Massakern i Gardelegen

Militärkyrkogården i Gardelegen

I märgbitande fuktig kyla, under ett grått och tungt molntäcke, fick jag ta del av ett stycke historia som var så fasansfull att det inte går att förstå. I andra världskrigets slutskede, i princip i sista minuten innan amerikanarna nått Gardelegen, fördes en grupp på ca 4000 fångar till bygden…

Fångarna var ihopsamlade från ett koncentrations- och arbetsläger i närheten, Dora-Mittelbau, och skulle fraktas via tågvagnar till andra läger i norra Tyskland. Dessvärre var tågspåren i Gardelegen förstörda av striderna så fångarna beordrades ut ur tågen för att på annat sätt, främst till fots, tvingas vidare.

Vid tillfället var fångarna till antalet betydligt fler än SS-männen som skulle vakta dem. Extrafolk rekryterades bland lokala grupper, så som Hitlerjugend och brandkåren. Den 13 april 1945 fördes drygt tusen av fångarna, de som var i särskilt dålig kondition och inte orkade gå längre, till en stor ladugård utanför staden.

De tvingades in i byggnaden, som barrikaderades från utsidan, och ladan sattes sedan i brand. Fångarna försökte förtvivlat att ta sig ut. Många grävde i vild panik hål under väggarna eller forcerade dörrarna, men så fort de blev synliga sköts de av vakterna. Av de få som klarade sig hade en lyckats klättra upp under takåsarna och hänga kvar tills vakterna gått därifrån. Halvt kvävd av röken överlevde han mirakulöst. Andra spelade döda i högarna av kroppar.

Nästa dag återvända SS-männen, med flera, för att bränna kvarlevorna och skjuta eventuella överlevande, men de hann inte så långt. Amerikanerna nådde fram till platsen och skrämde iväg dem.

För alltid ansvariga

Av en slump fann den amerikanska truppen resterna av ladan och 1016 människolik. De intervjuade flera av de överlevande och amerikanska arméns fotografer anlände för att dokumentera krigsförbrytelserna.

Den 21 april tvingade den amerikanska befälhavaren mellan 200-300 män från Gardelegen att begrava de döda fångarna.

Kropparna flyttades från ladan och några tillfälliga massgravar för att begravas i enlighet med amerikansk soldattradition. Gravarna försågs med varsitt träkors. Den 25 april hölls en högtidlig ceremoni för att ära offren och ett minnesmärke upprättades.

Befolkningen i Gardelegen föresattes också att alltid ta väl hand om dessa gravar. På en militärskylt vid gravplatsen står än idag att läsa:

Gardelegen Military Cemetery
”Here lie 1016 allied prisoners of war who were murdered by their captors.
They were buried by citizens of Gardelegen, who are charged with responsibility that the graves are forever kept as green as the memory of these unfortunates will be kept in the hearts of freedom-loving men everywhere.”

Established under supervision of 102d Infantry Division. United States Army.
Vandalism will be punished by maximum penalties under laws of military government.

Frank A. Keating Major General, U.S.A. Commanding.

Historien hinner ikapp samtiden

När jag och M kommer till minnesplatsen står två polisbilar på parkeringen. En man klädd i blåställ pratar med polismännen och jag uppfattar ord som att han ”letat överallt, men inte hittat någon”.

En av poliserna har en schäferhund i koppel, men han stänger in den i hundburen i bagaget på bilen. Jag funderar förstås på vad som kan ha skett. Var någon på rymmen?

Väljer dock att fokusera på minnesmärket och att ta reda på mer om massakern.

Det jag läser skickar rysningar längs efter hela kroppen på mig. När vi kommer fram till själva kyrkogården med alla sina vita kors i perfekta rader, förstår jag vad som hänt. Texten på militärskylten slår mig som en piska i ansiktet: ”Vandalism straffas med högsta straff enligt militärlagarna.” Någon hade roat sig med att rycka upp flera av de vita korsen på gravarna. Alla hade de judestjärnan på…

Jag känner hur oerhört grovt det här brottet är och hur djupt det berör mig. Dessa människor som lidit och dött en sådan hemsk död, att deras gravar skändats. På grund av samma sak som miljoner människor dödats – de var judar.

På närmare tio gravar, av vad jag kan se, har korsen blivit uppdragna. Inslagna i blå plastsäckar, för att bevara eventuella fingeravtryck, lastas de in i den större polisbilen. Jag har lust att gråta och känner stor ödmjukhet inför dessa kors, som jag ser är av metall och inte längre i trä.

Det är mer än 70 år sedan fångarna dödades och ändå får de inte vila i frid. Den som utfört dådet är knappast en lycklig människa, men tänkte hen verkligen på konsekvenserna av sina handlingar?

Vi borde ha kommit längre än så här. 70 år… Tänk sedan på de länder där det fortfarande pågår krig. Det tar lång tid att läka dessa sår. Mycket lång tid.

Fakta om massakern i Gardelegen taget från Wikipedia

Fotnot: ’Holocaust’ (den engelska benämningen för förintelsen) kommer av grekiskans holókaustos: hólos, ”hel” och kaustós, ”bränd” och betyder egentligen brännoffer. Enligt skyltarna på minnesplatsen i Gardelegen var det efter den här händelsen begreppet började få sin stora spridning.

Exposure Berlin

Ridån

Snart går ridån upp!

Jag vet inte om någon undrar hur den avantgardistiska operan var. Oavsett intresset därute så tänker jag berätta om den. Och den var både cool och lite seg på samma gång, för det var inte en rak historia. De flirtade ju med surrealisterna Breton och Dali också, plus 20-talet och stumfilmen. Jag tänkte på en musikvideo, med fragmentariska berättelser som vävdes in i varandra. Två komiker skapade övergångar och mellanspel i Helan & Halvan-stil och de var duktiga. Mim kan se enkelt ut, men enligt min egen begränsade erfarenhet är det minst lika tufft som dans. Tajming är A och O.

Korta stiliserade spelscener varvades med sångnummer, som förstärktes med väggprojektioner i svart mot vitt tegel. Enda operasångerskan i denna påstådda opera bar magnifika kreationer och gled in på scenen som en nattens drottning ur Mozarts ”Trollflöjten”. Hon var lika otäck och häftig som sina huvudbonader. På väggen bakom henne växte hennes skugga till olycksbådande storlek och militäriska klockvisare marscherade taktfast i bästa Pink Floydanda. Trots att inte Hitler kom till makten förrän 1933 vilade hans skugga redan tung över framtiden. Explosioner och flyglarm förekom på två ställen, en gång i vardera akt.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

Mitt i ovan beskrivna miljö förekommer en historia om en man, som spelas av en kvinna, som är gift med en sångerska, som spelas av en man. Efter ett hysteriskt och smått obegripligt gräl (på franska) byter de plötsligt kön med varandra. Eller kvinnan (mannen) tvingar mannen (kvinnan) att byta kön med henne (honom). Alltså var ÄR hendebatten när man behöver den! Jag roades mest av att mannen, som spelade kvinna, var så himla söt i klänningen och peruken. Temat minns jag bäst från filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs bok, där en man vaknar en dag och har blivit kvinna. Kort förklarat. Orlando var fantastisk. Exposure Berlin kunde inte mäta sig med den.

Gamla stumfilmsbiografen Delphi undgick att förstöras under andra världskriget, men hade stått tom länge innan Exposure Berlin flyttade in med den här uppsättningen. Lokalen var bildligt och bokstavligt talat helt enorm! Taket, som var välvt, hade en höjd som nästan tog andan ur mig. Väggarna var dock ganska slitna och jag hade svårt att se vad som varit ursprungsfärgen. Såg mest betonggrått ut i halvmörkret. På det glada 20-talet fanns en blomstrande filmindustri i Weißensee, med biografen som en slags marsipanros mitt i tårtan. Det är den som hyllas i uppsättningen. Bion naturligtvis. Inte rosen.

Hur sammanfattar jag då upplevelsen? Hm… Tack vare mina glada vänner S&H – de bjöd på bubbelvatten spetsat med Absinth(!) – kan jag ge föreställningen en 3:a plus. Möjligen en svag 4:a för påhittigheten och det visuella uttrycket. Men mina kinder glödde varnande redan innan ridån gick upp. Jag behöver så lite alkohol nuförtiden. Den kan ha spelat in för att få mig på bra publikhumör. I sin helhet var det en mycket trevlig kväll. Jag är väldigt tacksam att S&H liksom tagit mig under sina vingar, även om jag vet att gemensamma vännen D säkert pushat dem! Hon är sån. Hahaha. Jag hoppas i alla fall att de trivdes lika bra som jag och det vore roligt om vi sågs igen. Det är spännande att uppleva nya kulturfenomen med likasinnade eller åtminstone ”likaintresserade”. Återigen, tack för denna gången. Auf Wiedersehen!

Målinriktad

Frukost för marathonlöpare? (Veganz)

Jag tittade på ett gammalt Skavlanprogram härom kvällen. Gästerna var den brittiske komikern och skådespelaren Eddie Izzard, världmästaren i boxning Cecilia Braekhus, fotbollsstjärnskottet John Guidetti och fantastiska sångfågeln Alicia Keyes. Jag ska inte gå in på beskrivningar av vad var och en pratade om osv, men det slog mig det här med målmedvetenhet. Att segt och tjurigt – eller med optimism och jävlaranamma – jobba mot ett mål. Egentligen blev jag mest imponerad av min gamla skratthjälte Eddie Izzard. I princip helt otränad sprang han 43 marathon på 51 dagar. Detta gjorde han dessutom för ett välgörande ändamål. Han förklarade, som vanligt med glimten i ögat, att han kanske inte direkt sprang hela tiden. Tvärtom stannade han mer än gärna och pratade med folk efter vägen. Han sprang, gick, stapplade och kröp. Allt som överhuvudtaget fick honom att ta sig i mål. I vissa fall behövde han 12 tim på sig mot de snabbaste löparnas ca 2 tim. Snacka om seg! Han hade gett sig fan på att klara det och då gjorde han det. Ändå sa han att han redan efter två marathonlopp tänkte att han kunde ge upp med hedern i behåll, men det gjorde han inte. Hur är han funtad?

År 1969 uppnåddes målet att nå månen.

Jag kommer ihåg en gång att en kvinna sa om mig att jag var ”dumstolt”. Med det menade hon ungefär så att jag kunde vara fruktansvärt tjurig om någon försökte få mig att göra något jag inte ville. Tänk om jag istället kunde använda samma kraft och frenesi på att göra något jag verkligen vill. Näpp. Inte jag inte. Om man alltid har haft dåligt självförtroende och dessutom i fin symbios med dålig självkänsla, då håller man dumstolt tag i uppfattningar som att jag givetvis inte kan någonting. Detta är inte tänkt att bli ett martyrinlägg om min brist på tillit till min egen förmåga. Jag ska knyta ihop säcken med ett Berlinsnöre.

När jag i maj började att dra i tåtarna till denna min 3,5 månader långa vistelse i Berlin var det i det närmaste första gången i mitt liv som jag faktiskt jobbade mot ett mål. Jag ville någonting och i exakt det ögonblick jag hade bestämt mig dök pusselbit efter pusselbit upp, som på beställning. Jag fick ihop två halvtider till en heltid, som jag kunde ”ta med mig”. Jag hittade boende, jag hittade hyresgäst till min egen lägenhet, kattvakt och flera av mina vänner planerade in resor till stan medan jag skulle vara där. Allt föll på plats inom loppet av en månad. Inte ens det. Vid tidpunkten tänkte jag inte på hur ovanligt det var att jag gjorde något sådant. Att jag trodde på att jag skulle kunna genomföra ett dylikt projekt. Att jag skulle våga. Det gällde att ro båten iland. Så här med facit i hand är jag ärligt talat förvånad.

Jag har lärt mig att jag kan komma till skott om jag vill något tillräckligt mycket. Sen finns en viss tvekan. Skulle jag kunna göra det igen? Och vad skulle jag i så fall vilja göra? Just för tillfället är det en läskig fråga. För målet är inte tillräckligt tydligt än. Det jag eventuellt skulle vilja satsa på härnäst. Rimligtvis borde jag kunna åstadkomma något häpnadsväckande (åtminstone för mig själv) om jag återigen vågade tro att det är möjligt. Jag tror aldrig jag skulle ge mig på att springa 43 marathonlopp, men tänk om jag kunde fixa något annat? Tänk om jag kunde vara ”smartstolt” istället…

Skybar

Utsikt

I fredags, innan vi påbörjade rundan runt alla upplysta byggnader på The Festival of Lights, träffades M och jag för att fotografera solnedgången. I Stockholm har man en fantastiskt utsikt över stan i skybaren Och himlen därtill. Berlins motsvarighet (bortsett från tv-tornet) måste vara caféet och baren på andel’s Hotel i Friedrichshain, korsningen Storkower Strasse-Landsberger Allee.

När vi kom var ”bästsoffan” upptagen, men vi hade is i magen. Tog en fika/sallad och väntade. Klockan 18.00 stängde caféet och baren öppnade. Hann ta ljusare bilder från det förra och mörkare från den senare, våningen ovanför. Sedan uppstod flera roliga fenomen när ljus från baren speglades i fönstret.

Berlin

Älskade Berlin!

Jag var inte på humör för att trilskas med min kameras teknik. Verkar ha den fåfänga inställningen att jag visst kan fotografera och att jag visst fattar hur man ska ratta objektivet.

Sanningen är den att jag har en vag aning. Knappt det. Jag lärde mig tekniken en gång i tiden, men blandar ändå alltid ihop slutartiden med bländaröppningen. Nä, det är fel. Dem har jag har lärt mig skilja på.

Däremot har jag inte tränat tillräckligt mycket så att jag fått ner kunskapen i händerna. Jag fungerar så med tekniska kunskaper. De måste landa i kroppen så att jag kan släppa ”tänket” och bara göra. Där tar tålamodet slut. Öva, öva, öva finns inte i en hjärna som styrs av dålig självförtroende. Blä!

Det blev så att jag lade undan systemkameran, men orden ”den är inte tillräckligt bra”. M genomskådade mig och replikerade att det var den absolut. Kanske jag skulle gå en kurs…

Då surnade jag nästan till, men han har rätt! Jag ska ta mig i kragen, läsa kameramanualen (för första gången) och börja öva.

Kära iPhone <3

Sådana gånger älskar jag min iPhone. Med Hipstamatic blir resultatet alltid kul, även om bilderna i det här fallet blev mörka.

Anledningen till mitt labila tillstånd den kvällen var förstås underbara, vackra Berlin! Att sitta och titta på en magisk solnedgång över min älsklingsstad – en dag då termometern visat på +22 grader i oktober! – var djurplågeri. Mitt hjärta blödde i bröstkorgen. För att inte börja grina var det säkrast att bita ihop, men vackert var det!

Landsberger Allee och Berliner Fernsehturm.

Fotoläraren

Den röda, glada fotoläraren

 

Ufolampa

Spejsad taklampa

Rosa baren

Rosa baren

The Festival of Lights

Brandenburger Tor

Brandenburger Tor

Ja, nu har jag sett det och det var inte speciellt imponerande. Inser att min tid inom Skellefteås webbyråvärld faktiskt har gett mig vissa förväntningar på ljus- och bildinstallationer. Jag har sett filmer på bildprojiceringar i andra länder och de har varit avancerade. I rättvisans namn var det dock två byggnader som gjorde mig nöjd.

Tv-tornet gör mig aldrig besviken. Punkt. Jag såg bara ett långsamt skiftande av ljus riktat upp mot tornet. Mest rött, blått och en blandning från lila till magenta. På filmer på internet har jag sett att det även kunde förekomma smålarviga och amatörmässiga blomstänglar och prickar, som växte upp från marken, mot tornets kula. Det såg inte så märkvärdigt ut. Saknar inte att jag inte fick se det på riktigt. Tornet är nog läckert i sig självt. Vi passerade sedan Berliner Dom och den såg ännu värre ut än normalt, i något som påminde om kamouflagemönster. Humboldt Box var upplyst av ett rödrosa sken, precis som ifjol. Det har jag sett foton på och de var finare än verkligheten.

Gendarmemarkt

Tyska – eller franska? – kyrkan på Gendarmenmarkt.

På väg mot Brandenburger Torg gjorde vi ett kort stopp på Gendarmenmarkt . Jag tyckte om belysningen på en av domerna där. Svårt att veta om det är den tyska eller den franska. M trodde det var den franska. Det finns alltså två, en på varsin sida om konserthuset. Ljusshowen på konserthuset skämde den fina arkitekturen av Berlins stora arkitekt Karl Friedrich Schinkel. Byggnaden såg ut som om den vore klädd i en storblommig 80-talsklänning. Tyvärr måste jag motvilligt medge att det blev bra på bild. (Inget bildbevis till hands.)

Den andra byggnaden som gjorde mig nöjd var Brandenburger Tor. Här hade de slagit på stora trumman med en betydligt mer avancerad bildprojektion. Jag tycker om när det ser ut som att delar av själva byggnaden faller sönder eller flyttas om. De använde alla dessa knep. Att bara enkelt belysa ”porten” med regnbågens färger var nog så effektfullt. Jag fick en känsla av Pridefestival. De belyste den också med blå himmel och vita moln. Fint. Det var maffigt och pampigt att stå nedanför och beskåda bildspelet. Hotell Adlon bredvid hade en egen imponerande projektion. Mindre imponerande var att Volkswagen sponsrat, så hela grejen visade sig vara en enda reklamfilm. Jag måste dock erkänna att pengar gör sitt till. Det var en häftig ljusshow de bjöd på.

Vi cyklade vidare till Potsdamer Platz, men där fanns inget att se. Området är så upplyst av andra lampor att ljusshower icke göre sig besvär. Fast Mr Bond blickade faktiskt ut över trafiken från en av byggnaderna. Han rörde inte på sig, vilket var trist. Och där slutade rundturen. Det är fascinerande att man kan avverka en dryg mil per cykel i Berlin utan att det bekommer en det minsta. Vi trampade inte direkt gasen i botten, men jag är förvånad över hur lätt det gick. Vi hämtade energi inför hemvägen genom att ta en ”hembrygd” öl på Brauerei Marcus Bräu, som ägs av Ms vän, självaste Marcus. Kvällen slutade till sist på Wohnzimmer, men sen var det skönt att krypa till sängs. Licht aus!

Kolla in dessa gif-animationer, som nästan är roligare än att se festivalen IRL! : )

Vemod

Sommarminnen 2012

Jag har skrivit om det i tidigare inlägg, att nedräkningen börjat och det stora vemodet har rullat in. Jag har känt mig tung och trött, liksom kraftlös i ett par dagar. Det är inget underligt. Man kan ju inte vara på topp hela tiden, men så idag slog det mig. Jag hade suttit ute på Falkplatz och tittat på killen som tränade yoga barfota i gräset, hundar som rusade som galningar efter bollar, barn som kiknade av skratt, ett ungt par som turades om att gå på slak lina mellan två träd och en gammal man som vilade sina trötta ben på bänken bredvid. Solen kikade fram mellan höstträdens lövverk och jag hade lämnat ullkoftan hemma. Meteorologerna hade förutspått +20 grader och de hade inte ljugit. Mitt i denna idyll slog det mig att jag inte bara skulle säga farväl till en stad när jag åker hem, jag skulle säga farväl till en årstid. I Skellefteå har det snöat och regnet verkar inte vilja ge upp. Som om det inte vore deprimerande nog att se slutet på detta äventyr, jag skulle slungas in i en våt, kall och trist filt av mer normalt oktober-novemberväder. Det var det vädret som mitt inre redan hade börjat härma.

Senare på kvällen pratade mitt Twitterflöde om Camilla Henemark i Skavlan. Skavlan?! Undrar om man kan se det från Tyskland – och det kunde man. Så jag frossade i två avsnitt under kvällen. Pratade också med E, som planerade myspys på min mellanlandningsdag i Stockholm. Jag har flera goa vänner som hojtat att de längtar efter mig och vill ses när jag kommer till Skellefteå. Så det finns absolut ljusglimtar i vintermörkret som väntar. Återigen känner jag av fotbollsresultatet från matchen härom dagen: Sverige-Tyskland, 4-4. Sverige kommer alltid ligga mig närmast. Jag är född och uppvuxen där. Tyskland är min nya kärlek så att säga. Ny, spännande och fascinerande. Men det är verkligen oavgjort i dagsläget.

Ikväll laddar jag för upploppet. Sista sträckan innan mål. Börjar med The Festival of Lights imorgon, fredag. Lördagen innebär show och avantgardeopera. Söndagen får bli vilodag. Vem vet? Allt är möjligt.

Crazy Berlin!

Inte ont anande sitter jag som vanligt och såsar runt på Facebook när plötsligt ett meddelande blinkar i menyraden. Det är S som hör av sig.
– Vill du hänga med på det här på lördag?

”Det här” visade sig vara Exposure Berlin, en show eller avantgardeopera om surrealism och 20-talets stumfilm. Asså drömmer jag!? Jag fullkomligt älskar stumfilm och har inte lyckats masa mig iväg en enda gång på de filmer som visats runt om i stan i sommar.

Jag läser på hemsidan och ögonen blir större och större. Till slut är jag så uppspelt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Detta kan jag bara inte säga nej till. I all hast bokar jag en biljett, €30 och på parkett.
Va fan – det får bli nudlar om det krisar sen! Jag kör.

Nästa sak som händer är att S skriver:
– Jag tänkte ta min smoking.
– Ehrm… Är det en så fin tillställning? Måste jag ha galablåsa? Paniken lurar i bakgrunden.
– Nä, svarar han, de vill bara gärna att man klär sig lite 20-talsaktigt.
– Jaha! Det är ju en helt annan sak. Min begränsade resegarderob innehåller säkert någon fin charlstonklänning. 

Det där sista sa jag förstås inte högt. Jag tror jag vet vad jag kan ha på mig så det är lugnt. Drar på mig ”den lilla svarta” (dvs kjolen), mina nya skor med slejf över foten och min svarta väst. Det jag behöver hitta är egentligen en mansskjorta och en slips. Kanske finns något passande i As garderober? Annars kan jag söka på någon secondhandaffär.

Och så ett långt pärlhalsband! Det blir pricken över i. Möjligen en blus med bylsiga ärmar, om inte mansskjorta funkar. Puh! Jag tror jag kan gå utan att behöva skämmas. Jag smälter förhoppningsvis in fint i den stiliga 20-talsmängden.

När den värsta entusiasmen lagt sig kollar jag på filmerna som finns på hemsidan. Hm, det här kan ju vara rätt så pinsamt och pretentiöst också. Men nu hoppas jag och intalar mig själv att det ska bli fantastiskt spännande att gå på något så exotiskt och samtidigt typiskt berlinskt som en avantgardeopera.

”You have to be crazy and look for the stars”, säger Janesh Vaidya.

Indeed I am.

Kändisspotting!

Äntligen! Trodde aldrig jag skulle få se någon känd person i Berlin. Kan delvis bero på att jag inte har koll på särdeles många tyska kändisar. Det vore väl om Angela Merkel klev in på mitt lokala fik, men hur stor är chansen att det händer!? Jag vet var hon bor, men jag tror knappast att hon vet var jag bor. Möjligen kunde hon ha gjort det in the good old Stasi days…

Ändå hände det till slut. Jag satt och åt middag med A på Der Fischladen på Schönhauser Allee när en man och en pojke steg in genom dörren. A gjorde en märklig gest med huvudet och liksom himlade med ögonen. Hon pratade samtidigt med sin mamma i telefon så jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka minerna.

Jag tog en extra titt på mannen och pojken och det slog mig att karlen såg ut som en lodare, i slafsiga träningsbrallor med revärer, en stor säckig jacka, stripigt kort hår och brillor nedhasade på nästippen. Skulle tro att jag överdrev sjabbigheten eftersom jag trodde det var den A hade menat. Att han var en ökänd barnmisshandlare eller något ännu värre.

Nix. Det visade sig att just den mannen var en kändis, nämligen en av medlemmarna i superstora rockmanglargruppen Rammstein. Och där föll min haka rakt ner i bordet. Det var förvisso ett högt barbord med tillhörande stolar, men fallet var ändå ganska långt. Jag är säker på att klonket hördes ut på gatan, dit mannen gått för att vänta på sin mat.

Det roliga var att A inte ens mindes gruppens namn och hon hade varit med om exakt samma sak en gång förut. Jag fick gissa mig fram och gräva i min hjärnas minnesbank efter tyska band. Jag känner till fler än jag anade, men de bär alla ett lager 90-talsdamm. Rammstein är garanterat de enda nu ”levande” tyska rockgrupp jag vet om.

Tyvärr hade jag ingen aning om vad mannen heter, men en rask googling senare påstår Wikipedia att han heter Christian Lorenz. Fast det stod ”Flake” under bilden. Ha! Sug på den!

Fußball

Fick tipset att blogga om fotbollsmatchen Sverige-Tyskland som gick av stapeln på Olympiastadion igår. Hm, vad kan jag säga. Sport är inte min grej, ännu mindre fotboll, men jag skrev faktiskt en intressant sak på Twitter igår. Då hade Tyskland redan hunnit visa sin överlägsenhet och jag funderade retsamt i mitt första tweet på vilket lag jag egentligen skulle ha hejat på om jag brytt mig. I nästa tweet valde jag istället att skriva att utgången av matchen skulle få avgöra vilket land jag skulle bo i. Givetvis hoppades jag på att det skulle luta åt Tyskland – men nu!? Känner mig dragen vid näsan. 4-4, och oavgjort. Bitte? Was?! Jäkligt irriterande. Inte fick jag någon hjälp med mitt beslut av fotbollen inte.

I övrigt märkte jag inte av att matchen var igång. Det hade möjligen märkts efteråt inne på Alexanderplatz eller i något av de andra stadscentran som finns i Berlin. I mitt grannskap var det tyst. Ingen tv stod på, inget tjoande hördes. Grannen under och hans flickvän (?) kom hem runt 24-snåret och skrattade och pratade, men jag vet inte om de varit på matchen. Så tyvärr, för mig har den gått tämligen obemärkt förbi. Tills nu! 4-4, jäklar…

Husemannstraße

Jag har åkt förbi både på cykel och spårvagn, ja jag tror till och med jag promenerat också. Men aldrig har jag vikt in på denna gata. Döm om min förvåning när jag upptäcker en liten skatt. En tyst gata täckt med prasslande löv att hasa fötterna igenom.

Det kan storligen förvåna mig att jag kan gå på en starkt trafikerad och slamrig gata, sedan viker jag om hörnet – och landar mjukt i en ljuddämpare.

Berlin har alla typer av kvarter. Kullerstenar kan vara ett tecken på att cyklisterna inte orkar hitta dit. Möjligen tycker även bilister det är bättre att undvika det knöliga underlaget. Som ”promenör” är det inte alls så illa. Det tar ner farten till ett skönt strosande.

Det jag upptäckte på Husemannstraße var först och främst Zentrum für Ayurveda & Wellness – Sri-Dhanvantari, stället A brukar jobba på med massage och Q! (uttalas ’ku-ii’ på tyska). Jag visste att det låg där, men trodde inte det skulle ligga så nära mitt verkliga mål.

Dessutom stod A utanför och rökte och pratade i mobilen när jag vek om hörnet. Vi hann byta några ord och jag hälsade på kvinnan som äger stället innan As kund dök upp. Det var trevligt att A råkade vara där just då och att hon var ledig. Annars har hon jobbat en hel del den senaste tiden. Längtar efter att få sitta ner och prata med henne ordentligt. Ayurvedacentrat såg mysigt ut och jag är sugen på att boka en ansiktsrengöring. Det skulle jag verkligen behöva!

Konstutställning

Jag korsade gatan för att komma till Mandala Buchhandlung. I lördags hade de vernissage för mandalamålningar och jag var nyfiken på att se dem.

Butiken var som vilken annan alternativ bokhandel, med olika typer av böcker för personlig utveckling, parfymoljor, kristaller, vykort och kortlekar av olika slag. Kände mig lite uttittad av två viskande kvinnor vid kassan, men jag kollade runt och hittade rummet med målningarna.

De var vackra. Stora färgvirvlar på fyrkantiga dukar. Ibland såg de ut som blommor, ibland som vatten eller ljusfenomen. Jag blev speciellt förtjust i en grönturkos tavla. Såg inga priser och kände ingen lust att fråga mannen som surade i en soffa. Fattade inte om han också var kund eller representant för konstnären, som förresten hette Stefanie Menzel.

Tyckte om hennes helande energikort. De hade illustrationer som påminde om de större tavlorna. Korten kostade bara €17, men jag har börjat dra åt svångremmen. (Kan komma att behöva mina sista slantar till en utflykt nästa vecka. Mer om den vid senare tillfälle.) Köpte några vykort och tackade för mig.

Känner plötsligt att jag vill hinna med så mycket och tiden börjar rinna iväg för mig. Det är bara att andas och vara i nuet. Njuta av varje ögonblick. I det här vädret är det verkligen inte svårt! Kalasskönt och soligt. Jag är så glad, tacksam och lycklig att jag får leva just här, just nu. Det är en underbar gåva. Tack!