Nu är det allvar. Läraren har kommit med respons på mitt manusutkast, min idé om att skriva filmmanus samt om berättelsen i stort. Utmaningen ligger i huvudkaraktären, och den berömda dramaturgiska kurvan. Det bör ske en utveckling under handlingens gång. Så vad driver min karaktär och hur ser hennes konflikt ut?
Det känns lite typiskt att ha suttit och författat ett långt konvolut med förklaringar om karaktärer, syfte, konflikter och hela baletten – och sedan inse att det inte stämmer. Min lärare tror att huvudkaraktärens mål är att bli konstnär (yrket inte helt definierat än), men så menade jag inte. Inte nödvändigtvis.
Plötsligt inser jag att berättelsen handlar om något helt annat. Idag ser den ut att handla om frigörelse.
• Att frigöra sig från samhällets förväntningar.
• Frigöra sig från schablonbilden av ett lyckligt och produktivt liv.
• Att sluta följa normen och istället ha modet att gå sin egen väg.
Jaha. Och hur kan jag illustrera detta utan stora dramatiska Hollywoodknep?
Jim Jarmuschs film Paterson
Före jul gick jag och såg Jim Jarmusch senaste film Paterson. Det är en lågmäld historia om en vanlig man, med en ovanlig fru och en stark passion. Han skriver poesi. Mannen Paterson bor dessutom i staden Paterson som är känd för sina många författare och poeter, bland annat Allen Ginsberg. (Jag skrev en recension om filmen på filmkritikkursen. Jag tror jag ska lägga ut den här på bloggen.)
Paterson är en film utan stora gester och dramatiska actionscener. När jag sett den kände jag att ”det finns en marknad för mig”. Men även en lågmäld film måste ha nerv. Det måste finnas en underliggande spänning, något som gör att man vill fortsätta titta. Så vad driver min huvudkaraktär och hur gestaltar jag det?
Tror jag ska ta en promenad i januarisolen och fundera vidare på detta.
Se trailern till Paterson här: