Fotografering förbjuden, josåatt…
Oktober är månaden då det frossas i fotografi i Berlin. De två senaste helgerna har jag gått på flera utställningar, först på C/O Berlin och igår på Museum für Fotografie. Jag har alltså – trots lång tid av motstånd – sett bilder av Helmut Newton, men det fick mig inte att ändra åsikt. Tvärtom! Jag fattar inte grejen.
Det är troligt att jag inte förstår mig på Helmut Newtons syfte med att fota alla dessa nakna kvinnor. För mig känns bilderna bara förlegade, porriga och till och med otäcka.
I rummet där utställningen Yellow Press hängde, fanns foton på ”döda”, halvnakna och sexuellt utmanande kvinnokroppar. Varför hyllas dessa foton? Jag erkänner. Jag stannade inte länge nog i lokalen för att ta reda på det.
Alice Springs
Däremot fanns en fin samling porträttfoton av Helmut Newtons fru June, The MEP Show. Hon arbetade länge under pseudonymen Alice Springs. Här fnissade jag för mig själv över galna bilder på coola (?) amerikanska ungdomar, som poserade i full 80-talsutstyrsel. Hur folk såg ut!
Mart Engelen var en annan fotograf som visade porträtt på främst kändisar. Även de fotona tyckte jag om. Han hade fångat personligheterna på intressanta sätt. Deras blickar var talande; vissa öppna och tillåtande, andra stängda och reserverade.
Bernard Larsson
Anledningen till att jag trotsade mitt motstånd mot Newton, var att jag var nyfiken på Bernard Larsson. Namnet klingade svenskt och hans föräldrar var också mycket riktigt från Sverige. Själv växte han upp i Hamburg.
Jag ville se utställningen, Leaving is Entering. Fotografien 1961 – 1968. För mig andades fotona street photography, men jag orkade inte ta in allt. Grå-dass-overload.
Just nu är jag ganska trött på alla tunga DDR-foton; politik, demonstrationer, diktaturer och lidande civilbefolkning. Känns alltför bekant. Slå på tvn eller datorn och samma saker pågår idag, fast i nya länder.
Sune Jonsson
På jakt efter glamour – kanske en bok av Herb Ritts? – strosade jag in i shoppen på C/O. Döm om min förvåning, när jag istället gick jag ut med Sune Jonssons samlade verk i en snygg papperskasse. Så kan det gå.
Leve fotografiet!