes i brand under kristallnatten 1938. I och med snabbt ingripande hann den inte bli alltför förstörd. Under andra världskriget skadades tyvärr byggnaden ännu mer, men restaurerades och sedan 1991 förgyller kupolen återigen Berlins stadsbild.

Här följer några bilder av den. Det som träffar mig starkast är texten på skylten utanför: ”Glöm det aldrig!”

Synagogans vackra guldkupol

Guldkupolen igen

Sattes i brand under kristallnatten 1938

Vackra hebreiska bokstäver

Guten Tag, yxskaft!

Ibland får man skämmas för sin okunnighet. Idag tog vi oss ut i Prenzlauer Berg runt lunchtid. Vi skulle pipa förbi Sisley och shoppa en tröja till mig. På vägen noterar jag att de flesta affärer ser mörklagda och stängda ut.

E påpekar att de förstås har lunchstängt. Det har de väl aldrig haft förut? När vi kommer fram till Schönhauser Allee Arcaden är också den stängd och igenbommad. Vi står utanför och stirrar in, som vilsna får.

På dörren finns ingen särskild information, men min blick faller på ett ord: Feiertage. Helger. Högtider. Men vad kan det vara för högtid den 3 oktober?

E tvingar in mig på ett närbeläget café, som faktiskt är öppet, för att fråga. Svaret får kinderna att hetta. Det är minnesdagen av Tysklands återförening. Med andra ord, det är Tysklands nationaldag. Bo-rom-pom-posh. Trumvirvel. Ridå. Jag spelar rollen som dum turist med bravur. Peinlich. Vi går ut på gatan igen, med långa näsor.

Som tur var hade Veganz öppet så vi kunde slinka in och tröstäta lite, för någon shopping blev det inte tal om. Man lär sig något nytt varje dag. Och jag kommer härmed alltid att minnas den 3 oktober, men möjligtvis av fel anledning… Läs och lär

Tilsiter Lichtspiele och Pompeji

Tilsiter Lichtspiele

Jag skulle gärna vilja gå på stumfilm. Ja, du läste rätt. Jag har alltid velat se hela Doktor Caligaris kabinett och jag missade den härom sist på Brotfabrik. Nu ska den visas igen – med livemusik – på utomhusbion Pompeji. Dagen efter visas Nosferatu. Det vore ju toppen att se dem båda två!

Tyvärr är jag aningens oroad över elementens krafter. Det blir sakta kallare på kvällarna. Kan man frysa häcken av sig? Det står faktiskt att om det är dåligt väder visas filmen på Tilsiter Lichtspiele istället. Det är ett ställe som ligger mig varmt om hjärtat. En mysig pub med intilliggande liten biograf. Eller så är det tvärtom 🙂 Stället har i vart fall anor från hundra år tillbaka. Alltså Berlins äldsta bio.

Stumfilmsaffischer

Tilsiter Lichtspiele (Lichtspiele betyder biograf) visar ofta film på originalspråket, nu senaste The Rum Diary med Johnny Depp, och jag skulle gärna se film där också.

Baske mig! Det ska jag göra! Det ligger inte alls långt bort från där jag bor, i typ två dagar till. På lördag flyttar jag tillbaka till Prenzlauer Berg. Apropå ingenting.

Jag har varit på puben två gånger och druckit min specialare, Kristallweißen mit Zitrone, ljust veteöl med en skiva citron. Jag är ingen större fantast av veteöl, men detta är gott. Påminner om Corona med lime, som ju är gott en varm sommardag.

Tilsiter brygger också sig egen öl, vilket jag tror är betydligt vanligare här än i Sverige. Jag menar, att varje pub brygger minst en egen ölsort. Mina vänner beställde den lokala ölen på en pub i Stockholm och höll på att svimma när de skulle betala. Hos oss är ju det lokalbryggda en dyr delikatess! Borde kanske berättat det för dem… Men då fattade jag inte att det var på det här viset. Nåja. Lätt att vara efterklok.

Ja, ytterligare punkter på att-göra-listan. Börjar känna av någon slags stress. Att jag måste hinna med så mycket innan det är dags att åka hem igen. Tiden verkar aldrig riktigt räcka till för allt jag vill göra i Berlin. Man måste ju orka också. Dessutom är det roligt att få sällskap ibland och inte behöva göra allt ensam.

Därför ska det bli extra skoj när jag får Sverigebesök runt månadsskiftet. Då kommer två omgångar vänner till stan. Härligt! Fast jag ska inte klaga. Imorgon får jag sällskap till Postbahnhof och på söndag ska jag träffa en förhoppningsvis ny vän för frukost.

Japp, kl.10.00 ska Ingrid befinna sig på café Rita i Kreuzberg. Det ser jag fram emot. S verkar vara en härlig kvinna som har nära till skratt. Vi får se hur vi klarar språkbarriären. Jag behöver verkligen lära mig mer tyska.

Å, när ska jag hinna allt!!??

Inflation i kyrkor

Inser ikväll när jag promenerar hem från matvaruaffären, att det verkar vanligt att man i Berlin gör om gamla kyrkor till skolor och daghem. Jag har sett minst tre kyrkor som har skyltar om just den typen av verksamhet. Det är ingen vidare vetenskaplig undersökning, men det är ju ändå inte min grej. Haha. Det känns lite märkligt att dessa gigantiska, ekande byggnader ska ”förvara” barn. Får hoppas man gjort något åt akustiken… Bara en av skolorna hade religiös anknytning (så vitt jag kunnat se) och det var Pingstkyrkan vid Petersburgerplatz.

Det för osökt in tankarna på en berättelse jag fick till mig vid murmuseet vid Bernauerstrasse. Där låg en gång en kyrka, men 1961 när muren byggdes hamnade den på ena sidan och 95% procent av församlingen på den andra. De resterande 5% hittade rätt snart en ny kyrka och den blev stående helt övergiven. Självfallet fanns det människor och familjer som genomled värre öden när de splittrades, men på något sätt tycker jag den här kyrkans historia är symbolisk. På 1980-talet beslutade de i öst, där kyrkan hamnat, att den skulle rivas. När jag besökte platsen fanns det en ny byggnad där. Ett cylinderformat kapell med sädesfält runt om. Försoningskyrkan. Kanske hette den så redan innan muren restes, men jag tycker dess namn är så fantastiskt att jag får rysningar. På platsen finns också en staty av en man och en kvinna som, på knä, omfamnar varandra. Jag kände tydligt av markens vemod, men samtidigt en slags trotsig frihet som jag förknippar så starkt med Berlin. De här människorna kuvar man inte igen.

Besök Berlinmurens utomhusmuseum vid Bernauerstrasse. Vill du hitta stadens själ så hittar du den där. Inte minst vid minnesbilderna över murens offer.