Kategoriarkiv: Historia

Brunch på Café Einstein

stolpersteine

Tiden går märkligt fort. För lite mer än en vecka sedan satt jag i trevligt sällskap på Café Einstein för att inta en härlig brunch. Det var en annan skellefteåbo i stan som tipsade mig om stället. Egentligen heter det Café Einstein Stammhaus.

einstein

Fönster mot gatan

Jag fick berättat för mig att Göbbels gett villan som en kärleksgåva till sin hemliga älskarinna Henny Porten (läs mer), men den historien är tydligen inte garanterat sann. Däremot beboddes huset av judar när kriget bröt ut. Utanför ingången finns idag två Stolpersteine för herr och fru Blumenfeld. Georg Blumenfeld dödades 1939 under ett ”flyktförsök” när egendomen skulle tvångsövertas av nazisterna. Lucia Blumenfeld valde (enligt Wikipedia) att begå självmord två år senare, men på stenen står samma sak som på makens.

Oavsett hur de dog så var det ju inte helt otroligt att någon nazist tog över villan, även om det inte var Göbbels. Kåken är stor och ståtlig, för Georg Blumenfeld var bankir. Det förklarar varför han hade råd att bo så ståndsmässigt och varför det ogillades av nassarna. Ja, det är ofattbart att allt detta har hänt! En verkligt dyster del av vår historia.

En Gerhard Richter?

Har de en äkta Gerhard Richter på väggen?

I sjunde himlen

Men jag kom visst bort från ämnet. Jag ville ju skriva om en mumsig brunch. Det fiffiga med Café Einstein är att de serverar frukost hela dagen. Caféet ligger i Schöneberg (ca 8,3 km från där jag bor) och närmaste U-Bahnstation är Nollendorfplatz.

Eftersom jag var hungrig och lite grinig när vi gick från tåget tänkte jag inte på hur området såg ut. Runt 11-tiden, om jag minns rätt, klev vi in genom dörren och det var ganska mycket folk. Vi beställde det som kallas Vitalfrühstück och varsin kanna te. Det vattnades i munnen när jag betraktade min jättetallrik med…

  • avokadokräm
  • ingefärs- och morotsmuffins
  • honung
  • yoghurt med müsli
  • färsk bredbar getostkräm
  • frukt (ananas, melon, jordgubbar, druvor)
  • råkost (morots- och selleristavar)
  • färskost med örter
  • bröd och smör

Av allt detta smarriga var det faktiskt yoghurten som fick ned mig på knä. Kan hända att det berodde på att jag sällan äter det pga mjölkinnehållet, och därför lätt blir salig, eller så var den bara så jäkla god! Dels var den väldigt gräddig och mild i smaken, men sen var den inte kylskåpskall. Det gjorde att aromerna studsade som pingpongbollar i munhålan. När jag sedan toppade det hela med honungen var jag i sjunde himlen. Underbart! Jag åt upp nästan alltihop, utan minsta magbesvär efteråt. Undrar om den finns att köpa i vanliga butiker?

Ett besök i 1930-talets Wien

einstein2

Välkommen!

Jag satt med ryggen åt rummet hela tiden, men det fanns en spegel på väggen så att jag hade viss överblick ändå. När stället gjordes om till café skulle det efterlikna ett typiskt wienercafé med mörka trädetaljer, -diskar, -stolar och -bord. Väggarna var lika crèmefärgade som yoghurten och runda vita glaskupor lyste upp i taket.

Serveringspersonalen bar vita skjortor, svarta byxor eller kjolar samt långa vita förkläden. Lite ”posh” så där, men trevligt. Notan landade väl på en hundring eller ca €12 per person, men det var det verkligen värt.

Rekommenderas. Raaaap!

PS. Jag var tydligen för hungrig för att ha sinnesnärvaro att fotografera min brunch, men du får väl ta mig på orden. DS.

Painting Forever!

Ibland längtar jag så efter kaffe att jag tar vad som helst. Hittade en burk, med en gnutta pulverkaffe på botten, i min tillfälliga boning. Normalt sett är pulverkaffe det värsta rävgiftet som finns, men stunden krävde det. Jag måste säga att det smakar inte så illa. Är det möjligtvis beviset på min abstinens?

Jag har faktiskt satt mig på kaffediet. Inte för att jag är en stordrickare. Nä, tvärtom. Jag borde hålla mig borta helt från koffeinet för att det stressar hela mitt system. Men en riktigt fin och välbalanserad kaffekopp kan vara njutningsfullt att dricka.

I Berlin tycker jag de har ruggigt gott kaffe. Köper ofta en Americano som är en dubbel espresso med extra vatten. Mumma!

Sorry! Menade inte att skriva om kaffe. Jag gjorde en utflykt idag och tänkte egentligen berätta om den.

Uppiggande utflykt

Igår kände jag mig torr och konstig i näsan och halsen. Det hade inte utvecklats till någon förkylning under natten, men jag var fortfarande lite låg och seg. Tyckte en utflykt kunde pigga upp mig.

Solen strålade och det var drygt +10 grader ute. Det tog mig en bra bit efter lunch innan jag fick tummarna loss.

2013-10-18 19.58.53

Ett…

2013-10-18 19.56.36

…tu…

2013-10-18 19.59.37

…tre!

Cyklade söderut, mot Kreuzberg och Berlinische Galerie. Jag hade hittat en intressant utställning av konstnären Franz Ackerman. Tyckte att hans färgglada och grafitiliknande konst såg inbjudande ut.

Den var rejält färgstark, men såg tyvärr roligare ut på foto än i verkligheten.

Han hade specialanpassat utställningen för BG och till och med målat väggen bakom verken.

Ackermans teknik gjorde mig dock nyfiken. Han använde sig av flera lager som skapade djup i bilden.

En tavla hade runda hål och dessa såg ut att leda till en enfärgad baksida ca 1 dm bakom tavlan. Sedan byggde han på med färgad plastfilm, fotografier och fick på så vis till en mer tredimensionell bild.

Ser du katten?

Ännu ett av Ackermans verk. Ser du katten?

Mindre modern konst

När jag ändå var där kollade jag in den nya utställningen Kunst in Berlin 1945 bis heute. Så här står det om den på hemsidan:

In der aktuellen Präsentation liegt der Fokus auf Sammlungsbeständen aus den
Bereichen Malerei, Grafik, Skulptur, Fotografie und Architektur vom Ende des Zweiten
Weltkriegs bis heute. /
I den aktuella presentationen ligger fokus på samlingsobjekt inom områdena måleri,
grafik, skulptur, fotografi och arkitektur, från slutet av andra världskriget fram till idag.

Å så namnet då...

Å den här konstnärens namn då…?

Minns inte

Minns jag förstås inte. Buhu.

Behållningen var några konstnärer inom det abstrakta måleriet, samt de fotografier som visade det sargade Berlin från 1949-51 och under murens inflytande.

Det är fortfarande ofattbart för mig att marken jag går på är så oerhört tyngd av historien. Ibland kommer det över mig för att i nästa ögonblick vara som bortblåst.

Läste att efter krigets slut var ungefär 1/3 av staden förstörd. Det går inte att föreställa sig hur det måste ha sett ut. Berlin är dessutom 9 gånger större än Paris, så det blir en hel del man måste sudda ut.

Det händer att jag tänker på judarna och nazisterna. Att de alla trampat runt på samma gator som jag. Idag cyklade jag på både Neue och Alte Jacobstrasse, och namnen klingar judiskt. Inte långt därifrån ligger dessutom Judiska museet. Jag borde gå dit igen och välja att ta en audioguide.

När jag går på konstutställningar vill jag bara ta in det jag ser, men 2000 år av historia kan man inte bara titta på och ta in den vägen. Nä, jag får ge det en ny chans vid tillfälle.

Först måste jag gå på två utställningar till. Min inträdesbiljett gäller för Painting Forever!, som är ett samarbete mellan Berlinische Galerie, Neue Nationalgalerie, Kunst-Werke (Såg den tidigare, men det var inget att ha!) och der Deutsche Bank KunstHalle.

Ser fram emot mer konst på dagordningen!

Nationaldag = Feiertag

…eller varför man inte ska dricka en espresso klockan nio på kvällen.

berlinvyGrattis på föreningsdagen Tyskland! Och grattis tv-tornet! Idag är det 44 år sedan invigningen. Fast vänta nu. Det var väl Tyskland som skulle stå i rampljuset idag? För ett år sedan stod jag och min kära vän (förstagångsbesökare) med mycket långa näsor på ett café vid Schönhauser Allee. Vi kunde ju inte förstå varför allt var stängt. Nationaldag? Jaha. Nähä. Hehehehe. Pinsam tystnad. Ridå. I år var jag förberedd…

Fick tipset att uppsöka den  j ä t t e s t o r a  loppis- och antikmarknaden bakom Ostbahnhof. Solen strålade, vinden busade – och det var knökfullt! Först fattade jag inte alls hur jag skulle kunna manglas in i den kompakta folkmassan, men på något vis gick det. Snart konstaterade jag att jag verkade ha tappat bort min shoppinggen, men en stund senare insåg jag att jag var pank. Va?! En liten silverring med blå sten, en silverbrosch och två pocketböcker på tyska var ju det enda jag köpt. Så var det med den saken!

Apropå espresson hade jag somnat efter kl 04 på morgonen och vaknade strax innan kl 09. Ingen lång och skön nattsömn precis. Ändå var jag inte trött. Visst hade det tagit ganska lång tid för mig innan jag kom mig ut, men nu var jag där bland allt folk. Sökte upp en bankomat i Ostbahnhof, köpte en onödig kopp kaffe och nougatcroissant. Delade croissanten med ett halvt dussin gråsparvar och en geting. Solen fortsatte att skina och livet kändes alldeles alldeles underbart.

bukettPå morgonen när jag vaknade tittade jag på de två sista avsnitten av tv-serien Enlightened med Laura Dern i huvudrollen. Hon spelade en kvinna som vill förändra världen. Göra skillnad. Avslöja korruption och maktmissbruk. I slutet undrar hon om hon varit för blåögd, för idealistisk och knäpp. Jag undrar detsamma om mig själv. Här går jag omkring med en lyckoboll i magen bara för att jag är i Berlin. Vad har den staden egentligen som ingen annan har? Tids nog kanske det enda jag ser är misären. De utslagna. Rädda punkare med stora hundar. Buffliga karlar som ska fram till varje pris. Sura kärringar i kassorna på mataffären, posten, museet. De trasiga trottoarerna och ruffigheten. Hundskiten och dammet.

Men när jag går hemåt igen, med en brokig och spretig blombukett i handen. Blommor som jag betalat €2,5 för på marknaden. Solen skiner, vinden busar och min lyckoboll i magen strålar ut genom hela mig. Då tycker jag att det är just det här som gör livet värt att leva. Detta enkla och liksom självklara. Visst, imorgon kanske jag sitter där i myndigheternas klor igen, det regnar och jag har blivit less på att inte prata mitt eget språk. Fast idag går jag hemåt. Ser fram emot en kopp te, smörgåsar med det godaste vegpålägget och en riktigt bra favoritbok att läsa om, på tyska den här gången. Om något kan förändra världen är det detta. En total känsla av frid, närvaro och tyst glädje.

St. Hedwigs-Katedrale

© ingrid carlsson

Här finns verkligen en märklig stillhet

Eftersom min tidigare ”guide” inte visat något större intresse för kyrkor (om den inte heter Friedrichswerdersche Kirche och är omvandlad till museum över arkitekten Karl Friedrich Schinkel) så har jag missat något helt fantastiskt. På Bebelplatz, där SA och nazistiska ungdomsorganisationer den 10 maj 1933 brände runt 20 000 böcker, ligger en kyrka med kupolformat tak.

Jag visste att den var katolsk, men jag hade inte haft någon önskan om att gå in i den. Visst har jag besökt kyrkor i mina dagar, inte minst Peterskyrkan i Rom, men jag upplever att ”organiserad religion” är för trång för mig. Alltså söker jag mig inte till ”Guds hus”. Det är liksom inte riktigt naturligt för mig.

Om jag inte har sällskap…

När jag och H skulle besöka just Friedrichswerdersche Kirche, för att se den permanenta utställningen om Berlins favoritarkitekt, var den stängd. Lappen utanför dörren förklarade att byggnaden skulle renoveras och vi kände oss omtumlade av besvikelsen.

Vad skulle vi nu hitta på?

Efter en stunds funderande valde vi att gå i motsatt riktning, in bland de officiella byggnaderna, till Jägerstrasse. Där tipsade jag för övrigt om restaurangen Chipps, som är ett fräscht och trendigt ställe med god mat. En sväng förbi Gendarmenmarkt och plötsligt stod vi på nytt utanför St. Hedwigs-Katedrale.

– Ska vi gå in? frågade H.
– Okej, gärna för mig, svarade jag.

© ingrid carlsson

Älskar de runda lamporna och fönsterglasen

Fantastisk design

St. Hedwigs-Katedrale är en av de vackraste kyrkor jag varit in i. Den blev förstörd i kriget och byggdes sedan upp igen mellan 1952-1963. Istället för att återge kyrkan samma interiör som förut valde man att ändra designen efter tidens ideal.

Genom att motverka kupolens och fönstrens svulstiga välvningar med raka linjer undvek man den tidigare bulligheten.

De blyinfattade glasfönstren har rut- och figurmönster i diskreta färger.

Runda lampor hänger på tråd längs pelarna på var sin sida.

Enkla ekbänkar med metallben bildar en sexkantig ram längs efter de rundade väggarna.

Trappräckena runt om och ner till undervåningen består av tjocka snedställda glasbitar mellan svarta metallstänger.

Och sen kupolen… Inifrån ser det ut som att taket är en enda stor iris. Guds öga, där pupillen inte är svart utan vit av ljus.

© ingrid carlsson

Kupolen har en öppning upp mot ljuset

Pietà

Det fanns en undervåning också. Ja, den låg under våningen ovanför. Vet inte om det normalt sker under här. Höhöhö.

Men jag ska inte skoja. Det fanns en mycket speciell energi där nere. Från det stora runda rummet kunde man gå in i små rum på sidorna. Vi kikade in i ett och där stod den. Statyn av Maria med den döde Jesus i famnen.

I Peterskyrkan i Rom finns det välkända ”originalet”, Pietà, av Michelangelo. Det är en vacker och fridfull staty. Jesus är förvisso död i sin moders famn, men i det lilla rummet var det friden vi kände.

På andra sidan fanns ett rum med ett krucifix och det kändes verkligen som ”Dödens rum”. Tungt, sorgset och svart. Vi betalade 50 cents var och tände ett ljus hos Jungfru Maria. Det kändes som att det var det världen behövde. Inte mer svärta.

© ingrid carlsson

Två våningar, två altare

Rekommenderas!

Oavsett om du är religiös eller ej, intresserad av arkitektur, konst eller bara en speciell upplevelse – gå in i Hedwigskirche och se dig omkring.

Viktigt dock att visa respekt!

Gå inte in för lättklädd och prata inte för högt.

Det är trots allt en andlig och helig plats.

Redan innan det ens fanns en kyrka användes området för andligt utövande.

Jag kunde känna det klart och tydligt. En vilsam, lugnande atmosfär. Perfekt för den som vill varva ner från sol, trafik och storstadsbrus.

Lyonel Feininger Galerie

Som så mycket annat inom tysk konst, arkitektur och historia har M introducerat konstnären Lyonel Feininger för mig.

Lyonel Feininger föddes 1871 i USA av tyska föräldrar. Familjen flyttade tillbaka till Tyskland 1887 och Lyonel studerade konst i både Hamburg och Berlin.

I början av sin karriär arbetade han som karikatyr- och serietecknare, men 1911 i Paris kom han i kontakt med kubismen och utvecklade sin egen prismaliknande stil. (Jag tycker mig ha hört uttrycket ”prismaism”, men kan ha hittat på det själv…)

1919 blev Feininger inbjuden av Walter Gropius till Bauhausskolan, där han undervisade i grafisk konst och målning både i Weimar och Dessau fram till 1926.

År 1937 flyttade Lyonel Feininger åter till USA, närmare bestämt till New York. Hans konst hade utropats som Entartete Kunst, ungefär ”degenererande konst”, av nazisterna, som samma år konfiskerade ca 400 av hans verk.

Den gode vännen dr Herman Klumpp, från Quedlinburg, lyckades gömma ett stort antal teckningar, akvareller, träsnitt m.m. i ett gammal tvätteri. Klumpp hade tidigare varit elev till Feininger på Bauhausskolan och såg det som sin stora uppgift att rädda sin lärares verk till eftervärlden.

Tack vare hans modiga ingripande kan vi idag ta del av en fantastisk samling på Lyonel Feininger Galerie. Feininger dog 1956 och galleriet i Quedlinburg öppnade 1986, ett år efter Klumpps död.

1997 byggde man en ny och modern del till den gamla. Från och med 2006 är galleriet en självständig del i Stiftung Moritzburg, Kunstmuseum des Landes Sachsen-Anhalt, och räknas som något av en klenod i det tyska museilandskapet.

Vepor på väggen

Entrén från gatan

En äkta Feininger på väggen

Att jag fick möjlighet att följa med hit var nästan för bra för att vara sant. Ändå blev jag lite besviken. De fina akvarellerna visades inte i den utsträckning jag hoppats på, men teckningarna och karikatyrerna var inte dumma de heller!

Tyvärr fick man inte fotografera, men min favoritbild var nog den som också fanns på affischen. Älskar den rosa färgen i kombination med det gröna och turkosblå. Den lyste verkligen upp rummet och väggen den satt på.

Undrar hur mycket tavlan är värd? Om den var till salu skulle jag knappast ha råd att köpa den, men man kan ju alltid drömma!

Det som är så roligt och läckert med Feiningers tavlor är att han ofta kombinerar vattenfärgerna med dessa tunna tuschstreck och jag tycker det blir så häftigt. Han ritar intressanta karaktärer, vilket säkert bottnar i serie- och karikatyrtecknandet.

Jag köpte en bok som innehöll många av bilderna från den här utställningen, men även några av akvarellerna som inte fanns med. De med strand, hav och båtar. Om man söker på Lyonel Feininger dyker många vackra bilder upp. Bland annat båtarna, men också de färgglada kubistiska målningarna. Jag tycker om dem också.

Hoppas jag får möjlighet att återvända till galleriet för att se någon annan del av samlingarna. Och kanske köpa en jättekalender eller en affisch med någon favoritbild. Det skulle faktiskt sitta fint med en billig, massproducerad Feininger i mitt hem. Man får vara glad för det lilla.

Förresten, Lyonel Feininger var en duktig fotograf också och hans söner Andreas och Theodore ”Lux” Feininger valde den vägen istället för måleriet. Eller kanske som komplement. Jag vet för lite om dem. Trodde de var samma person!

Men båda två – och pappan – har fotograferat fantastiska svartvita bilder av och i New York. Tips för den som gillar att googla. Drömmen vore att få gå på en samutställning av far och sönerna Feiningers foton. Tror jag ska önska mig det av tomten 🙂

Die Wende*

Idag, den 9 november, är den 23 år sedan Berlinmurens fall. Det är alltså bara 23 år sedan Tyskland blev fritt. Ett år senare, 3 oktober 1990, enades delarna och blev till ett helt land. Jag tycker det är svårt att förstå hur det måste ha varit att leva i denna splittring. I Sverige har vi haft fred och frihet sedan 1814. Det är nästan 200 år. Många skulle förstås hävda att tyskarna förtjänade allt som skedde i och med Hitler och andra världskriget. Förvisso. Men en stor del av de som fick leva med delningen av landet och muren i Berlin föddes ju efter krigets slut. Det är redan där ett par ytterligare generationer som straffats för det som andra hade gjort.

Jag vet inte om det var ett lämpligt straff, men muren var grym. Hur den skar genom en stad, genom familjer och helt cyniskt stängde människor ute från frihet och ett bättre liv – bara för att de skulle förse väst med billiga produkter. Jag har nämligen läst att Östtyskland var då vad Asien och Kina är idag, ett ställe för billig arbetskraft och massproduktion. Så att väst kunde handla lågprisvaror och själva slippa jobba för svältlöner. Nåja. Jag vet inte om jag har belägg för detta, men lite sanning ligger det i det. De välutbildade ville hellre söka lyckan i väst och att förlora dem var tungt för öst.

Att sedan veta att muren föll av misstag. På grund av dålig kommunikation mellan olika instanser. Så här står det på Wikipedia:

Demonstrationer för demokrati utbröt i flera östtyska städer, inklusive Östberlin.[2] Den östtyska regimen var pressad och hade svårt att hantera situationen, då denna delvis skapats av reformer i andra östländer, exempelvis av den reformpolitik Michail Gorbatjov startat i Sovjetunionen. Den östtyska regimen hade inte följt med i denna reformpolitiska utveckling.

Kommunistpartiets politbyrå beslutade den 9 november att med tanke på det politiska trycket tillåta privata besök i Väst. Det skulle gälla från följande dag, och ansökan skulle krävas. SED-funktionären Günter Schabowski fick i all hast ett handskrivet papper om de nya regleringarna, och vid en kaotisk TV-sänd presskonferens inför journalister från hela världen frågade den italienske journalisten Riccardo Ehrman när dessa nya regleringar skulle börja gälla. Schabowski, som var dåligt påläst, svävade på målet och antog ”att detta gäller med omedelbar verkan och utan restriktioner”. Tiotusentals östtyskar begav sig till gränskontrollerna och vakterna som saknade direktiv släppte förbi dem kl 23.30. Samtidigt öppnades på motsvarande sätt gränspassager i den inomtyska gränsen mellan Västtyskland och Östtyskland.

Där kan man tala om en lycklig slump. Om det nu var slumpen som avgjorde. Jag vill gärna tro på att det fanns en mening. Att det var dags. Alla länkar var försvagade och sen brast de när tiden var mogen. Som jag tror det kommer bli med alla frihetsberövande regimer förr eller senare. Jag blev ganska rörd av Ms berättelse, att han varje år brukar se en dokumentär om murens fall. För att fira och minnas. Ah, det är vackert. För när firade vi friheten senast?

*Die Wende betecknar förändringen, vändpunkten samt ”processen där man övergick från socialism och planekonomi till kapitalism och marknadsekonomi i Östtyskland runt åren 1989-1990. I den processen ingick Berlinmurens fall.
Källa: Wikipedia.

Quedlinburg

Inte långt från Gardelegen ligger Quedlinburg, vars gamla stadsdel härstammar från medeltiden och numera finns på UNESCOs världsarvslista. Det är främst slottet och stiftskyrkan som man vårdar ömt, men hela den gamla delen har rustats upp. Här finns otroligt vackra hus med de mest fantastiska konstruktioner.

Jag fascinerades framför allt av de byggnader som inte bara hade tegelpannor på taket – de hade det på fasaden också.

Enligt min upplevelse är staden som en labyrint av kullerstensbelagda smågator flankerade av dessa underbara hus. Högst upp, med utsikt över hela nejden, tronar slottet.

En gång i tiden fanns här en religiös skola för adelns döttrar och de kom från när och fjärran. Jag är osäker på exakt hur långt bort ifrån, men i och med att de samlats på samma ställe och blivit vänner, skapade detta fred i regionen. Kvinnornas närvaro var också en av anledningarna till att staden var starkt bevakad, men det var en rik stad och den blev så småningom införlivad i Hansan.

Medeltida gator

Kullerstenar

Utflyktskompisar

Jag och ”Oma”

Höstlöv

Slottet igen

I väntans tider…

Ja, jag är inte hundra på den här informationen. Det blev en blandning av Wikipedia och det jag fick mig berättat av två ivriga stenhuggare.

Inne på gårdsplanen till en byggnad, som jag inte vet vad den var, möttes vi av en snacksalig man och en dito kvinna. De kunde mycket om staden och historien om den.

Jag lyssnade med ett halvt öra, för kvinnan hade stuckit en sten i handen på mig. Det var en mjuk typ av sandsten, som man utan större besvär kunde karva mönster i.

Medan M var trevlig och tog emot all information skrapade jag streck, snirklar och punkter i den porösa ytan. Riktigt rogivande.

Till slut vet jag inte vem som väntade på vem, men jag tror M lät mig karva och jag lät honom föra samtalet klart.

Jag fick stenen som present samt en liten bit alabaster. Den var inte skoj att karva i för den skrek. Som naglar mot svarta tavlan, om du känner till det ljudet. Hurv!

Kuliga tegelfasader

Läckert handtag

Rosenträdgården

Utsikt

Gamla anor

Det kändes som att ha rest i tiden att gå omkring bland alla färgglada och praktfulla byggnader.

Om jag kisade eller försökte utesluta människorna runt omkring kunde jag nästan föreställa mig hur det kunde ha varit i gamla tider.

Det var inspirerande att gå på fotosafari och jag tog också en hel del bilder. Som synes…

Efter ”stoppet” hos stenhuggarna besökte vi Lyonel Feininger-galleriet (det får bli ett eget inlägg). Magarna sa sedan ifrån att det var lunchdags och en fikonsallad med getost senare (mums!) åkte vi till Grüningen för att hämta Ms mormor. Vi tyckte att hon skulle få lufta sig lite och åkte tillbaka till Quedlinburg med henne.

Utflykt med ”Oma”

Ivrigt berättade hon för mig – ett flertal gånger – hur hon arbetat i Quedlinburg och även träffat sin blivande man här. Det var trevligt att strosa runt i armkrok med henne och jag kände saknad efter min egen mormor.

Vi gick den branta vägen upp mot slottet och kyrkan. Det fanns en liten rosenträdgård där uppe och från den hade man utsikt över hela staden.

Innan vi skjutsade hem ”Oma” och styrde kosan mot Gardelegen igen stannade vi till på det lokala bryggeriet. Mormor beställde ett glas apelsinjuice och för oss ”ungdomar” blev det ett mörkt öl som smakade svagdricka och julmust. Givetvis alkoholfritt för chauffören, men även för mig. Riktigt gott!

Quedlinburg är en tämligen okänd ädelsten som inte många turister hittar till. Vi betalde inte in oss, men kyrkan verkar vara värd ett besök. Magnifikt kyrkorum med ett modernt och unikt kors! Så om du råkar vara i trakterna – stanna till i stan. Det är helt klart värt det.

Tragedi på Alexanderplatz

Jonny KHemska saker händer på alla möjliga ställen, så även i Berlin. För inte så länge sedan blev 20-årige vietnamesen Jonny K ihjälslagen på Alexanderplatz. Angriparna, för de tros ha varit flera, misshandlade Jonny så svårt att han avled dagen efter av skadorna. Idag ordnades en minnesstund för honom (han kommer begravas senare i kretsen av sina närmaste) och bland annat Berlins borgmästare Klaus Wowereit fanns med. Människor är upprörda och chockade över det inträffade, men ingen har ännu anhållits för brottet. Ett minnesaltare har uppstått på platsen där Jonny misshandlades. Jag passerade blommorna, ljusen och breven den kväll jag var ute för att fotografera The Festival of Lights. Ofattbart att något sådant kan hända, men Alexanderplatz är stort och ett tillhåll för alla möjliga typer på kvällar och helger. Inte bästa stället att tillbringa fritiden på. Samtidigt ska ingen behöva bli angripen och ihjälslagen. Polisen verkar inte veta något om bakgrunden till misshandeln. Om det fanns t ex rasistiska motiv.

I Berlin finns många vietnameser. Jag har hört berättas att det var kommunistregimen som bjöd hit dem för att erbjuda utbildning som de kunde ha nytta av vid återvändandet till hemlandet. En slags vänskaplig gest kommunistländer emellan. Väldigt många valde dock att stanna kvar och det är inte sällan de äger restauranger eller jobbar oändliga timmar på Spätis (kvälls- och nattöppna småbutiker). Min uppfattning är att de är respekterade för just detta samt för att de gjort allt de kunnat för att smälta in i det tyska samhället.

Jag hoppas att de som dödade Jonny hittas och ställs till svars för det de gjort, men jag är rädd för att det är en dubbeltragedi. Att förövarna också är unga killar som på detta vis slänger bort sin framtid. Jag kan inte veta säkert vem som ligger bakom, men tänk så mycket tragik en sådan här händelse sprider. Och tänk så mycket gott en positiv handling sprider. Så se till att sprida kärlek och inte hat!

Andra sidan av Gardelegen

Gardelegen - utsikt från klocktornet

Gardelegen – utsikt från klocktornet

Efter det förra inläggets tema måste jag visa att Gardelegen har en annan sida också. Jag var bara tvungen att få ur mig det svåraste först. Gardelegen är en alldeles förtjusande liten stad med många gamla byggnader. På medeltiden var den rik och inflytelserik, belägen precis där två viktiga handelsvägar korsade varandra. Hansan gjorde staden till sin och den omringades av vallgrav och höga murar för att skydda skatterna. Tyvärr är den idag en mindre blomstrande ort. Sedan murens fall har många företag försvunnit eller lagts ned. Jag ser många äldre människor och även skolbarn, men jag hittar inget myller av människor. Centrum påminner mig om Piteås småstaden och storleken kan vara ungefär densamma.

Trött av alla intryck

När jag stiger av tåget från Stendal välkomnas jag av en blyertsgrå himmel. Snart inser jag att alla vackra hus och träd i höstskrud får än mer intensiva färger i diset. M hämtar mig och vi kör på smala kullerstensgator. På varje sida ligger det ena fina huset efter det andra. Eftersom orten inte är attraktiv att bo på kan fantastiska hus stå tomma och vara mycket svåra att sälja. Speciellt om de renoverats för att bibehålla sin autentiska charm. Det är omöjligt att få ett pris som täcker kostnaderna. Trots detta trista faktum ser jag skillnaden mellan t ex min gamla hemstad Kalix. Det var aldrig en blomstrande handelsstad på den här nivån, vilket syns på husen. Kanske fanns flotta herrgårdar i gross och parti, men trä ruttnar och faller sönder. Sten, murbruk och tegel håller mycket längre. Det är tydligt att mitten av Europa haft en blomstrande civilisation längre än vi uppe i norra Norrland.

Det verkar krylla av sådan här små pittoreska småstäder i hela Tyskland. Och alla har ett bryggeri med anor. M och hans föräldrar berättar att Gardelegens bryggeri har gått i konkurs, men att ölet ändå inte var något vidare gott. Möjligt att det är en del av anledningen till de dåliga affärerna. Öl eller ingen öl. Jag är tacksam att jag blivit inbjuden att bo här några dagar för att få se mer av tyska landsorten. Ms föräldrar äger en klockaffär och hans pappa är tredje generationens urmakare. Han innehar också det ärofyllda uppdraget att serva klocktornets maskineri. Varje kvart slår klockan 1-4 slag samt förstås rätt antal vid varje hel timme. Jag får följa med upp och titta på alla kugghjul, stavar, vajrar, pryttlar och mojänger. Det är riktigt fascinerande. Jag vågar däremot  inte gå upp till stora klockan när den ska slå fem. Jag är rädd att ljudet ska vara för högt. Lite senare får jag testa att slå på klockan själv. Ljudet är högt, men inte fullt så öronbedövande som jag trott.

I nästan tre dagar har jag nöjet att promenera längs ån, sparka med fötterna bland tjocka mattor av gulnade löv, trycka vitlöksosande pasta på restaurangen runt hörnet, göra desperata försök att föra en vettig konversation på tyska, klia på en katt hos den lokala keramikern, äta rödkål och surkål, stå öga mot öga med den största spindel jag sett – och det största havet av kakor. Ms mamma hade precis fyllt 60 år och kylskåpen dignade av godsaker som behövde ätas upp. Undrar om det var för min fikatalang jag blev inbjuden. Hähähä. Jag gjorde mitt bästa att vara till lags.

2 x urmakare + far och son

Mor och son

Massakern i Gardelegen

Militärkyrkogården i Gardelegen

I märgbitande fuktig kyla, under ett grått och tungt molntäcke, fick jag ta del av ett stycke historia som var så fasansfull att det inte går att förstå. I andra världskrigets slutskede, i princip i sista minuten innan amerikanarna nått Gardelegen, fördes en grupp på ca 4000 fångar till bygden…

Fångarna var ihopsamlade från ett koncentrations- och arbetsläger i närheten, Dora-Mittelbau, och skulle fraktas via tågvagnar till andra läger i norra Tyskland. Dessvärre var tågspåren i Gardelegen förstörda av striderna så fångarna beordrades ut ur tågen för att på annat sätt, främst till fots, tvingas vidare.

Vid tillfället var fångarna till antalet betydligt fler än SS-männen som skulle vakta dem. Extrafolk rekryterades bland lokala grupper, så som Hitlerjugend och brandkåren. Den 13 april 1945 fördes drygt tusen av fångarna, de som var i särskilt dålig kondition och inte orkade gå längre, till en stor ladugård utanför staden.

De tvingades in i byggnaden, som barrikaderades från utsidan, och ladan sattes sedan i brand. Fångarna försökte förtvivlat att ta sig ut. Många grävde i vild panik hål under väggarna eller forcerade dörrarna, men så fort de blev synliga sköts de av vakterna. Av de få som klarade sig hade en lyckats klättra upp under takåsarna och hänga kvar tills vakterna gått därifrån. Halvt kvävd av röken överlevde han mirakulöst. Andra spelade döda i högarna av kroppar.

Nästa dag återvända SS-männen, med flera, för att bränna kvarlevorna och skjuta eventuella överlevande, men de hann inte så långt. Amerikanerna nådde fram till platsen och skrämde iväg dem.

För alltid ansvariga

Av en slump fann den amerikanska truppen resterna av ladan och 1016 människolik. De intervjuade flera av de överlevande och amerikanska arméns fotografer anlände för att dokumentera krigsförbrytelserna.

Den 21 april tvingade den amerikanska befälhavaren mellan 200-300 män från Gardelegen att begrava de döda fångarna.

Kropparna flyttades från ladan och några tillfälliga massgravar för att begravas i enlighet med amerikansk soldattradition. Gravarna försågs med varsitt träkors. Den 25 april hölls en högtidlig ceremoni för att ära offren och ett minnesmärke upprättades.

Befolkningen i Gardelegen föresattes också att alltid ta väl hand om dessa gravar. På en militärskylt vid gravplatsen står än idag att läsa:

Gardelegen Military Cemetery
”Here lie 1016 allied prisoners of war who were murdered by their captors.
They were buried by citizens of Gardelegen, who are charged with responsibility that the graves are forever kept as green as the memory of these unfortunates will be kept in the hearts of freedom-loving men everywhere.”

Established under supervision of 102d Infantry Division. United States Army.
Vandalism will be punished by maximum penalties under laws of military government.

Frank A. Keating Major General, U.S.A. Commanding.

Historien hinner ikapp samtiden

När jag och M kommer till minnesplatsen står två polisbilar på parkeringen. En man klädd i blåställ pratar med polismännen och jag uppfattar ord som att han ”letat överallt, men inte hittat någon”.

En av poliserna har en schäferhund i koppel, men han stänger in den i hundburen i bagaget på bilen. Jag funderar förstås på vad som kan ha skett. Var någon på rymmen?

Väljer dock att fokusera på minnesmärket och att ta reda på mer om massakern.

Det jag läser skickar rysningar längs efter hela kroppen på mig. När vi kommer fram till själva kyrkogården med alla sina vita kors i perfekta rader, förstår jag vad som hänt. Texten på militärskylten slår mig som en piska i ansiktet: ”Vandalism straffas med högsta straff enligt militärlagarna.” Någon hade roat sig med att rycka upp flera av de vita korsen på gravarna. Alla hade de judestjärnan på…

Jag känner hur oerhört grovt det här brottet är och hur djupt det berör mig. Dessa människor som lidit och dött en sådan hemsk död, att deras gravar skändats. På grund av samma sak som miljoner människor dödats – de var judar.

På närmare tio gravar, av vad jag kan se, har korsen blivit uppdragna. Inslagna i blå plastsäckar, för att bevara eventuella fingeravtryck, lastas de in i den större polisbilen. Jag har lust att gråta och känner stor ödmjukhet inför dessa kors, som jag ser är av metall och inte längre i trä.

Det är mer än 70 år sedan fångarna dödades och ändå får de inte vila i frid. Den som utfört dådet är knappast en lycklig människa, men tänkte hen verkligen på konsekvenserna av sina handlingar?

Vi borde ha kommit längre än så här. 70 år… Tänk sedan på de länder där det fortfarande pågår krig. Det tar lång tid att läka dessa sår. Mycket lång tid.

Fakta om massakern i Gardelegen taget från Wikipedia

Fotnot: ’Holocaust’ (den engelska benämningen för förintelsen) kommer av grekiskans holókaustos: hólos, ”hel” och kaustós, ”bränd” och betyder egentligen brännoffer. Enligt skyltarna på minnesplatsen i Gardelegen var det efter den här händelsen begreppet började få sin stora spridning.