Weißbier

Jag har haft en släng av hemlängtan till Berlin idag. Snackat med en massa gamla kollegor och go’a människor. Blivit bjuden på lunch och pratat om mina upplevelser. Det är både roligt och skapar en känsla av nostalgi. Tänk att 3,5 månader redan är över! Tiden gick så himla fort. Jag gör mitt bästa för att leva i nuet och varken tänka framåt eller bakåt. Givetvis fallerar det allt som oftast. Jag börjar känna av det som de vana resenärerna vetat länge. Första tiden, när man återvänt från en resa, lever man liksom på ruset. När man sedan landar i vardag och det ”gamla livet” är det lätt hänt att en känsla av vanmakt och depression sveper in över en. Mmm… Även om jag försöker blicka framåt och göra upp planer för min nästa visit i Berlin, så är det en del av mig som tänker: ”Det är så otrooooligt lång tid kvar tills jag får åka dit igen.” Inte direkt rätt metod. Jag känner ändå en stark optimism. Självklart återvänder jag och säkert tidigare än väntat! Men det ligger större delen av en vinter emellan.

Med detta sinnelag såsade jag runt på Coop. Plötsligt kände jag en outsäglig längtan efter en god öl. Jag släntrade in bland mellanöl, lättöl och alkoholfritt. Som en underbar uppenbarelse stod där ett gäng Paulaner. Jag hade egentligen ingen större erfarenhet av dem sedan tidigare, men veteöl är veteöl. Jag föredrar en Kristallklar mit Zitrone, men vem märker ord. Två små Paulaner fick följa med hem. En är numera urdrucken och smakade inte illa. Nä, verkligen inte! Lyckan vore förstås fullständig om jag snubblade på en Köstritzer, men sådan tur kan man väl inte ha? Värt att kolla upp ändå. Systemet nästa! Köstritzer är inte en veteöl, men jag gillar öl som inte är så beska bättre. Varken den eller den veteöl jag druckit är det, men de är inte heller söta. Nä, alldeles lagom i mitten. Skönt att man i alla fall kan dricka Berlin när längtan slår till. Hm, det kan bli en lång – och blöt – vinter…

Eddie Izzard i Berlin

Det är nästan för bra för att vara sant. Min favoritkomiker Eddie Izzard kommer att vara i Berlin den 5 april 2013. Jag tror jag har siktat in mig på ett datum för nästa Berlinresa! 🙂 Izzard ska visserligen komma till Sverige också, men vem bryr sig. Jag vill ju till Berlin! Hahaha! Biljetterna kostar mellan €25-71. Jag har aldrig varit till Admiralspalast så jag vet inte vad det finns för platser där. Om man kan klara sig med billigare biljett eller om man varken ser eller hör något då. Ojojoj, jag har så svårt att fatta beslut långt i förväg. Jag vet ju inte alls hur mitt liv ser ut i april.

Att jag är frestad är ett understatement. Jag vill! Jag vill! Jag vill!

Lebkuchen

Innan jag åkte hem från Berlin fick jag en liten present av kära V. Vi hade pratat om ämnet vid vårt förra möte och hon kom ihåg det. I avskedspresent fick jag därför en förpackning Lebkuchen. Det är en slags mjuka pepparkakor med chokladglasyr. Ja, de som jag fick alltså. De finns i många andra sorter och smaker. Jag åt upp ungefär halva paketet och lämnade resten till A, men de var goda. Dock en aning sliskiga. Läste att de ibland är doppade i honung och det kan ha varit den sötman som blev lite för intensiv för mig, men det är intressant med dessa gemensamma traditioner. Tyskarna äter alltså – liksom vi – pepparkakor till jul. Jag tror att den tunna knapriga sorten också finns. Undrar om det var vi som importerade traditionen av dem en gång i världen? Tyskarna var ju väldigt inflytelserika i Sverige under en period. Jag har dessutom snubblat på öl som smakar som julmust eller svagdricka. I Quedlinburg drack jag en ”hembrygd” variant utan eller med mycket låg alkoholhalt. Det var gott! Provade också en sorts öl som heter Böhmischer Schwartzbier och det smakade likadant. Det ska även finnas en dryck som till ännu större utsträckning påminner om must, men den hann jag aldrig testa. Som sagt, vi har mycket gemensamt med tyskarna. Och nu fick jag julstämning! 🙂

Berlin – ur svenskt perspektiv

Sonnenburger Strasse, hinterhof.

Trots att jag numera sitter vid datorn i Skellefteå kommer jag att fortsätta tjata om och skriva om Berlin. Bara för att jag inte längre befinner mig på tysk mark så har givetvis inte min uppfattning om staden förändrats – Berlin är alldeles underbar! Wohoooo! Däremot ser jag Sverige i ett nytt perspektiv. En enda dag hann jag strosa runt i den svenska huvudstaden. Förundrades av gallerian i Liljeholmen. Så rent, så städat, så strikt och så designat. Vägar, gator och hus i raka led. Knappt något skräp på marken. Släta och oklanderliga trottoarer. Höga priser och stylead mat. Min sallad var väldigt god, men jag saknade charmen, det bohemiska – och det resonabla priset. Så vad är det som Berlin har som inte Sverige har och tvärtom?

Sonnenburger Strasse, trappuppgången.

Berlin är grått, schabbigt och ibland väldigt fult. Men det är just bristen på det tillrättalagda, estetiskt korrekta och välordnade som ger staden dess charm. Kombinationen av murbruk, blommor, glasfasader och grafitti. I Berlin får saker sticka ut. Man får – eller gör det ändå! – måla sitt hus i knallfärger. Det är okej att måla stiliserade jätteödlor i grönt, rött, aprikos och rosa på fasaderna till vanliga lägenhetshus. Samtidigt är standarden inte alls lika hög som i Sverige. Om jag jämför med sk altbauhus i gamla öst. Vem behöver tänka på att stänga vardagsrumsdörren så att inte värmen försvinner ut i hallen och trappuppgången? Vem släcker alla lampor i de rum de inte längre befinner sig i? Vem måste stiga upp i ett kallt rum och skruva upp gasvärmen innan frukost? Möjligen folk här i Västerbotten, de som har egen villa med vedeldning, men knappast någon i Stockholms innerstad.

Å andra sidan tar vi svenskar sopsorteringen på större allvar. Det var skönt att komma hem till kompostkorgen och alla påsar för övrig sortering. Visst sorterar berlinarna också, men inte riktigt lika samvetsgrant och organiserat. Ibland undrar jag om den organiserade tysken är en myt? Fast landet är förstås större än bara Berlin…

När jag landat på Arlanda kom bästaste E och hämtade mig med bil så att jag slapp brottas med mina väskor på de kommunala transportmedlen mitt i natten. På väg genom sömniga fabriksområden och nästan tomma motorvägar stötte vi på vägarbetare. När vi passerade dem häpnade jag över de fantastiska ljuskyltar och blinkande pilar de hade på sina maskiner och fordon, som var blanka och välpolerade. Inte alls som de dammiga tingesten som stått parkerade efter nästan varenda gata (kändes det som) i Berlin sedan jag kom dit i juli. De såg ut som reliker från en svunnen tid, lastbilsdinosaurer. Okej, de var skapta för mindre vägarbeten och grävjobb, inte asfaltering. Ändå tycker jag att jag ser skillnaden i standard på många sätt, i alla fall i östra Berlin. Västra sidan är jag mindre förtrogen med.

Vi är så otroligt bortskämda i Sverige. Vi har levt i fred och frihet så länge att vi knappt bryr oss längre. Tänker på undersökningen som gjordes bland svenska ungdomar då en alldeles för hög procent kunde tänka sig ett Sverige styrt av en diktator. Jag vet inte om skillnaden på det här området är större i Berlin, men min känsla är att friheten och det egna tänkandet är viktigt. Det är bara 23 år sedan muren föll, 22 är sedan Tyskland enades och blev en demokrati fullt ut. Jag tror det kan vara ännu nyttigare att resa i t ex Afrika för att få perspektiv på vårt eget svenska samhälle, men det räcker egentligen att åka till Berlin så ser man skillnaden. Vi har det fantastiskt bra i vårt avlånga land.

Paus i Stockholm

Snart dags att röra sig mot Arlanda. Mellanlandningspausen i Stockholm lider mot sitt slut. Så även min rygg. Ja, inte mot sitt slut får jag hoppas, men den skriker efter vila. Den tunga datorväskan och trixandet med två resväskor av sten har satt spår. Samt de sista Berlindagarnas sena nätter och springande i trappor. Det är dags att åka hem till Skellefteå. Dags att landa i mitt hem, mitt liv, bland vänner, räkningar och snöblask. Dags att smälta, summera, minnas – och sedan göra upp nya planer. Vad ska 2013 innebära? Vad ska jag ha för mål då?

Det är inte slutet på resan. Det är nu den börjar…

Sista dagen – avskedet

Vs bild av mig i soliga Friedrichshain

När jag kommer hem igen ska jag skriva ikapp. Jag har så mycket att berätta, men inte haft tid att göra det. Idag är min sista dag i underbara, vackra, schabbiga Berlin och jag har med bestämdhet talat mig själv tillrätta. Jag SKA återvända.

En del av mig vill på något vis se min hemfärd som dramatiskt slutgiltig. Det är förvisso så att detta är slutet på den här vistelsen. Denna alldeles speciella upplevelse. Mitt första längre möte med staden, människorna, sevärdheterna, kulturen, caféerna, ölen och arkitekturen. Alla dessa fina ingredienser som skapar en unik känsla inom mig. En tillhörighet, frihet, förundran och nyfikenhet.

Dåliga dagar kan det också skapa utanförskap, men jag vet att det egentligen bara finns inom mig. Min syn på verkligheten, men den är inte alltid sann och jag kan välja att känna gemenskap istället. Det sker lättast genom att gå ut och möta gatorna, parkerna, träden och himlen. Då tänds solen återigen i mitt hjärta och jag kan inte motstå att le från insidan ut.

Underbara vänner <3

I söndags träffade jag ännu en speciell vän, V. Vi har bara träffats tre gånger, men känner redan att vi hittat varandra. Hon är en mjuk, men stark person och hon älskar Seattle så som jag älskar Berlin. Jag hoppas hon kommer ha möjlighet att besöka mig i Skellefteå. Vi ska i alla fall hålla kontakten.

Igår kväll träffade jag A&A för sista gången och det var emotionellt att skiljas. A är en vän som också drabbade mitt hjärta första gången vi sågs. Vi föll faktiskt i varandras armar och undrade varför det dröjt så länge för oss att träffas. Hennes pojkvän A är fin och jag är enormt tacksam för att han upplåtit sin lägenhet till mig större delen av den här tiden.

S&H har varit så otroligt snälla och engagerat sig i mig genom att bjuda med mig och ibland skaffa biljetter till olika kulturevenemang. Jag är mycket tacksam för det. Hoppas de vill träffa mig igen, för jag vill gärna behålla vänskapen.

Ikväll ska jag träffa S och hon ska köra mig till flygplatsen. Hon är en sån där go’ människa som man bara tar till sitt hjärta och kramar om. Det här blir tredje gången vi ses, men hon känns som en vän att behålla.

Till sist har jag min käre vän M. En sann själsfrände som jag haft så mycket roligt med. Han har alltid tagit väl hand om mig, tagit sig tid att visa runt, berättat. Utan honom skulle jag inte känna Berlin så bra som jag gör. Utan honom hade jag missat så många fantastiska utställningar och intryck. Det är en vänskap som man inte får uppleva så ofta i livet. Det är lite som att möta sig själv. Vi gillar samma saker, skrattar åt samma roligheter, tycker om att gå, cykla, fotografera, dela intryck. Jag är oändligt tacksam för allt jag fått se och uppleva med honom.

Ja, här sitter jag. Givetvis med tårar i ögonen. Det är mycket svårt att slita sig från det liv jag levt i 3,5 månader. Nu är det tillbaka till verkligheten som gäller. Jag ser fram emot att möta Sverige och Skellefteå – speciellt katten Spira vill jag träffa. Längtar intensivt efter henne. Men nu vet jag definitivt hur det ligger till. Jag lämnar mitt hjärta i Berlin och jag tror aldrig det flyttar tillbaka till Skellefteå igen.

Auf Wiedersehen, liebe Berlin… <3

Tragedi på Alexanderplatz

Jonny KHemska saker händer på alla möjliga ställen, så även i Berlin. För inte så länge sedan blev 20-årige vietnamesen Jonny K ihjälslagen på Alexanderplatz. Angriparna, för de tros ha varit flera, misshandlade Jonny så svårt att han avled dagen efter av skadorna. Idag ordnades en minnesstund för honom (han kommer begravas senare i kretsen av sina närmaste) och bland annat Berlins borgmästare Klaus Wowereit fanns med. Människor är upprörda och chockade över det inträffade, men ingen har ännu anhållits för brottet. Ett minnesaltare har uppstått på platsen där Jonny misshandlades. Jag passerade blommorna, ljusen och breven den kväll jag var ute för att fotografera The Festival of Lights. Ofattbart att något sådant kan hända, men Alexanderplatz är stort och ett tillhåll för alla möjliga typer på kvällar och helger. Inte bästa stället att tillbringa fritiden på. Samtidigt ska ingen behöva bli angripen och ihjälslagen. Polisen verkar inte veta något om bakgrunden till misshandeln. Om det fanns t ex rasistiska motiv.

I Berlin finns många vietnameser. Jag har hört berättas att det var kommunistregimen som bjöd hit dem för att erbjuda utbildning som de kunde ha nytta av vid återvändandet till hemlandet. En slags vänskaplig gest kommunistländer emellan. Väldigt många valde dock att stanna kvar och det är inte sällan de äger restauranger eller jobbar oändliga timmar på Spätis (kvälls- och nattöppna småbutiker). Min uppfattning är att de är respekterade för just detta samt för att de gjort allt de kunnat för att smälta in i det tyska samhället.

Jag hoppas att de som dödade Jonny hittas och ställs till svars för det de gjort, men jag är rädd för att det är en dubbeltragedi. Att förövarna också är unga killar som på detta vis slänger bort sin framtid. Jag kan inte veta säkert vem som ligger bakom, men tänk så mycket tragik en sådan här händelse sprider. Och tänk så mycket gott en positiv handling sprider. Så se till att sprida kärlek och inte hat!

Sista måltiden

O som i middagsångest?

Mina knäppa Berlinvänner har gått hem och kvällen borde lida mot sitt slut även för mig. Jag kände för att skriva några ord om den lilla sammankomst jag ställt till med innan jag kryper ner i sängen. Jag bjöd alltså på middag för att ”fira” min avfärd. Fick idén av B&L när de var här, men tanken hade slagit mig redan innan. Det är bara det att jag får ångest när det gäller att bjuda på mat. Är säkert något jag fått efter mamma, som alltid nojar för minsta lilla rätt hon ställer fram på bordet. Nogsamt räknar hon upp allt som är fel med den. Jag har försökt sluta med det, för jag har haft samma beteende. Ikväll behövde jag inte bekymra mig. A&A var sena och själva ätande sköts därför upp till kl.21.00. Då var vi så hungriga att det blev knäpptyst medan alla slafsade i sig maten. Jag hade gjort en egen version av en linssoppa med kokosmjölk. Den blev inte så stark som den skulle så jag hade hällt i extra sötsliskig chilisås och det gjorde susen. Sedan blev det bröd från Gardelegen (dinkellimpa och ett annat bröd med pumpakärnor) hummus och en sallad på salladsblad, tomat och mozarella. Tur att jag gjorde den i alla fall! Till efterrätt hade jag köpta kladdkakor, eller brownies, från Veganz. Ingen överdådig måltid, men helt okej. Som sagt, kanske aningen snål. Soppan var dock – turligt nog! – inte bara 4 portioner utan säkert det dubbla. Puh! Så nu är det gjort.

Jag hatar också att vara värdinna ibland, för det är svårt att fokusera på gästerna när man ska få allt att klaffa i köket. Lite träning fick jag dock i stugan i Falmarksheden i min förra ”bonusfamilj”. Med dem var det inte så noga hur det presenterades eller om man stått vid spisen i timmar för att uppnå perfektion. Det var gemenskapen som var viktigast. Idag hade jag gjort soppan redan tidigt på dagen. Bara att värma upp och ställa fram. Allt var förberett. Men inte är det något jag njuter av, att hålla i middagar. Det är som om jag är rädd för att inte räcka till. Vem skräms inte av all mathysteri på tv! Nä, soppa var det jag kunde klara av och den är slut. Mission accomplished?

Härdsmälta

Det är märkligt att få kramp i hjärnan. Att uppleva den som en muskel som får känningar av mjölksyra. Så blev det för mig efter andra dagen i Gardelegen. Första dagen gick det rätt bra att föra ett slags samtal. Inte alltid så sammanhängande, men med upplevelsen att de andra tycktes förstå mig. Orden fanns där i någon form och med hjälp av M och engelskan kunde vi prata om ”det vanliga”. Jag har pratat oerhört mycket om likheter och skillnader mellan länderna, om Skellefteå och svenskan kontra tyskan, mat, klimat, vintermörker och sommarljus. Inte bara här utan så fort jag träffat en ny människa i Berlin. Kan likställas med väderdiskussionerna i Sverige. Det är det första och lättaste att prata om när man inte känner varandra. I tisdags fick jag berätta det jag kunde om renar, samer och deras liv.

På onsdagen sög Ms mormor musten ur mig. Denna söta, men förvirrade dam pratade fort och gärna med mig. På ett sätt var det tur att hon berättade samma sak många gånger. Då fick jag möjlighet att förstå lite mer. Det var oerhört ansträngande att vara så koncentrerad hela tiden. Även om jag förstod mycket så förstod jag ju inte alla ord, vilket gjorde att en berättelse kunde få flera tänkbara slut. Var det bra eller dåligt? Dog han eller överlevde han? Är hon frisk eller sjuk? Och när man inte riktigt är säker på poängen blir det jobbigt att kommentera. Jag tror inte det gjorde så mycket. Det var det att jag lyssnade som hon uppskattade. Hon fick berätta om sin barndom, om Ms barndom, om sin man och sina vänner. Men när vi kom hem var jag helt slut. Kunde bara säga enstaviga saker till Ms föräldrar och det blev en ganska tidig kväll.

Sista dagen var det som om träningsvärken fortfarande satt i. Det blev ännu fler korta stavelser eller ord med extrem svensk brytning. Ett par gånger började jag säga något på svenska. Det är för att språken ligger så nära varandra. Skönt då att falla tillbaka på engelskan. Den flyter så pass bra numera att jag inte behöver anstränga mig. Fast det har varit otroligt nyttig träning. Önskar jag kunde mer. Bara fortsätta försöka.

Andra sidan av Gardelegen

Gardelegen - utsikt från klocktornet

Gardelegen – utsikt från klocktornet

Efter det förra inläggets tema måste jag visa att Gardelegen har en annan sida också. Jag var bara tvungen att få ur mig det svåraste först. Gardelegen är en alldeles förtjusande liten stad med många gamla byggnader. På medeltiden var den rik och inflytelserik, belägen precis där två viktiga handelsvägar korsade varandra. Hansan gjorde staden till sin och den omringades av vallgrav och höga murar för att skydda skatterna. Tyvärr är den idag en mindre blomstrande ort. Sedan murens fall har många företag försvunnit eller lagts ned. Jag ser många äldre människor och även skolbarn, men jag hittar inget myller av människor. Centrum påminner mig om Piteås småstaden och storleken kan vara ungefär densamma.

Trött av alla intryck

När jag stiger av tåget från Stendal välkomnas jag av en blyertsgrå himmel. Snart inser jag att alla vackra hus och träd i höstskrud får än mer intensiva färger i diset. M hämtar mig och vi kör på smala kullerstensgator. På varje sida ligger det ena fina huset efter det andra. Eftersom orten inte är attraktiv att bo på kan fantastiska hus stå tomma och vara mycket svåra att sälja. Speciellt om de renoverats för att bibehålla sin autentiska charm. Det är omöjligt att få ett pris som täcker kostnaderna. Trots detta trista faktum ser jag skillnaden mellan t ex min gamla hemstad Kalix. Det var aldrig en blomstrande handelsstad på den här nivån, vilket syns på husen. Kanske fanns flotta herrgårdar i gross och parti, men trä ruttnar och faller sönder. Sten, murbruk och tegel håller mycket längre. Det är tydligt att mitten av Europa haft en blomstrande civilisation längre än vi uppe i norra Norrland.

Det verkar krylla av sådan här små pittoreska småstäder i hela Tyskland. Och alla har ett bryggeri med anor. M och hans föräldrar berättar att Gardelegens bryggeri har gått i konkurs, men att ölet ändå inte var något vidare gott. Möjligt att det är en del av anledningen till de dåliga affärerna. Öl eller ingen öl. Jag är tacksam att jag blivit inbjuden att bo här några dagar för att få se mer av tyska landsorten. Ms föräldrar äger en klockaffär och hans pappa är tredje generationens urmakare. Han innehar också det ärofyllda uppdraget att serva klocktornets maskineri. Varje kvart slår klockan 1-4 slag samt förstås rätt antal vid varje hel timme. Jag får följa med upp och titta på alla kugghjul, stavar, vajrar, pryttlar och mojänger. Det är riktigt fascinerande. Jag vågar däremot  inte gå upp till stora klockan när den ska slå fem. Jag är rädd att ljudet ska vara för högt. Lite senare får jag testa att slå på klockan själv. Ljudet är högt, men inte fullt så öronbedövande som jag trott.

I nästan tre dagar har jag nöjet att promenera längs ån, sparka med fötterna bland tjocka mattor av gulnade löv, trycka vitlöksosande pasta på restaurangen runt hörnet, göra desperata försök att föra en vettig konversation på tyska, klia på en katt hos den lokala keramikern, äta rödkål och surkål, stå öga mot öga med den största spindel jag sett – och det största havet av kakor. Ms mamma hade precis fyllt 60 år och kylskåpen dignade av godsaker som behövde ätas upp. Undrar om det var för min fikatalang jag blev inbjuden. Hähähä. Jag gjorde mitt bästa att vara till lags.

2 x urmakare + far och son

Mor och son