Potsdam

Så har jag äntligen varit där, i Potsdam. Det första jag insåg var att man förstås ska åka dit på sommaren. Alla fantastiska byggnader och grönområden är fina en regnig novemberdag, men jag kan tänka mig prakten en sommardag i strålande sol. Hela grejen går ju liksom ut på att man ska kolla trädgårdar och parker. Dessutom råkade vi missa säsongen med ett par veckor. Den slutar i oktober. Tyvärr var därför flera av byggnaderna och caféerna stängda.

I Potsdam finns det löjligt många slott. Verkar som om varenda liten kung, furste eller kejsare ville ha sin egen lya och inte bo i någon gammal släktings boning. Mest känt är slottet Sanssouci som byggdes av Fredrik den store som hans sommarbostad. Ja, jag tror det är det mest berömda. Det finns som sagt en uppsjö: Schloss Charlottenburg, Schloss Schönhausen, Jagdschloss Grünewald, Neues Palais, för att bara nämna några av dem. Vi blev erbjudan att hoppa på en turistbuss och göra en rundtur på 2,5 timmar. Det skulle ge oss tillfälle att se dem allihop. Vi tackade nej. Jag orkade inte se allt och vi tyckte att 2,5 timmar var lite saftigt. Så vi tog till apostlahästarna istället.

Glada i hågen knatade vi över bron till centrum i småpissigt novemberregn. Till min besvikelse var det filmmuseum vi först snubblade över inte invigt ännu. Det vill jag besöka nästa år! Huset det ska ligga i var en lång korallrosa byggnad med fantastiska krusiduller och ornament runt fönstren. Kan mycket väl ha varit ett slott det med…

Baksidan eller är det kanske framsidan?

Sansouci eller kanske Sans Souci?

Mullvadarnas domän?

Målmedvetet traskade vi vidare och betydligt tidigare än reseförsäljaren sa kom vi till parken, där ett flertal av slotten är belägna. På något sätt missade vi det kinesiska huset. Egentligen kallas det tehus och det är en paviljong. Skulle tro att det dracks en hel del kinesiskt te där. Därav namnet. Istället hamnade vi vid orangeriet. Givetvis heter det Orangerieschloss. I den byggnaden ligger en restaurang och/eller ett café som vanligtvis har öppet, men inte nu. Genom fönstren såg jag inte så många apelsiner, men väl växter av olika slag. Stora palmer och buskar. De flesta i stora terrakottakrukor. Möjligt att dessa står ute sommarhalvåret eller så befinner de sig där inne för jämnan.

En äldre herre försökte få oss att följa med mot andra hållet, där det visst fanns mer att se, men vid det laget var vi hungriga. Han berättade en del om platsen, verkar ha bott i Potsdam hela livet, men jag hade bara en fråga:

”Fanns mullvadarna även på Fredrik den stores tid?”
”Det vet jag inte”, svarade mannen. ”Jag levde inte då.”

Nä-häpp. Och det var i så fall knappast samma mullvadar som grävde sönder gräsmattan då som nu.

Potatiskungens sista viloplats

Potatiskungens grav, som synes.

Jag tycker förresten det är intressant att tyskan använder samma ord för slott och lås, Schloss. Undrar hur det kan komma sig? Skulle tro att de var tvungna att ha maffiga lås på slotten (så kallat Schlosschloss?). Fanns säkert många stöldbegärliga prylar innanför de där väggarna. Man kunde kika in genom ett fönster på baksidan av Sanssouci. Det hängde en tunn vit gardin för, men man kunde se ett av de inre rummen, där ett bord stod dukat med silver och porslin. Såg riktigt mysigt ut. Jag kunde föreställa mig kungligheterna svepa förbi därinne på väg till en måltid i stil med Historieätarnas kulinariska äventyr.

Vi avslutade med att gå förbi och hälsa på ”kung Potatis”. Fredrik den store var tydligen den som introducerade potatisen i Tyskland och därmed förhindrade att folket svalt. För det är de tacksamma än idag. Vid och på hans gravsten ligger alltid en och annan potatis för att hedra hans gärning. Rart, tycker jag.

Utsikt

ÖL!

Kompis!

Smörja kråset

För att hedra vår gärning att vara ute i höstfukten – fast solen faktiskt tittade fram ett tag och värmde bra – uppsökte vi Mövenpicks restaurang Zur Historische Mühle. Aaaah… Jag åt en fantastisk risotto med svamp och annat mumsigt. Sköljde ner den med en Schwartzbier från Hasseröder. Gott-gott-gott! Försökte trycka ner en blåbärskaka och kaffe därpå, men det gick tungt. Det var fantastiskt att sitta i restaurangen som var byggd som ett stort växthus. Det fanns palmer och höga växter där så rummet var som en slags vinterträdgård. Det var inte så förfärligt dyrt heller. Jag minns inte ens vad vi betalade, men det kändes inte överväldigande.

Nä, seriöst. Jag återvänder gärna till Potsdam. Det var läckert att gå runt och se denna gamla miljö, som förresten skyddas av UNESCO. Jag tyckte det var lätt att föreställa mig hur det kunde ha varit att bo och leva där på 1700- och 1800-talen. Det kan ha berott på de få turisterna som strosade runt. På sommaren lär det vara betydligt fler människor i omlopp och det kan störa illusionen. Hur det ligger till med antalet mullvadar får vara osagt, men jag tror det finns åtskilliga – oavsett tid på året.