Kategoriarkiv: Friedrichshain

”Hemma” igen?

Sitter i soffan och tittar på tv. En ny dubbad film med Johnny Depp har precis börjat. Nyss såg jag sista piratfilmen med honom. Framför mig breder också en nybäddad säng ut sig. A har återigen ställt upp och låter mig hyra hans lägenhet. Även om jag nu bor längre bort från mina vänner är det ganska skönt att vara tillbaka i Prenzlauer Berg. Egen lya igen. Och det är rent och välstädat. Grabbarna grus hade inte direkt gnuggat köket så det blänkte, men det funkade.

När jag flyttade till Friedrichshain längtade jag tillbaka hit och nu längtar jag tillbaka till Friedrichshain. Ja, typ. Jag kan inte bestämma mig vilket område jag gillar bäst. Till en början kändes F-hain lite trist, men jag hade inte sett allt förstås. Det har jag fortfarande inte. Jag hittade nya vägar och mysiga ställen den senaste veckan. Frau Honing, Tilsiter Lichtspiele och Postbahnhof. Allt inpå knuten. Jag hinner säkert bestämma mig innan sista 1,5 månaderna är över.

Nu ska jag gå och sova. Imorgon ska jag träffa en ny vän, hoppas jag, för frukost (!) i Kreuzberg. En stadsdel jag inte besökt så ofta. Om allt går som planerat ska jag också träffa S&H för att kolla in Berlin Art Week på Hitlers gamla flygplats Tempelhof. Preview Berlin Art Fair heter det. Det ska bli oerhört spännande. Gute Nacht!

STROKE / Berlin Art Fair 2012

Morten Andersen, Danmark

Besökte Postbahnhof igen som utlovat. Jag gillar det stället som det är. En gammal post med, vad jag antar, garage för olika fordon på markplan och en stor sorteringshall på ovanvåningen. Eller kanske fanns där postkontor? Svårt att veta, för idag är det tomma lokaler perfekta för mässor, utställningar, loppmarknader osv.

Jag blev glad att jag fick med mig M. Han är en person som jag verkligen gillar att gå på utställning med. Vi har ungefär samma fart, går ibland för oss själva, ibland tillsammans. Vi gillar ungefär samma saker och vi delar alltid våra intryck med varandra. Jag tycker det är rent ut sagt skitkul med en sådan vän! Att stå och småmumla med viktig min och armarna i typiska förstå-sig-på-poser är också kul. En del personer runt omkring blir så nervösa då och tror att vi ska recensera. Haha. Ja, det är humor.

Morten Andersen, Danmark

På ovanvåningen fanns det som väl egentligen var utställningen Berlin Art Fair, men i markplan fanns de riktigt duktiga konstnärerna. Den utställningen var faktiskt fristående och kallades STROKE. Otroligt coola målningar med mer eller mindre anknytning till grafittin. Vi gick först en sväng där nere och tog sedan en kort dryckespaus. Efter det gick vi upp, men när vi sett de tavlorna måste vi gå ner igen för att jämföra och det var stor skillnad! Jag uppskattade nästan målningarna ännu mer andra gången. Jag tog förstås foton med min kära iPhone. Varför har jag egentligen släpat med mig båda mina kameror från Sverige? Jag använder ingen av dem. Suck…

Ingången, en av dem

Konstnärer?

Finn DAC, UK.

Finn DAC, UK.

Finn DAC, UK.

Finn DAC, UK.

Hjärtat i glasburk

Läckra blommor

Dan23, Frankrike

Dan23, Frankrike

Shaka, Frankrike

Shaka, staty

Snyggt!

Coolt, men okänt

Das Beet, Berlin

Intoxicated Demons, München

En kul grej…?

Jag är visst med här

Till sist, en smula kubism

Tilsiter Lichtspiele och Pompeji

Tilsiter Lichtspiele

Jag skulle gärna vilja gå på stumfilm. Ja, du läste rätt. Jag har alltid velat se hela Doktor Caligaris kabinett och jag missade den härom sist på Brotfabrik. Nu ska den visas igen – med livemusik – på utomhusbion Pompeji. Dagen efter visas Nosferatu. Det vore ju toppen att se dem båda två!

Tyvärr är jag aningens oroad över elementens krafter. Det blir sakta kallare på kvällarna. Kan man frysa häcken av sig? Det står faktiskt att om det är dåligt väder visas filmen på Tilsiter Lichtspiele istället. Det är ett ställe som ligger mig varmt om hjärtat. En mysig pub med intilliggande liten biograf. Eller så är det tvärtom 🙂 Stället har i vart fall anor från hundra år tillbaka. Alltså Berlins äldsta bio.

Stumfilmsaffischer

Tilsiter Lichtspiele (Lichtspiele betyder biograf) visar ofta film på originalspråket, nu senaste The Rum Diary med Johnny Depp, och jag skulle gärna se film där också.

Baske mig! Det ska jag göra! Det ligger inte alls långt bort från där jag bor, i typ två dagar till. På lördag flyttar jag tillbaka till Prenzlauer Berg. Apropå ingenting.

Jag har varit på puben två gånger och druckit min specialare, Kristallweißen mit Zitrone, ljust veteöl med en skiva citron. Jag är ingen större fantast av veteöl, men detta är gott. Påminner om Corona med lime, som ju är gott en varm sommardag.

Tilsiter brygger också sig egen öl, vilket jag tror är betydligt vanligare här än i Sverige. Jag menar, att varje pub brygger minst en egen ölsort. Mina vänner beställde den lokala ölen på en pub i Stockholm och höll på att svimma när de skulle betala. Hos oss är ju det lokalbryggda en dyr delikatess! Borde kanske berättat det för dem… Men då fattade jag inte att det var på det här viset. Nåja. Lätt att vara efterklok.

Ja, ytterligare punkter på att-göra-listan. Börjar känna av någon slags stress. Att jag måste hinna med så mycket innan det är dags att åka hem igen. Tiden verkar aldrig riktigt räcka till för allt jag vill göra i Berlin. Man måste ju orka också. Dessutom är det roligt att få sällskap ibland och inte behöva göra allt ensam.

Därför ska det bli extra skoj när jag får Sverigebesök runt månadsskiftet. Då kommer två omgångar vänner till stan. Härligt! Fast jag ska inte klaga. Imorgon får jag sällskap till Postbahnhof och på söndag ska jag träffa en förhoppningsvis ny vän för frukost.

Japp, kl.10.00 ska Ingrid befinna sig på café Rita i Kreuzberg. Det ser jag fram emot. S verkar vara en härlig kvinna som har nära till skratt. Vi får se hur vi klarar språkbarriären. Jag behöver verkligen lära mig mer tyska.

Å, när ska jag hinna allt!!??

Dansbandsmusik på tyska

Jag hade fel. Det finns. Min granne här på Hausburgstrasse spelar högt så det ekar på innergården. Låter nästan som religiöst också. Typ ”Han är min sång och min glädje”, om någon minns Jan Sparring.

Jodå. Jag vet vem han är. Eller var. Han torde vara död vid det här laget. Han var gammal redan då, när han låg på svensktoppen. Just nu saknar jag min sjungande granne på Sonnenburgerstrasse. Vilken tur då att jag flyttar tillbaka dit i helgen. Haha. Baj baj Jan Sparring!

Samtidigt måste jag beundra toleransen. Ingen försöker överrösta. Det är helt enkelt den här människans tur att njuta av sin musik, med innergården som förstärkare. Så otroligt generöst och snällt.

Själv har jag lust att slå på vilken dunka-dunka-musik som helst. Kanske är jag inte helt upplyst än…

Stop and smell the roses

Rosor, hörnet Richard Sorge Strasse / Mühsamstrasse

Det gjorde jag idag. Tänkte att jobba kan jag göra senare. Det kommer ju att regna ikväll. Så jag gick ut. Strosade runt. Upptäckte nya gator, nya caféer, nya vyer. Tog en väg jag aldrig tagit förut. Bara för att se vad som fanns bakom hörnet. Ett vemod vilar över mig idag eftersom jag igår fick budskap om en ung människas död.

Bara 37 år. Ingen som helst ålder. Varför tog hennes dagar slut medan mina fortsätter? Ingen vet. Därför ville jag verkligen se till att njuta. Känna den ljumma vinden smeka mina armar, höra lövens rasslande över mitt huvud, trafikens brusande i bakgrunden. Låta all stress och press bara rinna av mig och istället fokusera på det som är viktigt i livet. Att leva!

Jag har förmånen att just nu kunna släppa mitt jobb och gå ut i ett solvarmt Berlin. Jag har förmånen att jag kan gå. Passerade en man som mödosamt, steg för steg, hasade sig fram efter trottoaren. En krycka i varje hand. Så otroligt privilegierad jag är som har båda benen i behåll. Att jag kan se och höra. Alla sinnen fungerar som de ska.

Jag gick längs Strassman Straße och se där, ett mysigt fik. Frau Honig (Fru Honung). Det ska jag lägga på minnet. Ovanför uteserveringen fanns en balkong som fullkomligt dignade av hängpelargoner. En enda stor boll av blommor. Det var så vackert så jag glömde att ta en bild.

Efter hela vägen upptäckte jag sådant jag aldrig sett förut. Människor jag aldrig mött. När jag kom fram till en korsning visste jag inte åt vilket håll jag ville gå. Något sa mig höger, men nja… Stannade och låtsades massera mitt knä. Tittade åt båda hållen. Nä, jag måste gå till höger. Det var bara så.

Utflykt till en kyrkogård

Kom ganska snart fram till en hög tegelmur. Den såg intressant ut. En park? Ett äldre par gick framför mig stödda på varandra. Småpratade. Jag passerade dem och möttes av en annan äldre man på cykel. Han hoppade av cykeln, lyfte upp den och gick snabbt uppför några små trappsteg och in genom muren. Jag blev nyfiken och gjorde en tvär sväng. Följde efter. Bakom mig svängde även det grånande paret in. Vi befann oss på en kyrkogård.

Friedhof Friedrichshain

Friedhof Friedrichshain tror jag den heter. Det är dubbel frid i det namnet. Det såg ut att vara en modernare kyrkogård. Jag såg inga stora pampiga gravar, utan bara låga, ödmjuka stenar, blommor och dekorationer. Precis som på svenska kyrkogårdar.

Människorna som befann sig där, förutom jag, var alla äldre. Änkor som pysslade med blomsterarrangemang på en sörjd makes grav. En ny kvinna dök upp framför mig. Hon var klädd i rosa och vitt, gick i sakta mak på grusgången. Jag valde att se vart hon skulle ta vägen.

Hela området skuggades av gigantiska trädkronor. Det kändes som att vara insvept i änglavingar. Tryggt, svalt och dämpat. Jag gick genom en allé mot en byggnad, som troligtvis var en kyrka. Väl framme tvekade jag igen, men då såg jag den ljust klädda kvinnan.

Hon hade vikit av till vänster. Sakta knappade jag in på henne. Jag hade sett att hon körde något framför sig. Jag tänkte först på en rullstol eller en rullator, men när jag passerade såg jag att det var en barnvagn. Ett barn på 1-2 år sov lugnt där i. Det kändes hoppfullt. Ett tecken på att allting fortsätter.

Tacksamhet och gofika

När jag kom ut i verkligheten kände jag mig yrvaken. Var var jag någonstans? Vilket håll nu då? Intuitionen sa mig att jag borde fortsätta åt höger, då hade jag gått i en cirkel och borde komma fram till en gata jag känner igen. Mycket riktigt. Jag var snart tillbaka på Richard Sorgestrasse, som korsar Strassmanstrasse, där jag började min promenad.

Vid nästa gathörn låg Frau Honig där igen och jag gick in och beställde en bit apelsin-, mandel- och honungskaka samt en kopp te. På deras uteservering hade jag gärna suttit kvar än, men till slut var jag tvungen att återvända till jobbet. Jag är inte mer fokuserad än jag var innan, men jag är uppfylld av en ljus glädje. En tyst tacksamhet. Jag finns.

Vidare inspiration till att stanna upp, lukta på blommorna – och sedan prova något helt nytt. Livet pågår nu: www.thecoolhunter.net/lifestyle

Min väns konst

I helgen gick jag runt hemma hos A och fotograferade hennes tavlor. Tror de flesta är till salu. Jo så att…

Och hon har en webbshop också: www.anjaammon.de/digitalart Ifall du blir köpsugen.

Jag är väldigt förtjust i alla tavlorna. Min tidigare favorit är överst till vänster på bild 2, men jag inser att favoriterna växlar efter dag och humör. Det finns dessutom fler tavlor som jag inte fotograferat.

Jag är väldigt glad och nöjd över den tavla jag redan äger. Undrar hur jag ska få hem den till Sverige…

Tavla i hallen

Väggen i gästrummet

Fin kudde med tryck

Ännu fler tavlor i olika tekniker

En favorittavla med paraply

Fyra små guldkorn

Läckert digitaltryck 1

Digitaltryck 2

Nonsenzzzz…

Vet inte om vädret påverkar eller om det är spänningar som släppt av A:s balansering, och sånglektionen, men jag är trött. Zzzzz… Det har regnat igår kväll och halva dagen idag. Först nu börjar solen komma fram. Det ska bli varmt igen. +28 grader som mest. Vi får väl se.

Det har varit runt 20 grader i veckan, men vinden har varit kall. Jag har frusit. Nu börjas det. Berlins fuktiga klimat gör att kylan är svårare att klara av än uppe i norra Sverige, där kylan är torr. Jag gillar förstås inte kyla oavsett, men det råfuktiga kryper inpå skinnet på ett sätt som är väldigt obehagligt. Jag frös ganska rejält i november ifjol. Jag hade förstås inte så varma kläder med då. När jag reste den här gången klämde jag ner två varma tröjor, en i ull och en annan som bara är stor och fluffig (akryl). Det kan också blåsa rätt bra i den här platta staden.

På tal om platt – jag har inte sett en enda rejäl uppförsbacke än och jag har ändå rört mig (på cykel) i ett hyfsat stort område. Typ tre stadsdelar. Jag är dålig på avstånd, men om man tänker sig en cirkel, med mittpunkt i Friedsrichshain, och en radie på åtminstone 5 km. Ingen uppförsbacke! Cykelhimlen 🙂 Däremot går det fortare att cykla från Prenzlauer Berg till Friedrichshain för att det sluttar svagt nedåt, men ska man tillbaka igen är det bara jobbigt en kort sträcka. Finns ingen Getbergsbacke att bäva inför!

Ja, det var lite nonsensprat. För att jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra. Som jag skrivit om tidigare så jobbar A i helgen, vilket betyder att jag och Stewie får roa oss själva. Han sover så jag passade på att gå hem och packa med mig några saker jag kan behöva ikväll. Nu står det mellan att cykla in till Mitte och gå en shoppingsväng på nya gator eller åka och handla mat. Tror jag kan behöva en cykeltur. Varit väldigt mycket i stillhet och det bidrar säkert till min trötthet.

Äh, solen gick i moln. Nu blev jag så där trött igen. Kanske tar en tupplur istället. Zzzzz…

Andra bullar

Det händer faktiskt annat här än att jag köper mazariner på mataffären. I helgen ska jag vara kattvakt till fettokatten Stewie. Döpt efter en karaktär i Family Guy. Säger väl en del för de som sett den serien…

Stewie är en katt som aldrig låter svansen vila. Han är konstant på dåligt humör. Smeker med ena tassen och klöser med den andra. Ändå är det mysigt att få fylla på kattdosen. Min söta Spira därhemma saknar jag förstås. Det enda som riktigt kan få hjärtat att svida till. Längtar…

Istället får jag alltså tillbringa ett par dagar med Stewie. Han har ju träffat mig förr och jag känner att jag är accepterad. Ja, ungefär som en av soffkuddarna eller så. Lika betydelsefull. Gissar dock att det kan bli annat ljud i skällan när matskålen är tom. Hämnden är ljuv!

Snart sånglektion igen

På fredag är det dags för sånglektion nummer 2. Jag har inte övat som jag borde, men ibland har jag stannat upp och gjort andningsövningen där jag varit. Idag försökte jag komma över noter utan att involvera skrivare, men det gick inte. Alltså behövde jag be A om hjälp igen. Det blir lite av tjänster och gentjänster på en gång, för jag ska hjälpa en vän till henne i helgen också.

Ska bara finnas på plats och släppa in en kille, men är det inte mitt i natten så gör det inget. Jag tänkte ändå vara på språng dagtid. Funderar på om det inte är dags för att gå på utställningen Zeitlos Schön. Hoppas att värsta folkmassorna redan varit där. Utställningen är kvar ända in i oktober, så jag kan vänta också. Tills E kommer hit. Jippi!! Vi får se. Är den bra kan man ju se den två gånger.

Piff på tillvaron

I övrigt har jag fått nys om ett konst- eller designmuseum som jag måste kolla in vid tillfälle. Kan bli i helgen. Det ska hända något nytt på Postbahnhof också. Nu gällde det konst, och dum som jag var tog jag inte ett foto av affischen den här gången. Hoppas jag ser den igen, men jag tror det skulle vara nu i helgen eller eventuellt nästa vecka.

På något vis har jag tappat fart för utflykter i och med att jag inväntar någon slags halv arbetslöshet. Det blir så att jag får fortsatt jobb 50% under september hos min andra arbetsgivare. Museet har jag nu sagt tack och adjö till för alltid. Ser ingen väg tillbaka i dagsläget i alla fall. Och i tron då att få rå min tid vissa veckodagar har jag inte fått tummen ur att kolla in nått vettigt.

Jo! Idag besökte jag jätteaffären Humana vid Frankfurter Tor. Fyra våningar fullproppade med secondhandkläder m.m. Som Myrorna upphöjt till fyra. Mycket är förstås skit. Sånt man aldrig skulle sätta på sig ens i ensamhet. Ändå kom jag ut därifrån med en jeanskjol med söta blommor och glitterstenar på.

Är jag fem år? Kunde inte motstå den. I sanningens namn är den piffigare än min gamla, som dessutom är lite för stor. Tanken var att den skulle få gå till återvinning i sin tur. Jag hittade en liten bok med klokord på engelska. Den fick också följa med hem.

En bra shoppingrunda för bara €8, ca 70 kr. Fynd!

Ryktet går…

Tydligen måste snacket ha gått. Alla vet att jag är i stan! 😀 Idag när jag skulle handla hade min vanliga butik plötsligt denna skylt utanför entrén: Schwedenwochen!? Sverigeveckor alltså. Som grädden på moset hade de hittat en massa ord med ä:n i: ”Smäcken ächt läkkär.” Ja, det hörs ju vad det betyder. Snudd på norrländskt. Nyfiket gick jag in för att undersöka vad som anses vara speciellt svenskt.

Döm om min förvåning när jag såg dammsugare. Är de typiskt svenska? De är väl knappast något som finns i boken Sju sorters kakor eller som mor- eller farmor brukade baka. Då undrar jag var chokladbollarna var. De är väl ändå rätt svenska. Några sådana stod icke att finna.

Däremot kanelbullar och hallongrottor. På det området är jag med, men sen fanns det en märklig sorts kakor bredvid. Vad är det? Kvinnan bakom disken snattrade på i 120 knyck och jag fattade ett ord här och där. Jag log och nickade som en dåre och sa något helt annat. Tror det funkade för hon höjde inte ens på ögonbrynen.

Och jag fick svar på frågan. De märkliga kakorna var – mazariner. Ja, de är väl ändå svenska? Fast jag har alltid förknippat marsipan med Tyskland. De verkar göra detsamma med oss, för en sort innehöll marsipan. Eller så menade hon helt enkelt mandelmassa. För oss är det två olika saker. Nästan.

Jag kunde inte motstå utan köpte en med en valnöt ovanpå. Får bli morgondagens eftermiddagsfika. Ska bli väldigt spännande att få äta något typiskt svenskt, tolkat av tyskar.

Jag älskar Berlin!

Idag har jag haft en sån där underbar dag som jag bara kan ha i Berlin. Sovmorgon med en god frukost bestående av en stor kopp te och mackor med mandelsmör och gurka. På med kläderna och ut i solen. Drygt +20 grader. Lite kyligt i skuggan, men det låtsas jag inte om. Upp på cykeln med siktet inställt på att göra Friedrichshain osäkert.

Ratar nyfunna mysparken. Nä, jag vill inte stanna så snart. Rullar vidare ner mot Frankfurter Allee. Hur tar jag mig till Boxhagener Platz, ”Der Boxi”, och marknaden? Där är den! Parkerar cykeln vid en rejäl stålpinne. Alla är noga med att låsa fast cykeln så ordentligt det går. Tydligen stjäls cyklar ofta och gärna. Ingen idé att köpa en snygg och fin sak. Den ryker direkt. Min kopparröda med grön trådkorg på pakethållaren har än så länge gått säker.

Väl nere på marknaden insuper jag lugnet och människobruset som verkar existera sida vid sida. Ett gemyt som jag verkligen älskar. Släntrar in och förbi de första grönsaksförsäljarna. Jag är ute efter de turkiska plättarna. Vet inte om det är plättar eller kanske en slags rårakor. De är goda oavsett. Hittar ett ställe där två sköna damer i 50-årsåldern steker för fullt. Väljer ut en med morötter, zucchini och lök. En annan med spenat och så en klick auberginesås på dem båda. Jag är helnöjd.

Går raskt vidare till apelsinjuiceförsäljarna. Varje lördag står de där och kränger färskpressad apelsinjuice, €1 glaset eller €3 för en flaska. Jag tar alltid en hel flaska. Även denna gången. Killen bakom disken skojar om att maten, som jag ställt upp på diskan, är till honom. Haha. Den gubben gick inte. Här ska njutas!

Världen på Boxhagener Platz

Söker upp en parkbänk i solen, sätter mig ner och mumsar. En synbart herrelös hund strosar förbi. Ingen verkar hålla sina hundar kopplade, även fast jag tror det är lag på det. Jag är inte hundrädd, men tycker att vissa hundägare är väl nonchalanta. Som den fläskiga karl som dimper ner på bänken bredvid mig.

En del människor har en förmåga att så självklart ta plats. Han viftar nästan undan mig som om jag vore en fluga. Hunden springer kors och tvärt genom parken. Först när den börjar spana runt på marknaden reagerar karlskrället: Fido? FIDO! Hahaha. Vilken mesigt namn.

På andra sidan om hundägaren sitter ännu en kille. Fascinerad hade jag betraktat hans Elvisfrisyr när han kom och satte sig. Tjusig bakåt- och uppåtkammad rockabillylugg, och på fötterna de där typiska smala skorna med lite tjockare högre sula. Minns inte vad de heter*. DocMartens säljer dem.

Det finns verkligen alla sorters människor. Många nationaliteter. Parken kryllar av ungdomar, familjer, äldre par och en och annan a-lagare.

Shopping och ny frisyr

Ganska länge har jag känt att gränsen varit nådd. Jag måste klippa mig! Fick tips av min ena sambo att det finns en bra och billig salong i närheten, på Krossener Straße. Jag kollar runt, men hittar inte stället.

Köper två välbehövliga (ha!) scarfer istället. Den ena i tunn bomull, som en tub av å ena sidan prickigt och å andra sidan enfärgat blåturkost tyg. Den andra scarfsen är 50% bomull och 50% siden, blommig, lilacerise botten med gråvita blommor. Love them!

Bestämmer att nu får det vara slutshoppat. Varför inte dra norrut till en gräsmatta i Volkspark Friedrichshain. Innan jag hunnit vända om ser jag en spännande skylt. Går mot den. Visst är det en frisering? En blond kortklippt kvinna i en klarblå top sitter på en bänk utanför. Jag frågar på tyska om hon jobbar där och har tid att klippa mig. Givetvis!

Hon kollar snabbt av vad jag vill ha och sedan tvättar hon mitt hår. Vi hankar oss fram i konversationen. Jag hankar mig fram. Hon kommer från Thüringen och den dialekten är svår för mig. Fattar nästan ingenting, men hon klipper bra och jag blir nöjd. Betalar. Va? Bara €12?! Typ en hundralapp. Jag ger henne €14. Känns ju som rena rånet annars. Sandra, som hon heter, tackar mig och önskar mig en trevlig helg. Gleichfalls, svarar jag käckt och beger mig ut i myllret igen.

Fylld kak- och kattkvot

Ska inte gå igenom alla detaljer, men resten av dagen ligger jag på en gräsmatta i Volkspark och njuter av solen. Hinner med en kisspaus hemma och en kopp jasminte med Mozarttarte på Schönbrunn, ett matställe i Volkspark.

Innan dess hann jag också köpa ett fräckt blommigt armband. Bilden visar armbandet och det som går att se av min nya frisyr. I stunden lyssnar jag på Anthony and the Johnsons, men ska alldeles strax greppa min kylda ölflaska, kasta mig på cykeln och dra till A&A för att snacka skit en stund.

Kanske får jag klia lite på katten Stewie. Jag saknar verkligen min Spira, men Stewie fyller på kattkvoten en aning. Trots hans ganska så explosiva temperament.

En helt underbar lördag i Berlin. Jag är uppfylld och ofantligt tacksam för allt som jag får uppleva. Tack, tack, tack! <3

…
* George Cox, ”Creepers”