Igår kväll tog jag spårvagnen till Friedrichshain för att hämta min tavla på Hausburgstraße. Spårvagn till och från, plus en snutt t-bana på hemvägen. Finfina kommunikationsmöjligheter i denna stad. Svisch-svosch. Nja, inte riktigt. Det tog ungefär en timme tur och retur.
Jag hann byta några ord med M som jag hyrde rummet av. Han hade återinstallerat sig bra. Tyckte det varit så välstädat och fint när han kom tillbaka. Jojo, det var länge sedan det golvet skurats så lite glad borde han vara. Det var trevligt att prata med honom och han fick tillbaka två av tre nycklar. Jag ville kunna hämta cykeln och behöll nyckeln till porten.
På väg mot spårvagnen med tavlan i högsta hugg gick jag i ganska rask takt efter Strassmanstraße. Det finns naturligtvis gatlysen i Berlin, men de ligger kanske inte på samma precisa avstånd som i Sverige och på de mindre gatorna ligger de lite glesare. Höstmörkret kan skymma hundbajs, gropar, skavanker i stenläggningen och annat småtrevligt. Därför är jag mer fixerad på var jag sätter fötterna än på vem jag eventuellt möter.
Korsande råtta!
Plötsligt ser jag en skugga ila tvärs över trottoaren. Var det vad jag tror att det var?! Jepp – en livs levande råtta. Jag har faktiskt aldrig sett några råttor här tidigare. Ändå finns det gott om sopor och jox de måste stortrivas i. Märkligt. Kan bero på att Berlin är ”staden som aldrig sover”. Partajande människor stör dem kanske?
Den här råttan pilade alltså förbi mig på väg mot ett träd vid trottoarkanten. Jag ville bli säker på att jag sett rätt och kikade försiktigt runt trädet när jag passerade. Jo, mycket riktigt. Där satt en brun råtta. När den såg mig försvann den kvickt in under en bil. Jag snabbade på stegen och längtade in i tryggheten i spårvagnens varma famn.