Kategoriarkiv: Film & tv

Sam Shaw – 60 års fotografi

Foto 2017-04-24 12 32 41 (1)

Sam Shaw fotograferar Audrey Hepburn (Ursäkta katthåret! Spira ville bidra.)

Under påsken blev det ännu en utflykt till Potsdam. Utomhusklimatet lämnade mycket att önska, men i det kylslagna och regniga vädret var det perfekt att gå på fotoutställning. Jag skulle tro att Sam Shaw är mest berömd för sina fantastiska foton på Marilyn Monroe, men han har förstås tagit bilder på många andra personer – kända såväl som okända.

Jag är väldigt förtjust i gamla fotografier; allt från glamourösa Hollywood-bilder till vardagliga dokumentärfoton. Några fotografer som jag gillar är Vivian Maier, Diane Arbus, Herb Ritts och Arnold Newman. Dessa amerikaner fotograferade i första hand i svartvitt, så även Shaw.

Och Sam Shaw var duktig på alla slags motiv. Han hade ofta två kameror hängande runt halsen. Ifall något skulle hända, ifall något behövde fotograferas och dokumenteras.

Utställningen visar foton från tiden kring andra världskriget och framåt. Det är fattiga arbetare på landsbygden, stadsbor, människor med olika hudfärg och ur olika samhällsklasser, samt förstås berömda skådespelare, regissörer och andra filmmänniskor.

Starkaste bilden

Bilderna på Marilyn Monroe är helt otroliga. De mest berömda är de från filmen Flickan ovanpå (The Seven Year Itch, 1955), då hon bär en vit klänning och vinddraget från tunnelbanan blåser upp den omkring henne.

Shaws nära samarbete med regissören John Cassavetes, dennes fru Gena Rowlands samt skådespelarna Peter Falk och Ben Gazzara är legendariskt. Liksom bilderna han tog under arbetet med filmen En kvinna under påverkan (A Woman Under the Influence, 1974).

Ändå måste jag säga att den starkaste bilden var en extrem närbild på en svart musiker. Mannen, som kan ha varit i 50-årsåldern, bär en mössa av typen som blåsorkestrar brukar ha på sig. Hans ena öga är gömt bakom en spegling i glasögonen, men det andra har en blick som säger allt. Det är ett sällsamt ansikte. Jag önskar jag fått höra den mannens livsberättelse.

Utställningen på filmmuseet i Potsdam pågår till den 7 maj.

Enligt Shaw Family Archives är samlingsutställningen på turné fram till 2018.

Titta gärna in på följande hemsidor också:
www.vivianmaier.com
www.artnet.com/artists/diane-arbus
www.herbritts.com
arnoldnewman.com

Måndagsinspiration med J K Rowling

Inte alla kan – eller behöver – bli så otroligt populär och framgångsrik som J K Rowling är. Hennes böcker om Harry Potter har sålts i mer än 400 miljoner exemplar över hela världen. En bråkdel av det skulle räcka för att kunna leva ett gott liv på sitt skrivande. Men vilken spännande berättelse det är, att veta hur det hela gick till!

För att jämföra så har Astrid Lindgrens böcker sålt i drygt 145 miljoner exemplar. Det är inte kattskit det heller. Snarare en stor bedrift, speciellt under en tid utan internet och moderna marknadsföringskanaler. (Eller kanske just på grund av avsaknaden av desamma?)

I helgen snubblade jag över ett flertal dokumentärer och intervjuer med Joanne Rowling. Eftersom jag är ett stort Harry Potter-fan blev jag alldeles fascinerad av historien.

Visste du att 12 förlag tackade nej till den första boken? Eller att man ville kalla henne ”J K” istället för Joanne, så att pojkar skulle vilja läsa böckerna?

Ingen kunde dock förutspå den enorma popularitet och genomslagskraft som böckerna skulle få. Inte ens Joanne själv. Ändå anade hon något. En röst sa henne att när väl ett förlag nappat – då skulle resten lösa sig. Amen och halleluja!

Samtal med Oprah

Förutom dokumentären nedan (från 2001) kan jag rekommendera samtalet med Oprah. Tänk att det kan ta tid att vänja sig vid att ha mycket pengar! Båda kvinnorna förvånas fortfarande över att de inte behöver välja; om de hittar något de gillar kan de köpa båda. En reflektion som stannade hos mig av någon anledning…

 

Ingen trodde att barnböcker kunde nå dessa höjder innan Harry Potter. Än mindre de som skrivits av en kvinna. Förlaget bad J K Rowling att behålla sitt vanliga jobb som lärare. Idag har varenda unge (och vuxen) läst böckerna.

Så visst sjutton händer det mirakler på vår jord!

Weissensee

2017-02-16-14-57-40

Äntligen kom jag mig ut i friska luften. Vädret har varit exemplariskt i några dagar, men jag har inte tillåtit mig själv att njuta av det. Inte ens en liten promenad har jag unnat mig. Därför var det trevligt att både få se solen och en ny del av Berlin igår.

Stadsdelen Weissensee blev känd i Sverige genom tv-serien med samma namn. Den handlar om främst familjen Kupfer och deras liv i DDR på 1980-talet. Berättelsen rör en period av Berlins och Tysklands historia som jag inte visste så mycket om. Därför var de tre säsongerna lärorika, och jag upplevde allting som väldigt autentiskt. Speciellt de första sex avsnitten var mycket bra.

I tv-serien bor familjen Kupfer i Weissensee. På den tiden hade många av regimens högt uppsatta sina hem här. De fina villorna och husen står kvar, och min känsla är att stadsdelen fortfarande hyser höginkomsttagare. Hur många av dem som är politiker är dock svårt att gissa.

2017-02-16-14-58-32

Sommartid badar folk i sjön. På vintern verkar den mest vara ett tillhåll för sjöfåglar. Ett gäng ”Kalle Ankor” knatade runt på stranden. Men trots att nästan hela sjön var isbelagd var det stora flertalet ankor ute och plaskade där de kom åt.

Tydligen kan man åka skridskor på isen, när det varit kallt tillräckligt länge. De senaste dagarna har termometern visat på nästan +10 grader, så tidningarna har varnat för att ge sig ut på Berlins sjöar. Givetvis finns det dårar som ska testa i alla fall. Weissensee är kanske inte djup, men vem vill ta reda på det – nu? Galningar!

På ena sidan av Weissensee ligger restaurang Milchhäuschen, en krog med anor. I nuvarande skick har den varit i drift sedan 1990-talet. Jag fick mig en bit i magen och en trevlig stund med en annan norrländska. Alltihop gav mersmak. I sommar tar jag nog cykeln hit för ett dopp.

 

La La Land

lalaland

Filmen påminner om Singin’ in the Rain med Gene Kelly och den nyligen bortgångna Debbie Reynolds. Här regnar det inte, men folk dansar och sjunger i samma anda. Inledningsscenen är som att hamna mitt i ett virvlande nystan av spunnet socker. Den färgglada flörten med 1950-talets stora Technicolorsuccéer fungerar, men berättelsen tränger inte ner på djupet.

Det ska säkert vara så, för filmen handlar om drömmar. Mia (Emma Stone) drömmer om att bli en framgångsrik skådespelare. Hon jobbar på café, men springer på auditions så fort hon har möjlighet. Sebastian (Ryan Gosling) drömmer om att återupprätta jazzen till sin forna glans genom att öppna sin egen jazzklubb.

Två gånger, innan de äntligen pratar med varandra, korsas deras vägar. De dras till varandra och det är som om mötet är förutbestämt. Så är det ibland; vi möter dem vi behöver möta för att kunna nå våra drömmars mål. (Inte sällan bara för det syftet.) Mia och Seb blir förälskade, och stöttar varandra i jakten på lyckan och på att lyckas.

 

Historien är lättsam, glad och rolig, om än med tillfälliga molntussar på en annars klarblå himmel. Att det är en ”modern” musikal känns dock för mycket sagt. De har lånat från äldre förlagor. Jag har alltid älskat den sortens filmer, speciellt de med Gene Kelly, så för mig blir det ett kärt återseende.

Och drömmarna då? Även om man fick det man ville ha går inte allt i uppfyllelse. Livet blir inte sämre för det. Bara annorlunda. När – eller om? – drömmarna blir uppfyllda, kan man ändå känna vemod och ånger för att det blev som det blev. Om om inte hade varit…

Regissören Damien Chazelle är en nykomling, men jag hoppas få se fler filmer av honom i framtiden. La La Land är en skön feelgoodfilm med igenkänning; alla kreativa människor slåss med rädslan att misslyckas och bli utskrattade.

Det gäller att aldrig ge upp! Aldrig sluta tro att allting är möjligt.

. . .

FAKTA:
La La Land (2016)
Genre: Romantisk musikal/dramakomedi
Regi: Damien Chazelle
Manus: Damien Chazelle
Medverkande: Emma Stone, Ryan Gosling m.fl.
Land: USA
Åldersgräns: Från 7 år
Längd: 128 min
Betyg: 3,5/5

Genius

genius

Det förvånar mig att jag inte skrivit om så många filmupplevelser tidigare, men jag har ju låtit bloggandet sova i omgångar. Filmen Genius med Colin Firth och Jude Law i huvudrollerna, var en av Berlinalefilmerna jag såg i fjol. En välgjord film om en förvisso manlig, men ändå annorlunda vänskap.

Jag förtydligar ”manlig”, för det är ett mycket vanligt tema på bio. Manliga vänskaper porträtteras om och om igen. Ändå känns det nytt den här gången. Det beror på att det inte bara handlar om två män, som råkar vara otroligt olika som människor, utan det handlar om relationen mellan en författare och hans redaktör.

Jude Law spelar den passionerade och levnadsglada författaren Thomas Wolfe. Colin Firth är hans motsats, den precisa och försagda förlagsredaktören Max Perkins. Tillsammans tar de sig an Wolfes verk. En av böckerna har ett manus på mer än 5000 sidor! Det är en uppgift av enorma proportioner och ändå fortsätter Wolfe att lägga till sidor under tidens gång.

Det är kontrasten mellan författarens behov av konstnärlig frihet, och vikten av att paketera verket så att läsarna klarar av att ta emot det, som är fascinerande. Vi får följa arbetets förlopp och se Perkins oro över uppgiften. Kommer han förändra och därmed förstöra verket under processen? Denna osäkerhet, samt spänningarna mellan männen, ger historien dess nerv.

De mer framträdande kvinnorna i berättelsen är Perkins fru Louise (Laura Linney) och Wolfes älskarinna, Aline Bernstein (Nicole Kidman). Tyvärr är deras medverkan ganska så perifer. Bernstein är den uppmuntrande musan och mrs Perkins ser till att hålla ihop hem och familj. Det gamla vanliga, men förstås oerhört välspelat.

Jag tycker det är underligt att det varit så tyst om filmen. Den är ett litet mästerverk.

Måste dock fnissa åt att dessa två uramerikanska karaktärer spelas av engelsmän. Kunde inga amerikaner fylla rollerna med liv? Det är något alldeles speciellt med brittiska skådespelare. De har ett djup och en skicklighet som är unik.

Utöver dem är förstås Kidman från Australien, och Guy Pearce (F. Scott Fitzgerald) har också vuxit upp där. Internationellt team minsann.

Om du snubblar över filmen tycker jag du ska titta på den. Jag lovar att du får en fin upplevelse.

. . .

FAKTA:
Genius (2016)
Genre: Drama
Regi: Michael Grandage
Manus: John Logan (efter en bok av A. Scott Berg)
Medverkande: Colin Firth, Jude Law, Nicole Kidman,
Laura Linney, Guy Pierce, Vanessa Kirby m.fl.
Land: USA/Storbritannien
Åldersgräns: Från 15 år
Längd: 104 min
Betyg: 4/5

Berlinale 2017

2016-02-17-15-25-31-1

I måndags släpptes biljetterna till årets Berlinale, Berlins egen filmfestival. Tidigare år har jag och en god vän köat IRL eller vid datorerna för att sedan njuta av fantastiska berättelser i biomörkret. Men i år blev jag besviken på utbudet.

Efter att ha tagit mig igenom hela programmet hittade jag få filmer som kändes spännande. Finns det inga bra filmer som släppts vid årskiftet eller är på gång inom en snar framtid?

Förutom sprillans nya T2 Trainspotting (som kommer på bio hursomhelst) valde jag ut två filmer som jag kunde tänka mig att se: Final Portrait om konstnären Giacometti (Geoffrey Rush) och dramakomedin The Party. Dessutom kommer svenska filmen Sameblod att visas tillsammans med liknande filmer inom klassen ”NATIVe – Indigenous”.

Tidigare år har vi sett fina filmer som Mr Holmes (2015) med sir Ian McKellen i huvudrollen, och Genius (2016) med Colin Firth och en superb Jude Law. Även filmer som Kvinnan i guld (Woman in Gold, 2015) med dame Helen Mirren, och kusliga Ensam i Berlin (Alone in Berlin, 2016) med Emma Thompson och en otroligt stark Brendan Gleeson, lämnade sina spår. Tänker på dem än idag!

Jag tror faktiskt jag hoppar över årets festival och satsar på de vanliga biograferna istället. Finns så mycket som verkar bra: La La Land, Manchester By the Sea, Toni Erdman. För att inte tala om En man som heter Ove (vill dock inte se den dubbad). Alla är de dessutom Oscarsnominerade. Blir intressant att se vilka som vinner.

Gott nytt filmår förresten! 😎

Trovärdiga karaktärer

I helgen såg jag klart andra säsongen av Happy Valley. Verkligen en superb tv-serie. Det är främst rollfigurerna som är så jäkla bra! Manusförfattaren Sally Wainright får också mycket beröm för just karaktärerna, inte minst av skådespelarna. De tycker inte de behöver lägga till något – allt finns redan i manus!

Sallys tips är att börja med att skriva ner allt man kan tänka sig om varje rollfigur. Precis allt, allt, allt som kan vara relevant. Ju utförligare beskrivningar desto enklare att faktiskt skriva själva manuset.

Min upplevelse so far, när det gäller mitt eget skrivande, är att jag inte tänkt igenom saker tillräckligt. Jag har skrivit och funderat ganska mycket på några av karaktärerna, men problemet är att storyn ändrats under tiden. Alltså stämmer inte beskrivningarna längre.

Det är frustrerande att komma igång med en scen och sedan stöta på något som jag inte tänkt på innan. Vad vill den här karaktären egentligen? Jag går på känsla och inser först senare att motiven kanske är för luddiga. Varje gång jag går tillbaka för att ändra eller lägga till är jag rädd för att tappa tråden. För tänk om det inte blir tydligare? Eller till och med övertydligt?

Så klart får jag räkna med sådana här saker som nybörjare. Ändå är det irriterande att inte ännu ha ett smart recept som underlättar arbetet. Med skrivandet finns alltid ett mått av try and error. Det kan aldrig bli perfekt. Jag satsar inte heller på perfekt; intressant och trovärdigt räcker långt. Bara hälften av Sallys skicklighet är något att sikta mot!

Kort intervju med Sally Wainright

Ladda hem manus för Happy Valley, säsong 1 & 2

Feedback

Nu är det allvar. Läraren har kommit med respons på mitt manusutkast, min idé om att skriva filmmanus samt om berättelsen i stort. Utmaningen ligger i huvudkaraktären, och den berömda dramaturgiska kurvan. Det bör ske en utveckling under handlingens gång. Så vad driver min karaktär och hur ser hennes konflikt ut?

Det känns lite typiskt att ha suttit och författat ett långt konvolut med förklaringar om karaktärer, syfte, konflikter och hela baletten – och sedan inse att det inte stämmer. Min lärare tror att huvudkaraktärens mål är att bli konstnär (yrket inte helt definierat än), men så menade jag inte. Inte nödvändigtvis.

Plötsligt inser jag att berättelsen handlar om något helt annat. Idag ser den ut att handla om frigörelse.

• Att frigöra sig från samhällets förväntningar.
• Frigöra sig från schablonbilden av ett lyckligt och produktivt liv.
• Att sluta följa normen och istället ha modet att gå sin egen väg.

Jaha. Och hur kan jag illustrera detta utan stora dramatiska Hollywoodknep?

Jim Jarmuschs film Paterson

Före jul gick jag och såg Jim Jarmusch senaste film Paterson. Det är en lågmäld historia om en vanlig man, med en ovanlig fru och en stark passion. Han skriver poesi. Mannen Paterson bor dessutom i staden Paterson som är känd för sina många författare och poeter, bland annat Allen Ginsberg. (Jag skrev en recension om filmen på filmkritikkursen. Jag tror jag ska lägga ut den här på bloggen.)

Paterson är en film utan stora gester och dramatiska actionscener. När jag sett den kände jag att ”det finns en marknad för mig”. Men även en lågmäld film måste ha nerv. Det måste finnas en underliggande spänning, något som gör att man vill fortsätta titta. Så vad driver min huvudkaraktär och hur gestaltar jag det?

Tror jag ska ta en promenad i januarisolen och fundera vidare på detta.

Se trailern till Paterson här:

Nytt år, nya utmaningar

2016-10-29-14-27-34-2

I år tar jag nya steg

Tack och lov att 2016 gått i graven. Vilket dystert år! Tänk bara på alla musikgiganter som lämnat oss: Bowie, Prince, George Michael. Det spelas en hel del häftig musik i himlen numera, kan jag tänka mig. Och sedan attacken i Berlin ovanpå det. Brrr, men det var väntat. För egen del var 2016 året då inget hände, medan 2017 trampar plattan i mattan.

Under våren ska jag plugga igen. Den här gången Kreativt skrivande 2 – Manusutveckling (distanskurs) på Luleå Tekniska Universitet. Jag har tidigare gått Skapande svenska A i Umeå, men det är först nu jag är redo att ge skrivandet en ärlig chans.

Det ska bli ett filmmanus är det tänkt. När jag började gå igenom alla mina dokument så har jag säkert 2-3 påbörjade romaner, 2-3 olika versioner av filmmanus och nästan fullständiga anteckningar/råmanus till en ”inspirationsbok”. Alla bygger de på samma grundhistoria. Frågan är hur den vill bli berättad…?

En av uppgifterna under kursen är att föra en författar- eller skrivarlogg. Det känns inte helt bekvämt för mig. Jag blir så lätt splittrad. Visst är det väl bättre om jag fokuserar på manuset? Men så tänkte jag på Berlinbloggen. Varför inte skriva en rad här då och då? Ja, så får det bli.

Välkommen skrivarår 2017!

Höstrusk med filmmys

Hösten är här. Det finns inte längre någon återvändo. Hela oktober var som ett enda grått töcken. Efter några soliga novemberdagar känner jag mig piggare och gladare. Sen finns det faktiskt en bra sida med den mörka årstiden…

Man kan gå på bio! Yay! Det gör jag även andra årstider, men under vinterhalvåret är det helt okej att bli mer asocial och knorra ihop sig med en god bok eller film. Under november har jag hunnit med att titta på en hel del…

Imitation Game

När jag sett filmen på bio var jag så berörd att jag inte kunde sluta gråta. Alan Turing räddade cirka 14 miljoner människor och förkortade andra världskriget med minst 2 år genom att knäcka Enigma-koden. Han hade mest troligt någon slags Asbergerproblematik och var homosexuell. Därför blev han först utsatt för mobbing i skolan, och som vuxen valde han kemisk kastrering istället för fängelsestraff när han blev åtalad för ”homosexuella handlingar”. (Verkligheten såg lite annorlunda ut, men tillräckligt med fakta stämmer.) På den tiden var homosexualitet straffbart och ansågs vara en psykisk sjukdom. (Det stämmer tyvärr.)

Det som berörde mig så djup, även andra gången jag såg filmen, var Turings udda personlighet. Tack vare att han inte var som alla andra kunde han åstadkomma det han gjorde. Keira Knightleys karaktär säger också något om det i slutet. Ett fint budskap till världen av idag. Vi behöver bejaka olikheterna och glädjas åt dem!

The Crown

För att fortsätta på temat engelskt drama; tv-serien på Netflix om den unga drottningen Elisabeth II är riktigt spännande. Jag fullkomligt slukade första säsongen (10 avsnitt). Här handlar det också om verkliga personer, men precis som i The Imitation Game kan vi inte veta så mycket om relationerna. För mig är dock de historiska detaljerna tillräckligt intressanta. Hur det såg ut efter kriget och hur denna unga kvinna fick jobba för att hitta sin roll som drottning. Oavsett vad man tycker om monarkin kan man inte missta sig på Elisabeth II:s pliktkänsla och hängivelse. Klart sevärd serie!

Doctor Strange

Sist, men inte minst, en färsk biofilm. Även den har engelska förtecken, med – återigen – Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Ja, han är en favorit. En jäkligt bra skådespelare! I Doctor Strange har han sällskap av underbara Tilda Swinton och ”vår egen” Mads Mikkelsen. Allihop lyfter de historien till makalösa höjder. Bokstavligt talat! Det är kungfufajter, 3D-animationer, action och pompös musik; ändå älskar jag det.

Ibland är det så oerhört vackert, och magin får mig att tänka på Harry Potter (en annan favorit). Filmen har sitt eget universum, vilket är en förutsättning för att jag ska acceptera den. Jag har svårt för ex Die Hard, med den ensamma hjälten mot allt och alla. Där brister trovärdigheten. I Doctor Strange är verkligheten redan lite skruvad och superhjältarna är stundtals ganska mänskliga. Samtidigt kan jag lockas av tanken på magiker i världen, precis som i Harry Potter-böckerna och -filmerna.

Gå och se filmen i 3D. Det är en upplevelse!

Och rent allmänt – ha en skön biovinter <3