Ibland visar sig inte mitt hemland från sin bästa sida. Inte för att Sverige är ensamt om detta fenomen, men idag är det överallt. I alla media. Svenskarna (?) som hånar fotbollsspelaren av utländsk härkomst. De kallar honom allt möjligt fult, och skyller hela förlusten på honom. Om han istället lagt vinnarmålet hade han hyllats som ”Årets svensk”. Den ironin, den ironin…
Jag ska börja med att säga att sport övergår mitt förstånd. I alla fall denna oerhörda mani som vissa personer uppvisar i sportsammanhang. Spelar ingen roll om det gäller de egna barnen i knatteligan eller – som idag – VM i fotboll.
För balansens skull så fattar jag inte svenskarna hysteriska kärlek för ”Mello” heller. Jag är istället mycket skeptisk till de flesta sammanhang som uttrycker gruppmentalitet utan koppling till sans och förnuft. Det i sig är ironiskt eftersom jag troligen gjort mig mer ”känd” som känslomänniska.
Det jag konstaterar, efter att Tyskland slog Sverige med 2–1 igår, är att jag tror vi ”behöver” den här typen av kollektiva upplevelser. Inte för att förfasa oss över alla ”troll” som sprider hat – utan för alla människor som svarar med kärlek och solidaritet.
Kanske är detta det bästa som kan hända nu, så här kort tid innan valet? Folk reser sig upp ur tv-sofforna, lyfter en knuten näve och hojtar #backadurmaz
Egentligen är det riktigt vackert när jag tänker efter. DET är mitt land. Heja Sverige! <3