Kategoriarkiv: Charlottenburg

U-Bahn: Berlins tunnelbana

Det var ett tag sedan jag skrev, men tankarna går ofta hit, till bloggen. Värre är det att hitta tangenterna med fingrarna. Men så var jag ute på vift i måndags och återupplevde vissa delar av Berlins tunnelbana, U-Bahn. Det fick mig att vilja sätta mina upplevelser på pränt.

Eftersom jag bor på den östra sidan av stan så åker jag ofta och gärna med spårvagnen. Den är nyare, fräschare, går ovan jord, brukar ha AC och är inte lika fullproppad med folk. Det sistnämnda beror troligtvis på att den är långsammare än U-Bahn och S-Bahn, som slipper trängas med övrig trafik.

U5 Museumsinsel
Innertaket på stationen Museumsinsel (U5)

Nya sträckan för U5

Jag är också lite bortskämd med att U5 går förbi där jag bor. Sträckan byggdes ut under några år och numera kan man åka hela vägen under ”centrala stan” till Hauptbahnhof. (Med centrala stan menar jag ”mitt” centrum, Alexanderplatz och området vid Unter den Linden.) Det innebär nya och fräscha stationer. Favoriten är Museumsinsel med den blå stjärnhimlen…

I måndags var det inga nya fräscha stationer jag såg utan raka motsatsen. Jag hade fått för mig att åka till Svenska kyrkan i Wilmersdorf för att delta i en körövning. Min längtan efter att få sjunga hade blivit mig övermäktig och jag ville åtminstone testa och se. Den religiösa aspekten kanske går att leva med…

Som ett vilset djur ”am Zoo”

För att ta mig till U Berliner Straße och Landesallee måste jag byta tåg två gånger: 1) på Alexanderplatz och 2) på Zoologischer Garten. Det var länge sen jag var ”am Zoo” och det är sunkigt som tusan. Därför håller de på att renovera, så det är pilar överallt, men de verkar aldrig peka åt rätt håll.

Jag virrade runt och sökte U-Bahn, för jag tänkte på hur det ser ut på Friedrichstraße, där allt finns under samma tak. Nä nä, på Zoo måste man ut och sedan ner i underjorden. Där hamnade jag i alla fall på rätt plattform, men på U Berliner Straße var vägen ut som en enda lång labyrint.

Alexanderplatz station, Berlin
Behöver ingen närmare presentation

Står U:et i U-Bahn för ”usel skyltning”?

På vägen hem var det ännu värre, för jag såg först inte informationen på skylten. Det stod nåt om att man skulle ”gå längs hela plattformen och sedan över till nästa plattform”. Va?!? Jag gick upp och tillbaka för att leta efter en andra nedgång. Nope. Ner igen.

Då fattade jag att jag var tvungen att gå längs hela perrongen där tågen gick i fel riktning. Längst bort, och knappt synlig, fanns en öppning över till spåret i rätt riktning. Jamen självklart! Tänk äldre, folk med funktionshinder och turister… De har ingen chans.

Platser jag undviker

Grejen är att många stationer är oerhört nedgångna. Större stationer eller knutpunkter drar också till sig ”samhällets olycksbarn” som det så fint heter. Det är människor som har det svårt och ofta lever i misär, men de är sällan nyktra och kan vara hotfulla.

Jag undviker kategoriskt Kottbuser Tor, Herrmannplatz och, ja större delen av Neukölln. Var och en känner sig hemma på sin plats i Berlin, men det här är inte mina platser.

Svårt för funktionsnedsatta

Wilmersdorf hör till gamla väst och därför tyckte jag det var märkligt att det finns unkna stationer även där, men jag tror faktiskt de är fler. Vissa U-Bahn-linjer är äldre än andra och många är i behov av renovering. Värst är det för personer som inte kan gå själva eller måste bära tungt.

Charmen och utmaningen med Berlin är således att det inte är lika tillgängligt och välordnat som i Sverige. På gott och ont…

Julmarknad på Svenska kyrkan

2014-10-22 20.52.53-1Jamen typiskt. Inte tog jag några bilder inte. Så vad pyntar man då ett julinlägg med? Får bli de fina glasen jag hittade i soprummet. Med röda bordsduken förbättras julstämningen betydligt. Kajsa Warg…

För första gången har jag korsat nästan hela staden för att komma till Svenska kyrkan i Charlottenburg-Wilmersdorf. De kör julmarknad, eller julbasar, första adventshelgen varje år. Det är hit många berlinsvenskar åker för att shoppa pepparkakor, godis, ansjovis, senap, kardemummaskorpor, knäckebröd, julmust och mycket annat. Jag blev full i skratt när jag såg att de sålde ärtsoppa och punsch vid första ståndet. Inte direkt någon nationalrätt och den har aldrig, så vitt jag vet, varit särskilt populär heller. Kan ju vara så att smaken (ja, inte på soppan!) förändras när man inte bott i Sverige på länge. Jag köpte mig en plastmugg med glögg istället, och knaprade havreflarn till. En lika otippad kombination som det faktum att glöggen innehöll alkohol. Annars kallas den ”Kinderpunsch”, typ barnglögg. Procenten var jag dock glad över, för det var kallt och blåsigt ute. Skulle tro man kan likställa det med 5-10 minusgrader i Norrland, men det var runt nollan. Jag var glad att jag inte sagt ja till att hjälpa till med försäljningen. Alla mina varma kläder, inklusive täckbyxorna, är ju magasinerade.

För att inte gå ifrån ämnet så ska jag nämna att det skulle kunna bli en fin tradition att gå på julmarknaden varje år. Tomtar, hantverk, Dalahästar, ljus, textilier. De hade förresten sålt Västerbottensost också. Det hade varit gott, men som vegetarian har jag den fördelen att jag inte saknar speciellt många svenska rätter eller råvaror. Fast jag tvekade ett tag angående julmusten. Och jag hade så gärna satt tänderna i en lussebulle. I det stora hela var det mysigt att förena det svenska och Berlin. Blir en finfin blandning det <3

C/O Berlin är tillbaka!

Tjohoooo! Jag är så glad för att de äntligen öppnat upp dörrarna igen. C/O Berlin är Berlins svar på Fotografiska i Stockholm. Här ställer de ut både för mig kända och okända fotografers verk. Alltid en upplevelse för en bildälskare – och jag älskar verkligen bilder!

_MG_3660

Förut höll C/O Berlin till i fantastiska Postfuhramt på Oranienburger Straße i Mitte, men där kunde de tyvärr inte stanna. Där skulle det ju bli lyxhotell istället. Så himla synd, för den byggnaden hade en patina att dö för (se bilden till höger). Perfekt miljö för fotoutställningar. Minns speciellt när Gregory Crewdsons bilder tog upp hela den före detta gymnastiksalen. Både märkena på golvet (typ parkettgolv) och basketkorgarna var intakta – och jag kastades tillbaka till gympalektionerna på låg- och mellanstadiet på Östra skolan i Kalix. Vi brukade också ha skolavslutningar och allsång i gympasalen, däremot minns jag inte om ribbstolarna fanns kvar. Ja på Postfuhramt alltså. Skulle väl tro att det var där fotona hängde istället. Det var i alla fall väldigt speciellt att stå där och titta på Crewdsons iscensatta bilder med alla detaljer och underliggande storylines. Jag lekte detektiv och försökte lista ut vad han ville berätta. Väldigt amerikanska och filmiska bilder. Kolla gärna in dem online eller om han dyker upp på Fotografiska.

Amerika Haus

Fast det var ju inte det jag ville berätta om! Nä, nu gällde det ju det nya stället, Amerika Haus. Det är en ganska rolig byggnad, uppförd i slutet av 50-talet (se bilder nedan). Osar funkis, om du frågar mig. Inredning och design är inte alls så flådigt som Fotografiska, men nog så fint. Stenmosaikgolv i entrén, enkla metallräcken i trapphusen och utställningslokaler med ofta ljusgrå väggar. Tror de använt sig av crowdfunding för att ha råd att fixa allt. Och caféet var precis rätt: inte för tjusigt och inte för sunkigt, utan precis lagom. Inte så chockerande priser som på Fotografiska, HERRE GUD!!? Nä, rätt överkomliga faktiskt. Jag fikade någon slags mjuk nötkaka och drack den obligatoriska sojalatten till. Atmosfären var lugn och eftertänksam, perfekt efter att man varit på utställning och behöver smälta det man sett – och gofikat. Mums!

2014-11-01 13.27.39-1 2014-11-01 13.28.50-1 2014-11-01 13.26.54-1

På gång i november!

Utställningarna som finns där nu är exempelvis en som visar både kontaktkartor och berömda foton tagna av – vad säger man, nyhetsfotografer? – ordet är som bortblåst… Hur som helst, jag kände igen många av fotona för de har varit i tidningar världen över. Det var bilder på iranska kvinnor som övar pistolskytte, Che Guevara, Martin Luther King, president Kennedy, mannen som stoppar stridsvagnarna vid Himmelska fridens torg, D-dagen i Normandie, barn i slumkvarter i olika delar av världen. Ja du fattar. Dessutom ganska tunga bilder. Sedan förstås många foton av ett Berlin under återuppbyggnad. Kvinnorna som städade upp och staplade tegelsten i en totalförstörd stad. Vardagshjältar, minst sagt.

Så nu är ordningen återställd. C/O är öppet igen. Bara att kasta sig på S-Bahn (när de slutat strejka…) och åka dit. Visst låg det bättre till förut, men jag är inte den som är den. Bjussa mig på härliga fotoutställningar så kommer jag. Lovar!!

Sprechen Sie Englisch?

For some time now I have been thinking about writing something in English. A friend of mine highly recommended me to do so in order to find new readers. Well, I wish it was that simple. Regardless of language I strongly suspect the ”Inhalt”, as the Germans call it, or the topics are quite important as well. If I only write about things other people find boring it doesn’t matter whether it is in English, German – or Chinese! Anyhow, here it goes. My first attempt.

Ingrid 2 red

Photo: Mark Beyer

Now I feel a bit confused. Should I consider it business as usual and write about one of my recent activities or should I start with some sort of summary? Why I am in Berlin in the first place etc. Like they say on TV – for new viewers you are now watching… Or something. Maybe I should. Okay. I fell in love with Berlin in 2011 and I must say the city did everything it could to show me nothing but positive sides. The weather was warm and sunny, I accidentally ended up in wonderful situations, met fantastic new people and basically came to life in this city. I was also moved and intrigued by it’s past. Coming from a country, which hasn’t been involved in war or conflict in 200 years (on our own soil I might add) the signs of suffering still visible in Berlin fascinated me. The two world wars, the cold war and the wall. They all have left their mark on the city and it’s inhabitants. Even though so many years have passed since the second world war ended I can still feel a frustration bubbling underneath the both rough and neat exterior. (Yes, I think it’s possible to have both.) Especially in men. Maybe I am interpreting this incorrectly, but I sometimes think there is a deep humiliation and guilt still buried within the German soul and it’s difficult to shake it off and feel proud of being German. And rightfully so! The war was no Sunday picnic in the park and the Germans did cause a lot of damage to the world at that time. I suppose this cross is heavier on the men’s shoulders. However not many responsible for the tragic events are alive today. They might have raised their children in the same spirit, but like my favorite comedian Eddie Izzard says: ”There’s a very strong green party there and there’s kids with beards. It’s getting okay.” Germany, Germans and Berlin of course have a lot to offer. I am not the first to discover that.

Hip hip hippety hip

For some time Berlin has been the place to go. The hippest of the hip hip cities in Europe and probably the world. As always I’m slow to catch on new trends. Because I don’t care and because I’m a bit sceptic to things a large number of people like. (Maybe that is how the aftermaths of WW2 has affected me? ”Mass hysteria” and group mentality are just not my cup of tea.) So when friends started to visit Berlin, papers, magazines and websites began writing page upon page about the German capital I was completely deaf and blind. Well, not completely. In the autumn of 2010 some good friends went to Berlin and when I read their ecstatic Facebook reviews something started to stir inside of me. To make a long story short, it was a big step for me to find myself in Berlin about one year later. The sadness I felt when I had to leave again was genuine and deep. It almost felt like ripping the heart from my chest. But why? Until this day I don’t understand it and the separation didn’t last long. In November the same year my enthusiastic friends aimed to return and I joined them. Woohooo! Not so warm this time, but the charm was still there.

With every new visit I kept on meeting interesting people with whom I felt a deep inner connection, slowly creating the social group of friends I have in Berlin today. And with them came the experiences. Art exhibitions, operas, concerts, cinema, cafés, food, beer and much more. I saw and experienced things I’d never dreamed of. At one point at an art exhibition showing German art from 1900-1945, I had a very strong emotional reaction, because of the expressive and dramatic art. That had only happened through music, film and theatre before. My passion for art was born. (Well, it did see the light of day in Tate Modern 2009, but whatever.) I’ve seen many photo exhibitions as well and keep letting the world of pictures surprise and inspire me. I hardly think it has escaped anyone that Berlin is considered the unofficial cultural capital of the world. But maybe not for long! Perhaps the trend is over soon. I hear Kraków is catching in.

Brandenburger Tor. Photo: Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor

City of duality

Without much further ado I will try and explain why Berlin is so fascinating to a stranger like me. The city is still very much divided, but not necessarily into an Eastern and a Western section. It is a city of duality. The East and West sides are both similar and totally different. In the West tourism and capitalism have taken over. Here you’ll find all the big fashion brands, exclusive restaurants and posh hotels. On the other hand you see many beggars and poor people, presumably from Eastern Europe. Seeing someone kneeling on the pavement holding a cup in front of them always gives me the chills. Not that I look down on poor people, but seeing them begging in the streets is so disturbing to me. Never saw people doing that in Sweden during my childhood. It shouldn’t be necessary today, but that is a different story. The Western sides of Berlin are beautiful and used to be highly influential on creative people back in the 70’s. Bowie, Nick Cave and many other musicians spent time here. I like the brightly lit Kurfürstendamm before Christmas and Berlin’s own Harrod’s, KaDeWe, is always a pleasure to visit. I’m sure there are much more to see, but my favorite part of the city is the former East.

The combination of anarchistic graffiti and renovated or even restored buildings of the early 20th century makes my heart sing. The large choice of cafés with more or less personally designed and built patios is thrilling to see. There is a lovely do-it-yourself-mentality flourishing here. I am a cookie monster and enjoy a dark chocolate cake any day! I’ve tasted heavenly Sachertorte in several cafés. Simply delicious. The number of restaurants with reasonable priced high quality food is something I value. I believe the Germans in general are looking for and expecting high quality. Even beer should be high quality and everyone have their own favourite brand. The annual beer festival is considered a tourist attraction as well as a dito trap, but I find it to be one huge beer quality testing event, like they test wine in France. Okay. Few spit it out again. I’ll give you that, but I like the opportunity to stroll along the stalls, beer glass in hand, and try any beer I find interesting. Life’s a box of chocolate to Forest Gump. To me life might as well be the Biermeile in Berlin…

There is more where this came from. Berlin has much to tell and so have I, but this will have to be all. For now.

Filmfestivalen Berlinale 2014

I förra veckan började Berlins filmfestival, Berlinale 2014. Tack vare min extreeeemt filmintresserade och påstridiga vän kom jag på mig själv att stå i biljettkön på bion International i Friedrichshain kl 09.40 förra torsdagsmorgonen.

Det var intressant att kliva in genom dörrarna. I foajén var det fullt med folk i en till synes kaotisk röra, men en trevlig man förklarade hur det fungerade. Två långa U-formade köer gick till vardera biljettlucka, på motsatta sidor av lokalen. Det var bara att välja. Och där stod jag sen i ca 1 tim och 30 min. Innan jag ens hunnit fram till kröken på U:et var biljetterna till de mest populära filmerna slut, American Hustle och Grand Budapest Hotel. Som tur var hade vi en plan B och slutligen klev jag ut i februarisolen med biljetter till The Docks of New York, amerikansk stumfilm från 1928, och Caravaggio, en film från 1986 av Derek Jarman, om konstnären med samma namn. Det skulle bli en helt annan festival än vi tänkt oss…

I biomörkret

Röda mattan

Röda mattan

Båda filmerna skulle visas samma dag, dvs fredagen den 7 februari. Det hade kunnat bli 3-i-rad, men jag hade en jobbintervju och missade den första. Nummer två blev alltså The Docks of New York på CinemaxX, vid Potsdamer Platz. Det häftigaste med den här filmen var att en kvinna spelade piano under hela föreställning. Och det var hur bra som helst! Människorna under stumfilmstiden kunde absolut få en fullgod filmupplevelse. Jag har egentligen aldrig tvivlat på det, men här fick jag det slutgiltiga beviset. Filmen hade knappt börjat innan jag slutat tänka på damen, som spelade otroligt skickligt. För mig var det bara filmduken som hägrade. Fantastiskt! Filmen var riktigt bra den med, även om skådespelarna poserade på ett för nutida ögon märkligt sätt. Kvinnorna hade ofta händerna på höfterna på ett obekvämt vis och herrarna krokade tummarna innanför byxlinningen. Allt för att se lite tuffare och mer hårdkokt ut.

Haus der Berliner Festspiele

Haus der Berliner Festspiele

Papperslyktor i träden

Papperslyktor i träden

Caravaggio skulle visas på Haus der Berliner Festspiele. Jag är ganska slö när det gäller för långa cykelturer och dessutom kvällstid, så jag hade köpt en dagsbiljett för tunnelbanan. Mitt sällskap är av segare virke, så vi skiljdes åt för att sammanstråla igen i nästa kö. (Givetvis fick man köa till varje film. Det hör ju till!) Vid vårt avsked uppstod förvirring. Jag skickades iväg mot en busshållplats med en smartphone av för mig okänt märke i näven. På skärmen syntes delar av en reserutt, där busshållplatserna var utsatta. Väl ute i den svala kvällsluften kunde jag för mitt liv inte se tillstymmelse till busshållplats och skärmen på mobilen hade slocknat. När jag ”tände” den igen var allting borta och jag visste inte om det rört sig om en app eller en hemsida. Alltid bra att veta var man ska stiga av, men den informationen hade jag inte heller hunnit få. Jag beslutade mig för att gå tillbaka till min ursprungliga idé och hastade iväg mot tunnelbanan.

Slumpartade möten

Ibland tror jag faktiskt att man ska vara på en viss plats av en speciell anledning. När jag kom ut från U-bahnstationen kollade jag min fina kartapp (på min egen kära iPhone), som hjälpt mig så många gånger. Precis då tilltalade en man mig.
– Ursäkta, vet du vägen till bion? I handen höll han en biljett som det stod Caravaggio på. Klart jag gjorde det! Vi slog följe och den svarthårige, skägg- och glasögonbrydde mannen visade sig vara filmskapare från Fortaleza, Brasilien. Han var i Berlin bara för att gå på filmfestivalen. Vi hade en riktigt trevlig promenad. På något vis kändes det som att jag trots allt inte skulle ha tagit bussen, för då hade jag inte befunnit mig på plats för att hjälpa honom. Tror det är så det fungerar när man ber Universum om hjälp. Mänskliga ”änglar” dyker upp från ingenstans. Han hjälpte mig också, för jag kände mig lite nervös över debaclet med bussen och mobilen. Då var det skönt med en ny kompis att prata med.

Caravaggio

Caravaggio råkade också ut för slumpartade möten, men av ett helt annat slag. Filmens triangeldrama mellan honom, Ranuccio (Sean Bean) och Lena (Tilda Swinton) fick det att hetta till på duken. Min sammanfattning är att filmen är vacker och intressant, men inte direkt något som fastnade länge hos mig. Tilda var förstås vansinnigt fager och Sean såg rätt läcker ut han med, unga som de var. Jag är ändå nöjd med filmkvällen. Vi har en sista film att se den 16/2. En dokumentär om shamaner i Nepal. Ja, det kan verkligen överraska och berika en att låta någon annan välja det man ska se.

Snart är filmfestivalen över och jag är nöjd att jag fick vara med på ett hörn. Synd att jag inte fick se några kändisar. Å andra sidan känner jag inte igen så många tyska filmmänniskor än, men George Clooney var tydligen i stan. Paparazzibilder har visat hur han mumsar lyxmiddag i glada vänners lag. Vem vet, nästa år käkar han kanske middag med mig 😎

Jul i Berlin

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Att bo med en vän är trevligt, men inte alltid helt enkelt. Mina rutiner rubbades och nya skapades. Det var inte lika lätt att hitta lugnet som jag tydligen behöver för att kunna skriva. Eller snarare avsaknaden av distraktioner.

Tysk julgran

Tysk julgran

Nåväl. Adventstiden har gjort sitt intåg i Berlin. Även om adventsstakarna och -stjärnorna inte syns i alla fönster, så lyser stan upp som bara den. Tydligen har Berlin den längsta ”julbelysningen” i världen. Sammanlagt 4,3 kilometer av ljusslingor och annan slags belysning. Hupp! Jag har sett när de hängde upp allihop i träden längs Unter den Linden. Kurfürstendamm är rejält upplyst den med, så jag tror absolut beräkningen stämmer. Och det är maffigt!

Jag tycker också om alla julmarknader som vuxit upp som svampar ur jorden. Min favorit so far är den i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Igår skulle jag ha besökt åtminstone en till, men det kom saker emellan. På Lucia ska jag tillbaka till Kulturbrauerei för då utlovas det äkta svenskt Luciatåg. När jag var där häromsist köpte jag förresten svensk glögg av ett gäng glada killar från Umeå. Världen är liten…

Glühwein mit Schuss

Kurfürstendamm

Kurfürstendamm

Något som höjer mysfaktorn rejält är att folk älskar att stå ute och äta korv, crêpes, olika typer av mackor, grillat kött och sötsaker. För att hålla värmen dricker man Glühwein med eller utan Schuss. Vilken sort och hur mycket alkohol en Schuss innebär vette tusan, men gott är det. På julmarknaden vid Gedächtniskirche drack jag passande nog Glühwein med körsbär (Kirche = kyrka, Kirsche = körsbär). Och en liten Schuss på det. Värmde gott! Sen gick jag och mitt sällskap förbi legendariska och nyinvigda Zoo Palast, lyxbion som hon hjälpt till att förse med bland annat sammetsridåer, -draperier och andra typer av gardiner. Jodå. Kändes som att stiga rakt in i Hollywoodglamour à la 50-tal. Förväntade mig nästan att snubbla på Marilyn Monroe.

Äkta gran som doftar

Äkta gran som doftar

Slurp sluuuurp

Slurp sluuuurp

Ja, nu lackar det mot jul! Jag kommer stanna i Berlin och jag ser fram emot det med blandade känslor. På ett sätt är inte julen speciell för mig, men samtidigt finns det ju traditioner där i ryggmärgen. Som någon slags vegetarian har jag nästan helt tappat kopplingen till maten, men jag saknar min julgran, alla ljus och stjärnor – och så katten förstås. Mitt hjärta värker av längtan efter min luddiga fyrbenta älskling. Det är förstås inte bara för att det är jul. Nä, hon fattas mig. Faktiskt är hon det enda jag riktigt, riktigt saknar. Men återigen rinner tiden iväg. Strax innan nyår återvänder jag till Skellefteå. Hur länge jag stannar vet jag inte, men jag kommer alltid återvända till mitt älskade Berlin!

Die Zauberflöte

Staatsoper im Schillertheater

Staatsoper im Schillertheater

Jag har sagt det förr, men det blir så knäppt när jag inte har tid att skriva om en sak direkt det hänt. Ju längre tiden går desto mer tappar jag liksom känslan och smaken i upplevelsen. Det är väl något annat som tar vid, men fräschheten går förlorad. Ändå har jag gett mig den på att jag ska få ut några inlägg i efterhand. Igen…

Förra veckan hade jag besök från Sverige och vi hann uppleva en hel del. Förutom de vanliga sevärdheterna testade vi några nya grejer. Ja, det var nytt för mig med. Jag fick i uppdrag att boka biljetter till en opera.

Tidigare har jag sett tre operor, två på Komische Oper och en på Konzerthaus (jag räknar inte avantgardeoperan jag såg på Kino Delphi), men vad skulle jag välja nu? Av någon anledning visste jag att flera av operahusen i stan skulle sätta upp Trollflöjten. Varför de bestämt att göra det i princip samtidigt vet jag inte, men jag valde den version där det fanns biljetter. Alltså blev det Staatsoper im Schillertheater.

Café Mardröm

Vi kom till området i god tid innan med avsikten att hitta ett mysigt fik att vänta på. Jo tjenare!! Det var det absolut tristaste delen av Berlin jag sett hittills. Vi fick gå en bra bit tills vi hittade ett ställe och snacka om bottennapp. Det var en restaurang med anor från sent 1980-tal.

Ett äldre par verkade driva Café Oper, som det råkade heta. Damen ifråga hade den mörkaste och raspigaste sönderrökta röst jag hört. Det luktade sunkigt askfat i hela lokalen, kakan jag beställde hade ett segt skinn (knappast dagsfärska bakverk!) och kaffet var kallt blaskigt bryggslafs. När jag dessutom kände att kaffekoppens öra inte var rent fick jag rejäl ståpäls.

Något med atmosfären gav mig riktigt dåliga vibbar och jag ångrade direkt att vi gått in där. Men vad hade vi för val? De alternativa caféerna låg ännu längre bort enligt min kartapp. Så jag fick lov att härda ut, men när vi väl gick därifrån drog jag en suck av lättnad. (Bör tilläggas att både mannen och kvinnan var ganska snälla, men jag kände obehag där. Vet inte varför det var så starkt.)

Klassisk opera

Schillertheater var inte så imponerande som de andra operalokalerna jag sett, men helt okej. Innan det började sippade jag på ett glas crèmant eller sekt (eller vad det nu heter). Samtidigt studerade jag människorna. Det fanns både äldre och barn med föräldrar. En intressant och bred mix. Själva operaföreställningen var väldigt klassisk, och nu läser jag att kulisserna var skapade med inspiration av Karl Friedrich Schinkels original från 1816. Stjärnhimmeln som visades när Nattens drottning gjorde sin berömda aria är nästan lika berömd som musiken.

Musiken är förstås fantastisk! Det var därför jag valde Trollflöjten. Jag ville verkligen uppleva den ”live”, och sångarna var otroligt duktiga. Tre småkillar sjöng som änglar och den stora basen, Jan Martiník , mullrade så det kändes i luften. Det var jättehäftigt att höra hur rösten fyllde hela hans bröstkorg och kropp och hur klangen skapades.

Vid paus hade jag mjuknat och när det var slut var jag salig. Applåderade så hårt och länge att en av mina silverringar fått jack av de andra ringarna.

Tyvärr tycker jag de hade rätt dåligt programblad, men det fanns ett större och dyrare. Här kommer i alla fall alla medverkande, samt upphovsmän/-kvinnor:

MUSIKALISCHE LEITUNG Wolfram-Maria Märtig
INSZENIERUNG August Everding
BÜHNENBILD NACH KARL FRIEDRICH SCHINKEL Fred Berndt
KOSTÜME Dorothée Uhrmacher

TAMINO Stephan Rügamer
PAMINA Anna Prohaska 
PAPAGENO Gyula Orendt
PAPAGENA Sónia Grané
KÖNIGIN DER NACHT Anna Siminska
SARASTRO Jan Martiník 
SPRECHER Raimund Nolte
MONOSTATOS Michael Smallwood
1. PRIESTER Jonathan Winell
2. PRIESTER Raimund Nolte
1. DAME Carola Höhn
2. DAME Annika Schlicht
3. DAME Constance Heller
1. GEHARNISCHTER Jonathan Winell
2. GEHARNISCHTER Grigory Shkarupa
DREI KNABEN Aurelius Sängerknaben Calw

Om du har vägarna förbi Berlin se ”Die Zauberflöte”, men fika innan du åker dit. Alternativt kan du hoppa av vid Savignyplatz och mysa där. Det är inte alltför långt att gå till Ernst-Reuter-Platz och Bismarckstrasse – men det är garanterat värt besväret!

______________

PS. Glömde helt att tacka bästa E för biljetten! En annan fick ju glida in gratis på operan. Snacka om lyx. Och jag uppskattade det på alla tänkbara sätt. Tack för upplevelsen! DS.

Camera Work Rocks

Photo 2013-07-31 13 36 45

Entrén.

Dagens utställning på Camera Work samlade en bra blandning av rockfoton genom tiderna. Där fanns Beatles, Elvis, John Lennon & Yoko Ono, Madonna en masse, Rammstein, Nina Hagen, Rolling Stones, Iggy Pop och många, många fler. Fotograferna som fanns representerade var förstås Anton Corbijn, Anne Leibovitz, Herb Ritts, Albert Watson...

Jag brukar inte vara så road av modefoton eller bilder på kändisar. Ofta är de för glassiga och snygga, för tillrättalagda och coola. Modebilder kan också visa, främst kvinnor, i mycket tvivelaktiga situationer och positioner. Det gillar jag inte alls.

Berlins stolthet Helmut Newton porträtterade gärna kvinnor på det viset. Han sa sig älska kvinnor, men varför avbilda en vacker sådan stående på alla fyra på en säng och med en sadel på ryggen? Det får en onekligen att tänka, men i min skalle simmar inga goda tankar. Fast det är en annan historia.

Photo 2013-07-31 13 15 55

Utställningen, vån 2.

Photo 2013-07-31 13 17 24

Anne Leibovitz berömda foto.

I vissa fall var bilden mer berömd än fotografen på dagens utställning. Anton Corbijn är kanske det allra största namnet i sammanhanget. Han måste i varje fall vara den som fotograferat flest rockstjärnor.

Ibland undrar jag om han fotograferar något annat? Jag är ärligt talat lite less honom.

Sorry. Det låter gnälligt, men ingen idé att hymla om saken.

Herb Ritts, en fotograf med stil

Photo 2013-07-31 13 20 22

Märklig, men vackert av Rammstein.

Däremot upptäckte jag Herb Ritts. Han har fotograferat mycket inom mode och många bilder visste jag inte ens var hans, men jag har sett dem och beundrat dem.

Madonna har ofta poserat för honom.

Jag tittade i en bok med hans foton och blev alldeles hänförd. Han har tagit många nakenbilder och de var så oerhört vackra. Han fotograferar väldigt sofistikerat. I stil med Man Ray och äldre tiders fotografer.

Tänker på en utställning jag såg med Arnold Newmans porträtt på C/O Berlin i fjol. Vilka fantastiska foton!

Jag har också sett Robert Mapplethorpes utställning med bl a hans berömda nakenbilder på Fotografiska i Stockholm, men han tilltalade mig inte alls så mycket som Herb Ritts.

Det jag hann se i Herbs bok kändes inte alls objektifierande, utan snarare som t ex romarnas statyer av nakna människor. Det fanns män och kvinnor, svarta och vita. Givetvis inga vanliga Svenssons, men han har stil! Det gillar jag. Finns så ruggigt mycket skitbilder där ute. Sex för sexet skull så att säga. Trist.

Photo 2013-07-31 13 18 12

Sting (jo, jag lovar!)

Tvillingar, trillingar och fyrlingar

Men apropå Svenssons. Några andra böcker jag tittade i var två med bilder av Martin Schoeller. Han hade tagit extrema närbilder på alla möjliga människor, kända som okända. En intressant serie bilder var på tvillingar, trillingar och även fyrlingar. Är de så lika trots allt? Kul att titta och försöka bedöma.

Själva utställningslokalen var fantastiskt läcker. Berlinlyx à la väst. Charlottenburg har mer klass än östsidan, där jag normalt hänger. Beror på vad man är ute efter. Just Camera Work med omgivning var fint.

Strösslar några bilder från dagen. Jag ska komma ihåg galleriet och återkomma om de visar något mer som kan vara spännande framöver. Inte behöver man lida brist på aktiviteter i Berlin.

Förresten! Inträdet var faktiskt gratis den här gången. Gott, gott för en tunn plånbok.