Jag sitter med mitt manus och funderar på nästa steg. Imorgon är det inlämning och jag oroar mig givetvis. Något som blivit tydligare med tiden är konflikten mellan förnuft och känsla. Hur bygger man en historia, genom noggrant förarbete eller i kreativt flow? Eller hur kombinerar man dem på bästa sätt?
Kan jag gå på känslan?
Problemet är att inspirationen till min berättelse kommer från något självupplevt. Jag trodde det kunde vara enklare som nybörjare, men det är snarare som om fantasi och verklighet hamnar i konflikt.
Som jag förstått det ska allt manusarbete föregås av en strukturerande fas. Man samlar in material och fakta, man skapar skelettet till storyn, man utforskar karaktärerna. Först när det jobbet är gjort är det dags att börja skriva.
Då ska manuset liksom ”skriva sig självt”, för då vet man vart man ska. Ha! Jag kommer på mig själv att tänka: Vad vill den här figuren i den här scenen? Ger jag ut för mycket eller för lite information? (Säkert det senare.) Och fungerar min huvudkaraktär? Alls!?
Det är förstås till stor del nerverna som dallrar, men jag har återigen hamnat i konflikten mellan struktur/förnuft och fantasi/känsla. Jag är i grund och botten en intuitiv känslomänniska. Jag har förlitat på att den sidan ska föra mig rätt, men kan jag helt lita på min fantasi? Om jag inte gjort ett ordentligt förarbete?
Eller är jag innerst inne bara rädd för att berätta historien för andra? Det är det mest troliga svaret, och varför tvivlet gnager idag. Imorgon kommer 6 personer ta del av mitt ”verk”. Brrr…