Skapa drömlivet

”If you are lucky enough to find a way of life you love,
you have to find the courage to live it.”
– John Irving

Foto: Yee-Ming Tan

Han är en klok man John Irving. Först tänkte jag att dessa ord skulle få bli mitt motto för det nya året, men idag hittade jag en bild på Facebook med texten: ”Replace fear of the unknown with curiousity.” Tyvärr vet jag inte var citatet kommer ifrån, men det finns/fanns tydligen en skylt i Köpenhamn med dessa ord.

När jag sökte på Google hittade jag några bilder där det stod Dany Gokey under. Han var tydligen med i American Idol för några år sedan. Oavsett om han sagt detta eller om det var någon annan så är det huvudet på spiken för mig.

Stora modiga kliv…

Nytt år medför nya förhoppningar, och 2013 är året då jag kommer ta stora kliv. Det har jag bestämt mig för. Just som skylten säger.

Jag ska byta ut rädslan mot nyfikenhet. Öppna upp för det okända, för handen på hjärtat, det kända är allt annat än inspirerande för mig. Det glimmar till ibland, men det räcker inte. Det är dags för större förändringar. Att bjuda in livet och utmana mig själv.

Jag testade mina vingar ifjol och det verkar som om en ny väg öppnar sig för mig. En väg jag inte visste fanns. Jag har insett att när något hela tiden pockar på uppmärksamhet, återkommer, inte lämnar en ifred – då måste man titta en gång till. Undersöka saken djupare.

Det gör jag nu och det vore förstås korkat att skriva om det här om det inte inbegrep Berlin på något sätt. Det gör det naturligtvis, men ingenting är klart. Allt är nytt och okänt. Bloggen får leva ett tag till och vi ser vad jag kan komma att berätta om.

…och en liten gåva

Som ett extra tecken eller en puff i rätt riktning hittade jag igår ett paket i brevlåda.

Det var julklappar som kom från S i Berlin. Inuti fanns en chokladkaka (väldigt god!), en ljuslykta i klart glas med ett rosarött doftljus, en liten påse ”Weihnachtsbrause” (Sagogryn?) och en fantastisk vacker väggalmanacka. På den stod det: ”Ich wünch’ dir Zeit zum träumen”. Jag önskar dig tid att drömma…

Bara att buga och säga tack! Vilken otrolig tajming. Jag tror att livet uppmuntrar oss och våra drömmar. För att vi ska se att vi är på rätt väg. Rakt ut i det okända. Och då kommer paket så där underbart lägligt.

Jag ska avsluta med ännu några kloka ord. De här en dikt som jag blev påmind om av Marie Bergman när jag var på toning i Katarina kyrka, Stockholm, på nyårsafton. Den är skriven av den brasilianske biskopen Dom Helder Camara:

Herre förbarma dig
och se med särskild ömhet
till dessa personer
som är så väldigt logiska,
så väldigt praktiska,
så väldigt realistiska
att de blir irriterade
över att man kan tro på
en blå liten häst.

2013 är den blå hästens år för mig. Jag väljer nämligen att tro på den.

2012 – kampen om Mount Everest

WordPress var vänliga att sammanställa en rapport om trafiken till den här bloggen under året som gått. Här är ett utdrag:

”600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 2 000 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 3 years to get that many views.”

För dig som inte förstår engelska står det att 600 personer nådde toppen av Mount Everest under 2012, men hela 2000 hittade till min blogg. Om endast bergsklättrare läst den skulle det tagit 3 år att få ihop en så hög siffra. Hahaha!

Trafiken till min lilla blogg har varit ganska blygsam så det måste ha tagit en stund att hitta något att jämföra med, men 2013 ska bli mitt optimistiska år präglat av positivt tänkande. Så jag säger – släng er i (berg-)väggen bergsklättrare! Jag rockar! Moahahahaha!!

Det fanns en länk till en mer fullständig rapport. Den tyckte jag dock var lite trist, så du besparas den läsningen.

Radio Eins

När min Berlinlängtan blir för stor då lyssnar jag på tysk radio. Jag upptäckte RadioEins när jag bodde i As lägenhet. Han hade den stationen inställd när jag slog på stereon en dag. Jag började lyssna och de spelade mycket bra musik.

Dessutom hade jag stort nöje av intervjuerna. Det var en bra övning att lyssna och försöka förstå. Ofta hängde jag med rätt bra i sammanhanget, och jag lärde mig mer om tyska kändisar som skådespelare och författare.

Det enda som jag har tyckt varit påfrestande är när de intervjuat någon engelskspråkig gäst och programledaren först ställt frågorna på engelska och sedan översatt.

Lyssnade på en intervju där det kändes som att artisten knappt fick prata alls. Jag fick påminna mig om att det visserligen var likadant på svenska. Det fins ju inga textremsor på radion. Hähä. Men jag blev stressad av programledarens tjattrande. Kan ha varit hennes röst också.

Det finns en annan kvinna som brukar läsa vädret, trafiknyheter och göra reklam för saker som händer i stan. Hennes röst bara älskar jag! Den är len som smör och hon har en skön dialekt. Tyvärr har jag inte snappat upp hennes namn. Hon dyker upp efter nyheterna och reklamen.

Det är rätt mycket av båda sakerna. Tror de kör nyheter varje halvtimme mitt på dagen, eller så känns det bara som att det är så ofta.

Musiken är som sagt bra. En skön blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på indiependentmusik. Jag har kastats ut på nostalgitripper via musik av The Mission, Violent Femmes, Depeche Mode och Ofra Haza.

Just nu när jag skriver detta spelar de gammalt psykedeliskt 70-talsgung med Led Zeppelin. Yeah! 🙂

Mister Germany 2013


Läser precis att Mister Germany 2013 kommer från Berlin!

Jag visste inte ens att det fanns en sådan tävling för män också. Har vi någon Herr Sverige-tävling? Måste googla vid tillfälle.

Den här killen heter i alla fall Jörn Kamphuis och är 24 år gammal. Han ser ju väldigt glad och nöjd ut med segern, men ser han inte lite svensk ut ändå? 🙂

Nakenchock?

Upptäckte att statistiken plötsligt hade skjutit i höjden för ett av mina blogginlägg, nämligen det som heter Svartsjuka. Jag har aldrig haft så många läsare förut. Varför? Sen insåg jag att rubriken var lite provocerande och förstås skapade nyfikenhet.

Hahaha! Det hade jag inte ens tänkt på. Att man kunde tro att jag var svartsjuk på ett mer raffinerat sätt än på turister i min favoritstad. Se där. Jag har lärt mig något nytt. Därför ska jag se om min nya rubrik får samma genomslagskraft 😀

Här kommer chocken

Egentligen hade jag inget viktigt att skriva om – förutom rubriken – men jag känner mig faktiskt naken. Om handleden.

A&A gav mig ett jättefint armband som avskedspresent. Det är kulor av magnetisk sten och en enda grön aventurinkula i mitten. Den ska vara min astrologiska sten, för kräftan. Jag blev så glad!

Dessvärre har armbandet magnetlås. Det är ganska stadigt, men om man river tag i något, t ex med vanten när man tar av eller på den, då riskerar armbandet att följa med.

Jag har tappat det en gång redan. När jag skulle stiga på flygbussen vid centralen i Stockholm. Käre F hittade det och gav tillbaka det till mig med orden:

– Har du kommit ihåg att ta med allting nu?

Nä, tydligen inte…

Jag började klura på hur jag skulle göra för att undvika att det händer igen, eller att jag förlorar armbandet helt.

Intresseklubben antecknar…

Så mindes jag att på mitt pärlhalsband, som jag fick av mormor en gång i världen, sitter det en slags säkerhetskedja vid låset. Även om det skulle gå upp håller kedjan emot. En sådan liten säkerhetskedja kan väl inte vara så dyr?

Igår gick jag in på en guldsmedsaffär och bad dem fixa det. Förhoppningsvis kan jag då slippa oroa mig för att tappa bort min fina present. Det kommer kosta en liten slant, för att guldsmeden måste göra handpåläggning, men det är det värt!

(Hoppas bara att jag kan klara av att stänga och öppna säkerhetskedja utan hjälp. Tänkte förstås inte på att det är lätt på ett halsband, men svårt på ett armband. Hm. Jaja. Det löser sig. Får väl sova med det!)

Så där. Är du tillräckligt uttråk… jag menar, chockad nu? Ti-hi.

Lyonel Feininger Galerie

Som så mycket annat inom tysk konst, arkitektur och historia har M introducerat konstnären Lyonel Feininger för mig.

Lyonel Feininger föddes 1871 i USA av tyska föräldrar. Familjen flyttade tillbaka till Tyskland 1887 och Lyonel studerade konst i både Hamburg och Berlin.

I början av sin karriär arbetade han som karikatyr- och serietecknare, men 1911 i Paris kom han i kontakt med kubismen och utvecklade sin egen prismaliknande stil. (Jag tycker mig ha hört uttrycket ”prismaism”, men kan ha hittat på det själv…)

1919 blev Feininger inbjuden av Walter Gropius till Bauhausskolan, där han undervisade i grafisk konst och målning både i Weimar och Dessau fram till 1926.

År 1937 flyttade Lyonel Feininger åter till USA, närmare bestämt till New York. Hans konst hade utropats som Entartete Kunst, ungefär ”degenererande konst”, av nazisterna, som samma år konfiskerade ca 400 av hans verk.

Den gode vännen dr Herman Klumpp, från Quedlinburg, lyckades gömma ett stort antal teckningar, akvareller, träsnitt m.m. i ett gammal tvätteri. Klumpp hade tidigare varit elev till Feininger på Bauhausskolan och såg det som sin stora uppgift att rädda sin lärares verk till eftervärlden.

Tack vare hans modiga ingripande kan vi idag ta del av en fantastisk samling på Lyonel Feininger Galerie. Feininger dog 1956 och galleriet i Quedlinburg öppnade 1986, ett år efter Klumpps död.

1997 byggde man en ny och modern del till den gamla. Från och med 2006 är galleriet en självständig del i Stiftung Moritzburg, Kunstmuseum des Landes Sachsen-Anhalt, och räknas som något av en klenod i det tyska museilandskapet.

Vepor på väggen

Entrén från gatan

En äkta Feininger på väggen

Att jag fick möjlighet att följa med hit var nästan för bra för att vara sant. Ändå blev jag lite besviken. De fina akvarellerna visades inte i den utsträckning jag hoppats på, men teckningarna och karikatyrerna var inte dumma de heller!

Tyvärr fick man inte fotografera, men min favoritbild var nog den som också fanns på affischen. Älskar den rosa färgen i kombination med det gröna och turkosblå. Den lyste verkligen upp rummet och väggen den satt på.

Undrar hur mycket tavlan är värd? Om den var till salu skulle jag knappast ha råd att köpa den, men man kan ju alltid drömma!

Det som är så roligt och läckert med Feiningers tavlor är att han ofta kombinerar vattenfärgerna med dessa tunna tuschstreck och jag tycker det blir så häftigt. Han ritar intressanta karaktärer, vilket säkert bottnar i serie- och karikatyrtecknandet.

Jag köpte en bok som innehöll många av bilderna från den här utställningen, men även några av akvarellerna som inte fanns med. De med strand, hav och båtar. Om man söker på Lyonel Feininger dyker många vackra bilder upp. Bland annat båtarna, men också de färgglada kubistiska målningarna. Jag tycker om dem också.

Hoppas jag får möjlighet att återvända till galleriet för att se någon annan del av samlingarna. Och kanske köpa en jättekalender eller en affisch med någon favoritbild. Det skulle faktiskt sitta fint med en billig, massproducerad Feininger i mitt hem. Man får vara glad för det lilla.

Förresten, Lyonel Feininger var en duktig fotograf också och hans söner Andreas och Theodore ”Lux” Feininger valde den vägen istället för måleriet. Eller kanske som komplement. Jag vet för lite om dem. Trodde de var samma person!

Men båda två – och pappan – har fotograferat fantastiska svartvita bilder av och i New York. Tips för den som gillar att googla. Drömmen vore att få gå på en samutställning av far och sönerna Feiningers foton. Tror jag ska önska mig det av tomten 🙂

Svartsjuka

Jag har nu på morgonen läst resetips om Berlin. Staden är så oerhört populär och sjukt trendig. ALLA åker dit! Samtidigt som jag förstås gläder mig år att många turister får upptäcka Berlin blir jag lite svartsjuk. Måste vara ungefär som att vara gift med en berömd skådespelare eller musiker. Man vill givetvis att han ska vara framgångsrik och lycklig, men man avskyr alla påträngande fans. Kanske skulle han falla för någon annan än mig?

Ena sidan av mig vill behålla Berlin för mig själv. Den andra halvan vill berätta om allt som är så fantastiskt, t ex via den här bloggen. Men jag tror att svartsjukan kommit med avståndet. När jag är där finns bara kärlek.

Die Wende*

Idag, den 9 november, är den 23 år sedan Berlinmurens fall. Det är alltså bara 23 år sedan Tyskland blev fritt. Ett år senare, 3 oktober 1990, enades delarna och blev till ett helt land. Jag tycker det är svårt att förstå hur det måste ha varit att leva i denna splittring. I Sverige har vi haft fred och frihet sedan 1814. Det är nästan 200 år. Många skulle förstås hävda att tyskarna förtjänade allt som skedde i och med Hitler och andra världskriget. Förvisso. Men en stor del av de som fick leva med delningen av landet och muren i Berlin föddes ju efter krigets slut. Det är redan där ett par ytterligare generationer som straffats för det som andra hade gjort.

Jag vet inte om det var ett lämpligt straff, men muren var grym. Hur den skar genom en stad, genom familjer och helt cyniskt stängde människor ute från frihet och ett bättre liv – bara för att de skulle förse väst med billiga produkter. Jag har nämligen läst att Östtyskland var då vad Asien och Kina är idag, ett ställe för billig arbetskraft och massproduktion. Så att väst kunde handla lågprisvaror och själva slippa jobba för svältlöner. Nåja. Jag vet inte om jag har belägg för detta, men lite sanning ligger det i det. De välutbildade ville hellre söka lyckan i väst och att förlora dem var tungt för öst.

Att sedan veta att muren föll av misstag. På grund av dålig kommunikation mellan olika instanser. Så här står det på Wikipedia:

Demonstrationer för demokrati utbröt i flera östtyska städer, inklusive Östberlin.[2] Den östtyska regimen var pressad och hade svårt att hantera situationen, då denna delvis skapats av reformer i andra östländer, exempelvis av den reformpolitik Michail Gorbatjov startat i Sovjetunionen. Den östtyska regimen hade inte följt med i denna reformpolitiska utveckling.

Kommunistpartiets politbyrå beslutade den 9 november att med tanke på det politiska trycket tillåta privata besök i Väst. Det skulle gälla från följande dag, och ansökan skulle krävas. SED-funktionären Günter Schabowski fick i all hast ett handskrivet papper om de nya regleringarna, och vid en kaotisk TV-sänd presskonferens inför journalister från hela världen frågade den italienske journalisten Riccardo Ehrman när dessa nya regleringar skulle börja gälla. Schabowski, som var dåligt påläst, svävade på målet och antog ”att detta gäller med omedelbar verkan och utan restriktioner”. Tiotusentals östtyskar begav sig till gränskontrollerna och vakterna som saknade direktiv släppte förbi dem kl 23.30. Samtidigt öppnades på motsvarande sätt gränspassager i den inomtyska gränsen mellan Västtyskland och Östtyskland.

Där kan man tala om en lycklig slump. Om det nu var slumpen som avgjorde. Jag vill gärna tro på att det fanns en mening. Att det var dags. Alla länkar var försvagade och sen brast de när tiden var mogen. Som jag tror det kommer bli med alla frihetsberövande regimer förr eller senare. Jag blev ganska rörd av Ms berättelse, att han varje år brukar se en dokumentär om murens fall. För att fira och minnas. Ah, det är vackert. För när firade vi friheten senast?

*Die Wende betecknar förändringen, vändpunkten samt ”processen där man övergick från socialism och planekonomi till kapitalism och marknadsekonomi i Östtyskland runt åren 1989-1990. I den processen ingick Berlinmurens fall.
Källa: Wikipedia.

Upon Paper

En av mina tyska vänner hade gillat en sida på Facebook. Den hette Upon Paper och jag klickade på länken. Otroligt läckra och färgglada bilder slog emot mig. Jag har försökt läsa vad Upon Paper är egentligen och jag får det till att vara en tidning, Color, som i sin tur har ett pappersföretag i bakgrunden, Hahnemühle Finart. Så här skriver de i sitt manifest (oh la la!):

UPON PAPER is a new on-line and off-line project for contemporary international creative arts: spanning, photography, the fine arts, design and the applied arts architecture to animation, craft to technology. […]  The project emerged from Hahnemühle’s connection with art and form, and from a desire to create a contemporary and open exchange between all art forms. >>>

Så det innefattar t ex konst- och fotoutställningar också. Jag tycker det verkar riktigt intressant. Första Upon Paper-stället har öppnats i Berlin, men fler förväntas följa i London, New York och Bejing. Ja, ställe. Vet inte vad jag ska skriva. Det kallas ’space’ på engelska. Det låter mycket ambitiöst och spännande. Hoppas jag får tillfälle att se det där stället på nära håll. Max-Beer Strasse 25 ligger i Mitte. I det mer fashionabla kvarteret, runt shoppinggatan Münz Strasse. Nyfiken som jag är skulle jag gärna promenera förbi, men tills vidare kan jag roa mig med att beställa magasinet Color istället. För endast €49,80. En si så där 450 kr, enligt dagens valutakurs. Som hittat, som min mamma brukar säga 😉

Quedlinburg

Inte långt från Gardelegen ligger Quedlinburg, vars gamla stadsdel härstammar från medeltiden och numera finns på UNESCOs världsarvslista. Det är främst slottet och stiftskyrkan som man vårdar ömt, men hela den gamla delen har rustats upp. Här finns otroligt vackra hus med de mest fantastiska konstruktioner.

Jag fascinerades framför allt av de byggnader som inte bara hade tegelpannor på taket – de hade det på fasaden också.

Enligt min upplevelse är staden som en labyrint av kullerstensbelagda smågator flankerade av dessa underbara hus. Högst upp, med utsikt över hela nejden, tronar slottet.

En gång i tiden fanns här en religiös skola för adelns döttrar och de kom från när och fjärran. Jag är osäker på exakt hur långt bort ifrån, men i och med att de samlats på samma ställe och blivit vänner, skapade detta fred i regionen. Kvinnornas närvaro var också en av anledningarna till att staden var starkt bevakad, men det var en rik stad och den blev så småningom införlivad i Hansan.

Medeltida gator

Kullerstenar

Utflyktskompisar

Jag och ”Oma”

Höstlöv

Slottet igen

I väntans tider…

Ja, jag är inte hundra på den här informationen. Det blev en blandning av Wikipedia och det jag fick mig berättat av två ivriga stenhuggare.

Inne på gårdsplanen till en byggnad, som jag inte vet vad den var, möttes vi av en snacksalig man och en dito kvinna. De kunde mycket om staden och historien om den.

Jag lyssnade med ett halvt öra, för kvinnan hade stuckit en sten i handen på mig. Det var en mjuk typ av sandsten, som man utan större besvär kunde karva mönster i.

Medan M var trevlig och tog emot all information skrapade jag streck, snirklar och punkter i den porösa ytan. Riktigt rogivande.

Till slut vet jag inte vem som väntade på vem, men jag tror M lät mig karva och jag lät honom föra samtalet klart.

Jag fick stenen som present samt en liten bit alabaster. Den var inte skoj att karva i för den skrek. Som naglar mot svarta tavlan, om du känner till det ljudet. Hurv!

Kuliga tegelfasader

Läckert handtag

Rosenträdgården

Utsikt

Gamla anor

Det kändes som att ha rest i tiden att gå omkring bland alla färgglada och praktfulla byggnader.

Om jag kisade eller försökte utesluta människorna runt omkring kunde jag nästan föreställa mig hur det kunde ha varit i gamla tider.

Det var inspirerande att gå på fotosafari och jag tog också en hel del bilder. Som synes…

Efter ”stoppet” hos stenhuggarna besökte vi Lyonel Feininger-galleriet (det får bli ett eget inlägg). Magarna sa sedan ifrån att det var lunchdags och en fikonsallad med getost senare (mums!) åkte vi till Grüningen för att hämta Ms mormor. Vi tyckte att hon skulle få lufta sig lite och åkte tillbaka till Quedlinburg med henne.

Utflykt med ”Oma”

Ivrigt berättade hon för mig – ett flertal gånger – hur hon arbetat i Quedlinburg och även träffat sin blivande man här. Det var trevligt att strosa runt i armkrok med henne och jag kände saknad efter min egen mormor.

Vi gick den branta vägen upp mot slottet och kyrkan. Det fanns en liten rosenträdgård där uppe och från den hade man utsikt över hela staden.

Innan vi skjutsade hem ”Oma” och styrde kosan mot Gardelegen igen stannade vi till på det lokala bryggeriet. Mormor beställde ett glas apelsinjuice och för oss ”ungdomar” blev det ett mörkt öl som smakade svagdricka och julmust. Givetvis alkoholfritt för chauffören, men även för mig. Riktigt gott!

Quedlinburg är en tämligen okänd ädelsten som inte många turister hittar till. Vi betalde inte in oss, men kyrkan verkar vara värd ett besök. Magnifikt kyrkorum med ett modernt och unikt kors! Så om du råkar vara i trakterna – stanna till i stan. Det är helt klart värt det.