Efter noggrannare läsning av instruktionerna till detta med författarlogg känner jag hur magen knyter ihop sig. ”Man skriver om skrivandet för att se sig själv, bearbeta sin skrivprocess, möjligheter och hinder, och hur man utvecklas.” Fine, det är lugnt. Sedan kommer det, målsättning. Å fy fan. Jag avskyr att sätta mål!
Varför är det så, att det som sporrar andra känns som ett fängelse för mig? Att sätta mål, att planera in i minsta detalj, det är saker som får mig att vilja dö en smula.
Okej, jag är dramatisk (är kanske därför jag vill bli författare!). Det som sker i mig är att jag börjar svettas och känna pressen att prestera. Det spelar ingen roll om det är jag själv som sätter målet, bara för mig själv. Ångesten kommer som ett brev på posten. (Ja, förr. Numera verkar posten aldrig komma fram i tid.)
Givetvis har även jag någon typ av ”mål”, och jag tycker själv att jag är ganska bra på att nå dem. Jag har klarat av att flytta till Berlin, skaffa mig vänner här och bostad. Det tyder ju på någon slags förmåga till att skapa saker, utan utförlig projektplanering och samlande av mätbara resultat.
Jag skriver listor, jag funderar och analyserar. Men jag måste få vara spontan. Ordet deadline kan jag hantera mycket bättre. Inför nästa kursdeadline ska jag försöka skriva 30 sidor. Jag har en månad på mig. Det innebär ungefär en sida om dagen. Toppen! Vad mer behöver jag veta?
Detta evinnerliga detaljplanerande och prestationstänkande gör mig vansinnig. Som om varje del av livet måste ha en egen handlingsplan. Hur ska du bli lönsam då, lille vän? JAG VET INTE. Jag vill bara skapa något. Känna att jag kommunicerat något som är viktigt för mig. Du kan stoppa upp din målsättning i röven!
Så där. Nu känns det mycket bättre. Undrar hur det blir när jag ska redovisa mina tankar sista veckan… 😀