Det är märkligt att få kramp i hjärnan. Att uppleva den som en muskel som får känningar av mjölksyra. Så blev det för mig efter andra dagen i Gardelegen. Första dagen gick det rätt bra att föra ett slags samtal. Inte alltid så sammanhängande, men med upplevelsen att de andra tycktes förstå mig. Orden fanns där i någon form och med hjälp av M och engelskan kunde vi prata om ”det vanliga”. Jag har pratat oerhört mycket om likheter och skillnader mellan länderna, om Skellefteå och svenskan kontra tyskan, mat, klimat, vintermörker och sommarljus. Inte bara här utan så fort jag träffat en ny människa i Berlin. Kan likställas med väderdiskussionerna i Sverige. Det är det första och lättaste att prata om när man inte känner varandra. I tisdags fick jag berätta det jag kunde om renar, samer och deras liv.
På onsdagen sög Ms mormor musten ur mig. Denna söta, men förvirrade dam pratade fort och gärna med mig. På ett sätt var det tur att hon berättade samma sak många gånger. Då fick jag möjlighet att förstå lite mer. Det var oerhört ansträngande att vara så koncentrerad hela tiden. Även om jag förstod mycket så förstod jag ju inte alla ord, vilket gjorde att en berättelse kunde få flera tänkbara slut. Var det bra eller dåligt? Dog han eller överlevde han? Är hon frisk eller sjuk? Och när man inte riktigt är säker på poängen blir det jobbigt att kommentera. Jag tror inte det gjorde så mycket. Det var det att jag lyssnade som hon uppskattade. Hon fick berätta om sin barndom, om Ms barndom, om sin man och sina vänner. Men när vi kom hem var jag helt slut. Kunde bara säga enstaviga saker till Ms föräldrar och det blev en ganska tidig kväll.
Sista dagen var det som om träningsvärken fortfarande satt i. Det blev ännu fler korta stavelser eller ord med extrem svensk brytning. Ett par gånger började jag säga något på svenska. Det är för att språken ligger så nära varandra. Skönt då att falla tillbaka på engelskan. Den flyter så pass bra numera att jag inte behöver anstränga mig. Fast det har varit otroligt nyttig träning. Önskar jag kunde mer. Bara fortsätta försöka.