Författararkiv: Ingrid

Leipzig By Night

Ibland har jag varken tid eller lust att skriva och då hamnar inlägg på hög. Samtidigt som det är trist att publicera texter om gamla upplevelser är det ju synd att de ska bli liggande. Alltså kommer här fortsättningen på berättelsen om Leipziger Buchmesse. Vi hade strosat runt på mässan i 4-5 timmar när vi runt 17-tiden bestämde oss för att åka in till centrum av Leipzig. Så här var det…

Nu är vi i Leipzig!

Vi lämnade alltså Leipziger Buchmesse för att ta oss en titt på själva staden Leipzig. Med hjälp av GPS-guiden hittade vi in till centrum lätt som en plätt. Vi parkerade ”Silverpilen” i garaget och knatade upp till marknivån. Ojojoj! Vilken vacker stad! Så mycket att titta på. Jag försökte fotografera, men skymningen suddade ut konturerna mer och mer på husen. De bästa bilderna får komma med i inlägget. När vi stod där på torget kunde vi se en hög byggnad till vänster och rakt fram låg en märklig blåfärgad kyrka i stil med Sydney Opera House. Den förra ska visst likna en bok (?) och den andra är en fd kyrka som byggts om för att bli en del av universitetet. Den var verkligen häftig att skåda, men bilderna blev inte så lysande. Därför fick den nedan duga. Vi fortsatte in efter gågatan. Den såg väl egentligen ut som de flesta gågator i större städer. Samma affärer och glittrande skyltfönster. Lite längre fram skymtade dock byggnader med intressanta krusiduller och annat som bara finns på gamla stenhus. Inget man ser i norrländska städer som mestadels består av träkåkar. Möjligt att det är därför dessa intresserar mig, för de är så exotiska för norrlänningen i mig.

Universitetet ligger delvis i en gammal kyrka.

Ett hus i form av en bok (?)

Intressanta byggnader i skymning.

Månen är nästan full.

En staty med en intressant berättelse.

Människorna satt ute och åt i marskvällen.

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Det var när vi kom fram till Thomaskirche som det började bli riktigt intressant. Kyrkan är berömd för att Johann Sebastian Bach verkade här från 1723 fram till sin död 1750. Mitt ressällskap är ett stort ”fan” så vi började promenera runt byggnaden. Plötsligt såg jag ljus innanför de höga kyrkfönstren. Kanske kyrkan var öppen, trots att klockan vid det laget var efter kl. 18.00. Försiktigt drog vi i handtaget och mycket riktigt, dörren gick upp. Tysta som möss smög vi oss in och möttes av en äldre dam som förklarade att det var fullt nere i kyrkorummet, men att det fortfarande fanns lediga platser uppe på sidoläktarna. F och jag tittade på varandra och sen tassade vi uppför trappan på höger sida. Där fanns mycket riktigt mycket plats. Precis just då skulle gosskören sjunga, vi sjönk ner och försvann bort i det blå. Det var som att lyssna på en änglakör. Fantastiskt så duktiga de var. Fast ärligt talat fattar jag inte varför det ska vara pojkar rakt igenom. Alla har ju pipiga röster innan puberteten. Är väl ännu en gammal tradition att flickorna minsann inte ska sjunga i kyrkan. Låt oss inte fördjupa oss i detta. Vi hann under ca 45 minuter njuta av flera körstycken och som slutkläm brakade förstås kantorn igång på Bachs gamla kyrkorgel. Otroligt pampig avslutning.

Thomaskirche, där Bach var aktiv.

Närbild på kyrktornen i skymningen.

Ornament ovanför porten.

När vi kom ut på gatan efteråt var vi allt lite omtumlade. Då hade vi hunnit kika in på läktaren och smygfotografera orgeln. Nere i koret fick vi se Bachs grav med blommor på och runt om. Han skulle ha fyllt 329 år nästan på dagen om han levat. Den 21 mars 1685 var hans födelsedag. Vi poserade vid hans staty ute i mörkret för att sedan glida in på en intilliggande restaurang. Tänk, nu minns jag inte vad jag åt. Tror det var en restaurang som serverade tysk husmanskost, men jag hittade något vegetariskt ändå. Det var skönt att sitta där i värmen och njuta av god mat och trevligt sällskap. Tänk vilken rolig dag det blev ändå. Ibland har man tur och halkar, som på bananskal, in på saker man inte räknat med. Älskar att få plötsliga infall, agera på dem och sedan bli serverad en kvällsmässa i Bachs kyrka. Kan det bli bättre än så här?

Bachs berömda orgel.

Taket inne i kyrkan.

Bachs grav med blommor.

Der Jahrhundertschritt

Som avslutning måste jag bara nämna den staty som vi passerade på väg tillbaka till bilen (se sista bilden). Jag tyckte den såg märklig och obehaglig ut. En hopkrympt mansgestalt, med långa spinkiga ben, ser ut att vara på marsch; ena handen är knuten i en nazisthälsning och den andra viftar argsint knuten i luften. Den bakre foten bär en stövel, medan den främre är bar. Runt armen med den knutna näven sitter en röd armbindel. Mina tankar gick till kamp och krig. Andra världskriget och nazismen förstås, men sen då?

En vän förklarade för mig att statyn heter ”Der Jahrhundertschritt” och är skapad av konstnären Wolfgang Mattheuer för Zeitgeschichtliches Forum Leipzig. Det betyder ungefär Tidshistoriskt Forum och är ett museum om Tysklands delning, vardagen inom den kommunistiska diktaturen samt återföreningsprocessen. Statyns höjda högerarm symboliserar verkligen nazismens frammarsch och den knutna näven står för arbetarklassens kamp. Att huvudet är så nedtryckt kan anspela på rädslan att säga sin mening, för att tänka och handla fritt. Massan före individen, som ju är det viktigaste inom kommunismen såväl som de fascistiska rörelserna. Ja, detta är alltså min vän Hs förklaringar, men jag köper varenda en. Konst är verkligen spännande och den här statyn är ju tyvärr fortfarande aktuell. För hur individuella är vi i vårt tänkande? Vågar vi säga det vi tycker högt? Vi ser hur vissa tiger om mobbing, men samtidigt använder andra sin makt genom att gå samman för en god sak, som i Kärrtorpsdemonstrationen. De högerextrema ideologierna lever också kvar, men förhoppningsvis har vi ett större civilkurage idag. Det är svårt att veta hur man själv skulle ha agerat under andra världskriget, men jag hoppas att jag idag vågar stå för det jag tycker, även i en tuff situation. Det återstår att se. Men Leipzig har jag i alla fall fått en glimt av och jag tyckte om det jag såg. Fast inget slår ju Berlin förstås! 😉

Syns han? Bach himself.

Tror det här är det gamla rådhuset.

En staty som visar ett århundrades historia.

En tacksamhetens tanke

Jag var nyss och handlade. Klockan var 22.00 när jag kom hem. Butiken Rewe på Warschauerstraße var full av folk. De håller öppet till kl.24 alla dagar utom söndagar. När de öppnar på morgonen vet jag inte, men jag tror det är kl.08. Jag beundrar människorna som jobbar där. De är vardagshjältar som finns till för oss andra.

Ändå finns det ”värre” ställen att jobba på. Lidl på Ostbahnhof tyckte jag hade riktigt tung atmosfär. Kändes som att göra en klassresa att gå in där. Jag kommer från någon slags övre arbetarklass, men där såg människor trötta och deprimerade ut. Jag gissar på lägre arbetarklass eller vad heter det? Socialgrupp 3? En man tjafsade om en struntsumma i kassan och gick gastande ut ur butiken, för att alla skulle förstå hans missnöje och hur lurad han blev. Inte direkt för den skull, men för den allmänna stämningen bestämde jag mig för att aldrig gå dit igen. Och man kan välja. Netto och Aldi är också lågprisbutiker, men de affärer ur kedjorna som ligger närmast mig känns helt okej.

En tulipanaros till alla Spätis

Nu var det inte det jag tänkte skriva om. Nä, jag ville hylla alla de som driver sk Spätis, det vill säga kvällsöppna småbutiker och kiosker. De finns överallt och de verkar alltid ha öppet. Samtidigt har jag lagt märke till att de män, för det är nästan alltid män, som ser ut att komma från Mellanöstern ofta är glada och pratsamma. Till skillnad från de män som kommer från asiatiska länder. De är för det mesta tystlåtna och verkar inte lyckliga. Samma gäller kvinnorna. Jag har handlat av flera som har blomaffärer. De säger knappt någonting och verkar trötta och utarbetade. Det gör mig ledsen. Och visst, många människor i vår värld jobbar hårt för att kunna få ett drägligt liv. Jag hoppas bara att de känner sig uppskattade ibland.

En kille är ett trevligt undantag. Kanske jag nämnt honom förut, men han jobbar också mycket. Hans lilla kiosk är öppen hela dagar och kvällar. Vet inte om han jobbar ensam, men nä. Det gör han inte – för alla hans fåglar och fiskar bor i kiosken! Ovanpå dryckeskylarna står flera burar med små kvittrande fåglar. På disken står ett mindre akvarium med pyttefiskar. Jag blev mycket överraskad första gången jag gick in där. Glatt förklarade han att om han inte hade dem där skulle han ju aldrig hinna ta hand om dem. Och det är förstås sant…

För någon fredag sedan gick jag till ett nytt ställe för att köpa en Snickers och kanske festa till med en öl. Yes, han hade Köstritzer. Å sen en Snickers. Va? Nä, asken var tom. Besviket irrade jag runt och valde en dammig Ritter istället. När jag skulle betala behövde jag inte vara så noga med småslantarna. Sen sa han:

– Tycker du om Snickers?
– Ja, det är mitt favoritgodis.
– Du kan få en Snickersglass om du vill.
– Jaha…?

Lite osäkert följde jag efter honom in till grannlokalen (tydligen jobbade han ensam i både kiosken och hamburgerstället bredvid). Skulle jag får den gratis eller? Tja, vad kostar en sån glass? Inte mycket. Han gick in bakom disken och öppnade frysen. Sen sträckte han över lådan till mig och jag fick välja en glass. Gratis och franko. Bara för att han kände för det. Lycklig gick jag hemåt på de regnvåta gatorna. Tack för att ni finns, Spätimän!

1 maj i Berlin

Jag stack ut näsan en stund idag för att träffa några kompisar och eventuellt äta en bit. Det skulle vara en gratis filmvisning av Luis Buñuels filmer på ett ställe längs med Spree, strax nedanför Ostbahnhof. Stället är egentligen en club, men på arbetarnas fridag anordnas det festligheter för hela familjen, trots att hoppborgen och andra attraktioner visst var för vuxna (?). När jag kom till platsen hade vännerna alltså tagit matpaus och de erkände att Buñuels rykte stämde. Hans filmer var riktigt vidriga. Ingen ville se mer och jag andades ut. Jag avskyr äckliga filmer. Istället åt jag en god potatissallad med grillade grönsaker. Mycket bättre!!

Gamla byggnader är bra för partyn, men utomhus går också bra.

Längre bort efter älvskanten arrangerade ”seriösa partymänniskor” ett utomhusparty. Musiken dunkade på avstånd och många drogs åt det hållet. Jag kände inte att party stod överst på min önskelista. Tänkte på Rovöns råkalla mörker under min ungdoms 1990-tal i Skellefteå. Ryktet säger att Valborgs och första maj är ”ruskiga” saker i Berlin. Här tas demonstrerandet på stort allvar och främst yngre, som jag förstått det, gillar att samlas för att protestera mot diverse orättvisor. Nynassarna skulle ha visat sina fula trynen idag, men skrämdes tydligen av en tidigare manifestation, då de fick mothugg, så de lade ner idén. Jag är inte så himla insatt, men ett som är säkert är att det är full rulle de här dagarna. Läste att en person tyckte ”1 maj är årets bästa dag – för då äger medborgarna staden!” Ja, typ. Inte exakt citerat, men så känner nog många fler än hen. Berlinarna älskar att fira friheten och vem kan klandra dem!

Möjligen polisen, som minsann laddar för tuffa tag i kväll och i natt. Jag vågade inte fotografera dem, men p-platsen vid Ostbahnhof var full av polisbilar – eller snarare piketbussar – när jag var på väg hem igen. Flera större och tyngre bilar, som hade kranar baktill med fastmonterade starka strålkastare, kom till platsen när jag passerade. Under några år har det varit regelrätta kravaller här under 1 maj. Nassar och antinissar har kommit ihop sig under demonstrationstågen och det har urartat till stenkastning och skadegörelse. Många varnar för krossat glas på gatorna i Kreuzberg, där det går värst till. Fast på senare år har Hamburg haft värre tillbud, trots det sägs poliser från hela landet befinna sig i Berlin just nu. Om partajandet också brukar bli våldsamt vet jag inte, men hur ska man annars tolka de polisiära förberedelserna? Tror jag går ut imorgon istället, när alla är trötta och bakfulla. Då är det säkert lugnt igen. Haha!

När jag korsade gatan för att ta mig till min fastlåsta cykel såg jag hur folk stod i kö utanför ingången till Spreepartyt. Kön ringlade sig en bra bit längs trottoaren och en tjej jag mötte suckade djupt och sa: ”Man! Die Schlange?!” (Typ: Meh! Kolla kön!) Huvudet på spiken. Vi hade försökt kika in på festområdet via bakdörren, som precis stängdes igen, men jag hann känna på stämningen. Säkert mysigt och trevligt för den som gillar party, hög musik, droger och alkohol samt att hänga bland ungdomar, coola typer och en och annan övervintrad hippe. De luktade inte heller så gott eftersom de troligen började festa redan igår. För min del summerades liksom hela eventet, när jag en stund senare såg en man sitta på huk och göra sina behov i princip rakt under näsan på poliserna. Mmm, Rovön all over again. Berlin är verkligen Skellefteå i storformat.

Jag vill vara som Underbara Clara!

Nåja. Kanske inte exakt som hon, men jag tycker hon har många kloka åsikter. Clara Lidström, som är mest känd som bloggaren Underbara Clara, vågar sticka ut hakan och stå för saker. Hon får ofta kritik för sin präktighet eller felaktigt för att förespråka 50-talets hemmafruideal. Jag anser att hon är betydligt modernare än så. En ung kvinnlig entreprenör och en sund förebild för kvinnor i alla åldrar. Gillar t ex hur hon tänker om ett bättre och mer hållbart samhälle. Såg alldeles nyss programmet De Obekväma på SVT. Där pratade Clara en hel del om den svenska arbetslinjen och jag tror hon är något viktigt på spåren.

Att dagens system – inte bara i Sverige – går ut på att alla ska jobba så mycket som möjligt för att kunna hålla uppe konsumtionen. Men det funkar ju inte eftersom fortfarande många går utan jobb och vi kan inte fortsätta konsumera på dagens nivå om vi vill rädda miljön och framtiden. För vår egen skull. Jorden lär skaka av sig oss, som en hund skakar av sig vatten. Vi gräver vår egen grav som vi håller på och skövlar, dödar och förstör. Läste nyligen på Care2 Petition Site att gas- och oljebolag vill söka olja med en ny slags ”seismologisk air gun”. Man tänkte använda den ”24 hours a day, 7 days a week, for weeks and months on end”, vilket skulle innebära att de samtidigt skadar eller tar livet av mer än 138 000 sjölevande däggdjur. Inte helt otroligt att en hel del fisk och andra varelser stryker med också. Jag menar, vad tänker folk med egentligen? Måste vara plånboken, förhoppningsvis inte hjärnan – med med hjärtat är det definitivt inte. Så sjukt!

Att leva alternativt

Även om Clara kanske inte har alla svar så ställer hon många bra frågor. För att kunna leva som hon lär har hon flyttat ut på landet, skaffat höns och vill helst inte jobba mer än 6 timmar per dag. Det har förstås blivit mer, men hon säger att när hon jobbat för mycket tappar hon också lusten. Precis så känner jag med! Jag har haft heltidsjobb med hög arbetsbelastning och till slut dödas min lust när det inte finns tid för reflektion och planering. Det är liksom bara plattan i mattan som gäller. Ofta skulle två eller åtminstone 1,5 person behövts för att jobbet skulle bli ordentligt utfört. För det är just det – inget får ta tid längre. Man måste liksom löpande-band-jobba. Åtminstone är det min erfarenhet och jag vill inte leva så längre. Jag ville hitta ett alternativ. Därför har jag två deltidsjobb, varav det ena kan utföras när som helst och var som helst (så länge det finns internet). Det innebär att jag inte tjänar särskilt bra, men jag behöver bara ”anpassa mig” till en arbetsgivare 2,5 dagar i veckan. Resten av tiden är jag fri att disponera som jag vill. I och med att det är billigare att leva i Berlin så fungerar det. Så här i början gäller det att mätta mun efter matsäck, men det går.

Att hjälpas åt

Därför har jag alltså flyttat till Berlin. För att ett annat liv är möjligt här. En intressant kombination av småstads- och storstadsliv, skulle man kunna säga. Hyrorna är inte superhöga (än), man kan äta en hyfsad lunch för ca 35-40 kr (i vissa stadsdelar) och människor kommer hela tiden med nya idéer (sant!). Läste nyss om några som ska öppna ett mataffär. Deras grej är att sälja varorna med så lite förpackningsmaterial som möjligt. Var annars än i Berlin skulle någon komma på den idén? Hur som helst är det just här folk tänker i de här banorna. Man kämpar emot gentrifieringen och konsumtionen. Istället startar man kooperativ med grannarna, som Polly&Bob gjort. I helgen anordnar de ”Vardagsrumskonserter” överallt i Friedrichshain. Folk får anmäla till gruppen att de ska ha konsert och sen syr Polly&Bob ihop ett program som de går ut med på Facebook, med affischer med mera. Jag är inte helt insatt i saken, men det är toppen att de engagerar sig på det här viset. De har andra projekt igång också. (Den intresserade får läsa mer här.) Annars bor många i minikollektiv, säljer egen konst, spelar i band eller hittar på de mest kuliga grejer. En kreativ smältdegel. Den bilden av stan stämmer, men eftersom samhället inte riktigt är byggt efter de här idéerna kan det innebära ett otryggt liv. Jag tror däremot att det är framtiden. Att hjälpas åt, gå ihop, fixa själva. Ingen ny tanke. Vi såg det t ex på 1960-talet, så hippiekulturen har en hel del att lära oss…

I veckan har jag redan fått tre exempel på detta med att hjälpas åt. Jag kommer själv att behöva be om en hel del hjälp längre fram. Under påsk mailade jag med en vän i behov av hjälp och jag ska göra vad jag kan för att bidra. Idag träffades jag och T igen och hon erbjöd sig att baka till min födelsedag och jag att göra flyers och affischer till henne vid behov. Tjänster och gentjänster. Att hjälpa från hjärtat. Så vill jag ha det. Hur vill du leva?

New Germans

Tanya and I met while learning German at Kapitel Zwei in December 2013. She seemed to be a down to earth kind of person and I liked her. During the short brakes we started to sneak off for coffee in the canteen on the 8th floor. There we tried our best to communicate and use our somewhat limited German vocabulary. Since we attended the same level, B2.2, it didn’t matter if we made mistakes. We both made them and the important thing was to understand one another. Not to make perfect sentences.

Me and Tanya earlier this year.

When we saw each other some weeks ago (Wow, time really does fly!) I suggested a new café I’d found in Linienstraße, Atelier Cacao. It’s actually not just a café, but a chocolate manufacturer and they sell their own delicious eco friendly ice-cream too. I’ve tried Marzipan-Mohn and it’s heavenly. Mohn, or poppy seeds, are very popular here. Mostly in cakes. Don’t know why, because I don’t think they taste much. Luckily marzipan alone makes my day.
However, this time I chose jasmine tea and a simple chocolate cookie. Tanya tried a cake that looked more like a pie. Forgot to ask if it was any good, because we had so much to talk about and share.

Being new to a country is something you can’t imagine what it will be like until you are actually there. Learning a new language can be very tricky, even though you have studied it before. And most importantly, you have to build a whole new network of friends, colleagues and acquaintances. Tanya, being a pianist and piano teacher, has realized this at an early stage, but it’s still difficult when nobody calls anymore. I’ve had the same thought. Not so much work wise as to this network of people who somehow knows who I am. Maybe they even help to define me. Who am I in this new world? I have the freedom to find a new self, but before I can do that I have spent time thinking about what I am ”losing”. Not being part of a certain community anymore makes you lose contact with it. Not every person, but the context. I have a new context. Going through these stages of ”becoming German” it feels good to have someone to talk to. Someone who is going through the same things.

A view of the river Spree early this year.

Although both of us are Berliners by choice not every day is filled with sunshine and daisies. No, we have our dark moments as well. I found work thanks to my nationality, but Tanya being Moldavian has not yet been so lucky. Not only because of her nationality of course. I could use my writing skills in combination with my Swedish nationality to find work and she wants to find something through her piano playing skills. The best thing about seeing each other isn’t just practicing German and talking about our lives. It’s actually sharing. We share hopes, dreams and ideas. She is still learning German at Kapitel Zwei, I learn it through everyday life. She helps me understand grammar and I talk about new expressions I’ve learnt. Last time we met I realised I am almost fluent in German now! At least when I talk to someone I like and feel comfortable with. I still have a long way to go.

Tomorrow we will see each other again and I’m really looking forward to it. What has happened since last time? I am so curious.

Promenad – när det plötsligt vänder

I morse mådde jag pyton. Jag kallsvettades, det susade i öronen och jag mådde illa. Försökte göra mig i ordning för jobbet, men kände mig så svag och konstig. Till slut bestämde jag mig för att sjukanmäla mig.

Jag kunde ju alltid jobb imorgon istället för idag, om det knep och jag mådde bättre. Fördelen med deltid. Sen rasade jag ihop i sängen igen. Jag sov som en stock och vaknade runt 12-slaget!? Mådde lite bättre och efter en sen frukost kändes det hyfsat. Jag bestämde att jag måste ha frisk luft. Solen sken och jag behövde handla. För säkerhets skull tog jag med en bok och en flaska vatten. Ifall jag ville ta en promenad.

Kyrkogården i Friedrichshain

Vilken bra idé! Sol och närhet till träd och natur läker det mesta. Speciellt som det i mitt fall snarare var psykisk utmattning som var problemet. Inget fysiskt. Allt detta grunnande på nästa steg. Om jag ska flytta på allvar eller inte och hur i hela friden jag ska få ihop det pusslet!!?? Hela påsken hade jag försökt lösa dessa gåtor. Även om jag fokuserat på annat hade det snurrat på i bakgrunden. Sedan vaknade förstås alla andra frågor jag ställer mig angående mitt liv. Hur jag vill att det ska se ut och vad jag behöver göra för att komma dit. I min ensamhet gick det dåligt att distrahera tankarna. Å, jag kan bli så trött på mig själv!

Jag gick min numera vanliga promenadväg; korsade Karl Marx Allee, stannade till vid bankomaten och vek sedan in på kyrkogården. Där är det ju fridsamt och lugnt. Precis vad jag behöver. Samtidigt möts liv och död därinne. Livet i form av andra människor, fåglar, träd och blommor. Jag stannade och pratade med en ekorre. Den stirrade ner på mig från sin trädgren. Sen stampade den med fötterna så att det trummade mot barken. Kanske försökte hen skrämma iväg mig.

Nästa möte var med herr och fru Koltrast. Han nickade myndigt åt mitt håll, där han satt på en gravsten, medan hon prasslade runt i löven nedanför. Jag strosade vidare ut mot Landsberger Allee. Där tvekade jag en stund. Skulle jag gå till Frau Honig och äta lite eller orkade jag gå en sväng i Volkspark också? Värmen hade tvingat mig att ta av mig munkjackan och gå i kortärmat. Synd att inte ta tillvara på en sådan vacker dag trots allt. Och det kändes bättre att vara ute. Jag korsade gatan och lät parkens svalka omsluta mig.

En gammal borttappad solros

Förutom Tiergarten är Volkspark Friedrichshain min favoritpark i Berlin. Den är kuperad, det finns lummighet och öppna gröna ytor, ett minivattenfall, ett mysigt café med lyxig Sachertorte, en Biergarten och en guldfiskdamm. Idag hade jag – konstigt nog – ett sug efter att springa och då är verkligen Volkspark idealet. Tyvärr tog jag inga gympadojor med mig när jag åkte söderut i januari, men att bara tanken på att springa fanns där hos mig insåg jag var ett gott tecken.
Efter att ha studerat änderna i en av dammarna, solat armarna och lyssnat på barnaskratt – då vände det plötsligt! Mina inre moln skingrades och solen lyste igenom. Haha! Underbart! På himlen ovanför mig hände motsatsen och jag begav mig iväg till Frau Honig för att äta något och nyttja deras wifi. När jag var nästan framme mötte jag M på cykel. Han tog sig tid en stund innan han skulle till jobbet på Hauptstattoper och fikade med mig. Vi pratade om påsken, hur den varit, och om andra saker som intresserar oss.

Efter att han gått roade jag mig med att lägga upp några bilder på mitt älskade Instagram. Till slut betalade jag och gick ut för att upptäcka att det regnade. Ett stilla sommaregn medan solen fortfarande sken. Med tunga droppar mot min hud klev jag iväg med långa steg efter gatan.

Ibland är det inte piller eller sjukvård man behöver. Nä, något så enkelt som en promenad, ett samtal med en god vän, lite sol och regn kan göra under. Och hade jag inte där på sängkanten, med snurrade och bultande huvud, sagt rakt ut i rummet: ”Universum – visa mig något vackert idag!”

Tänka sig, Universum svarade visst…

Sprechen Sie Englisch?

For some time now I have been thinking about writing something in English. A friend of mine highly recommended me to do so in order to find new readers. Well, I wish it was that simple. Regardless of language I strongly suspect the ”Inhalt”, as the Germans call it, or the topics are quite important as well. If I only write about things other people find boring it doesn’t matter whether it is in English, German – or Chinese! Anyhow, here it goes. My first attempt.

Photo: Mark Beyer

Now I feel a bit confused. Should I consider it business as usual and write about one of my recent activities or should I start with some sort of summary? Why I am in Berlin in the first place etc. Like they say on TV – for new viewers you are now watching… Or something. Maybe I should. Okay. I fell in love with Berlin in 2011 and I must say the city did everything it could to show me nothing but positive sides. The weather was warm and sunny, I accidentally ended up in wonderful situations, met fantastic new people and basically came to life in this city. I was also moved and intrigued by it’s past. Coming from a country, which hasn’t been involved in war or conflict in 200 years (on our own soil I might add) the signs of suffering still visible in Berlin fascinated me. The two world wars, the cold war and the wall. They all have left their mark on the city and it’s inhabitants. Even though so many years have passed since the second world war ended I can still feel a frustration bubbling underneath the both rough and neat exterior. (Yes, I think it’s possible to have both.) Especially in men. Maybe I am interpreting this incorrectly, but I sometimes think there is a deep humiliation and guilt still buried within the German soul and it’s difficult to shake it off and feel proud of being German. And rightfully so! The war was no Sunday picnic in the park and the Germans did cause a lot of damage to the world at that time. I suppose this cross is heavier on the men’s shoulders. However not many responsible for the tragic events are alive today. They might have raised their children in the same spirit, but like my favorite comedian Eddie Izzard says: ”There’s a very strong green party there and there’s kids with beards. It’s getting okay.” Germany, Germans and Berlin of course have a lot to offer. I am not the first to discover that.

Hip hip hippety hip

For some time Berlin has been the place to go. The hippest of the hip hip cities in Europe and probably the world. As always I’m slow to catch on new trends. Because I don’t care and because I’m a bit sceptic to things a large number of people like. (Maybe that is how the aftermaths of WW2 has affected me? ”Mass hysteria” and group mentality are just not my cup of tea.) So when friends started to visit Berlin, papers, magazines and websites began writing page upon page about the German capital I was completely deaf and blind. Well, not completely. In the autumn of 2010 some good friends went to Berlin and when I read their ecstatic Facebook reviews something started to stir inside of me. To make a long story short, it was a big step for me to find myself in Berlin about one year later. The sadness I felt when I had to leave again was genuine and deep. It almost felt like ripping the heart from my chest. But why? Until this day I don’t understand it and the separation didn’t last long. In November the same year my enthusiastic friends aimed to return and I joined them. Woohooo! Not so warm this time, but the charm was still there.

With every new visit I kept on meeting interesting people with whom I felt a deep inner connection, slowly creating the social group of friends I have in Berlin today. And with them came the experiences. Art exhibitions, operas, concerts, cinema, cafés, food, beer and much more. I saw and experienced things I’d never dreamed of. At one point at an art exhibition showing German art from 1900-1945, I had a very strong emotional reaction, because of the expressive and dramatic art. That had only happened through music, film and theatre before. My passion for art was born. (Well, it did see the light of day in Tate Modern 2009, but whatever.) I’ve seen many photo exhibitions as well and keep letting the world of pictures surprise and inspire me. I hardly think it has escaped anyone that Berlin is considered the unofficial cultural capital of the world. But maybe not for long! Perhaps the trend is over soon. I hear Kraków is catching in.

Brandenburger Tor

City of duality

Without much further ado I will try and explain why Berlin is so fascinating to a stranger like me. The city is still very much divided, but not necessarily into an Eastern and a Western section. It is a city of duality. The East and West sides are both similar and totally different. In the West tourism and capitalism have taken over. Here you’ll find all the big fashion brands, exclusive restaurants and posh hotels. On the other hand you see many beggars and poor people, presumably from Eastern Europe. Seeing someone kneeling on the pavement holding a cup in front of them always gives me the chills. Not that I look down on poor people, but seeing them begging in the streets is so disturbing to me. Never saw people doing that in Sweden during my childhood. It shouldn’t be necessary today, but that is a different story. The Western sides of Berlin are beautiful and used to be highly influential on creative people back in the 70’s. Bowie, Nick Cave and many other musicians spent time here. I like the brightly lit Kurfürstendamm before Christmas and Berlin’s own Harrod’s, KaDeWe, is always a pleasure to visit. I’m sure there are much more to see, but my favorite part of the city is the former East.

The combination of anarchistic graffiti and renovated or even restored buildings of the early 20th century makes my heart sing. The large choice of cafés with more or less personally designed and built patios is thrilling to see. There is a lovely do-it-yourself-mentality flourishing here. I am a cookie monster and enjoy a dark chocolate cake any day! I’ve tasted heavenly Sachertorte in several cafés. Simply delicious. The number of restaurants with reasonable priced high quality food is something I value. I believe the Germans in general are looking for and expecting high quality. Even beer should be high quality and everyone have their own favourite brand. The annual beer festival is considered a tourist attraction as well as a dito trap, but I find it to be one huge beer quality testing event, like they test wine in France. Okay. Few spit it out again. I’ll give you that, but I like the opportunity to stroll along the stalls, beer glass in hand, and try any beer I find interesting. Life’s a box of chocolate to Forest Gump. To me life might as well be the Biermeile in Berlin…

There is more where this came from. Berlin has much to tell and so have I, but this will have to be all. For now.

Dorotheenstädtischer Friedhof

Gul och lila krokus.

En dag på lunchen fick jag för mig att gå ut och lapa lite sol. Det blir lätt trist att sitta inne på ett kontor en hel dag när våren sprakar utanför fönstret. Ja, den kommer tidigt i år. För mig är det som i maj-juni och inte mars. Det är inte så ofta jag sett krokus uppe i norr. Möjligtvis i rabatter, men inte liksom fritt växande här och var. Och det är underbart! Nåväl. Precis runt knuten på jobbet ligger det en kyrkogård. Inte vilken kyrkogård som helst. Nej nej. Har du hört talas om Père Lachaise i Paris? Den kyrkogården där alla författare, konstnärer, musiker, poeter, vetenskapsmän och så vidare ligger begravda? Dorotheenstädtischer Friedhof i Berlin har samma status. Här finns många av de stora tyska namnen. De jag hittar under mitt långsamma och planlösa strövande var förstås makarna Bertold och Helene Weigel Brecht. Alldeles intill kyrkogården ligger för övrigt Brecht Haus, makarnas hem, som numera är ett museum och det finns en lokal för Litteraturforum im Brecht-Haus, där läsningar och litteraturkvällar anordnas. Troligtvis till Brechts ära och i hans anda.

En fin primula.

Makarna Brechts grav. Foto: Ingrid Carlsson

Här vilar makarna Brecht.

Kända och okända namn, sida vid sida

Som en svensk björkallé.

Det var varmt i solen, men vinden och luften var kylig. Strosade ändå vidare mellan gravarna. På den här kyrkogården är det rörigt för ögat. Inga tydliga rader, knappt gångar ibland, och en salig blandning av gravar trängs på en ganska liten yta (om jag såg allt vill säga). Jag känner att min kunskap om tyska kulturmänniskor inte är speciellt god. Levande som döda. Hittade trots det en grav för en man vid namn Paul Dessau. Trodde han hade något med Bauhausrörelsen att göra, men han råkar visst bara ha haft samma efternamn som staden Bauhaus hade sin upprinnelse i. Istället var han tonsättare och dirigent. Jag tror man ska ha mer tid på sig att gå runt och läsa på gravstenarna för att hitta de berömda namnen. Intressant också vilka oerhört vräkiga gravplatser det kan finnas! Stora mausoleer över familjer som troligtvis haft en högre ställning i samhället – eller mycket pengar. Det är häftigt att se, men inte alltid snyggt. Samtidigt gillar jag att det inte är så likriktat som många svenska kyrkogårdar är. Tanken att alla ska vara lika inför döden är okej, men det är onekligen mer spännande med variation.

Avslutar inlägget med fler bilder av blomstrande fägring. Blommor är så vackra!

Rhododendron? Blommar de nu?

Lilavit krokus

Vit krokus.

Och bara lila krokus.

Leipziger Buchmesse

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Vindkraftverk är vackra, tycker jag.

Jag kunde inte låta bli att jämföra med att åka sträckan Skellefteå–Umeå. Ungefär lika långt, 15 mil, men nu snackar vi autobahn. Två timmar? Tog det verkligen så lång tid? (Haha!) Det svåraste var att krångla sig ut ur Berlin, men sedan fanns inga begränsningar! Trefilig väg i båda riktningarna. Mitträcke. Vi blåste på. Låg mest i vänsterfilen där det också går fortast. Vid ett tillfälle svischade vi förbi en Porsche!? Ja, det gick fort. Upp emot en 180 knyck, men jag var inte rädd. Klart som korvspad att det skulle kunna hända otäcka saker snabbt, men på något vis var det som en väloljad maskin. Bilarna gled hit och dit mellan filerna, men den som ville trycka lättare på gasen kunde lugnt ”puttra på” i 120 km/tim i högerfilen. Försökte fotografera från bilfönstret och det lyckades med varierat resultat. Oftast hade vi hunnit brassa förbi mitt motiv innan mobilkameran vaknat till liv.

Den säkra chauffören.

Utsikt från bilfönstret.

På väg/Unterwegs.

Inget vidare svenskt utbud

Det verkar som att de flesta större tyska städer har ett speciellt mässområde utanför de centrala delarna. Uppenbarligen även så i Leipzig. Vi hittade en parkeringsplats och sedan tog vi oss an den första utställningshallen. Min vän hade några jobbrelaterade uppdrag som vi tog oss an först. Jag sökte efter svenska inslag. Mässan ska vara internationell och bara den dag vi var där skulle det hållas massvis av boksigneringar, samtal och föreläsningar. Det största svenska författarnamnet på plats var Håkan Nesser, som är stor i Tyskland. Jag såg inte skymten av honom. Däremot promenerade vi förbi flertalet uppläsningar, dramatiseringar, radio- och tv-inspelningar. Besviket tittade jag på det svenska utbudet, när jag till slut fann montern. De skandinaviska länderna delade på utrymmet och där fanns egentligen mest böcker. Inte så konstigt, men inget såg ut att hända när vi var där och inredningen var varken inbjudande eller kul. Tur det fanns annat att upptäcka istället.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Nervös författare läste ur sin bok.

Schweiz var ”värdland” i år.

Många nya ansikten.

Det bortglömda hantverket

Den grafiska avdelningen var intressant. Där fanns en tryckpress av den modell som användes för Gutenbergs bibel på 1400-talet. Den som ville kunde trycka något eget på plats. Jag valde att istället beundra de vackra pappersark som redan fanns klara. De hade, liksom på Gutenbergs tid, vissa handmålade element. Bladguldet lades på efteråt och även blomsterslingor och fåglar kunde målas på sidorna. Trots att jag tyckte mycket om de färgglada bladen var det något speciellt med de tryckta, de som ännu bara bestod av svart text med något enstaka stycke i rött. En enda sida kunde kosta runt 1500 kr, i de flesta fall upp emot 7500 kr om de var målade.
Förutom tryckpressen kunde man titta på en gammal sättmaskin med blytyper. Med den satte man tidningarna förr i världen. Imponerande att sidorna måste sättas spegelvända, från höger till vänster. Folk flockades för att lära sig mer om det gamla hantverket. Ja, hur fungerade den egentligen? Vi från dataåldern fattar inte hur en vanliga maskin kan funka så bra…

Ett moln eller en hjärna?

Ett vackert tryck.

Näring för kropp och själ

Innan vi åkte hem ville mitt sällskap förstås shoppa loss på musikavdelningen. Här stod förlagen på rad i montrar som svällde av noter, notböcker, musikböcker och en massa annat musikrelaterat. Jag fick nästan hålla min vän i koppel, som den musikmänniska hon är, och det shoppades en hel del pianorelaterat kan jag säga. Bach och hans gelikar landade i plastpåsar som var tunga att bära. Jag hittade en bok som blir en bra födelsedagspresent till en annan vän och när vi frossat loss kände vi oss mätta på mässan. I ärlighetens namn hade de flesta slantarna i min börs gått till mat och snacks, om vi ska fortsätta på temat mättnad. För att stilla värsta hungern runt 14-snåret slank en crèpes med ost ned, men sedan hittade jag ett thailändskt stånd. Ner med ett gäng nudlar och grönsaker. Delade systerligt med mig av maten. Sen fattades bara en kopp kaffe – och chokladkaka! Joho. Det fanns det också. Inte alls något jag räknat med, men den var så himla god! Vi satt i en monter med mesta delen medicinska skrifter och fikade. Haha! Ja, det kändes lite underligt. När kakan var uppäten och kaffet urdrucket valde vi att ställa kosan in mot centrala stan. Nu ville vi se Leipzig!

En sättmaskin för blytyper.

Musikavdelningen.

Dramatisk utsikt från balkongen

Vi har haft tokskönt väder ett tag idag. Solen har inte varit helt ensam på himlen, men termometern har krupit upp emot +20 grader. På radion säger de att det är mellan +17 och +22 grader i Brandenburg och Berlin. I lä på balkongen har det nog varit ännu varmare. Tack och bock, säger jag. Vinden gör dock sitt till för att kyla ner staden. Den tar i med alla krafter ibland – vårvindar friska minsann! Men plötsligt bryts idyllen av en märklig duns och ett verkligt drama utspelar sig framför mina ögon.

Jag hade ställt ut en stol, kokat min havregrynsgröt med nötter och russin, hällt upp ett glas smoothie, brett ett par hårdbrödmackor med en mogen avocado och toppat med scrambled eggs. Kort sagt, fixat en superbrunch. Jag tog plats på balkongen och njöt i långa banor. Ibland har det sina fördelar att ha lite jobb, men mera tid. Plånboken förblir tunn, men livet kan vara rätt fint ändå. Jaja. Fick plötsligt för mig att jag ville bättra på min tyska – det är aldrig slöseri med tid precis. Plockade fram en bra bok, som jag också har på svenska, och jag hann väl ett par sidor då jag plötsligt hör en märklig duns.

Med hjärtat på rätt ställe. Foto: Ingrid Carlsson

Med hjärtat på rätta stället.

När jag tittar upp ser jag en flicka i yngre tonåren och hon ligger liksom utbredd, med ansikten nedåt, tvärs över motorhuven till en parkerad BMW. Snett mot bilens front lutar cykeln hon åkte på och hennes ben är fortfarande sammanflätade med den. Jag förstår inte alls vad som hänt. En man som färdades ca 10-20 meter framför henne har stannat. Hans vita tröja kontrasterar mot det mörkbruna håret och skägget. Mannen ställer i alla hast ifrån sig sin egen cykel och går snabbt fram till flickan. Hon verkar omtöcknad, men ser inte direkt skadad ut. Hon tittar förvirrat på honom och försöker resa sig upp från motorhuven. Hon tar sig för käken och hennes ögon är uppspärrade. Från vänster kommer två män i 50-årsåldern gående. Den ene är kort och har lurvigt grått hår, den andre är lång och har knappt något hår alls. De sneddar över gatan och frågar vad som hänt. Den lurvige försöker hjälpa flickan upp, där hon nu sitter på gatan ovanpå sin cykel, men hennes ben bär henne inte riktigt. Den skäggige mannen sätter sig på huk vid hennes sida medan den långe hårlöse tar fram sin telefon och ringer efter en ambulans. Flickans hår rufsas om i vinden, men hon bryr sig inte om det.

Ett tänkbart scenario

Jag betraktar scenen på första parkett och jag ställer mig frågan vad som egentligen hände flickan. Min blick sveper över alla de parkerade bilarna som står uppradade längs gatan och inser att BMW:n är ganska mycket större än de andra. Bilägarna i den här stan parkerar inte alltid på bästa sätt och nosen på den svarta, blanka bilen sticker ut i cykelbanan en aning längre än de övriga gör. Flickan kan ha cyklat utefter de kortare bilarna och av okänd anledning inte uppfattat att BMW:n befann sig i hennes färdväg. På något sätt har hon blivit hindrad i sin framfart, kanske hakat fast i bilen, fallit och platt landat ovanpå den. Min puls slår fortare av obehag, men jag känner tacksamhet för att så många stannat för att hjälpa henne. Även en kvinna och en annan man har kommit fram, men eftersom de som var först på scenen redan tagit kontroll över situationen fortsätter de mot sina destinationer. Jag börjar undra var ambulansen är. Bara ett par hundra meter bort ligger både en brand- och en polisstation. De borde vara här på två minuter, men det dröjer. Flickan kommer på fötter med hjälp av den långe, men hon sätter sig ner igen som om hon vore yr. Hennes ansikte är alldeles vitt och förstenat av chock. Äntligen kommer ambulansen och flickan blir undersökt av en sjukvårdare. Gissar att han vill kunna utesluta brutna ben och hjärnskakning.

Verkliga värden i livet

En rundmagad man i röd skjorta dyker upp. Tydligen är det hans bil och han viftar oroat med armarna när han pratar. Sedan smeker han bilen ömt över huven med handflatan. Den långe ilsknar till och det utbryter en ordväxling. Jag hör inte vad de säger, men jag skulle tro att den långe tänker samma sak som jag. Vad är en bil mot ett människoliv? Det gäller ju en ung flicka! Rödskjortan ser sårad ut och ställer sig lite avsides. Den långe ringer ännu ett samtal (alternativt svarar i telefonen) och inom kort kommer först en och sedan två polisbilar till platsen. Jag börjar blir ännu mer fundersam över vad exakt som hänt, men en av polisbilarna avviker snart igen. Mycket möjligt att båda svarat på samma SOS-samtal. Ur bil nummer två stiger två poliser. En går till flickan, som försvunnit med sjukvårdaren in bakom ambulansen, och den andra pratar med den skäggige, den lurvige och den långe. Allihop får visa legitimation och ser ut att uppge något slags vittnesmål. Papper skrivs. Den långe och den lurvige går sedan tvärs över gatan, sätter sig i sin bil och åker iväg. Den skäggige kliver upp på sin cykel och trampar åt sitt håll. Jag tänker precis ta upp boken igen när ännu en ambulans stannar till bakom den förra. Vad i…? Ytterligare 2-3 polisbilar kommer och far. Kanske är de lika nyfikna som jag och stannar för att se om de kan hjälpa sina kollegor.

Upplösningen

Till sist finns bara ambulans nr 2 och tidigare nämnda polisbil kvar. Den bekymrade mannen i röd skjorta går med jämna mellanrum fram till BMW:n och känner med handen där flickan legat. Han verkar även hitta något konstigt vid vänstra framlyktan. Troligtvis var det där hon hakade fast i bilen. Även han får skriva på papper och vid ett tillfälle går han fram till balkongen till en av lägenheterna i trappuppgången bortanför min för att hämta sitt körkort. När allt verkar klart tar polisen hand om flickans cykel. Reser den upp och granskar den noga. Den verkar vara snudd på oskadd den med. Flickan går för egen maskin och sätter sig i baksätet på polisbilen. Polisen som haft koll på henne följer efter och pratar några ord med sin kollega innan han sätter sig vid ratten, vänder bilen och kör bort mot polisstationen. Rödskjortan går hem. Ambulansen packar ihop, startar motorn och försvinner om hörnet den med. Kvar står den ensamma polisen med flickans cykel. Långsamt börjar han rulla den åt samma håll som de andra åkt. Plötsligt stannar han. Mödosamt krånglar han upp en cigarett och en tändare ur bröstfickan på jackan, tänder ciggen och drar ett bloss innan han fortsätter sin färd i sakta mak.

Efterspel och sammanfattning

Jag går in och kokar en kopp te för att hitta lugnet igen. Sätter mig i solen på nytt och öppnar boken, men har tappat sugen för att läsa. Jag ser ut över balkongräcket och mannen i röd skjorta är tillbaka. Den här gången med sin fru, som dubbelvikt försöker fotografera de minimala skadorna med en rejäl systemkamera. Efter några bilder stiger de in i bilen och kör därifrån. I motsatt riktning. Till en verkstad skulle jag tro. Deras p-plats gapar tom, men några minuter senare dyker en pytteliten bil upp. Den åker förbi parkeringen, tvärnitar, inväntar möte och cyklister bakom sig för att till slut raskt backa in precis på linjen mellan två p-platser. Exakt där olycksbilen stått. Nöjt skuttar chauffören ut från förarsätet, rycker ut en sportbag ur minibagaget och beger sig in på gymmet i huset mittemot mitt. Kvar står inte längre en flott svart BMW, bred som en val, utan en pluttig stadsskorv med gräsklipparmotor. Även om det inte var rödskjortans fel, utan en dum olycka, känner jag någon slags skadeglädje och tillfredsställelse i att denna lilla skräpbil helt fräckt snott p-fickan. Den tillhör för övrigt allmänheten och inte BMW-ägaren. En liten otäck jävel inuti mig hoppas att han får svårt att hitta en ny plats när han kommer hem från verkstaden. Det var som sagt inte rödskjortans fel, men det är något skumt när en karl hellre smeker en bil än frågar en ung flicka hur hon mår. Han riktade aldrig ett ord till henne. Däremot gläds jag åt den beredvillighet att hjälpa som jag såg hos de andra som stannade och såg till att flickan togs om hand. Själv är jag glad att jag slapp ge mig in i spelet med förklaringar och berättelser på knagglig tyska. Kan vara något att öva på – samtal till 112.

Författararkiv: Ingrid

Leipzig By Night

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Der Jahrhundertschritt

Gilla detta:

En tacksamhetens tanke

Gilla detta:

1 maj i Berlin

Gilla detta:

Jag vill vara som Underbara Clara!

Att leva alternativt

Att hjälpas åt

Gilla detta:

New Germans

Gilla detta:

Promenad – när det plötsligt vänder

I morse mådde jag pyton. Jag kallsvettades, det susade i öronen och jag mådde illa. Försökte göra mig i ordning för jobbet, men kände mig så svag och konstig. Till slut bestämde jag mig för att sjukanmäla mig.

Gilla detta:

Sprechen Sie Englisch?

Hip hip hippety hip

City of duality

Gilla detta:

Dorotheenstädtischer Friedhof

Kända och okända namn, sida vid sida

Gilla detta:

Leipziger Buchmesse

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Inget vidare svenskt utbud

Det bortglömda hantverket

Näring för kropp och själ

Gilla detta:

Dramatisk utsikt från balkongen

Ett tänkbart scenario

Verkliga värden i livet

Upplösningen

Efterspel och sammanfattning

Gilla detta:

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Der Jahrhundertschritt

Dela:

Gilla detta:

Dela:

Gilla detta:

Dela:

Gilla detta:

Att leva alternativt

Att hjälpas åt

Dela:

Gilla detta:

Dela:

Gilla detta:

I morse mådde jag pyton. Jag kallsvettades, det susade i öronen och jag mådde illa. Försökte göra mig i ordning för jobbet, men kände mig så svag och konstig. Till slut bestämde jag mig för att sjukanmäla mig.

Dela:

Gilla detta:

Hip hip hippety hip

City of duality

Dela:

Gilla detta:

Kända och okända namn, sida vid sida

Dela:

Gilla detta:

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Inget vidare svenskt utbud

Det bortglömda hantverket

Näring för kropp och själ

Dela:

Gilla detta:

Ett tänkbart scenario

Verkliga värden i livet

Upplösningen

Efterspel och sammanfattning

Dela:

Gilla detta: