Spira bryr sig aldrig om vad matte gör. ”Se mig!?!” säger hon.
Att påbörja projektet att skriva en bok eller ett filmmanus, när man aldrig gjort något liknande förut, det är som att åka till Berlin utan stadskarta. Jag ser förstås tv-tornet, men hur långt är det dit? Och vad händer om jag svänger vänster här? Kommer jag närmare målet eller längre ifrån det? Man får snart inse att man inte har någon kontroll. Det måste få bli som det blir.
Det är redan fredag och jag har jobbat på allvar med min story i fem dagar. Så här i början är det många små beslut som måste tas. Jag blir helt slut i skallen av allt tänkande:
Vilken grund ska jag bygga vidare på? Vad ska karaktären heta? Vad jobbar hen med? Ska jag välja sanningen eller fiction? Puh! Min förhoppning är att det ska gå lätt att skriva när väl skelettet är på plats.
Vår första uppgift är att sammanställa ett slags kompendium med all den viktigaste informationen. Det är för att lärare och kursare ska kunna få grepp om vad det är för typ av historia jag vill skriva.
Det är nyttigt även för mig att skriva den. Inte för att jag inte vet vad jag vill, men jag har så många versioner och tankegångar att det är svårt att välja en av dem. Den måste ju hålla rakt igenom. Jag ogillar lösa trådar och ologiska lösningar.
Å andra sidan är jag nybörjare. Även om jag gått kurser förut, och påbörjat flera olika versioner och utkast, så är det dags att välja väg. En gång för alla.