Författararkiv: Ingrid

I snart en vecka har nerverna svallat. Orons vågor dunkat mot förtvivlans klippor. Nja, typ. Vad det egentligen handlat om är att jag varit ensam med mina egna tankar. Det är verkligen ofattbart vad mycket skit som simmar omkring i en hjärna; gamla programmeringar, mönster, villfarelser och kritiska omdömen.

Uppåt väggarna

Jag har varit arbetslös förut, så jag borde veta hur det är. Att vara på en ny plats borde inte spela så stor roll, men jag är ny i Berlin. Ny i Tyskland. Ooouuuuu-huu! Så läskigt då.

Ja, det är en helt annorlunda känsla för jag har ingen kontroll. Det har jag egentligen aldrig haft förut heller – det har ju ingen av oss – men känslan av kontroll är som bortflugen.

Att vara arbetslös är alltid, i motsats till vad vissa tror, stressande. Jag har i den mån det varit möjligt tagit alla jobb jag blivit erbjuden. Jag tycker också att jag jobbat hårt för att visa vad jag går för och gjort vad jag kunnat för att kanske få stanna längre.

Till slut blev jag trött på att stå där med mössan i hand och hoppas på att få några smulor från bordet. Trött på att alltid vara tillgänglig. Därför fick jag för mig att pröva lyckan i Berlin. Inte bara därför, men vad hade jag att förlora?

I radiointervjun jag gjorde innan jag åkte fick jag frågan hur jag kunde ge upp (arbets-)tryggheten i Skellefteå. Det var enkelt – jag hade ju inget jobb! Därmed hade jag inte heller den trygghet hon menade.

Missförstå mig rätt. Jag har haft många trevliga jobb och arbetat med underbara människor. Jag skulle aldrig byta bort det mot en fast anställning. Det jag lärt mig har varit ovärderligt.

Dessutom är jag tveksam över om jag egentligen passar för fasta 8-17-jobb. Jag är så oerhört frihetsberoende.

Digital nomad

Sen ett tag tillbaka har jag varit dragen till de som kallar sig ”digitala nomader”. I praktiken betyder det egna företagare som arbetar via webben och från valfri ort. Det vill säga, de är mobila.

För att ta ett exempel så lever och arbetar författarcoachen Ann Ljungberg på en båt. Hon håller kurser i New York, Las Palmas och London, men det mesta av sin verksamhet bedriver hon via hemsidan, Skype och mail.

Följ drömmen

När jag googlade härom dagen hittade jag entusiasten Cody McKibben. Han har verkligen dragit idén till sin spets. Han får det förvisso att låta väldigt tilltalande att leva som en vagabond med företaget i bakfickan och möjligheten att resa jorden runt. Vad han inte nämner något om är hur man bygger upp ett sådant företag.

Andra har vittnat om baksidan av den här livsstilen. Jag måste dock tillstå att hans frågor på hemsidan Digital Nomad Academy slår an något inom mig.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Så för att återgå till min svallande inre stress. Jag har i drygt en veckas tid försökt komma på vad jag vill göra med mitt liv. På allvar. Vad brinner jag för?

Om jag skulle ha ett sådant företag, vad skulle jag då erbjuda för tjänster?

Vem och vad skulle jag vilja jobba för?

Jag var faktiskt förvånad över hur min innersta dröm bara rullade iväg. Försvann från radarn. Som om den inte ville visa sig. Till slut fick jag grepp om den.

Jag blev inte klokare, men jag stirrade mig själv i vitögat en stund. Nu vet jag. Det finns ingenstans att gömma sig längre. Men hur tusan drömmen ska kunna bli verklighet, det är för mig ett mysterium.

Jag tror dock att bara det att jag – äntligen – vågat erkänna den för mig själv kan få dörrar att öppnas. Varför skulle jag annars ha en sådan dröm om inte för att den vill besannas och manifesteras?

Det som jag slås av i Codys frågor är:

Do you feel like society is pushing you in a direction you don’t want to go… but you can’t figure out how to escape from it, and set yourself free?

Amen.