Kategoriarkiv: Friedrichshain

STROKE / Berlin Art Fair 2013

Tur att man inte behöver vara sysslolös i en stor stad. Ifjol var jag på Stroke Art Fair på Postbahnhof i Friedrichshain, men i år var den flyttad till Alte Münze i Mitte. Dubbeltur att jag har en kompis med Vespa! 😀 Det är skitkul att trycka på sig störtkrukan, kräla upp på bönpallen och sen njuta av iskall vind i ansiktet. Yiiiihaaaaa-ha-ha-ha!!

2013-10-06 21.29.30

Finn DAC var med ifjol också

What goes up must come down heter det ju. Efter solsken kommer regn. Eller grått väder i alla fall. Det är runt +15 grader som bäst så jag klagar inte. Okej. Själv har jag också gått i moln en aning.

När man blir så entusiastisk som jag kan bli i Berlin är det svårt att komma till ro. Natten till igår insåg jag kl 03.00 att jag inte kunde sova. Alltså slog jag igång datorn och började snygga till en text jag länge tänkt utforska och färdigställa.

Vid fem-tiden insåg jag att sova kanske inte är så dumt i alla fall… Gissa om jag får sota för det idag! Gääääsp! Jaja, det lär mig.

Tillbaka till utställningen

2013-10-06 21.53.54

Läcker grön tavla i bakgrunden

Det är både mer etablerade konstnärer och amatörer som ställer ut och det rör sig om sk Street Art i graffitistil, men det finns allt möjligt.

Anja konstaterade dock med viss ironi att de sämsta verken också var de dyraste.

Vi såg en ”Andy Warhol-tavla” som bestod av en jätteutskrift (man såg pixlarna) och var bestruken med vit färg här och var. Den ville man ha €10 000 för, alltså ca 92 000 kr. Hahaha! Rena skämtet!

Sen måste jag säga att Postbahnhof var en bättre lokal. Idag blev det trafikstockning av alla människor. Det fanns också små rum att gå in och titta i, vilket ytterligare stoppade upp flödet

Feed me cake, please!

2013-10-06 21.51.10

Anjas kaka

Jag kroknade ganska snart och längtade efter frisk luft, kaffe och go’kaka. Så vi slängde oss upp på Vespan igen. Ja, inte alla tre förstås. Mark föredrar vanlig cykel.

Anja körde kanske inte helt lagligt, men det märkte jag inget av. Fick knipa med benen så att jag inte skulle falla av när hon gasade. Hehehe. Det är så kuuul!!

Till slut hamnade vi på ett fik som heter Olivia. Jag köpte en latte på sojamjölk och den var faktiskt varm när jag fick den. Så ofta som jag druckit pissljummen latte i mina dagar. Och till det en nötpaj, typ pecannötspaj. Sliskig, men underbar. Det stället kommer jag att återvända till. Großartig!

Det blev en bra dag. Imorgon börjar allvaret. Jag ska försöka få kontakt med Arbeitsagentur, som är tyska AF. Behöver få tag på rätt person som kan skriva in mig i det tyska systemet, samt fylla i rätt blankett som ska skickas tillbaka till Sverige.

Känner mig lite skeptisk till att det ska gå lätt. Jag har nämligen mailat för att boka en tid, men det gick inget vidare. Mailade till ett annat ställe igår. Hoppas det går bättre. Jag tycker nämligen det vore enklare för alla inblandade om jag fick en tid hos rätt person på en gång. Onödigt om de måste slösa tid på att bolla runt mig, men som sagt. Tysk byråkrati känns avskräckande. Ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Dags att kliva ur ”the comfort zone”…

2013-10-06 21.50.07

Anjas coola Vespa

2013-10-06 21.46.35

Mark och Anja

2013-10-06 21.55.36

Skateboardåkare råkar illa ut?

2013-10-06 21.41.46

Ser ut som ett foto, men målat

2013-10-06 21.45.06

Exteriör Alte Münze

2013-10-06 21.34.13

Jaaa, man ser tornet!

”Connect the dots”

Det är så jäkla märkligt. Jag hinner inte mer än landa i den här stan så lättar fötterna från marken. Jag frågar mig, är det en slump att flera av de jag känner i Berlin jobbar med teater, sång, musik, skrivande, design och personlig utveckling? Är det en slump att Berlin just nu är en kulturell smältdegel, både när det gäller människor och kulturellt utövande? Jag är inte så säker på att jag tror på slumpen…

På "Tapas" i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

På ”Tapas” i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

Dagen började tämligen odramatiskt. Barnfamiljen ovanför mig väckte mig tidigare än jag hade hoppats på. Det var bara att gilla läget. Runt lunchtid fick jag ett mess av M och förslaget att gå och fika. Passade mig fint då jag ville hämta min cykel hos honom. Han hade haft vänligheten att förvara den i källaren i sitt hus sedan sist.

Min cykel såg ut som förut. Lite dammig sadel och halvtomma däck. M lekte gentleman och smorde kedjan, kollade växlarna. Vi passerade cykelaffären och lånade deras pump. Det var härligt att rulla iväg efter gatan på ”gamla grålle” i det milda höstvädret. Vi ställde kosan mot Frau Honig på Straßmannstraße och cyklade i sakta mak.

Möten inspirerar

Under morgonen hade flera frågor susat runt i skallen på mig. Känslan av att jag behövde fatta något viktigt beslut. Vad vill jag? I vilken riktning vill jag gå? Hur ska jag få det att hända, att komma till mig? M inspirerar mig och tvingar mig omedvetet att lyssna till mitt hjärta. Jag försökte ju förvirra mig själv genom att inte lyssna. Under vårt samtal, mellan tuggor av utsökt ”hembakad” kaka, vaknade jag upp igen och något inom mig började darra, som en nyfödd rådjurskalv i morgondiset.

Ikväll ringde M igen och samma sak hände. Inom loppet av några minuter hade samtalet djupdykt och det var som om ett hopp inom mig tändes. Kanske jag kan göra det jag allra helst vill. Kanske NU är rätt tidpunkt att på allvar ta itu med drömmarna. The time is NOW! som många gurus säger.

Hur punkterna hänger ihop

Jag tror att det är därför jag är här i Berlin. Staden öppnar upp något inom mig och sedan möter jag de människor som kan hjälpa mig att utveckla det som finns därinne. Jag vet inte varför det inte sker i Skellefteå, men jag tror det hänger ihop med språk. Det är ju något med mig och språk. Ord, som jag skrev om sist. Aaarrghh, det är som att jag försöker lägga ett pussel utan att ha alla bitarna!!

Så vart är jag egentligen på väg? Hur ser pusslet ut?

Steve Jobs sade i sitt berömda Stanford-tal att man inte kan se hur punkterna hör ihop förrän i efterhand. Man måste bara lita på att de verkligen kommer att hänga ihop till slut.

Nationaldag = Feiertag

…eller varför man inte ska dricka en espresso klockan nio på kvällen.

berlinvyGrattis på föreningsdagen Tyskland! Och grattis tv-tornet! Idag är det 44 år sedan invigningen. Fast vänta nu. Det var väl Tyskland som skulle stå i rampljuset idag? För ett år sedan stod jag och min kära vän (förstagångsbesökare) med mycket långa näsor på ett café vid Schönhauser Allee. Vi kunde ju inte förstå varför allt var stängt. Nationaldag? Jaha. Nähä. Hehehehe. Pinsam tystnad. Ridå. I år var jag förberedd…

Fick tipset att uppsöka den  j ä t t e s t o r a  loppis- och antikmarknaden bakom Ostbahnhof. Solen strålade, vinden busade – och det var knökfullt! Först fattade jag inte alls hur jag skulle kunna manglas in i den kompakta folkmassan, men på något vis gick det. Snart konstaterade jag att jag verkade ha tappat bort min shoppinggen, men en stund senare insåg jag att jag var pank. Va?! En liten silverring med blå sten, en silverbrosch och två pocketböcker på tyska var ju det enda jag köpt. Så var det med den saken!

Apropå espresson hade jag somnat efter kl 04 på morgonen och vaknade strax innan kl 09. Ingen lång och skön nattsömn precis. Ändå var jag inte trött. Visst hade det tagit ganska lång tid för mig innan jag kom mig ut, men nu var jag där bland allt folk. Sökte upp en bankomat i Ostbahnhof, köpte en onödig kopp kaffe och nougatcroissant. Delade croissanten med ett halvt dussin gråsparvar och en geting. Solen fortsatte att skina och livet kändes alldeles alldeles underbart.

bukettPå morgonen när jag vaknade tittade jag på de två sista avsnitten av tv-serien Enlightened med Laura Dern i huvudrollen. Hon spelade en kvinna som vill förändra världen. Göra skillnad. Avslöja korruption och maktmissbruk. I slutet undrar hon om hon varit för blåögd, för idealistisk och knäpp. Jag undrar detsamma om mig själv. Här går jag omkring med en lyckoboll i magen bara för att jag är i Berlin. Vad har den staden egentligen som ingen annan har? Tids nog kanske det enda jag ser är misären. De utslagna. Rädda punkare med stora hundar. Buffliga karlar som ska fram till varje pris. Sura kärringar i kassorna på mataffären, posten, museet. De trasiga trottoarerna och ruffigheten. Hundskiten och dammet.

Men när jag går hemåt igen, med en brokig och spretig blombukett i handen. Blommor som jag betalat €2,5 för på marknaden. Solen skiner, vinden busar och min lyckoboll i magen strålar ut genom hela mig. Då tycker jag att det är just det här som gör livet värt att leva. Detta enkla och liksom självklara. Visst, imorgon kanske jag sitter där i myndigheternas klor igen, det regnar och jag har blivit less på att inte prata mitt eget språk. Fast idag går jag hemåt. Ser fram emot en kopp te, smörgåsar med det godaste vegpålägget och en riktigt bra favoritbok att läsa om, på tyska den här gången. Om något kan förändra världen är det detta. En total känsla av frid, närvaro och tyst glädje.

Die Biermeile

Fortsättning på mina äventyr i sommar-Berlin 2013.

…eller rätt och slätt ölfestivalen. En del tyskar tycker det är ett äckligt turistdragande jippo som ingen äkta berlinbo bör sänka sig till att bevista. Jag brukar själv vara ganska kritisk till festivaler. Den här är förvisso ett bra tillfälle att dricka sig redlös och brölande gå bärsärk efter gatorna, men… Jag gillar den!!

Tjejerna

Tjejerna…

Min uppfattning av tyskarna är att bara det goda är gott nog. I Skellefteå nöjer vi oss med att dricka billigaste blaskölen i bräckliga plastmuggar, bara vi får snacka med varandra i råkalla öltält.

I Berlin kan man köpa en 2 dl-glassejdel för €3,50 (det finns en större också) och sedan testa flera hundra olika ölsorter. Den ena av finare kvalitet än den andra. För €1,50-2 tar de glaset, tjoffar ner det i en hink med löddrande vatten, sköljer av det i en hink med rent vatten och till sist fyller de upp det med önskad sort skummande dryck.

Om det kurrar i magen finns inlagda gurkor, currywurst och bratwurst att smaska på. Ja, det finns ännu mer att äta. Hann inte lägga allt på minnet. Mycket har ekologiska förtecken. Bio-ditt och Bio-datt. (Bio = eko för den oinvigde.)

Nya ölfavoriter

...och...öh?...killarna.

…och…öh?…killarna.

Förra året hittade jag en öl som jag tyckte mycket om. Den heter Glückauf och är en mörk öl. Jag föredrar mörkt öl, dvs Schwarzbier, eller ale. (Dock inte riktigt så mörkt som Guinness.) Ölen bryggs i Gersdorf, som ligger söder om Berlin. Nära Tjeckiska gränsen. Jag blev glad att jag fick smaka den även i år.

Fast allra först smakade jag brittiska Fuller’s ESB ale. Den är en favorit på Bishop’s Arms i Skellefteå. Mjukt och krämigt skum. Under kvällen slank det även ned en Köstrizer Schwarzbier och till sist en… Ja, vad hette den sista sorten? Även den var en Schwarzbier, men var det en Böhmisches eller vad var det? Jag får fundera en stund. Kommer jag på det är det bara gå in och ändra i texten. Kan det ha varit en Newcastle? Nä…

Sverigebesök

Under festivalen fick jag besök från Sverige. Eller jag och jag. En kompis brorsa kom till stan för att bl a glida runt med sin kamera och fotografera vimlet. Passade fint då att kunna träffas och smaka på lite öl. På bilden ovan fotograferar han exakt samtidigt som jag. Jojo, men vi hade en trevlig kväll.

Förresten, jag tog inga foton av själva festivalområdet. Det kan förklara det något udda bildvalet och avsaknaden av ölmotiv. Lovar bättring till nästa år!

Namnet till trots så tycker jag ändå att ölfestivalen är en ganska så städad tillställning. Jag märke aldrig några aggressiva tendenser eller fyllesång, som svenskarna gärna hänger sig åt. Festivalen höll på mellan den 2-4 augusti: fredag 12-24, lördag 10-24 och söndag kl 10-22. Jag var ju bara där på lördagen, men bodde strax intill. Möjligen att jag senare på natten hörde oljud utifrån, men som sagt i det stora hela tyckte jag folk var glada, tålmodiga och nyfikna.

En bra människomagnet är att prata engelska. De som vill kommunicera dyker upp runt om och oftast får man en intressant pratstund. Även om ölfestivalen är en turistfälla så är den gemytlig och jag rekommenderar den varmt för alla som vill uppleva något nytt – och dricka öl förstås! 😀

Läs mer om ölfestivalen

Hemma bra, men hemma bäst

FrankfurterTor

FrankfurterTor, Friedrichshain

Tillbaka i Sverige och det känns både okej och jäkligt tråkigt. Jag hade precis fått upp ångan där i Berlin och jag har haft det oförskämt bra. Jag blommar alltid ut i den där avgasstinkande, hetsiga, tillbakalutade, kulturella, frihetsvurmande, dunkande, festande, stressande, gassande, alldeles underbara underbara staden!

Jag strålar mot mina vänner, uttrycker djupa känslor för dem alla, kramas så de blir blå i nyllena, skrattar, dansar och lever livet. Ibland svettas jag och blir djävligt irriterad på alla sura tutande bilar, buttra och bastanta damer i kassan på matvaruaffären samt all förbannad hundskit som smetats ut på trottoarerna.

Det finns negativa saker på min Berlinlista, men de är fasen inte många. Just nu finns det ingen annan plats på jorden som gör mig lyckligare. När jag är där älskar jag hela världen och vill ta den i famn. Vid det här laget vet jag att det inte är något tillfälligt eller snabbt övergående. Det är som en kärleksrelation mellan människor, den utvecklas och fördjupas hela tiden.

Besarinplatz, Friedrichshain

Besarinplatz, Friedrichshain

Många upplevelser har jag inte hunnit skriva ner ännu. Jag har sparat dem i minnet och kommer plocka fram dem en och en. Hoppas de kommer att väcka nyfikenhet och intresse hos min minimala läsarskara. I mitt hjärta ryms så mycket glädje och kärlek och den glädjen och kärleken vill jag dela med andra, via den här bloggen, men också face-to-face.

Samtidigt undrar jag ibland hur spännande mina upplevelser egentligen är för andra. Låter det kanske som ett evigt tjat eller varför väljer så få att klicka på länken och läsa? Och spelar det någon roll för mig?

Jo, det är klart att jag vill att folk läser. Samtidigt är det inte det viktigaste. Jag har mina upplevelser och jag skriver om dem. Det i sig räcker långt. Det i sig får mig att må bra. Alltså fortsätter jag att skriva och blogga.

Eftersom jag känner mig lika hemma på båda platserna, Skellefteå – Berlin, passar det gamla ordspråket i titeln perfekt. Ja, speciellt sedan jag gjorde om det 😉

Street Art Berlin

Photo 2013-07-16 19 37 43

Prenzlauer Allee/Torstrasse.

Jr är en konstnär med världens största galleri – hans bilder kan ses på bland annat husväggar i flertalet storstäder. Jag vet att han arbetat i Marseilles och Berlin, men det är förstås många andra städer också.

Vad Jr gör är att han blåser upp foton i gigantiska format och tapetserar husväggar med dem. Ofta är de ett team som jobbar via skylift. Jag följer honom på Instagram och det är intressant att få smakprov från hans projekt.

Photo 2013-07-19 21 45 26

Postbahnhof Friedrichshain.

Än så länge har jag hittat två bilder här i Berlin och jag hoppas jag hittar fler längre fram – så länge de nu sitter uppe. Främst regn får pappret att luckras upp och falla loss, men den tid de sitter där ger de staden en ny spännande karaktär.

Jag tycker det är ett roligt sätt att förändra människors verklighet och få dem att stanna upp i vardagen. För vem hajar inte till av bilden på den stirrande mannen som måttar en med blicken?!

Skybar

Utsikt

I fredags, innan vi påbörjade rundan runt alla upplysta byggnader på The Festival of Lights, träffades M och jag för att fotografera solnedgången. I Stockholm har man en fantastiskt utsikt över stan i skybaren Och himlen därtill. Berlins motsvarighet (bortsett från tv-tornet) måste vara caféet och baren på andel’s Hotel i Friedrichshain, korsningen Storkower Strasse-Landsberger Allee.

När vi kom var ”bästsoffan” upptagen, men vi hade is i magen. Tog en fika/sallad och väntade. Klockan 18.00 stängde caféet och baren öppnade. Hann ta ljusare bilder från det förra och mörkare från den senare, våningen ovanför. Sedan uppstod flera roliga fenomen när ljus från baren speglades i fönstret.

Berlin

Älskade Berlin!

Jag var inte på humör för att trilskas med min kameras teknik. Verkar ha den fåfänga inställningen att jag visst kan fotografera och att jag visst fattar hur man ska ratta objektivet.

Sanningen är den att jag har en vag aning. Knappt det. Jag lärde mig tekniken en gång i tiden, men blandar ändå alltid ihop slutartiden med bländaröppningen. Nä, det är fel. Dem har jag har lärt mig skilja på.

Däremot har jag inte tränat tillräckligt mycket så att jag fått ner kunskapen i händerna. Jag fungerar så med tekniska kunskaper. De måste landa i kroppen så att jag kan släppa ”tänket” och bara göra. Där tar tålamodet slut. Öva, öva, öva finns inte i en hjärna som styrs av dålig självförtroende. Blä!

Det blev så att jag lade undan systemkameran, men orden ”den är inte tillräckligt bra”. M genomskådade mig och replikerade att det var den absolut. Kanske jag skulle gå en kurs…

Då surnade jag nästan till, men han har rätt! Jag ska ta mig i kragen, läsa kameramanualen (för första gången) och börja öva.

Kära iPhone <3

Sådana gånger älskar jag min iPhone. Med Hipstamatic blir resultatet alltid kul, även om bilderna i det här fallet blev mörka.

Anledningen till mitt labila tillstånd den kvällen var förstås underbara, vackra Berlin! Att sitta och titta på en magisk solnedgång över min älsklingsstad – en dag då termometern visat på +22 grader i oktober! – var djurplågeri. Mitt hjärta blödde i bröstkorgen. För att inte börja grina var det säkrast att bita ihop, men vackert var det!

Landsberger Allee och Berliner Fernsehturm.

Fotoläraren

Den röda, glada fotoläraren

 

Ufolampa

Spejsad taklampa

Rosa baren

Rosa baren

Nedräkningen har börjat…

Mitt nya jag, bor hon i Skellefteå eller Berlin?

Bara två veckor kvar innan jag åker tillbaka till Skellefteå. Många tankar snurrar i skallen, men inte på ett kacklande cirkusartat vis. Snarare är det en stilla dinglande mobil eller ett pinglande änglaspel. Nåja, sanning med modifikation. Jag håller på med någon slags summering. Vad har jag lärt mig under dessa 3,5 månader?

  • Jag kan ta mig fram hjälpligt med min tyska. Jag kan beställa mat, fråga om vägen, prata om vädret och ingå korta samtal. Däremot kan jag inte undslippa mig målande utvikningar om världsläget, konsten eller skillnaden mellan den indiska och den afrikanska elefanten. Men jag vågar påstå att jag blivit bättre.
    …
  • Jag hittar rätt så bra i flera stadsdelar. Främst då Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte. Jag vet var den obskyra (?) klubben Cookies Cream ligger och jag tror äntligen jag lärt mig vägen till Boxhagener Platz. Dessutom vet jag vad Zalando är! Det står så på huset mitt emot, på en stor banderoll efter hela husväggen, och jag har länge undrat vad det är. Till slut fick jag svar och det är ett internationellt webbhandelsföretag, som bland annat säljer kläder på internet. De finns även i Sverige och igår åkte jag t-bana med en av de anställdas föräldrar. Kanske vara han till och med den chef som anställer folk. Jag vet inte om jag uppfattade rätt. Tyvärr fick jag heller inget namn…
    …
  • Jag hittar till Hoppegarten eller åtminstone till tågstationen i Rehfelde. Jag klarar av att cykla i stadstrafiken och jag vet vilken tysk öl jag föredrar att dricka (Köstritzer Schwartzbier). Jag vet också vilket mitt absoluta favoritcafé är, Veganz med sina goda mjölkfria kakorna och sin fantastiska latte på mandelmjölk. Jag har varit på operapremiär och även själv deltagit i en teaterpjäs. Jag har tjuvåkt både pendeltåg, U-bahn och spårvagn. Och jag vet vad ”Gut unterwegs” betyder. Jag har haft äventyr, trista dagar, djupa dalar och höga soliga sommartoppar. Tyska vänner, svenska vänner och vänner av blandade nationaliteter. För att inte tala om all mat jag ätit och upptäckt: mandelsmör, vegetariska chorizokorvar, amaranth, Flammkuchen och Pflaumkuchen, nougatcrème, zucchiniplättar och drycken Bionade. Nyttigt och mindre nyttigt.
    …
  • Och alla utställningar jag sett. Konst, foto och grafitti. Det ena mer makalöst än det andra. Diane Arbus, Dennis Hopper, Ernst Goldberg, Arnold Newman, Gerhard Richter, Paul Klee, Man Ray, Finn DAC, Anja Ammon, Mark Rothko. Mindblowing, som det heter. Tyvärr vet jag också var nazisterna brände böcker och jag har fått utpekat var Hitlers bunker fanns, men glömde det lika fort. Det är inget jag vill minnas. Jag vet var tunnlarna under Berlinmuren gick och vem Käte Kollwitz var. Jag är också bekant med varför en gata i Friedrichshain bär Richard Sorges namn, han som ju spionerade för japanerna. Jag har lärt mig att Karl-Marx-Allee hette Stalin Allee en gång, men vid korsningen Peterburger Straße övergår den till att kallas Frankfurter Allee.

Jag har levt ett liv i en liten bubbla mellan två världar, mellan det svenska och det tyska samhället. Snart är det dags att ta ställning. Vilket ben vill jag stå på? Vilken riktning vill jag gå i? Kan jag gå tillbaka, vill jag gå tillbaka? Ja, frågorna hopar sig.

Jag har kommit en god bit på väg in i något nytt och spännande. Något inspirerande och levande som hela tiden överraskar och kittlar min nyfikenhet. Ska jag satsa och gå ”all in” eller har Skellefteå fortfarande något att erbjuda?

Det är inte säkert att jag kan upptäcka det innan jag är tillbaka i mitt gamla liv igen. Oavsett vart vingarna bär så måste de bära hemåt, till Getberget. Där finns min bas, mina ägodelar. Min katt bor inte där just för tillfället, men henne längtar jag efter, att få gosa med. Köra ner näsan i den burriga pälsen och pussa det lilla mjuka huvudet.

Två veckor kvar. 14 dagar. 336 timmar.

Börlin wants to be jor frend

Eller något liknande. Så står det på en bricka man kan köpa på en liten mysaffär i Friedrichshain. Jag tycker den är så rolig, för precis så där låter tyskarna när de pratar engelska. Detta har inget med inlägget att göra, mer än att jag nu vallar E runt stan och visar alla sevärdheter. M har också ryckt in så vi är säkra på att få se de viktigaste. Igår hamnade vi – helt oförberedda – mitt i Berlin Marathon. Väldigt otippat, måste jag säga. Vi försökte undvika att bli meddragna in i loppet och det gick hyfsat. Vi hittade till slut en väg till det judiska minnesmonumentet. Omvägen tog väl ett par timmar. Så vi håller flaggan i topp. Går en mil om dagen, trots att vi åker spårvagn/U-bahn/S-bahn också. Bra motion. Hellre det än marathon…

Obehagligt möte

Igår kväll tog jag spårvagnen till Friedrichshain för att hämta min tavla på Hausburgstraße. Spårvagn till och från, plus en snutt t-bana på hemvägen. Finfina kommunikationsmöjligheter i denna stad. Svisch-svosch. Nja, inte riktigt. Det tog ungefär en timme tur och retur.

Jag hann byta några ord med M som jag hyrde rummet av. Han hade återinstallerat sig bra. Tyckte det varit så välstädat och fint när han kom tillbaka. Jojo, det var länge sedan det golvet skurats så lite glad borde han vara. Det var trevligt att prata med honom och han fick tillbaka två av tre nycklar. Jag ville kunna hämta cykeln och behöll nyckeln till porten.

På väg mot spårvagnen med tavlan i högsta hugg gick jag i ganska rask takt efter Strassmanstraße. Det finns naturligtvis gatlysen i Berlin, men de ligger kanske inte på samma precisa avstånd som i Sverige och på de mindre gatorna ligger de lite glesare. Höstmörkret kan skymma hundbajs, gropar, skavanker i stenläggningen och annat småtrevligt. Därför är jag mer fixerad på var jag sätter fötterna än på vem jag eventuellt möter.

Korsande råtta!

Plötsligt ser jag en skugga ila tvärs över trottoaren. Var det vad jag tror att det var?! Jepp – en livs levande råtta. Jag har faktiskt aldrig sett några råttor här tidigare. Ändå finns det gott om sopor och jox de måste stortrivas i. Märkligt. Kan bero på att Berlin är ”staden som aldrig sover”. Partajande människor stör dem kanske?

Den här råttan pilade alltså förbi mig på väg mot ett träd vid trottoarkanten. Jag ville bli säker på att jag sett rätt och kikade försiktigt runt trädet när jag passerade. Jo, mycket riktigt. Där satt en brun råtta. När den såg mig försvann den kvickt in under en bil. Jag snabbade på stegen och längtade in i tryggheten i spårvagnens varma famn.