Efter regn kommer solsken, heter det. Det borde rent logiskt betyda att efter solsken kommer regn. Så ser vårvädret i Berlin ut, även om det inte har regnat särskilt mycket. Det är solen som kommer och går, och med den min inspiration.
Varje vår är jag lika förvånad. Varför är jag så energifattig? Så nedstämd? Så trög? I Berlin är jag ännu mer förvånad över mitt vårdeppiga humör, för här är ju vintern så mild.
Men om jag tänker tillbaka så känner jag ungefär på samma sätt varje år. Oavsett var jag befinner mig. Många känner sig hängiga på hösten, för mig kommer det på våren. Så är det bara.
Det som stör mig mest just nu är förstås att skrivandet gått i stå. Jag längtar bara efter sol, att få sitta i lä vid en husvägg och lapa mig full. Sedan har jag kommit till den svåraste delen i mitt manus, och jag bävar inför uppgiften.
Astrid Lindgren sa att en berättelse måste vara som en gädda; en käft som hugger tag, en matig del och till sist en snärtig stjärt. Jag har kommit till den matiga delen, och min gädda är tämligen mager.
Ge mig sol, så jag orkar vidare mot den snärtiga stjärten…